Den ofria forskningen

Jag har i mitt arbete med att utarbeta en forskningsplan i ämnet rättsfilosofi fått erfara att den fria forskningen är allt annat än fri. Tvärtom är forskningen styrd av strukturer, historia, stolthet, reduktionistiska ideal och rädsla för att stöta sig med rådande uppfattningar. Thomas Kuhn hade helt rätt när han konstaterade att vetenskapen utvecklas ”från, inte mot”. Jag har nu förstått vad han menade.

Lite naiv var jag nog alltid när jag trodde att jag kunde ställa upp ett forskningsprojekt med ett angreppssätt byggt på helhet, det medger jag, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur man idag väljer att endast fokuserar på samhällsnyttan i så hög grad att man menar att filosofi är ett överspelat ämne som inte tillför någonting. För att få finansiering måste man också kunna visa på en konkret samhällsnytta samt ha en reduktionistisk metod.

För att få forska krävs alltså dels att du övertygar din tilltänkta handledare om att ämnet kan ge samhällsnytta, dels även senare övertygar forskningsrådet om detta. Kan du inte göra det, så måste du definiera om problemet så att det går att plocka isär och kan ge ökad lönsamhet åt staten.

Få ser vad det har för betydelse att stimulera tänkande och tala om frågor som gäller verklighet eller fri vilja. Det är ju heller inte så att dessa frågor omedelbart tillför någon samhällsnytta i ekonomisk mening, det medger jag. Däremot kan tankarna ge samhällsnytta på sikt. Ofta börjar ju det vi gör med en tanke. Varför skulle det förhålla sig annorlunda med forskningen? Och är det inte så att det vi tänker idag kan förändra sättet att arbeta imorgon?

Så nu inses också mitt dilemma. Jag vill placera rätten i ett filosofiskt sammanhang, men där har forskningen idag ståndpunkten att vi nått vägs ände och att det bara finns den postmodernistiska sanningen om att det inte finns några sanningar eller värden. Inte heller ser man vilka vinster det skulle få om vi betraktade att rätten kan skapas på något annat sätt än på det sätt vi tror att den skapas. Juridiken kan och ska enligt gällande synsätt beräknas i kronor och ören och plockas isär på detaljnivå. Filosofin är inte ”tillräckligt modern” och systematik är inte en uppgift för forskningen hävdas det.

Kan man då verkligen skriva ett arbete som går ut på att kritisera just denna syn på vetenskapliga framsteg och juridiken? Jo, menar jag. Det måste gå, postmodernismen kan inte vara den slutgiltiga sanningen. Har du en idé, se då till att dölja den väl och formulera dig så underfundigt att ett erfaret öga inte förmår kväsa din tanke.

Jag konstaterar att den ”fria forskningen” är mycket ofri. Den existerar faktiskt överhuvudtaget inte. Men det är bara att ta skeden i vacker hand och ge åt forskningsrådet vad forskningsrådet vill ha och åt staten det staten vill ha.

Om det här inlägget uppfattades som en aning bittert så är det helt riktigt. Det är bittert.

Anders Ekman