2006-05-28

Allmänviljan - något att sträva efter?

"Envar av oss ställer gemensamt sin person och hela sin förmåga under den allmänna viljans högsta ledning, och vi mottaga städse varje ny medlem såsom odelbar länk av det hela." (Rousseau, Om samhällsfördraget, s 19)
Jag älskar att diskutera saker med människor som inte tycker som jag. Inte för att jag - vilket ibland somliga misstar sig - är en bråkmakare som söker polemik för polemikens skull, utan för att det är lärorikt och roligt att diskutera med människor som har ett annorlunda perspektiv. Igår diskuterade jag med en person, som menade att "den allmänna viljan" bara använts av onda människor genom historien, t ex Adolf Hitler.

Jag ville först invända mot detta, men insåg att det inte vore särskilt fruktbart. För den allmänna viljan, vad är egentligen det? Det låter inte rimligt att säga att allmänviljan alltid är god. I och för sig kan det ju heller inte vara riktigt att den allmänna viljan alltid är ond. Det är väl ändå inte sant att allmänviljan bara har använts av onda människor och för onda syften?

Rousseau hade säkerligen invänt mot detta:

"Skall sålunda samhällsfördraget icke vara en meningslös formel, så måste det innesluta denna förpliktelse, som allena kan skänka styrka åt de andra, den nämligen, att vemhelst som vägrar lyda den allmänna viljan, han skall tvingas därtill av hela samhället; vilket icke betyder något annat utom möjligen detta, att man måste tvinga honom att vara fri…" (Rousseau, Om samhällsfördraget, s 23)
Den allmänna viljan är enligt resonemanget alltid god. För att en lagstiftning måste vara uttryck för allmänviljan måste enligt Rousseau emellertid två villkor vara uppfyllda:
1. Lagstiftningen måste utgå från helheten (alla röster räknas med).
2. Lagstiftningen måste gälla helheten (den gäller alla utan undantag).

Då kan man också fråga sig om det överhuvudtaget någonsin funnits en allmänvilja. Visserligen betyder inte allmänviljan "allas vilja", men likväl är det ett problem att människor i alla tider ställts utanför demokratin. Så även i Sverige och andra demokratiska stater. T ex får ju inte barn rösta.

Förvisso inses att en femåring inte skulle ha så mycket att säga om samhällets utveckling och styrning, men är femåringen inte med och röstar så räknas uppenbarligen inte allas röster med. Och då är det heller ingen allmänvilja. För vem skall egentligen bestämma gränsen för vem som får vara med och utöva allmänviljan från början om inte alla får vara med och bestämma gränsen?

Annars skulle man ju lika gärna kunna sätta gränsen för rösträtt vid 65 år, och hävda att det var allmänviljan trots att endast ett fåtal i staten fick rösta. Å andra sidan inses också att en femåring inte skulle ha tillräckligt med förstånd för att styra statens angelägenheter, och femåringen torde lätt kunna styras för varje machivellian. Vilja torde dock inte saknas hos en femåring. Rousseaus lösning verkar inte hållbar.

Även Locke har det allmännas bästa för ögonen och vill att lagarna ska vara lika för alla. De ska utformas med ett enda syfte: Folkets väl. Som Malnes påpekar så kan man "gott motivera välfärdsstaten utifrån Lockes premisser." (Malnes & Midgaard, De politiska idéernas historia, s 144). Men för den som har folkets väl för ögonen och önskar en betryggande förvaltning av naturresurser samt anser att människorna har samma natur så kan även ett välutvecklat välfärdssamhälle förespråkas (!).

Folkets väl är dock någonting annat än allmänviljan. För allmänviljan skulle kunna gå emot folkets väl och intressen, liksom att folkets väl inte heller nödvändigtvis behöver grunda sig i en allmänvilja. Snarare består då frågan i vad som är "folkets väl". För Aristoteles är det uppenbart att det är det goda och det bästa. Han poängterar också:

"Och måste inte kunskapen om detta i så fall ha en stor betydelse för vårt liv, och har vi inte större chanser att träffa det riktiga, när vi liksom bågskyttar har ett mål att sikta på?" (Aristoteles, Den nikomachiska etiken, s 21).
Jo, det borde ha en avgörande betydelse för allt samhällsliv om det är sant att det goda för alla är det vi ska eftersträva. Och håller inte allmänviljan som en garant för godheten, så kanske det är rimligt att söka svaret i godheten självt?

I så fall återstår bara frågan om medlen.

Anders Ekman

2006-05-19

Nihilismen tycks ha stöd

I veckan har jag diskuterat Axel Hägerströms filosofi, som synes ha många anhängare än idag.

På temat humanism och relativism så uppkom frågan om det verkligen existerar några värden överhuvudtaget. Jag försökte göra en poäng av att om det nu är sant att inga värden existerar, så betyder väl det också att det inte är någon mening med att hävda att humanismen är korrekt. Och varför sträva efter någonting som inte är korrekt, kan man i så fall fråga sig. En person invände att om det är sant att inga värden existerar och således inte heller humanismen är sann, så betyder det bara att vi måste kämpa hårdare för de humanistiska värdena.

Jag vet inte om jag låter mig övertygas av argumentet. Visserligen var inte Hägerström förespråkare för omoral, och begreppet värdenihilist har väl flitigast använts av Hägerströms kritiker. Men ändå.

Det är svårt för mig att se varför jag borde kämpa hårdare för att införa någonting som jag i så fall vet inte är sant. Ska jag kämpa hårdare för att införa något som är falskt, och dessutom få andra att tycka som jag så blir jag ju i så fall bara ännu en dogmatiker. Och sådana tycks världen ha gott om så det räcker och blir över.

På senare tid har Fredrik Reinfeldt i rädsla av att få kritik hunnit svänga om några frågor till. Moderaterna tycks i alla fall ha förstått att nihilismen uppskattas hos folket, i vart fall i tanken. I praktiken är det sannolikt inte lika roligt. Vare sig med nihilism eller moderat politik.

Det gör skillnad vilka värden som ledamöterna i riksdagen företräder. Det är skillnad på höger och vänster.

Mvh
Anders