2005-11-23

Det liberala frihetsmisstaget

"Frihet är frånvaro av tvång" skriver nationalekonomen Danne Nordling.

Det är en klassiskt liberal uppfattning om friheten som träder fram i hans texter. Jag vill i detta inlägg visa att denna frihetsuppfattning är felaktig. Den är fel därför att om frihetsbegreppet tillämpas på ett sådant sätt kommer människor att vara ofria.

Om du av en olycka har ramlat in i ett djupt hål i marken, så är du med den liberala definitionen av frihet ändå fri. För det finns i så fall inget yttre tvång. Du är fri att ta dig upp, att du sedan inte kan det på grund av att avgrunden är för djup betyder ingenting enligt den liberala analysen. Du bör ändå skatta dig lycklig i djupet av avgrunden för att du är så fri "från" t ex socialt tryck.

Den liberala analysen blir: Du föll av egen kraft ner i hålet. Det är ingen som har tvingat dig, och du är fortfarande fri från yttre tvång. Ingen tvingar dig att stanna kvar i hålet. Alltså är du fri.

Finns det något tvång i situationen? Svaret är, med en liberal syn, nej. Sådant jag bara måste acceptera och inte kan göra någonting åt, är alls inget tvång, utan en del av min frihet. Men hur rimligt är det egentligen att säga att jag i ett djupt hål där jag inte kan göra någonting har ett väldigt stort mått av frihet, ja för att inte säga en total frihet? Visst, utifrån förutsättningarna kan man väl förvisso säga att personen är "fri" om det är så att det var det ideala tillståndet för människan att sitta i en djup grop och vänta på döden. För de flesta andra så kräver vi någonting mer av livet. Vi vill ju göra saker, träffa vänner, älska, skriva, läsa, dansa, lyssna på musik, spela, sjunga, dricka, äta, blogga m.m. När vi kan göra allt det, på det sätt som vi önskar så uppfattar vi oss nog gärna som relativt fria. Sitter jag i en djup grop och inte kan göra någonting av det nämnda, så skulle jag nog själv uppleva mig som tämligen ofri.

Nu kan man hävda att mina handlingar här förvisso är begränsade av verkligheten, men att jag alltså därmed inte är "tvingad" att sitta där av någon enskild person. Men om tvång ska bero på huruvida jag är tvingad av "någon" eller ej, och inte bero på hur verkligheten egentligen är, så kan man fråga sig hur principiell egentligen en sådan ståndpunkt skulle bli? Att de faktiska valen har betydelse för hur fri jag upplever mig vara och hur fri jag verkligen är, torde vara högst relevant. Man kan ju sedan också fråga sig om vi skulle vara förpliktigade att hjälpa en person som tvingats ner i gropen och kan vi med gott samvete lämna den klumpige i gropen eftersom han ändå är fri?

Nordling skriver även att frihet är "frihet från socialt tvång" och anser att det finns fem stycken friheter: Individuell frihet, Politisk frihet, Suveränitet, Materiell frihet, Frånvaro av ("frihet från fruktan, nöd, olikheter" etc).

Denna uppdelning av frihetsbegreppet kan måhända ha någon slags teoretisk förtjänst, men ändå slår det mig att synsättet är för mig ganska verklighetsfrämmande såvitt avser frihet i praktiken. För att säga att min individuella frihet skulle vara ofantligt stor i en stat som inte tillät religionsfrihet, yttrandefrihet eller demonstrationsfrihet är inte rimligt. Inte heller tycker jag att det vore särskilt sunt att hävda att den individuella friheten skulle vara stor i en stat där du var ständigt rädd för att dödas av polisen eller någon annan. Vidare kan man fråga sig hur fri du egentligen skulle vara om du inte hade vare sig mat eller vatten för att klara livet.

Indelningen av diverse friheter är sålunda knappast uttömmande, och inte heller har den särskilt stort praktiskt värde. Man kan t ex fråga sig hur man skiljer den individuella friheten från att ha en "frihet från" ett pistolhot mot tinningen. Det är inte direkt meningsfullt att säga att min individuella frihet är jättestor när jag står i en gränd omringad av ett gäng som dragit vapen.

Att säga att frihet är "frihet från" är heller ingen bra definition på ett begrepp. För man kan ju fråga sig hur man kommer fram till vad som inte ska anses vara frihet, om man nu endast definierar friheten som en frihet ifrån någonting annat. Frihet från koldolmar? Frihet från dålig andedräkt? Frihet från att ha ont i magen? Frihet från myndigheter? Frihet från föräldrar? Ja, det inses att exemplen är oändliga. Det inses att exemplen också kan göras motsatta, dvs frihet att göra som man vill, frihet att få vara frisk, frihet att ha (eller välja) föräldrar.

Så hur ser då min syn ut på saken? Jag vill definiera frihet i positiva termer, precis som man gör med andra begrepp som skall beskriva ett visst sakförhållande.

Jag skulle alltså hävda att jag inte var fri om jag ramlat ner i jordgrottan. Även om vi heller inte är tvingade av "någon", så har ändå ett slags tvång uppstått. Jag kan inte ta mig därifrån, även om jag vill. Jag har en yttre faktor emot mig för att jag skall kunna säga att jag är fri. I och för sig skulle man kunna säga att även gravitationskraften är en sådan "tvångsfaktor", vilket i och för sig torde vara rimligt att hävda. För gravitationen begränsar vår fria vilja väldigt markant. Jag kan inte studsa till månen även om jag känner för det.

Det bör här observeras att jag inte säger att "människan borde få kunna studsa till månen för att bli fri". Däremot blir konsekvensen av mitt synsätt att ingen människa är helt fri. Däremot har vi alla en viss frihetsgrad, som på en skala skulle kunna beskrivas som en frihet någonstans mellan (F0 … Fn). Hur vi än må göra så kommer vi alltid att begränsas av Fn.

Alla människor lever alltså under tvång, men har du t ex pengar och makt i Nederländerna så kommer din frihetsgrad att vara högre än om du är en fattig bonde i Eritrea. Ändå finns det vissa saker som ingen av dessa människor förmår att göra även om de skulle vilja. Allt inom den begränsade tillvarons natur kommer därmed att bli föremål för vår frihet: Kärlek, vänskap, glädje, lycka, upplevelser, möjligheter m.m.

Verkligheten "är" och detta varande måste vi alltid förhålla oss till. Vi begränsas hela tiden av olika omständigheter i verkligheten. Låt säga att jag i ett eventuellt nästa liv gick från mitt nuvarande liv till ett liv rakt in i en kista där allt var svart omkring mig. Inte heller kunde jag röra mig i denna svarta tillvaro. Den svarta tillvaron skulle därmed vara min verklighet, och för liberalen skulle jag vara helt fri i kistan. Ponera då i detta hypotetiska tankeexempel att jag för några sekunder fick en liten lucka ut till det som var utanför kistan: Där såg jag en värld av lycka, glädje, ömhet, närhet, vänskap, värme och kärlek. Hade jag då känt mig fri trots att jag visste att jag blott lever i en svart kista? För egen del skulle svaret bli nej. Jag hade inte känt mig fri. Jag hade varje sekund i min svarta kista drömt om verkligheten utanför kistan, och säkerligen längtat efter världen utanför min kista. Hade jag varit fri? Återigen blir mitt svar nej. Liberalen svarar antagligen ja här, med hänvisning till att jag ändå inte kan påverka verkligheten.

Det är en dyster frihetssyn. Det är en frihetssyn som inte tar tillvara människans möjligheter inom hela verkligheten.

Utgångspunkten för frihet är alltså enligt mitt synsätt "viss grad av handling eller tanke en agent önskar och faktiskt uppnår inom den begränsade tillvarons natur (dvs den maximala totala friheten som bestäms av såväl sociala som fysiska begränsningar).". Det bör här observeras att jag inte utger mig för att uttala mig om vad som är "sanningen" om begreppet frihet. Jag talar om en utgångspunkt för att förstå begreppet.

Jag skulle kunna önska mig vara en fågel och flyga fritt. Emellertid kan jag inte uppnå en sådan frihet, och är därför inte heller fri i detta avseende. Jag är dock fri att tänka tanken: Jag önskar tanken, och när jag tänker den så inses att jag uppnår tänkandet.

Jag vill kunna skriva fritt. I ett land med tryckfrihet och yttrandefrihet är detta inga problem. Jag har frihet att skriva i stort sett vad som helst. I ett land utan tryckfrihet och yttrandefrihet kan jag också skriva fritt vad jag vill. I samma ögonblick som texten publiceras är jag inte längre "fri". Jag har då en avsevärt mycket mindre frihet än en person som inte kan råka ut för några repressalier för det skrivna. Frihetsgraden för en person som riskerar liv och lem för att ha publicerat något, måste anses som tämligen låg.

En annan fråga man kan ställa sig är huruvida vi har rätt att avsäga oss vår frihet, och om man därefter kan säga att vi ändå är fria. Jag vill här ta ett exempel av J S Mill: "Men genom att sälja sig till slav avhänder han sig sin frihet; han avstår från varje framtida bruk av den sedan han utfört denna enda handling. Han upphäver sålunda i sitt eget fall själva det motiv som berättigade honom att fritt förfoga över sig själv. Han är inte längre fri utan befinner sig hädanefter i en situation, där den förutsättning upphör att gälla som förblir i kraft så länge han är fri. Frihetens princip kan inte innebära, att han har frihet att inte längre förbli fri." (Mill, John Stuart, Om friheten, Natur och kultur, 1995, s 122).

Detta låter minst sagt märkligt. Varför skulle det inte i just det själva ögonblicket personen valde mellan flera olika alternativ, där slavalternativet fanns med som ett reellt alternativ, inte vara så att det faktiskt innebar en frihet att kunna välja alternativet? Sedan lär förstås frihetsgraden för en slav vara väldigt låg, även om det förstås existerar viss frihet, t ex frihet att röra tårna på ett visst sätt m.m. Men det vore konstigt att säga att personen inte alls skulle kunna sägas vara fri ifall han var fri att välja när han i själva verket var det (jag tar ställning för en indeterministisk syn på handlingar och den fria viljan, något jag kan utveckla närmare i ett senare inlägg. Man kan naturligtvis fråga sig: Är verkligen en person någonsin fri att välja det han eller hon väljer eftersom han eller hon har just en unik uppsättning erfarenheter och tankar som grundats i det samhälle han eller hon lever i?).

Något som den liberala traditionen bortser från när man betecknar frihet som "frihet från", är att vi som människor nästan alltid, eller åtminstone någon gång i livet, är utsatta för ett socialt tryck. De materiella eller ekonomiska förhållandena bildar inte en värld för sig, utanför människan. Det är när "der vergesellschaftete Mensch" (den sociala människan) ställs i relation till andra människor som den verkliga friheten börjar utkristallisera sig; alltså den frihet som vi tänker på när vi lever tillsammans med andra och därigenom definierar vår egen och andras friheter.

Det finns slutligen också skäl att ifrågasätta själva grunden för den liberala frihetssynen. Jag avser inte att gå in närmare på talet om "naturliga rättigheter", men konstaterar att en sådan syn innebär att rättigheterna stå över människan och mänskliga tankar eller system. Förvisso har det producerats mycken text kring naturliga lagar och rättigheter, men några hållfasta bevis för dess riktighet har aldrig någonsin kunnat uppställas. Den liberala analysen av frihet tycks alltså även i sig bygga på ett luftslott.

Den liberala synen på frihet är en tämligen naiv syn på begreppet frihet. Den är naiv därför att dess frihetsbegrepp är (för) snävt. Den är naiv därför att den inte uppmärksammat att samhället består av människor i ett mänskligt sammanhang. Den är naiv därför att dess antaganden om verkligheten saknar stöd.

För övrigt visste ni väl att Sverige är ett av de mest ekonomiskt fria länderna i världen? ;-)

2005 Index of Economic Freedom

Lev väl därute, och se till att vara fria i tanke och handling!

Mvh

Anders Ekman

2005-11-08

Om det obegripliga i att vara socialdemokrat

En person som jag diskuterade med en gång gillade inte socialdemokrater och tyckte att det var "obegripligt" hur man kunde vara socialdemokrat. Jag, som varandes socialdemokrat, kan bara hålla med. Att vara socialdemokrat är obegripligt.

Missförstå mig nu inte. Att ha socialdemokratiska åsikter är naturligtvis fullt begripligt. Det är när vi substansiverar åsiktskonceptet och säger att vi "är" socialdemokrater det blir riktigt obegripligt.

Vi tror ofta att vi har lätt för att förstå andra och vad som sägs. Men börjar man diskutera närmare med någon så visar det sig påfallande ofta att man inte alls förstod personen rätt, att personen kanske inte menade exakt så som man tolkade personens utsaga eller så tror man att man har förstått medan man i själva verket helt har missförstått det som sagts. När vi ska applicera vårt språk och våra tolkningar på verkligheten så gör vi ständigt tolkningar av den när vi talar eller skriver, liksom vi gör tolkningar när vi lyssnar eller läser. Språket är vår bästa vän för att förstå varandra, men också på samma gång en fiende för att vi ska bli förstådda eller förstå.

I politiken överlag tror jag det är väldigt lätt att göra dylika tolkningsmisstag. Genom att säga "kommunist", "nyliberal", "socialdemokrat" så har vi skapat ett koncept kring en person. Utan att direkt reflektera närmare kring personen, så vet jag ändå vilka uppfattningar personen representerar på det stora hela. I vart fall tror jag att jag gör det. Ändå kan det visa sig att jag har totalt fel. Eller snarare är det väl så att vi kan ha fel trots att det aldrig ens uppenbarar sig ens för den som debatterar mot oss. Han eller hon kan ju tro att vi har en annan utgångspunkt än vad vi verkligen har.

Så. Med vilken rätt kallar jag mig socialdemokrat? Vem bestämmer vad som är "socialdemokratiskt" och inte? Finns det en objektiv måttstock för vad som är riktig socialdemokrati?

Det går naturligtvis att ifrågasätta om det verkligen är en egenskap att "vara socialdemokrat". Jag påstår att jag "är" socialdemokrat, och man kan fråga sig vad jag därmed egentligen har påstått. (Observera att exemplet inte blir tydligare för att jag säger t ex "vänsterpartist" eller "centerpartist"). Det är nog förvisso rimligt att kunna säga att man "är" socialdemokrat, men samtidigt så inses att det inte är en omöjlighet att jag skulle kunnat ha varit någonting annat. Konceptet "socialdemokrat" är ingen egenskap i likhet med att vara t ex "människa" som ju också är ett allmänbegrepp. Jag kan ju inte nästa dag välja att vara katt, även om det säkerligen i somliga fall skulle kunna te sig som ett behagligt liv. Ändå tror jag att vi i många fall behandlar t ex begreppet "socialdemokrat" som om det vore en egenskap.

Men att vara socialdemokrat är ingen egenskap, det är ett åsiktskoncept där man gör tolkningar av sina egna idéer och moraliska ideal gentemot redan givna idéer i socialdemokratiska partiprogram. Några garantier för att åsiktskonceptet är riktigt uppfattat eller riktigt tolkat finns knappast. Som Wittgenstein skriver: "Vi står inför en av de viktigaste källorna till filosofisk förvillelse: ett substantiv får oss att söka ett ting det står för." (Wittgenstein, Ludwig, Blå boken, Thales, 1999, s. 1).

Uttrycket "socialdemokrat" får mening av att vi ger det en mening när vi tolkar det. Sett som ett allmänbegrepp tänkt att passa fler än en socialdemokrat blir begreppet obegripligt och helt ogreppbart. På sätt och vis kan det vara mycket frustrerande, i synnerhet när man ofta får höra hur man förväntas att tycka "som socialdemokrat" (inte sällan verkar det som att högerdebattörer verkar veta bättre hur begreppet socialdemokrat ska förstås än socialdemokrater själva). Det är vanligt förekommande att man tillskrivs åsikter som man inte har utifrån konceptet "socialdemokrat", liksom det också naturligtvis är ett sätt att strukturera och skapa enkelhet i relationen till andra människor. Människor kommer alltid att kunna gömma sig bakom språket och allmänbegreppen för att rättfärdiga sin egen föreställning och tankegång. Tyvärr händer det ganska ofta i debatter, och det här inlägget lär inte förändra den saken.

Så vad är då en socialdemokrat? Finns det egentligen någon sinnebild av en idealisk socialdemokrat som varandes socialdemokrat i en Platonsk idévärld? Hur skulle i så fall denna idealiska socialdemokrat se ut? Skulle det vara min egen spegelbild, Göran Persson, Anna Lindh, Olof Palme eller Willy Brandt?

Jag tror inte att det existerar någon idealbild av en socialdemokrat. Som "socialdemokrat" kan du tycka att det t ex är fel med könsneutrala äktenskap, rätt med eutanasi, fel med upphovsrätt, rätt med kärnkraft, fel med prostitutionsförbud, rätt med skattesänkningar och så vidare (vilket ju inte torde vara kontroversiellt med tanke på att socialdemokraterna har sänkt skatterna med ca 60 miljarder kronor de senaste tio åren utan att säga det högt). Du kan vara detta trots att det inte är uppfattningar som vi normalt sett tillskriver en socialdemokrat. Ändå vet vi ju att det finns många åsikter representerade inom socialdemokratin. Partiprogrammet kan tjäna som en utgångspunkt, men inte som en objektivt måttstock för vad som är en riktig socialdemokrat.

Så bör vi misströsta när det nu inte finns någon "objektiv socialdemokrat"? Jag tror inte det. Jag tror istället vi kan se det ogreppbara i begreppet som en styrka och en utmaning. Politiken möter alltid en ständig rörelse, men att förstå det obegripliga i hur vi skapar begrepp kan vara ett sätt att faktiskt förstå andra människor. På riktigt alltså.

Anders Ekman, socialdemokrat