2007-08-23

Jagets betydelse

Min kompis Peter tipsade mig om en intressant artikel i DN om att "jaget" är flyttat från kroppen. Hjärnkirurger har kunnat framkalla upplevelsen att vara utanför sin kropp, när de har vidrört särskilda ställen i hjärnan. Egentligen är detta inte en särskilt ny nyhet - att människan kan ha "utanför-kroppen-upplevelser" och att dessa är förbundna med vissa delar i hjärnan är känt sedan tidigare.

Så har t ex redan i Nature år 2002 beskrivits hur en kvinna med epilepsi i högra tinningloben upplevt att hon lämnat sin kropp trots att hon bevisligen legat stilla när forskarna gav elektrisk stimulering i högra hjärnhalvans gyrus angularis (Blanke, O et al, Stimulating illusory own-body perceptions. The part of the brain that can induce out-of-body experiences has been located, Nature 419, 2002, s 269 ff.).

Jag (mitt jag) tror dock inte att upptäckten omedelbart har betydelse för den filosofiska frågan om jaget hänger samman med kroppen eller ej. För likafullt är det nog så att människor har en stark uppfattning om att de också är en kropp - den hör liksom till deras jaguppfattning. Att hjärnan sedan gör sitt ständiga tolkningsjobb är en annan sak - ibland sker dessa tolkningar också så att vi inte ens upplever att vi är i oss själva. Hjärnan vill hitta rationella förklaringar till vad som sker, även i situationer där varseblivningen är felaktig eller motsägelsefull (Larhammar, Dan, Kan själen lämna kroppen?, i Vetenskap eller villfarelse, red. Jerkert, Jesper, Hansson, Sven Ove, Stockholm, 2005, s 240). Vi lär inte släppa vår uppfattning om jaget som knutet till en viss bestämd kropp även om vi deltar i ett experiment där vi tillfälligt kommer att uppleva att vi är någon annanstans än i vår egen kropp.

Så. Om jag för en dag skulle besjäla Kronprinsessan Victoria så skulle det inte kännas som jag, även om det visserligen var "mitt sätt att tänka" som fanns i hennes huvud vid tillfället. I vart fall skulle jag ju sannolikt ha kvar upplevelser i mitt sätt att tänka som var så intimt förknippade med min kropp, mitt kön, min sexualitet, min uppfostran och så vidare att det sannolikt hade varit mycket skumt att kalla Kronprinssessan Victoria för mig själv. För det vore helt enkelt inte jag. Det vore bara mitt sätt att tänka i Kronprinssessan Victoria. Och samtidigt inser vi hur extremt kulturellt betingat jaget synes vara, bara det att jaget är en man synes vara något som gör att vi kan skilja på olika slags jag.

Jaget är en av de allra viktigaste fundamenten i vårt samhälle. Alla dessa "jag" är av oerhörd betydelse för att samhället ska fungera - för demokratins skull krävs att det verkligen är "jag" som röstar, för rättssäkerheten krävs att det verkligen är brottslingens "jag" som döms och så vidare. Om jagen helt plötsligt inte var det vi föreställer oss dem att vara, så skulle antagligen ett smärre kaos uppstå.

Men jag tror dock inte att den här undersökningen kommer att i grunden förändra vår common sense uppfattning om vad som är våra jag. Men kanske kommer den att underlätta för läkarvetenskapen och göra något häftigare spel i framtiden. Men jagets diffusa karaktär lär fortfarande kunna bli föremål för åtskilliga filosofiska diskussioner.

Anders Ekman

2007-08-09

Hur maximeras lyckan politiskt?

Jag har diskuterat med en del människor om lycka i sommar. De flesta verkar ganska rörande överens om att människor ska få vara lyckliga. Att lycka är något gott och eftersträvansvärt.

Och det verkar ju rätt okontroversiellt. Till en början i alla fall. Men sedan när det kommer till själva det politiska genomförandet så blir det både märkligt och obegripligt hur vi egentligen ska gå till väga.

Först och främst, låt oss undersöka "lycka som mål":

1. Vi kan då mena att det existerar något sådant som "objektiv lycka", dvs ha klara kriterier för när en person faktiskt är lycklig, oavsett om hon känner sig lycklig eller inte.

Det kanske inte är så konstigt som det först verkar, då vi ju ganska ofta i vardagligt tal säger sådant som "åh, han är så lycklig som är så rik, så frisk, som har en så vacker flickvän och så många valmöjligheter i livet.". Vi försöker definiera konceptet lycklig med att säga "hur det borde vara" - dvs är man rik och världen ligger för ens fötter, så är man lycklig.

I många fall stämmer förstås det. Men även en rik människa kan väl ha problem, som kanske är så oöverstigliga att han känner att hans olycka är så stor att den överskuggar alla hans rikedomar? Och vem skulle förneka att den fattige inte skulle kunna känna sig lycklig trots frånvaron av materiella ting? Tvärtom, detta skulle ju kunna vara det högsta lyckostadiet för en insiktsfull munk.

2. Så vi kan ge upp tanken på att det existerar en objektiv lycka: Vad som bör räknas som målet för den personliga lyckan är istället hur personen upplever sig lycklig eller inte. Då kan även den fattige vara lycklig, vilket nog stämmer väl överens med vardagliga intuitioner kring att vara lycklig. Emellertid får vi även köpa att narkomanen är lycklig under ruset, att den religiöse kan bli lycklig av att prata med andar och osynliga väsen, att sadisten får sitt lyckorus av tortyren och eftersträvansvärt vore ifall man fick en hjärnpropp i höger framhjärna, för att därigenom hänfalla åt ständig munterhet (Klein, s 55). Få skulle väl gå med på att detta i sig var eftersträvansvärt.

Samhällsvetenskapliga undersökningar brukar ofta utgå ifrån den senare modellen - när vi mäter målet lycka så gör vi det utifrån människors egna upplevelser snarare än objektiva kriterier. Förvisso sammanfaller ofta rikedom med högre självupplevd lycka, men det inses att några klara gränser knappast existerar.

Så. Om vi anser att lyckan är eftersträvansvärd, skall vi då eftersträva den? Kanske kan frågan tyckas märklig, men en av mina polemiker förnekar bestämt att så bör vara fallet. Själv anser jag att det närmast är en trivial sanning att det eftersträvansvärda är något vi bör eftersträva, det ligger så att säga i själva begreppet även om det råkar vara något moraliskt vi skall eftersträva. Ett rationellt förhållningssätt att eftersträva något är att maximera det eftersträvansvärda.

Är vi ense om dessa utgångspunkter, så kan vi gå vidare till frågan om medlet för att uppnå lyckan. Ett par skiljelinjer i de debatter jag har haft har uppkommit i fråga om hur lyckan skall uppnås maximalt:

1. "Vi bör göra så att människor objektivt sett skall kunna sägas vara lyckliga."
2. "Vi bör göra så att människor känner sig lyckliga."
3. "Vi bör varken göra så att människor objektivt sett ska kunna sägas vara lyckliga eller göra så att människor känner sig lyckliga. De bör istället få maximal frihet att teoretiskt sett kunna ha möjligheten att få vara lyckliga - även om de inte är lyckliga."

Den tredje punkten är inte ett rationellt ställningstagande om man samtidigt hävdar att lycka är eftersträvansvärt och därmed bör maximeras. De andra två punkterna förtjänar större uppmärksamhet.

Vad gäller punkt 1 så kommer vi fortfarande ha extrema svårigheter med att förstå vad det innebär att vara lycklig objektivt sett. Man kan säga en rad olika plattityder såsom: Solidaritet, frihet, vänskap, glädje, kärlek m.m. Begreppen är så oerhört beroende av subjekten att det närmast blir lönlöst att diskutera hur man ska skapa bästa förutsättningar för t ex solidaritet och kärlek i samhället.

Punkt 2, att vi bör göra så att människor känner sig lyckliga är en lovvärd politisk idé. Det kan förstås genomföras genom att ge maximal frihet, där knarkaren skulle få sina kickar av knarket och sadisten sina kickar av tortyren. Men om lyckan är det högsta moraliskt eftersträvansvärda så finns inget som hindrar att vi bör tvinga andra människor till att bli lyckliga även om de själva önskar vara olyckliga. Detta skulle t ex kunna ske genom att droga ner dem så att de alltid upplevde sig vara lyckliga. En sådan slutsats är emellertid moraliskt motbjudande.

Så. Det ser ut som att lyckan står i en återvändsgränd. Ändå tror jag att det finns en idé med att politiskt arbeta utifrån objektiva värden och koncept som generellt sett skapar subjektiv lycka. Det blir en pragmatisk balansgång mellan punkt 1 och 2, där vi från fall till fall får försöka bedöma vad lyckan egentligen består av och hur vi ska bidra till ett moraliskt gott i lyckobegreppet.

Och det existerar ju faktiskt samband mellan t ex ett högt mått av t ex demokrati, välstånd och tillgång till välfärdstjänster i ett samhälle och å andra sidan självupplevd lycka, varför det inte verkar orimligt att sträva efter vissa "objektiva" kriterier för att uppnå en högre subjektiv lycka. Det blir inte principiellt exakt, men det blir nog sannolikt det mest mänskliga och mest lyckliga samhälle vi kan leva i.

2007-08-08

Om identitet och mening

Någon gång har du säkerligen fått höra frasen: ”Hej, vem är du?”, och kanske inte reflekterat mer över det mer än att du har börjat beskriva vad du jobbar med, vilka intressen du har och kanske vad din favoriträtt till middag är. Låt säga pizza.

Samtidigt så inses att det inte är dig som du beskriver. I vart fall inte den exklusiva ”du” som du själv lärt känna. För det är säkerligen åtskilliga som jobbar på posten, gillar badminton och har pizza som favoritmåltid. Och du skulle nog förneka att du och alla andra som jobbar på posten, gillar badminton och pizza är en och samma människa. För så verkar ju inte vara fallet.

Så kan du ge en exklusiv beskrivning av dig själv? Något som verkligen är det som är du, och ingen annan? Och även om du lyckas, hur vet jag att du inte har ändrats sedan du beskrev dig själv? Idag kanske du inte alls är densamme som för tio år sedan. Eller ens för några dagar sedan. Idag kanske du har lärt dig något nytt, sett någonting du inte förstått tidigare eller förändrat åsikt om någonting utan att du riktigt har tänkt på det. Så du kan ge fragment av ditt eget jag. Det som du är övertygad om är du själv.

Du kan säga sådana banala saker som att du gillar pizza och badminton, men någon riktigt bra beskrivning av dig själv kan du knappast ge. Och med all sannolikhet kan du i vart fall inte bevisa att du är du, oavsett hur många ord du använder dig av. Att vi har ett personnummer säger ju inte mer än att den kropp som vi huserar i har åsatts ett särskilt nummer. Men de där siffrorna är inte heller jag. Det är ju bara ett par siffror för staten att hålla reda på mig. Staten behöver sina kroppar för sin överlevnad, hur skulle den annars fungera?

När någon frågar mig ”Hej, vem är du?” så vet jag alltid vad jag ska svara. Men jag vet med säkerhet att jag inte har gett ett korrekt svar. En liten del av mig har jag kanske, ja kanske, beskrivit. Men det är ju inte ”jag”. Och frågan som först kan verka så himla banal och rak i sig självt, har en djup filosofisk dimension: Identitet.

Så vad är egentligen en filosofisk fråga då? Tja. Kanske beror det helt och hållet på sammanhanget. Vi kan ställa frågan: ”Vad är meningen egentligen med alltihop?” och förvänta oss ett klatschigt förtiotalistsvar i stil med: ”Bita ihop och hålla ut.”.

Men i ett annat sammanhang så blir frågan filosofisk, och meningsskapande i sig självt. Meningen är meningen. Kanske är det också meningen med det mesta som politik och samhällsvetenskaperna pysslar med.

Mvh
Anders

2007-08-02

Halsningar fran Krakow

Den 23 varldskongressen i rattsfilosofi har nu hallit pa i tva dagar, och jag kanner mig redan nojd med programmet hittills. Professor Fred Schauer hade ett intressant tal om det verkligen finns nagot gemensamt "lagkoncept", en for alla universell lag man maste halla sig till. Hans svar var emellertid fornekande, och han landade i ett mer sociologiskt angreppssatt. Snarare finns flera koncept av lagen menade han, och det blir inte mindre rattsfilosofiskt bara for att man studerar lagen under en viss tid i ett visst system. Men nagra kantianska projekt var han mindre fortjust i, efter Wittgenstein och Quine, med ratta antagligen. Kanns anda svart att bortse fran att lagen borde ha nagra slags nodvandiga villkor for att vara lag.

Ett annat seminarium handlade om man kan tanka sig en demokrati aven om det visar sig att determinismen ar sann. Forelasaren menade att sa var fallet, och hanvisade till Spinoza. Han hanvisade aven till Libet, som han menade hade en stor betydelse for huruvida vi har fri vilja eller ej. Tyckte att han overdrev Libets betydelse, att man kan visa att vi tanker innan vi handlar ar kanske inget briljant argument for att vi skulle sakna fri vilja. For fri vilja ar ju inte slump.

Manga intryck, och Krakow ar verkligen en vacker stad. Och vad filosofin betraffar sa kunde man inte annat an le nar en person i panelen uttryckte saken som: "No, I don't think we disagree, I think we disagree whether we disagree or not".

Da inser man plotsligt hur svart det ar for filosofin att gora framsteg...

Mvh
Anders