2008-11-20

Mormonfika gav få svar

Min kusin och jag mötte för ett par dagar sedan två mormontjejer för att lyssna lite på hur de såg på världen och livet. Vi satte oss ner på ett café och vi kom snabbt in på frågor om tro och vetande. Båda tjejerna verkade väldigt snälla och intelligenta, varför jag naturligtvis var intresserad av hur de förklarade olika fenomen i livet. Mötet blev nästan två timmar långt, och träffen gav fler frågor än några handfasta svar.

Jag frågade den ena systern om hennes tro var mer sann än andra religioner. Hon menade att det förvisso var så att hennes tro var mest sann, men att det kunde finnas sanning i alla slags religioner. Jag instämde i att det verkade rimligt att tro att sin egen tro är sann, eftersom själva tron på någonting innefattar att det är sant. Att tro att någonting är falskt, innebär ju fortfarande att man tror att det är sant att det är falskt. Emellertid fick jag ingen klarhet i hur man skulle avgöra sanningsfrågorna mellan teologiska trossatser.

Jag gick därefter vidare och frågade vad deras metod för att ta reda på sanningen bestod av. Den ena systern slog genast upp ett ställe i Mormons bok och hävdade att om man i sitt hjärta tror att det är sant, så är det sant. Men hon menade också att man inte kunde empiriskt testa detta, vilket ju var ett väldigt ärligt och öppet sätt att förhålla sig till sin tro. Problemet är dock därmed helt uppenbart; ett cirkelresonemang där sanningen för sanningen kräver sin egen sanning. Att någon empirisk prövning inte kan ske talar ju heller inte för att det skulle förhålla sig på sättet som systrarna sa. Även om jag tror jättemycket i mitt hjärta, så kan ju alltid någon hävda att jag bara inte trodde tillräckligt mycket. För att se att det är sant måste man ju nämligen tro ”jättejättemycket”. Ja, sanningen verkar helt enkelt slippa systrarna ur händerna. Och på så sätt kan alltid tvivlarna kvarhållas.

Att mormonerna inte tror på treenigheten utan tror på tre gudar var också intressant: Guden Jesus, Guden Gud och Guden Helige Ande. Dessutom var det intressant att Guden Jesus och Guden Gud sades vara fysiska – dvs. helt materiella – varelser. De bodde tydligen i något som systrarna kallade "himlen". Och eftersom de tydligen visste att Guden Gud och Guden Jesus var materiella varelser, så frågade jag dem om dessa figurer befann sig inom eller utanför universum. Detta kunde man helt enkelt inte veta. Om så var fallet, skulle det dock med vetenskapliga metoder kunna gå att fastställa Guden Gud och Guden Jesus.

Intressant var också att de menade att Gud kan upphöra att vara Gud. I och för sig finns det ju två gudar kvar som kan täcka upp för Guden Gud i så fall, men man kan ju då fråga sig vad som skulle hända om Gud helt enkelt slutade att existera helt godtyckligt. Antagligen inte så mycket i jämförelse mot förut. De flesta skulle nog inte ens känna till hans nuvarande icke-existens, utan fortsätta ungefär som förut.

Så vad är då meningen med livet enligt mormonerna? Innan vi blev till menade systrarna att vi var osynliga andar, och att vi har varit det sedan tidernas begynnelse. Till andar ska vi också bli efter vår jordiska död tydligen. Jag frågade därför varför jag skulle ha varit en ande i flera miljarder år för att sedan leva i en kropp en bråkdels promille av tiden för att bli exakt vad jag en gång redan har varit och som jag nu tydligen skulle eftersträva igen. Svaret blev att jag kunde få kunskap här på jorden. Förvisso ett ädelt syfte. Men det hade jag väl kunnat få som ande också? Systrarna sa då att jag inte hade kunnat spela fotboll ifall jag varit en ande. Nä, förvisso. Men jag gillar ju inte ens fotboll. Dessutom låter andelivet ganska roligt.

Men att mitt livs enda syfte skulle vara att bli en ande som får vara med Guden Gud, Guden Jesus och Guden Helig Ande kunde inte ens med den största ansträngning verka som en plausibel tro. Jag kan helt enkelt inte hitta några som helst goda skäl för det. Och jag kan heller inte se varför jag skulle släppa på den vetenskapliga metoden bara för att det helt plötsligt rörde sig om religiösa frågor - i synnerhet inte om gudarna nu är fysiska varelser.

Men så varför träffar jag människor som tycker och tror så annorlunda än jag? Borde man inte bara avfärda det som dumheter och nöjt gå vidare i livet?

Jag tycker inte det. Jag tycker tvärtom det är enormt intressant att studera hur människor tänker, varför de gör det, hur de gör det, och varför de tror som de gör. På det hela taget så är det någon slags existensell underhållning att paddla bland alla dessa människor som alltid anser sig ha rätt.

2008-11-04

Egoismen - en dålig etisk idé

Ibland sägs det mig att egoism är den enda sanna moralen – och när allt kommer till kritan så står vi oss själva närmast. Allt vi gör är något som vi gör för vår egen skull, egenintresset är det enda intresse som styr oss som människor. Och därför också något moraliskt önskvärt.

Den som läst min blogg har säkerligen förstått att jag inte delar dessa synpunkter alls. Jag tänkte därför kort gå igenom den etiska egoismen, och säga något om varför jag inte tror att egoismen är hållbar som etisk vägledare.

Först och främst skall skiljas mellan psykologisk egoism, dvs. det faktum att vi människor ofta handlar i vårt egenintresse. Vi skyddar någon för att skydda oss själva, vi äter mat för att vi vill ha det, vi ger presenter för att bli omtyckta av andra m.m. Detta är ren psykologi, och har egentligen inga etiska implikationer överhuvudtaget (eller med andra ord; av satsen ”vi är egoister” följer inte ”vi bör moraliskt sett vara egoister”) . Om vi skulle göra detta till en etisk lära, skulle det däremot röra sig om etisk egoism: Den rätta handlingen är då den där du gynnar ditt egenintresse.

Den psykologiska egoismen är förvisso helt klart en närvarande kraft hos människan, konstigt vore väl annars. Men stöd kan också ges för att vi människor också är altruistiska till vår karaktär: Vi öppnar dörrar för andra som vi inte känner, vi låter andra ta våra säten på tunnelbanan och ganska många mödrar tar hand om sina barn trots att de inte får ut så mycket av det mer än dålig nattsömn och blöjbyten (Hamilton, 1964, föreslår att detta moderliga beteende har en genetisk evolutionär basis). Berkowitz, 1972, och Miller et al, 1990, föreslår att det existerar en psykologiskt inlärd norm om att hjälpa andra människor, och att denna är mycket stark. Även Batson, 1991, förklarar att altruism såsom en förmåga att sätta sig in i andra människors känslor och upplevelser och vilja hjälpa till är något högst existerande hos människan.

Så ett av de främsta argumenten mot den renodlade egoismen (i t.ex. Ayn Rands tappning) är att människan inte en antingen-eller-varelse. Människan är inte enbart en egoist, och inte heller enbart en altruist. Hon är en komplex varelse med en blandning av lite av varje, mer eller mindre.

Sedan kan man fundera en stund över vad egentligen ”egenintresset” går ut på. Någon skulle kunna mena att allt vi gör är i vårt egenintresse, och så tolkad blir ju egentligen hela idén ganska meningslös. För om allt kan vara mitt egenintresse, hur ska jag då handla? En sådan lära ger i vart fall knappast något besked om vad som är det rätta, rent objektivt. Att samla in pengar till fattiga för att jag vill bli lycklig på så sätt (inte för att göra fattiga lyckliga förstås) kan då vara lika rätt eller bra som att samla in pengar för att ge knark till barn om det gör dig lycklig. Dessutom måste man ju fortfarande fråga sig om det existerar en metod för den etiske egoisten att avgöra vad som är det bästa egenintresset just nu – eller blir det hela bara en fråga om vad som subjektivt sett verkar bäst för stunden?

Det senare hoppas jag inte är fallet, och naturligtvis behöver man inte tolka egoismen på så sätt att man alltid ska få göra precis som man vill i vilken situation som helst. Att peta ut ögonen på en kompis för att man skulle bli glad över det experimentella tilltaget för stunden (och därmed göra det i ditt egenintresse) är förstås inte någonting som kommer att öka ditt egenintresse, snarast tvärtom: Du har fortfarande antagligen ett större egenintresse av att inte sitta i fängelse eller av att inte förlora en god vän et.c.

Inte heller behöver förstås egoismen förstås så att man alltid måste undvika altruism eller hjälpa andra människor. Att främja mitt egenintresse kan ju bestå i att hjälpa andra. Och i så fall talar vi fortfarande möjligen om en ”äkta egoism”.

Men hur ska egoismen då kunna ge några besked för den som på allvar önskar använda den som etisk modell för sitt liv? Jag har tänkt kring några enkla exempel, där jag gärna skulle vilja veta hur den etiske egoisten egentligen skulle handla:

1. Du sitter i ett rum med ett gäng andra kardinaler. Ni ska tillsammans utse en påve. Xavier utlovar dig 100 000 kronor om du röstar på honom. Om du går med på detta så kommer Xavier utropas till påve, och du får lämna Vatikanen. Är då pengar viktigare än makt? Hur ska du som etisk egoist avgöra vad som är ditt främsta egenintresse? Och hur ska egenintresset värderas i situationen?

2. Du räddar Anna från en svår olycka. Du blir något lyckligare av detta (+1), och Anna blir superlycklig (+1000). Låt oss sedan anta att du på detta sätt rädda ytterligare ett antal människor. Ligger det i ditt intresse att skapa en värld av människor som alla är lyckligare än du sammantaget? (detta är också en fråga om egoismen kan ha rättvisemotiv på så sätt att egenintresset skulle kunna innebära att sätta käppar i hjulet för andra för att därigenom uppnå större värde själv).

3. Du erbjuder din plats åt en äldre dam på tunnelbanan, då du tror att hon ska stiga av nästa station. Det visar sig emellertid att hon sitter hela vägen och du får stå i en timme. Din lycka minskar - 3 och hennes ökar + 5. Handlade du därmed omoraliskt som inte handlade i ditt egenintresse?

4. En hustrumisshandlare har fått reda på att hans hustru kommer att lämna honom, och av erfarenhet vet han att om han bara slår henne hårdare kommer hon inte att göra det, utan stanna kvar och göra som hon blir tillsagd. Är det därmed moraliskt rätt för misshandlaren att slå igen? (Detta skulle förstås förnekas av en etisk egoist som samtidigt är randian – eftersom vi enligt dem enbart har rätt till vår egen kropp och ”vår” egendom... emellertid förklaras inte riktigt varför detta leder till att vi bör vara egoister, och försök att förklara det leder ofta till att man bryter mot Humes lag om att premisser utan moraliska fakta inte kan leda till en slutsats om hur vi bör göra i moralisk mening.)

Sedan kan man också fundera något över grundfundamentet i den etiska egoismen. Varför ska jag överhuvudtaget vara egoist, som vore det något bra? Ett inte ovanligt argument från egoister är att alla kommer att tjäna på att vara egoister. Ungefär så här kan man ställa upp deras argument (exemplet är inspirerat av Rachels, James, The Elements of Moral Philosophy, s 77):

P1 Vi bör göra det som främjar allas egenintresse.
P2 Om det bästa för att främja allas egenintresse är att främja vårt egenintresse, bör vi främja vårt egenintresse.
S Vi bör främja vårt egenintresse

Först och främst ska uppmärksammas att den här slutledningen inte strider mot Humes lag. Men däremot så verkar den märklig ändå. För om skälet för att främja vårt egenintresse i själva verket är att vi ska främja allas egenintresse, så framstår ju den etiska egoismen inte längre som en egoistisk teori, utan som en altruistisk ideologi. Och i så fall måste den etiska egoismen släppa idén på att den ska gynna alla agenter som tillämpar den.

Och som morallära verkar det något märkligt.