Om identitet och mening

Någon gång har du säkerligen fått höra frasen: ”Hej, vem är du?”, och kanske inte reflekterat mer över det mer än att du har börjat beskriva vad du jobbar med, vilka intressen du har och kanske vad din favoriträtt till middag är. Låt säga pizza.

Samtidigt så inses att det inte är dig som du beskriver. I vart fall inte den exklusiva ”du” som du själv lärt känna. För det är säkerligen åtskilliga som jobbar på posten, gillar badminton och har pizza som favoritmåltid. Och du skulle nog förneka att du och alla andra som jobbar på posten, gillar badminton och pizza är en och samma människa. För så verkar ju inte vara fallet.

Så kan du ge en exklusiv beskrivning av dig själv? Något som verkligen är det som är du, och ingen annan? Och även om du lyckas, hur vet jag att du inte har ändrats sedan du beskrev dig själv? Idag kanske du inte alls är densamme som för tio år sedan. Eller ens för några dagar sedan. Idag kanske du har lärt dig något nytt, sett någonting du inte förstått tidigare eller förändrat åsikt om någonting utan att du riktigt har tänkt på det. Så du kan ge fragment av ditt eget jag. Det som du är övertygad om är du själv.

Du kan säga sådana banala saker som att du gillar pizza och badminton, men någon riktigt bra beskrivning av dig själv kan du knappast ge. Och med all sannolikhet kan du i vart fall inte bevisa att du är du, oavsett hur många ord du använder dig av. Att vi har ett personnummer säger ju inte mer än att den kropp som vi huserar i har åsatts ett särskilt nummer. Men de där siffrorna är inte heller jag. Det är ju bara ett par siffror för staten att hålla reda på mig. Staten behöver sina kroppar för sin överlevnad, hur skulle den annars fungera?

När någon frågar mig ”Hej, vem är du?” så vet jag alltid vad jag ska svara. Men jag vet med säkerhet att jag inte har gett ett korrekt svar. En liten del av mig har jag kanske, ja kanske, beskrivit. Men det är ju inte ”jag”. Och frågan som först kan verka så himla banal och rak i sig självt, har en djup filosofisk dimension: Identitet.

Så vad är egentligen en filosofisk fråga då? Tja. Kanske beror det helt och hållet på sammanhanget. Vi kan ställa frågan: ”Vad är meningen egentligen med alltihop?” och förvänta oss ett klatschigt förtiotalistsvar i stil med: ”Bita ihop och hålla ut.”.

Men i ett annat sammanhang så blir frågan filosofisk, och meningsskapande i sig självt. Meningen är meningen. Kanske är det också meningen med det mesta som politik och samhällsvetenskaperna pysslar med.

Mvh
Anders