Jagets betydelse

Min kompis Peter tipsade mig om en intressant artikel i DN om att "jaget" är flyttat från kroppen. Hjärnkirurger har kunnat framkalla upplevelsen att vara utanför sin kropp, när de har vidrört särskilda ställen i hjärnan. Egentligen är detta inte en särskilt ny nyhet - att människan kan ha "utanför-kroppen-upplevelser" och att dessa är förbundna med vissa delar i hjärnan är känt sedan tidigare.

Så har t ex redan i Nature år 2002 beskrivits hur en kvinna med epilepsi i högra tinningloben upplevt att hon lämnat sin kropp trots att hon bevisligen legat stilla när forskarna gav elektrisk stimulering i högra hjärnhalvans gyrus angularis (Blanke, O et al, Stimulating illusory own-body perceptions. The part of the brain that can induce out-of-body experiences has been located, Nature 419, 2002, s 269 ff.).

Jag (mitt jag) tror dock inte att upptäckten omedelbart har betydelse för den filosofiska frågan om jaget hänger samman med kroppen eller ej. För likafullt är det nog så att människor har en stark uppfattning om att de också är en kropp - den hör liksom till deras jaguppfattning. Att hjärnan sedan gör sitt ständiga tolkningsjobb är en annan sak - ibland sker dessa tolkningar också så att vi inte ens upplever att vi är i oss själva. Hjärnan vill hitta rationella förklaringar till vad som sker, även i situationer där varseblivningen är felaktig eller motsägelsefull (Larhammar, Dan, Kan själen lämna kroppen?, i Vetenskap eller villfarelse, red. Jerkert, Jesper, Hansson, Sven Ove, Stockholm, 2005, s 240). Vi lär inte släppa vår uppfattning om jaget som knutet till en viss bestämd kropp även om vi deltar i ett experiment där vi tillfälligt kommer att uppleva att vi är någon annanstans än i vår egen kropp.

Så. Om jag för en dag skulle besjäla Kronprinsessan Victoria så skulle det inte kännas som jag, även om det visserligen var "mitt sätt att tänka" som fanns i hennes huvud vid tillfället. I vart fall skulle jag ju sannolikt ha kvar upplevelser i mitt sätt att tänka som var så intimt förknippade med min kropp, mitt kön, min sexualitet, min uppfostran och så vidare att det sannolikt hade varit mycket skumt att kalla Kronprinssessan Victoria för mig själv. För det vore helt enkelt inte jag. Det vore bara mitt sätt att tänka i Kronprinssessan Victoria. Och samtidigt inser vi hur extremt kulturellt betingat jaget synes vara, bara det att jaget är en man synes vara något som gör att vi kan skilja på olika slags jag.

Jaget är en av de allra viktigaste fundamenten i vårt samhälle. Alla dessa "jag" är av oerhörd betydelse för att samhället ska fungera - för demokratins skull krävs att det verkligen är "jag" som röstar, för rättssäkerheten krävs att det verkligen är brottslingens "jag" som döms och så vidare. Om jagen helt plötsligt inte var det vi föreställer oss dem att vara, så skulle antagligen ett smärre kaos uppstå.

Men jag tror dock inte att den här undersökningen kommer att i grunden förändra vår common sense uppfattning om vad som är våra jag. Men kanske kommer den att underlätta för läkarvetenskapen och göra något häftigare spel i framtiden. Men jagets diffusa karaktär lär fortfarande kunna bli föremål för åtskilliga filosofiska diskussioner.

Anders Ekman

Om identitet och mening

Någon gång har du säkerligen fått höra frasen: ”Hej, vem är du?”, och kanske inte reflekterat mer över det mer än att du har börjat beskriva vad du jobbar med, vilka intressen du har och kanske vad din favoriträtt till middag är. Låt säga pizza.

Samtidigt så inses att det inte är dig som du beskriver. I vart fall inte den exklusiva ”du” som du själv lärt känna. För det är säkerligen åtskilliga som jobbar på posten, gillar badminton och har pizza som favoritmåltid. Och du skulle nog förneka att du och alla andra som jobbar på posten, gillar badminton och pizza är en och samma människa. För så verkar ju inte vara fallet.

Så kan du ge en exklusiv beskrivning av dig själv? Något som verkligen är det som är du, och ingen annan? Och även om du lyckas, hur vet jag att du inte har ändrats sedan du beskrev dig själv? Idag kanske du inte alls är densamme som för tio år sedan. Eller ens för några dagar sedan. Idag kanske du har lärt dig något nytt, sett någonting du inte förstått tidigare eller förändrat åsikt om någonting utan att du riktigt har tänkt på det. Så du kan ge fragment av ditt eget jag. Det som du är övertygad om är du själv.

Du kan säga sådana banala saker som att du gillar pizza och badminton, men någon riktigt bra beskrivning av dig själv kan du knappast ge. Och med all sannolikhet kan du i vart fall inte bevisa att du är du, oavsett hur många ord du använder dig av. Att vi har ett personnummer säger ju inte mer än att den kropp som vi huserar i har åsatts ett särskilt nummer. Men de där siffrorna är inte heller jag. Det är ju bara ett par siffror för staten att hålla reda på mig. Staten behöver sina kroppar för sin överlevnad, hur skulle den annars fungera?

När någon frågar mig ”Hej, vem är du?” så vet jag alltid vad jag ska svara. Men jag vet med säkerhet att jag inte har gett ett korrekt svar. En liten del av mig har jag kanske, ja kanske, beskrivit. Men det är ju inte ”jag”. Och frågan som först kan verka så himla banal och rak i sig självt, har en djup filosofisk dimension: Identitet.

Så vad är egentligen en filosofisk fråga då? Tja. Kanske beror det helt och hållet på sammanhanget. Vi kan ställa frågan: ”Vad är meningen egentligen med alltihop?” och förvänta oss ett klatschigt förtiotalistsvar i stil med: ”Bita ihop och hålla ut.”.

Men i ett annat sammanhang så blir frågan filosofisk, och meningsskapande i sig självt. Meningen är meningen. Kanske är det också meningen med det mesta som politik och samhällsvetenskaperna pysslar med.

Mvh
Anders