2005-10-14

Staten känner jag och känner jag inte!

"Staten tar beslut om vår framtid.", "Han jobbar åt staten.", "Det är viktigt att följa statens regler."

I vardagligt tal är de här meningarna fullständigt begripliga. Vi kan nicka instämmande och sedan är det inte mer med det. Alla känner vi till Staten, men ändå har ingen sett honom. På en rak fråga kan vi i regel faktiskt inte säga vad staten är för någonting.

(Försök innan du läser vidare ge ett snabbt och instinktivt svar på vad en "stat" är för något.)

Vi har en känsla av vad en stat är, även om vi inser att vi inte använder begreppet som vi använder oss av konkreta begrepp som t ex fönsterruta eller orkidé. Ändå använder vi oss av begreppet och skapar någon slags mening kring begreppet som alla bara förutsätts förstå. Med detta sagt så nickar vi inte längre instämmande. Vi måste försöka ta reda på vad vi menar när vi pratar om staten. Det snabba och instinktiva svaret på vad staten är, var antagligen inte särskilt bra.

Man kan definiera en stat som ett geografiskt område. Ofta inses att man behöver en definition av staten som täcker någonting mer än bara det. "Staten Sverige" förstår vi inte bara som ett stycke mark. Man kan definiera en stat som ett våldsmonopol, men här inses också att vi ofta uppfattar staten som mer än så. Att tala om t ex försäkringskassan som ett våldsmonopol är kanske svårt att göra, även om vi ser det som en del av staten. Ett annat synsätt kan vara att se staten som riksdagen, regeringen och deras underställda myndigheter. Denna uppfattning torde inte heller vara helt tillfredsställande då det inte säger någonting om människors relationer till staten och om den innehar makt. Ytterligare ett sätt att se på saken är att helt förneka statens existens. I någon mån är det naturligtvis riktigt, men inte heller denna uppfattning torde vara särskilt fruktbar.

Man kan skriva sida upp och sida ner om olika tänkares syn på "staten". Det tänker jag nu inte göra. Denna gång ska jag fatta mig väldigt kort. Jag vill helt enkelt föreslå en definition av staten:

Stat = Ett begränsat geografiskt område inom vilket myndighet med auktoritet, eller nätverk av myndigheter med auktoritet eller enskild inom myndighet med auktoritet, gör anspråk på att människor med anknytning till det geografiska området får eller tvingas agera alternativt får eller tvingas underlåta att agera alternativt får eller tvingas tåla att någon annan agerar, i enlighet med vissa moraliska uppfattningar.

Men, ett par frågor kvarstår nu: Varför är inte heller detta en bra definition av staten? Vari består mitt misstag? Hur (om det är möjligt) kan misstaget rättas till?

2005-10-08

Är döden ond?

För ett par veckor sedan bevistade jag en disputation som gav många intressanta tankar. Jens Johansson driver i sin avhandling "Mortal Beings - On the Metaphysics and Value of Death" (2005) teserna att animalismen är sann, att vi har förmågan att vara en särskild person, att döden kan vara dålig för oss men att det är "irrationellt" att ha särskild oro (special concern) för sin egen död. De frågor som jag särskilt fastnade för var frågan om identitet och frågan om döden är ond och varför i så fall.

Är döden ond?

När Sokrates dömdes till döden menade han att den största olyckan drabbat atenarna som dömt en orättvis dom, inte honom som skulle dö: "Dock - nu är det tid att vi går härifrån, jag för att dö, ni för att leva. Vem av oss som går mot det bättre ödet vet ingen utom Gud allena." (Nordin, Svante, Filosofins historia, 2003, s 58). Döden var enligt Sokrates förmenande i värsta fall bara en drömlös sömn.

Det kanske kan låta harmlöst att ha denna syn på döden. Konsekvensen av ett sådant synsätt kan emellertid bli mycket farlig för ett samhälle. Om döden inte är ond eller dålig, varför då kriminalisera mord? Om döden rentav är god, vore det då inte en välgärning att döda människor?

Vi kan naturligtvis anlägga ett synsätt som gör att det inte spelar någon roll om handlingen i sig är god eller ond. Vi kan säga att det är "fel att göra någonting emot en annan persons fria vilja", även om handlingen i sig skulle vara god. Med denna inställning skulle det emellertid vara lika dåligt att mörda någon som att hindra en person från att begå självmord eller besluta om tvångsvård för en psykotisk människa. Få skulle nog emellertid gå med på detta. Att hindra någon från att ta livet av sig, skulle vi snarast se som en god handling. I synnerhet om personen sedan tackade dig för att du räddat hans liv.

Frågan kvarstår: Varför är döden någonting dåligt?

Ett svar kanske kan vara därför att vår nuvarande "identitet" försvinner. Genom att vi är någon speciell, eller tror oss vara någon speciell, så kan människor skilja oss från andra eller dem själva. Vi kan forma egna åsikter, egna tankar och relatera till andra på olika sätt. När vi inte längre existerar så kan vi inte göra det. Man kan emellertid tänka sig många fall där försvinnandet av en identitet faktiskt är bättre än att identiteten existerar. Adolf Hitler kan vara ett sådant exempel: Hade någon som sköt Hitler 1933 varit en hjälte eller skulle han bara ha varit en simpel brottsling? Med vår nuvarande fakta, så kanske många skulle säga att han hade varit en hjälte. Samtidigt, om vi levt i Tyskland 1933 och åsett mordet av den nytillträdde Führern, hade det då inte varit riktigt att kalla personen en kriminell mördare?

Dessutom - varför skulle det vara dåligt med en icke-identitet? Om vi tänker oss att jorden funnits i ett par miljarder år och universum i ett antal oändliga miljarder år till, så har jag funnits 28 år i år. Det innebär att jag har mycket större "erfarenhet" av att inte finnas till än vad jag har av att finnas till. Miljarder år av erfarenhet borde räcka för en professur i ämnet "Icke-existens". Nå. Inte för att jag vet så mycket om de där miljarder av år innan jag fanns till, men varför skulle det vara ett så mycket värre tillstånd än döden, som ju också är en icke-existens? Blir icke-existensen "värre" bara för att jag råkar ha funnits några futtiga år på den här planeten?

Ett annat svar kan vara att själva dödandet normalt sett innebär smärta, och att smärta per definition alltid är av ondo. Hur döden sedan är spelar ingen roll. Samtidigt kanske man bör observera att det inte gäller alla fall av dödanden. Att dö medelst hängning, drunkning eller andra sätt där själva processen för somliga kan ge upphov till samma lustkänslor som vid asfyxiofili innebär ju snarare lust än smärta (mer om detta, se Innala, Sune; Kurt Ernulf, Asphyxiophilia in Scandinavia, Archives of Sexual Behavior, vol 18, no 3, 1989, s 184). Och att kriminalisera handlingar enbart därför att de ger upphov till lust eller orgasm verkar ju inte rimligt.

Dessutom ger det inte heller svar på frågan hur själva döden egentligen är. Den kan ju vara trevlig, även om dödsprocessen skulle vara otrevlig. Och om döden är god, men dödsprocessen dålig, varför ska egentligen mördaren straffas ifall det goda i döden uppvägs av den korta stund av lidande som dödandet skulle kunna innebära för oss?

Kanske får man anlägga någon slags praktisk inställning till döden. Vi får helt enkelt anta att det är dåligt med döden och att det är dåligt att vi förlorar vår identitet i brist på annan kunskap. Samtidigt visar nog detta exempel på att metafysiska frågor är viktiga för vår förståelse av omvärlden: Tänk bara hur t ex straffrättssystemet skulle varit utformat om den gällande politiska och filosofiska tanken var:

"Döden är det högsta goda"

Svindlande tanke. Men det hade varit väldigt lätt att lagstifta med en sådan utgångspunkt: "1 § Alla levande varelser skall sträva efter att vara döda. Du som läser det här ska ta livet av dig själv. Den som ändå fortsätter att leva döms för ovilja att dö till en evighet i döden."

Samma tankar kan man ha kring eutanasi, dödshjälp. Vari ligger det rimliga att säga att det bara på grund av lidandet i sig innebär att icke-existensen är att föredra? Och är det här inte märkligt att vi i relation till lidandet faktiskt nu är mer benägna att se döden som någonting gott? Själva dödandet skulle kunna gå till som vid ett mord. En giftampull och sedan låta personen somna in. Ändå skulle vi kunna säga: "Nu slipper hon i alla fall lidandet.". Samma handling, samma icke-existens. Men ändå så olika svar.

Här skulle förstås invändningen i vissa fall kunna bli: "Men hon ville ju själv.". Ja, så kan det förstås vara. Men vad har egentligen det för betydelse? Om en människa står i begrepp att hoppa framför ett tåg för att ta livet av sig och alla hennes vänner känner till att hon verkligen vill ta livet av sig, skulle det verkligen vara en relevant invändning ifall man tog fram en pistol och gensköt henne innan tåget kom? "Hon ville ju ändå dö, så jag tänkte att jag skulle förekomma hennes handling."

Människor dör. Etiken lever vidare.

Anders Ekman

2005-10-07

Till Tiinas försvar

I en debattartikel i tidningen Axess, nummer 7, oktober 2005 framför statsvetaren Johan Tralau anklagelser om forskningsfusk mot Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap. Anklagelserna bygger på en recension som professor emeritus Ingeborg Nordin Hennel skrev år 2000. Hennel påpekade då att Rosenberg i boken 'Byxbegär' ordagrant tagit ett stycke från en bok skriven av två andra forskare, utan att ange källa.

Expressen skriver idag: "Professor Tiina Rosenbergs forskning blir nu ifrågasatt av kollegorna på Stockholms universitet. Efter Expressens avslöjande ska humanistiska fakultetsnämnden ta upp fallet vid nästa möte. - Vi ser mycket allvarligt på fusk. Sådant får inte förekomma, säger Kerstin Dahlbäck, humanistiska fakultetens dekanus."

Det är inte särskilt häpnadsväckande att universitetet ser allvarligt på fusk, det vore närmast tjänstefel om man inte såg det som allvarligt. Människor ska naturligtvis kunna lita på att tjänstetillsättningar inom universitetsvärlden går till på sakliga grunder. Men jag blir ändå fundersam när media går ut och i stort sett konstaterar att det rör sig om "fusk". Det blir ett sätt att skandalisera, och kan inte betraktas som god journalistik.

När det gäller själva sakfrågan skriver Expressen att "Tiina Rosenberg anger en mängd fotnoter i sin vetenskapliga skrift "Byxbegär", men flera stycken är mer eller mindre kopierade från en annan bok. ". Märk väl de vaga begreppen "en mängd", "flera stycken" och "mer eller mindre kopierade".

Expressens ordval tangerar gränsen för grovt förtal enligt min mening, och verkar inte ha någon förankring i verkligheten. Det tycks röra sig om ett enda stycke i en framställning, och att ha missat eller ens medvetet inte tagit med en not i en bok kan inte innebära att allt vad personen har gjort ska anses felaktigt eller att personen i sig ska anses som en klandervärd människa. Varför inte rapportera hur det verkligen har förhållt sig istället för att hitta på rena lögner för att skandalisera en person som förvisso råkar vara offentlig?

Jag ska nu försöka spekulera lite. Jag har inte läst genusvetenskap och tillhör inte ämnets starkaste förkämpar. Däremot reagerar jag när ad hominem-argumentation tycks styra människors kritik. Varför kommer kritiken och de mediala utspelen just nu? Varför togs detta inte upp år 2000 eftersom recensionen ändå varit känd i forskarvärlden i fem år? Om Tiina inte hade haft den mediala uppmärksamhet och tagit de politiska ställningstaganden som hon har framfört offentligt, hade i oktober 2005 antagligen inte en artikel om en negativ recension för fem år sedan överhuvudtaget skrivits. Inte heller hade Expressen skrivit om det på ett så överdrivet och lögnaktigt sätt som verkar ha skett.

Är besinning för mycket begärt i ett samhälle?

Stockholm den 7 oktober 2005

Anders Ekman

Mer information kan fås på rektor Kåre Bremers blogg: http://blogs.su.se/kbrem/