2013-06-17

Religion och vetenskap är olika saker!

1. Ofelbar filosofi – snarast ett tecken på dålig filosofi

Det här inlägget skriver jag med anledning av att jag på Facebook inledde ett filosofiskt samtal med Mats Molén. Mats är bl.a. geovetare och ämneslärare i naturvetenskapliga ämnen. Men han skiljer sig från de flesta andra naturvetare på ett intressant sätt: Han är kristen och avvisar evolutionsteorin. Han vill istället ersätta denna teori med idén om att allt levande har kommit till genom ett gudomligt ingripande, s.k. skapelsetro.


Efter att jag ifrågasatt en kortare filosofisk text han skrivit, svarade han mig att ingen klagat på hans filosofi i något sammanhang och att det han skrivit har faktagranskats av många så att fel eliminerats innan något publicerats.

Jag ville därför ta mig an uppgiften att visa att något sådant som en felfri filosofi närmast låter som dålig filosofi och att det snarast är en förlust än en vinst för hans filosofi att ingen klagat på den tidigare.

Filosofin är - som jag ser det - ett verktyg för analytisk klarhet. Inte en tro på att det vi håller på med är någonting ofelbart som inte kan kritiseras. I mitt tycke är det i så fall inte filosofi man håller på med. Filosofin handlar om att visa upp sina argument och - utan fördomar - granska dem noga, oavsett var man i slutänden hamnar. Allt detta med den gode Wittgenstein i tankarna: ”Filosofin skall göra tankar, som eljest är så att säga dunkla och suddiga, klara och skarpt avgränsa dem.” (Wittgenstein, L., Tractatus logico-philosophicus, Thales, Stockholm, 1992, p. 4.112, s. 63).

2. Närmare om utmaningen


Jag har med anledning av ovanstående bett Mats att presentera en filosofisk text om vetenskaplighet som han har skrivit, för att undersöka om jag kunde ifrågasätta den.

Mats hänvisade mig till följande text, som jag alltså fick i uppgift att försöka ifrågasätta.

http://www.matsmolen.se/index.php?sida=51

3. Att ta ställning för god vetenskap är ett moraliskt ställningstagande!


Vetenskap och vetenskaplig metod har en hög status i vårt samhälle. Och det är inte så konstigt eftersom det trots allt är den absolut bästa metod vi för tillfället har för att försöka ta reda på fakta.

Men vetenskaplighet är inte bara något som kommer av sig självt, och att vilja värna eller främja en vetenskaplig samhällssyn är därför i högsta grad ett moraliskt ställningstagande. Karl Popper skriver att rationalismen är ”nära besläktat med tron på människosläktets enhet” (Popper, Karl R., Popper i urval av David Miller, Thales, Stockholm, 1997, s. 37; hädanefter Popper) och de många upptäckter som görs i forskningen gagnar ju ofta mänskligheten på ett eller annat sätt.

För att veta vad vi moraliskt tar ställning för när vi önskar uppnå vetenskaplighet, så krävs också kunskap om vad vi talar om – dvs. vetenskapsteorin. Det finns ju trots allt människor som gör anspråk på att verka vetenskapliga trots att det inte ens är vetenskap de sysslar med.

4. Låt oss börja med att svara på frågan: Vad är vetenskap?

Det första jag noterar är att Mats ställer frågan ”Vad är vetenskap?” redan som rubrik för sin text, men att frågan inte får något klart svar i texten.

Det finns komplexa svar på frågan, men det finns också ett väldigt grundläggande och enkelt svar. Vi börjar därför med det enkla svaret: Vetenskap är det systematiska sökandet efter kunskap. (1) Det handlar alltså om att försöka lägga pussel utifrån den begränsade erfarenhet som vi människor har.

Till sin hjälp har vetenskapen den vetenskapliga metoden. Metoden behandlar dels
1) sådant vi kan se (dvs. vi kan pröva hypoteser, teorier och olika slags modeller genom observationer, experiment och mätningar) och dels
2) sådant vi kan beräkna eller logiskt härleda (deduktion, logik, formulera hypoteser m.m.).

5. Vetenskap är bristfällig – men det bästa vi har för att nå kunskap


Det ovan sagda innebär tydligt att vetenskapen inte alls nödvändigtvis uttalar sig om sanningen. Vetenskap är en mänsklig verksamhet, och är således också bristfällig. Precis som alla mänskliga verksamheter. Som Karl Popper skriver: "I de empiriska vetenskaperna, vilka är de enda som kan förse oss med information om den värld vi lever i, förekommer inga bevis om vi med 'bevis' menar ett resonemang som en gång för alla säkerställer sanningen hos en teori." (Popper, s. 98).

För att en teori ska ses som vetenskaplig kan det räcka redan med att den är falsifierbar, dvs. att teorin kan ge förklaringar eller förutsägelser som kan prövas och att teorin är formulerad på ett sådant sätt att den kan motbevisas ifall den är felaktig.

Mats skriver: 
”När man inte kan göra så många experiment och observationer är det svårt att kalla något för fakta eller teori. Det blir mer av typen hypotes, spekulation eller tro." 
Mats har bett mig att förtydliga citatet och menar med detta att det "finns saker utanför den vetenskapliga metoden, dvs. att vi människor inte kan hitta på en metod och sedan säga att det finns saker som inte kan bestämmas med metoden.". För egen del anser jag att det går alldeles utmärkt att ha olika metoder för olika ändamål. Det är ofta själva metodernas ändamål att de tjänar ett visst speciellt syfte, och avgränsar sig från andra saker. Ta t.ex. metoden att följa ett recept i en kokbok. Det har ett visst särskilt syfte och lämpar sig väl om man ska laga en god söndagsstek. Däremot lämpar det sig dåligt om man tänkt använda sig samma metod för att laga sin bil.

Själv tolkade jag hans uttalande tidigare som att skiljelinjen mellan vetenskap och metafysik inte alltid är skarp – och det är i alla fall min egen uppfattning. Så var t.ex. fallet med atomismen, där några grekiska filosofer ansåg att världen var uppbyggd av små atomer. Detta var på den tiden förstås en ren gissning, som långt senare visade sig vara korrekt i stora drag. Men likafullt var det en teori. Detta alldeles oavsett man vid den tiden kunde göra experiment och observationer eller inte.

Och det är just detta som är både tjusningen - och problemet - med vetenskapen. Den är inte klart avgränsad. Men det är inte alls svårt att kalla en teori för en teori enbart av det skälet att du inte kan göra så många experiment eller observationer. En teori kan faktiskt även vara en slags gissning - en idé om hur någonting kommer att utvecklas och varför. Popper igen: ”Vad vetenskapsmannens och galningens teorier har gemensamt är att de båda hör till den kunskap som grundas på gissningar. Men vissa gissningar är mycket bättre än andra; och detta räcker som svar till Russell, och det är tillräckligt för att undvika radikal skepticism.” (Popper, s. 121). För Popper, och för vetenskapen i stort, är det intressanta är om hypoteserna som ställs upp är falsifierbara eller inte. Och ju mer falsifierbar en teori är, desto bättre är teorin. Är den prövbar (och ännu inte falsifierad förstås), ja, då kan vi också kalla det en vetenskaplig teori (jfr Popper, s. 133).

Naturligtvis vill vi – om det går – ha sanna teorier. Kan vi inte uppnå det, så bör vi åtminstone alltid föredra den bäst prövade teorin. Står valet mellan olika konkurrerande teorier bör vi välja den teori som ger oss mest informationsvärde och är mest falsifierbar, men ännu inte är falsifierad.

Alvar Ellegård skriver vackert på temat: ”Teorier är helt enkelt oundgängliga medel att utforska det okända. De bygger bryggor ut i Sanningens ocean. En del, rentav de flesta, av bryggorna spolas snart bort, men andra förstärks, åtminstone vid basen, och bildar utgångspunkt för nya konstruktioner. Slutresultatet blir att vetenskapen tränger allt längre ut i den outforskade oceanen. Men ingen tror att oändligheten någonsin skall bli fullständigt kartlagd.” (Ellegård, A., Kan vi lita på vetenskapen?, Natur och kultur, Stockholm, 1989, s. 8).

6. Vetenskap och religiös tro har inte samma metoder


Mats skriver:



"Vad är omöjligt att bevisa? Det som inte kan undersökas med vetenskap kan kallas tro."
Som jag har framhållit ovan innehåller även vetenskapen ett mått av tro, eftersom tro är en nödvändig - men inte tillräcklig - förutsättning för kunskap. Och som Popper framhöll, så är egentligen alla teorier omöjliga att "bevisa". Vetenskapsmän sysslar huvudsakligen heller inte med att verifiera sanningar. 

Vad som däremot är någonting helt annat än vetenskap är religiös tro. 


Mats skriver:
”Men, det man tror kan vara sant. Man kan inte mäta ljus med en bullermätare och man kan inte mäta styrkan på kärleken eller upptäcka om Gud finns eller inte med hjälp av en linjal (eller med någon annan vetenskaplig metod). Olika metoder fungerar på olika fenomen. Man kan dock indirekt lista sig fram till om det finns en skapare eller inte, ungefär på samma sätt som en arkeolog undersöker stenar för att se om de är utformade av människor eller har uppkommit på naturlig väg.”
Mats säger här att det inte finns någon vetenskaplig metod för att upptäcka om gud/gudar finns eller inte, och så långt är jag helt med honom. Så länge vi inte har definierat vad gud/gudar är för något, så inses att en teori som innefattar gud eller gudar överhuvudtaget inte är falsifierbar. Frågan som direkt infinner sig är förstås – vilken metod fungerar då på att upptäcka om gud/gudar finns eller inte?

Frånvaron av möjligheter att mäta eller observera någonting innebär ju inte i sig att vi kan anta att det finns gud/gudar, lika lite som enhörningar blir verkliga enbart därför vi inte kan mäta dem med linjal. Kvar som metod för att upptäcka gud/gudar (beskrivet såsom något övernaturligt) blir väl då i så fall snarast den personliga uppenbarelsen, tradition eller att ha en ”känsla” av gud/gudar. Jag känner många som är religiösa och har själv varit kristen en gång i tiden. Jag har stor respekt för att man kan ha en tro på gud/gudar, även om jag inte själv har det i dagsläget. Men religiös tro på ett övernaturligt väsen är en icke-falsifierbar tro, och utgör inte i sig vetenskap.

7. Hur bör jag välja mellan konkurrerande teorier?


Eftersom vetenskap som vi har idag mycket väl kan ändra sig imorgon, så inses att det kan finnas konkurrerande teorier inom vetenskapen.

Mats skriver:
”Fantasier är något man drar till med utan att veta säkert om det fungerar eller finns i verkligheten. (Exempel: ’Anledningen till att det inte finns några mellanting mellan reptiler och fåglar, är att en liten dinosaurie en gång fick fågelungar.’…”
Detta exempel kan tjäna väl till att visa att en teori inte alls behöver vara fullständig för att vara den rimligaste vetenskapliga teorin. Tvärtom hör det snarast till vanligheterna att en teori är ofullständig. För att konkretisera: Vi ställer upp en hypotes om att för fenomenet A gäller ”x, y och z”, där fynden x, y och z är enskilda komponenter som tillsammans visar att A är en rimlig teori. Hittar vi något av motsatsfynden ”icke-x”, ”icke-y” eller ”icke-z” så är vår teori falsifierad och slängs obarmhärtigt på den vetenskapliga sophögen.

Låt säga att vi får reda på att x och y stämmer överens med en observation eller härledning som vi har gjort. Innebär avsaknaden av fyndet z att vår teori måste överges? Nej, inte alls faktiskt. Det kan ju rentav vara så att en sådan teori fortfarande är den bästa förklaringen som vi hittills har. Och då antar vi den teorin tills vidare.

Så om vi har två konkurrerande teorier, där den ena teorin är falsifierbar och kan förklara mönster i vår värld, och den andra teorin bygger på en icke-falsifierbar tro som inkluderar personlig övertygelse om gud/gudar, vilken ska vi då välja?

Ur ett vetenskapligt perspektiv är frågan lätt. Vi väljer den teori som har bäst stöd, som har testats, faktagranskats och är falsifierbar men som ännu inte har falsifierats. Det är i all enkelhet hur vetenskap fungerar.

Detta kan vi förstås göra och ändå ha en personlig tro på gud/gudar. Problemet uppstår först när vi tror att personlig religiös övertygelse handlar om vetenskap. Religionen är ett system för sig, vetenskapen är ett system för sig. Att blanda ihop dem gynnar inte någon.

______________________


(1) Platons uppfattning om att kunskap innebär ”sann, berättigad, tro” har länge tjänat som en utgångspunkt för kunskapsbegreppet. I artikeln ”Is Justified True Belief Knowledge?” från 1963 har emellertid Edmund Gettier pekat på att denna definition inte är tillräcklig, utan det synes också krävas att vi känner till det verkliga förhållandet som berättigar vår tro.

2013-01-15

Värden och preferenser som kollektiva drivkrafter


Jag har läst ut Amartya Sens bok Kollektiva beslut & social välfärd (Thales, 1988). Boken har några år på nacken, men stimulerar till tänkande kring hur vi människor fattar beslut i grupp. Våra individuella preferenser kommer kanske inte alltid att få genomslag, ibland kanske överhuvudtaget inte alls trots att vi kan vara nöjda ändå.

Sen utgår från Arrow (1959), som låter individernas rangordning i en grupp utgöra grunderna för kollektiva beslut. Tesen är att individerna gör rangordningar av sina alternativ och fattar beslut utifrån rangordningen (kallas svaga ordningar och innebär alltså att den rangordnar alla alternativ visavis varandra). Tre villkor ställs upp för rangordningarna:

1. De måste vara transitiva, dvs. om a är minst lika bra som b och b är minst lika bra som c, så är också a minst lika bra som c.
2. Relationen i rangordningen måste vara reflexiv. Varje alternativ a måste uppfattas som minst lika bra som sig självt.
3. Relationerna i rangordningen måste vara fullständig, dvs. för varje alternativpar a och b som jämförs så gäller antingen att a är minst lika bra som b eller att b är minst lika bra som a (eller båda).

Amartya Sen pekar sedan på att inte är nödvändigt att anta att samhällets rangordning av alternativen uppfyller transivitetskravet i punkt 1. Även om a, b och c uppfattas som lika bra, kan fortfarande ett konstistent beslut fattas, trots att alltså kravet på transivitet inte är uppfyllt. Inte heller behöver vi kräva fullständighet för preferensrelationen i vissa beslutssituationer: Om a kan föredras framför b och c, men b och c inte kan jämföras, så kan vi ändå välja a.

Amartya Sen fortsätter också att ifrågasätta om inte de individuella preferensernas styrka kan vara av större betydelse för ett gruppbeslut, snarare än en mängd olika individuella rangordningar som är mer eller mindre meningslösa för det slutliga beslutet. Olika personer har ju olika starka önskningar. Sedan kan även interpersonella jämförelser bli intressanta – har det betydelse vem man är i en beslutsprocess? Han tar också upp andra svårigheter, som t.ex. vilken institutionaliserad mekanism för beslutsfattande vi ska ha, ska majoritetsregler gälla eller ska poängsättnings- och rangordningsmetoder gälla? Utfallen kan ju bli högst olika beroende på vilket system man väljer.

Ett par andra tankar tas också upp som jag tycker man kan ta med sig när det gäller individ kontra samhällsbeslut: Då det gäller att formulera regler för gruppbeslut kan de individuella preferensernas ursprung ha relevans. För en nyliberal tänkare kanske detta också skulle kunna uppfattas kontroversiellt. Sen skriver: ”Det samhälle en person lever i, den klass han tillhör och den relation han har till den sociala och ekonomiska strukturen i samhället är relevant för hans val, inte endast för att allt detta berör hans personliga intressen utan också för att det påverkar hans värdesystem, inklusive hans uppfattning om hur stora hänsyn det är befogat att ta till andra medlemmar i samhället.” (Sen, 1988, s. 6). Jag tolkar det hela som att uppfattningen om individen som en konstant oförstörd tabula rasa, med ständig fri vilja att fatta beslut, inte verkar falla Amartya Sen i smaken.

Några andra tankar som jag tog med mig från Amartya Sens bok var frågan om grundläggande och icke-grundläggande värden för en individ. Med grundläggande värden avser han att omdömet alltid gäller under alla tänkbara omständigheter (utan att nödvändigtvis vara någon yttersta princip), men han gör skillnad på dem på så sätt att grundläggande värden inte kan ges skäl för vetenskapligt, medan icke-grundläggande värderingar kan ges vetenskapliga skäl. Han konstaterar dock själv att det kan vara svårt att avgöra om ett värde är grundläggande eller ej. Det hela kan sluta i ett enkelt: ”Jag värderar detta för att det är värdefullt.”. Med bestämdhet tillbakavisar han nihilismen, i vart fall som drivkraft för kollektiva beslut. Det må vara rätt som lära, men för att studera beslutsmekanismer verkar det sannerligen som att nihilismen är värdelös (lol). Värdeomdömen bidrar till nya regler, nya institutioner och håller igång samhället hela tiden.

Boken innehåller många andra intressanta tankar kring paretoprincipen, rättvisa och normbildning, men dessa avsnitt låter jag bero tills vidare. Boken rubbade i vart fall något av min nihilism, och fick mig att tro på att det faktiskt går att finna vägar att förstå mänskligt beslutsfattande. Boken rekommenderas varmt, särskilt till mina nyliberala vänner.