2005-04-19

Till ofullständighetens och pluralismens försvar

Min tanke med den här bloggen var ursprungligen att försöka motbevisa mig själv och se brister i mina politiska och moraliska övertygelser. Jag vill tro att mina utgångspunkter är riktiga och argumenterar för dessa på ett mer eller mindre övertygande sätt. Jag vill också gärna tro att det kan finnas andra argument som är bättre än mina.

Samtidigt inser jag hur svårt det är att verkligen göra detta. Det torde vara ytterst få människor som tror sig ha felaktiga utgångspunkter för saker som han eller hon tror på. Tvärtom tror vi ju oftast att vi har riktiga utgångspunkter. Vi tror oss ha rätt. Och det är kanske där vi begår det största misstaget. Strävan efter det fulländade systemet, att finna sammanhanget i vår tillvaro, är en tanke som vi är alltför vana vid.

Sedan kan man förstås fundera över om det ens går att vara klar med sina utgångspunkter i ett samhälle som är så pluralistiskt. Visst, det låter enkelt att säga att man alltid är tydlig med sina utgångspunkter. Men man bör alltid vara lite misstänksam när någon säger så. För den som säger sig vara tydlig med sina utgångspunkter bör ju samtidigt redovisa vilka utgångspunkter han eller hon har valt bort. Dessutom bör en förklaring lämnas till varför dessa utgångspunkter har valts bort. Och vad innebär egentligen en viss utgångspunkt för en viss fråga? Kan det inte i själva verket vara så att man i en och samma fråga har flera utgångspunkter, men som egentligen aldrig redovisas?

Var och en inser att det skulle bli väldigt långa konversationer om vi ständigt skulle förklara vilka utgångspunkter vi hade för att säga eller tro någonting. Vi skrapar istället lite på ytan och tror oss veta varför vi tänker på ett visst sätt. Media intresserar sig för några enkla detaljer, och utifrån dessa verklighetsbeskrivningar så vet vi exakt hur det är och vad vi ska tycka. I vart fall för stunden. Den nya tekniken låter alla människor få presentera sina synpunkter, sina utgångspunkter, sin kultur, sina traditioner och erfarenheter, bland annat på bloggar som denna. Fler får synas, fler får höras. Kulturella och religiösa inslag i samhällslivet har olika utgångspunkter. Familjebildningen blir alltmer pluralistisk. Fler och fler böcker skrivs, och ämnen har avhandlats åtskilliga gånger genom historien. Vi vet i bästa fall lite om det mesta eller mycket om lite.

I denna samhällsanda föds knappast någon ny Aristoteles. Det finns ingen möjlighet att vara expert på en mängd olika vetenskapliga områden, inte heller kommer de vetenskapliga fälten att bli fulländade. Att finna ett heltäckande system för hela samhällslivet torde vara en omöjlig uppgift. I detta sammanhang finns anledning att nämna Kurt Gödel, som 1931 visade att varje formellt språk, inkluderat matematikens språk, rymmer meningsfulla formuleringar som är nonsens därför att de själva eller vederläggandet av satserna kan härledas ur grundläggande axiom (Epemindes på Kretas problem: "Alla kretensare ljuger"). Varje deskriptiv sats är bara en tillfällig skapelse och kan inte ses som en vetenskaplig sanning. Slutsatsen av teoremet är att inget vetenskapligt system någonsin är fullständigt (Gödels ofullständighetsteorem). Någon yttersta sanning existerar inte.

Den här tanken på samhällspluralismen och vetenskapens grundläggande ovisshet leder en lätt till slutsatsen att så många tankar är redan tänkta att det är svårt att tänka något nytt. Det leder lätt till ett postmodernistiskt missmod om att allt framåtskridande är illusoriskt. Det leder lätt till tanken att pluralism och mångfald är av ondo. Men den intressanta utmaningen ligger just i pluralismen och ovissheten i sig själva - våra utgångspunkter varierar beroende på vad och när vi tar ställning till saker och vi har olika bilder av verkligheten. Här har vetenskapen och politiken sin största utmaning.

Kanske borde vi människor bli bättre på att utgå från att vi har fel och bli lite mer ödmjuka inför den samlade kunskapen i världen. Någonstans brister argumentationen. Någonstans brister grunden för tyckande.

Kanske är denna insikt paradoxalt nog den bästa vägen framåt för att skaffa sig goda argument för en sak?

Anders Ekman

2005-04-05

Feministiskt Initiativs ekologiska felslut

I de två A4-sidor som för tillfället utgör Feministiskt Initiativ så anges grunderna för initiativets politik:

Dels sägs att "kvinnor är systematiskt underordnade män." och dels sägs att "maktstrukturen innebär att det män är, gör och säger blir mer värt än det kvinnor är, gör och säger.".

Jag tror inte att denna slutsats är korrekt, utan anser att FI gör ett s.k. ekologiskt felslut när man överför generella strukturer till ett individplan. Det torde inte vara någon svårighet att falsifiera FI:s utgångspunkt. Ett exempel: Om en kvinnlig minister säger någonting om hur samhället ska styras får det antagligen större betydelse och blir mer "värt" än om jag säger det. Trots att ministern är kvinna och jag är man. Status och ekonomiska faktorer får i detta fall större betydelse, även om det kan sägas vara sant att kvinnor generellt sett är systematiskt underordnade män.

Som jag ser det är knappast FI ett ärligt initiativ för att föra en nyanserad och saklig debatt om kvinnors och mäns levnadsvillkor i samhället. Snarare ter det sig som ett floskelartat initiativ med många paroller, men lite substans. Problemen blir närmast oöverstigliga när man beskriver hur den systematiska underordningen skapas: "Det patriarkala samhället tillåter män definiera, diskriminera och underordna kvinnor. Maktordningen mellan kvinnor och män kan se ut på olika sätt och ta sig många uttryck, men den drabbar alltid kvinnor."

Frågorna infinner sig mycket snabbt:

1) Vad är "det patriarkala samhället"?
2) På vilket sätt tillåter det patriarkala samhället män att "definiera, diskriminera och underordna kvinnor"? Vad innebär det? Är det sant i alla avseenden?
3) Hur drabbar denna påstådda maktordning alltid drabbar kvinnor? Är det vetenskapligt sant?

Frågorna är väl värda att reflektera över, inte bara använda som politiska paroller. Jag ställer mig högst tveksam till partiets utgångspunkter, och den feministiska analysen i FI är inte hållbar. Inte heller finns någon grundläggande ideologisk utgångspunkt, vilket gör att man får förmoda att varje enskild fråga ska avgöras utifrån vad som gynnar ett visst (socialt/biologiskt) kön, nämligen det vi kallar för kvinnligt kön. Det är en ytterst förenklad bild av verkligheten.

Man glömmer helt enkelt att det på samma sätt som det finns kvinnor som har begränsade livsval också finns män som har begränsade livsval, med låga inkomster och låg utbildning och få möjligheter. Som män ska de dock avstå från "privilegierna", och konflikten mellan kvinna och man tycks vara överordnad målet att ge alla människor förutsättningar att leva ett gott liv.

Detta görs ytterst tydligt i initiativets plattform:

"Svensk jämställdhetspolitik har hittills byggt på föreställningar om samförstånd – att kakan kan växa och att kvinnors villkor kan förbättras utan att män påverkas. Feministiskt Initiativ bygger sin politik på en analys som tydliggör att kvinnors underordning beror av mäns överordning. Därför måste män avstå från privilegier."

Jag har ingenting emot att partier eller människor använder sig av en feministisk analys, men jag anser då också att man ska vara tydlig med vad man menar och vad man vill. Såvitt jag kan bedöma har FI mycket kvar att slipa på i sina programtexter.

2005-04-02

Människan, sexualiteten och moraliska sanningar

Nu har det talats om god moral ett tag och det har för inte alltför längesedan avslöjats - som det mesta heter i kvällstidningsform - att Ibrahim Baylan för sju år sedan, då han var student, på sin fritid gått på en s.k. porrklubb. Vad han gjorde där vet vi inte, men vi får veta att det är idag tydligen en offentlig angelägenhet att känna till vad människor gör, vad de fantiserar om, vad de onanerar till, vad deras sexuella önskningar och drömmar är. I synnerhet om de någon gång kanske kan bli ministrar.

I Europakonventionen slås fast att "Everyone has the right to respect for his private and family life, his home and his corresponence." (Europakonventionen, art. 8, se SFS 1994:1219). Detta gäller såväl studenter, pensionärer, byggnadsarbetare som ministrar. Och, oaktat beteckningen "his", såväl kvinna som man. Jag anser att principen om att staten bör respektera en viss privat sfär är moraliskt riktig, även om den i och för sig kan hindra diverse samhällsnyttiga åtgärder. Utilitarismen kan dock inte helt och hållet tjäna som en grund för ställningstaganden, det krävs sannolikt både rationalitet och känsla för att ställa upp principer för samhället. Men i fall där det inte finns några som helst utilitaristiska eller rationella skäl att ingripa bör samhället som regel avstå från inblandning.

Här vill jag alltså konstatera att allt som rör en enskild människa inte alltid har ett offentligt intresse, det finns en sfär som bör hållas privat. I första hand har principen betydelse för staten i sitt agerande mot enskilda. Principen ställer upp regler till skydd för enskilda att få göra sina egna personliga val utan att alltid behöva kontrolleras av ett statligt organ för det. Gränsen för privatlivet är förvisso godtycklig i praktiken, men gränsen ger en teoretisk princip som kan vara till stöd för människor när staten gör intrång på privatlivet. Principen borde också ha betydelse för t ex medias etiska handlingssätt.

Människors handlingar, attityder och beteenden skiljer sig ofta beroende på om människan vistas i ett offentligt sammanhang eller i ett privat sammanhang. Detta visade redan Lapiere 1934. Om människor ständigt skulle tvingas tänka på att allt vad de drömmer, allt vad de säger, allt vad de fantiserar om och överhuvudtaget allt vad de gör under sitt liv ska ifrågasättas offentligt vid något tillfälle i livet, så skulle antagligen världen bli ganska trist. Detta i sin tur beror på att människor gärna typikaliserar och moraliserar över andras gärningar. Om vi tog enstaka meningar från människor i privata sammanhang skulle vi kunna måla ut den mest försynte till en bestialisk psykopat.

Den mänskliga världen lämpar sig helt enkelt inte för att föra offentliga diskussioner om människors privatliv. Vi kan inte hantera det utan måste ständigt söka förklaringar till varför människor handlar som de gör och vill gärna ha en enkel förklaring där vi sedan kan sortera in människan i facket "ond" respektive "god". Men människor låter sig inte förklaras så enkelt. Människan är en komplicerad varelse som inte låter sig fångas i strikt kausala termer.

Jag kan tycka att om skolministern själv farit med pekpinnar genom att vid tillfället för sju år sedan personligen hävda att andra inte ska få gå på porrklubb så är det moraliskt och principiellt klandervärt. Det vore ett moraliskt brott mot hans egna moraliska principer. Däremot anser jag inte att man automatiskt kan överföra hans åsikter från en kollektiv normativ åsikt.

* * *

Moralismen tycks ha spritt sig i landet. Vi har tidigare sett den främst hos konservativa, men vi ser den idag också hos vissa feministiska inriktningar. Genom sin moralistiska agenda så hindrar man och begränsar människors sexualitet, såväl kvinnors som mäns sexualitet. Det kan handla om att vilja förbjuda pornografi, förbjuda vuxna människor att gå på porrklubb, förbjuda dem att exponera sig själv sexuellt, förbjuda dem att ha sex med vissa andra vuxna samtyckande människor, förbjuda vissa samlagsställningar (har skett i USA!) et c. Moralismen blir en strävan efter det normala, och genom att resultaten blir desamma oavsett om man använder sig av en feministisk eller en konservativ metod (dvs ett ingrepp i den personliga sexuella sfären) så kan båda utgångspunkterna sägas bidra till en strävan efter normalitet.

Stereotypiseringen av sexualitet och sex gör att gamla könsroller bevaras och cementeras. Ett tydligt exempel är reservationen i Tumbamålet. Många feministiska förespråkare ansåg att de två kvinnliga nämndemän som fällde de åtalade männen gjorde "det enda rätta". Och det är väl bra om man har bevis för det. Då har man som domare rentav en skyldighet att fälla. Men nu löd motiveringen istället att ingen kvinna skulle vilja ha "gruppsex med flera män", därför var också brott styrkt fick man förstå. Detta applåderades i medierna. Jag tyckte att argumentet var lika dåligt som det var felaktigt och rättsstatsvidrigt. Dels finns det såväl killar som tjejer som vill ha sex med flera, dels är det inget argument för att ett brott har skett eller inte skett.

Argumentet borde istället ha varit: Kvinnor har precis som män rätt till en egen sexualitet och kan och får ha sex med hur många de vill - men självfallet krävs att handlingarna är frivilliga och lagliga! Det hade varit ett icke-normativt ställningstagande med respekt för individens självbestämmanderätt. Handlingar som är angrepp mot en annan person eller som skadar andra bör naturligtvis vara kriminella. Våldtäkt, sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande m.m. är handlingar där det finns starka skäl för samhället att ingripa, både ur en moralisk aspekt och ur en direkt skyddsaspekt. Det finns ett brottsoffer, och därmed också någon som angripits och fått sin frihet inskränkt.

Nymoralismen fokuserar emellertid inte främst på de illegala handlingarna, utan även på sexuella handlingar som i sig inte skadar någon annan, handlingar som helt och hållet borde röra privatlivet enligt följande moraliska princip:

Grundprincipen för sexuella handlingar bör generellt sett vara att vuxna samtyckande människor ska få ha sexuellt umgänge med varandra. Vidare måste också gälla att alla människor ska ha rätt till ett eget sexuellt privatliv så länge ingen annan skadas av det.

Detta är enligt mig en rimlig principiell gräns efter avvägning av såväl samhällsnytta som rationellt övervägande om statens befogenhet över enskilda med hänsyn till vad vi känner till om mänskligt beteende. Mina motståndare bör visa hur en alternativ princip ska se ut.

Sverige uppfyller inte denna princip i dagsläget. Det torde för övrigt faktiskt vara få länder, om ens något, som gör det.

Sverige bestraffar (låt vara främst teoretiskt sett) t ex vuxna syskon som har samlag med varandra. Den som hävdar att det beror på att "barnet riskerar att bli skadat ur en biologisk synpunkt" torde inte känna till att människor idag kan skydda sig på olika sätt. Alla samlag behöver alltså inte leda till att ett barn blir till. Tack och lov torde de flesta samlag inte innebära det. Dessutom får ett sådant argument till följd att man i konsekvensens namn borde förbjuda människor med olika funktionshinder, t ex downs syndrom, att överhuvudtaget ha samlag. Riskerna för att ett funktionshinder överförs till barnet skulle ju kunna vara överhängande!

Inte heller kan sexköpslagen sägas leva upp till detta krav. Lagen bestraffar bara tillfälliga sexuella tjänster, att köpa eller sälja en tillfällig sexuell tjänst är inte ett direkt angrepp mot någon person så länge det sker med alla inblandade parters uttryckliga vilja och samtycke.

Historiskt sett har kvinnor generellt sett haft sämre rättigheter än män, och fortfarande idag finns stora skillnader socialt och ekonomiskt. Att det förekommer strukturer som missgynnar kvinnor går inte att utesluta. Den feministiska kritiken är på många sätt värdefull, men samtidigt blir den emellanåt alltför strukturell i sitt synsätt enligt min mening. Man måste se individen just som individ och inte som enbart ett kön. Jag ser att strukturerna påverkar oss i hög grad, men jag förnekar heller inte att människan skulle sakna en förmåga att tänka och vilja saker av egen kraft.

* * *

Jag anser förvisso att staten på demokratiska grunder principiellt sett kan skaffa sig en rätt att teoretiskt sett förbjuda vilka handlingar som helst. Emellertid önskar jag att staten skulle kunna tillägna sig en grundprincip för sexuella handlingar som man ställde upp som ram för mänskligt handlande och att man därigenom tydligt avgränsade vad som hör till privatlivet när det gäller sexualiteten. Idag styrs samhällsdebatten mer av moralistiskt tänkande om vad som "känns" rätt eller fel snarare än vad som är principiellt riktigt.

Med detta synsätt utgår jag varken från Nozicks eller från Rands teori. Däremot erkänner jag att jag har en frihetlig inställning till människors sexualitet och val när det gäller sex, och att jag också vill sätta en gräns för vad som bör (moraliskt sett) tillhöra privatlivet. Men jag säger inte att allt som inte skadar en annan människa direkt inte skulle kunna omfattas av statlig reglering. Någon objektiv och evig moral existerar heller inte, såvitt jag känner till. Ingen har hittills lyckats bevisa var den i så fall finns. Däremot kan det förstås finnas rationella skäl för en viss moral.

Jag vill vara tydlig med att det finns strukturer som kan påverka människor på olika sätt, och medger att de kan påverka människors val på olika sätt. Likaså anser jag att staten har en teoretisk möjlighet att inkräkta på mänsklig frihet i en mycket hög grad, även om man naturligtvis bör vara försiktig med sådant. Men teoretiskt sett anser jag inte att individen ens har rätt till liv, utan staten kan (teoretiskt sett) besluta sig för att skjuta alla dess medborgare och beslutet skulle vara giltigt enligt mig (däremot skulle jag för egen del inte följa ett sådant beslut!). Beslutet är legitimt därför att det är beslutat i behörig ordning (se t ex Bentham, Austin, Kelsen) av en stat som vi uppfattar som legitim. Redan denna hållning skiljer mig från Nozick.

Jag hade alltså struntat i lagen, för att istället bevara mitt och andras liv. Och det gör jag inte på naturrättslig grund, utan för att jag tycker om att leva och för att jag rent privatmoraliskt tycker att en sådan lag hade varit felaktig. Jag skulle antagligen försöka smita från en dödsdom om jag hade möjligheten att göra det, och tycker Sokrates hade en principiellt felaktig inställning när han lovordade sin handling att svälja giftbägaren trots att han själv hävdade att han var oskyldig. Det var en naiv inställning och rentav skadlig.

Inte heller anser jag att det ligger en motsättning i mitt synsätt och att kraftfullt markera mot att ministrar eller företrädare gör en omoralisk handling (enligt någons moraliska uppfattning). Jag skulle personligen inte vilja ha en barnminister som var känd pedofil, även om jag inser att det då är mina egna moraliska uppfattningar som då sätter gränsen.

Har man en tydlig grundprincip blir det också tydligt när samhället gör avsteg från den. Då bör också mycket goda skäl kunna presenteras varför man gör ett sådant avsteg. Den grundprincip som jag anger är en god utgångspunkt för fria mänskliga relationer då den tar hänsyn till såväl den mänskliga naturen som frågan om statens befogenhetsgräns.Principerna bör alltid ställas före privatmoralen vid utformning av lag. Annars får vi ett samhälle där de moraliska inriktningarna svänger från ena dagen till den andra beroende på vad som anses mest populärt för dagen. Ett sådant samhälle är sannolikt inte trevligt att leva i.

Denna frågeställning visar också på hur förvirrande och svårt det kan vara att skilja på principiella, moraliska och praktiska argument i det verkliga livet.