För ett par veckor sedan bevistade jag en disputation som gav många intressanta tankar. Jens Johansson driver i sin avhandling "Mortal Beings - On the Metaphysics and Value of Death" (2005) teserna att animalismen är sann, att vi har förmågan att vara en särskild person, att döden kan vara dålig för oss men att det är "irrationellt" att ha särskild oro (special concern) för sin egen död. De frågor som jag särskilt fastnade för var frågan om identitet och frågan om döden är ond och varför i så fall.
Är döden ond?
När Sokrates dömdes till döden menade han att den största olyckan drabbat atenarna som dömt en orättvis dom, inte honom som skulle dö: "Dock - nu är det tid att vi går härifrån, jag för att dö, ni för att leva. Vem av oss som går mot det bättre ödet vet ingen utom Gud allena." (Nordin, Svante, Filosofins historia, 2003, s 58). Döden var enligt Sokrates förmenande i värsta fall bara en drömlös sömn.
Det kanske kan låta harmlöst att ha denna syn på döden. Konsekvensen av ett sådant synsätt kan emellertid bli mycket farlig för ett samhälle. Om döden inte är ond eller dålig, varför då kriminalisera mord? Om döden rentav är god, vore det då inte en välgärning att döda människor?
Vi kan naturligtvis anlägga ett synsätt som gör att det inte spelar någon roll om handlingen i sig är god eller ond. Vi kan säga att det är "fel att göra någonting emot en annan persons fria vilja", även om handlingen i sig skulle vara god. Med denna inställning skulle det emellertid vara lika dåligt att mörda någon som att hindra en person från att begå självmord eller besluta om tvångsvård för en psykotisk människa. Få skulle nog emellertid gå med på detta. Att hindra någon från att ta livet av sig, skulle vi snarast se som en god handling. I synnerhet om personen sedan tackade dig för att du räddat hans liv.
Frågan kvarstår: Varför är döden någonting dåligt?
Ett svar kanske kan vara därför att vår nuvarande "identitet" försvinner. Genom att vi är någon speciell, eller tror oss vara någon speciell, så kan människor skilja oss från andra eller dem själva. Vi kan forma egna åsikter, egna tankar och relatera till andra på olika sätt. När vi inte längre existerar så kan vi inte göra det. Man kan emellertid tänka sig många fall där försvinnandet av en identitet faktiskt är bättre än att identiteten existerar. Adolf Hitler kan vara ett sådant exempel: Hade någon som sköt Hitler 1933 varit en hjälte eller skulle han bara ha varit en simpel brottsling? Med vår nuvarande fakta, så kanske många skulle säga att han hade varit en hjälte. Samtidigt, om vi levt i Tyskland 1933 och åsett mordet av den nytillträdde Führern, hade det då inte varit riktigt att kalla personen en kriminell mördare?
Dessutom - varför skulle det vara dåligt med en icke-identitet? Om vi tänker oss att jorden funnits i ett par miljarder år och universum i ett antal oändliga miljarder år till, så har jag funnits 28 år i år. Det innebär att jag har mycket större "erfarenhet" av att inte finnas till än vad jag har av att finnas till. Miljarder år av erfarenhet borde räcka för en professur i ämnet "Icke-existens". Nå. Inte för att jag vet så mycket om de där miljarder av år innan jag fanns till, men varför skulle det vara ett så mycket värre tillstånd än döden, som ju också är en icke-existens? Blir icke-existensen "värre" bara för att jag råkar ha funnits några futtiga år på den här planeten?
Ett annat svar kan vara att själva dödandet normalt sett innebär smärta, och att smärta per definition alltid är av ondo. Hur döden sedan är spelar ingen roll. Samtidigt kanske man bör observera att det inte gäller alla fall av dödanden. Att dö medelst hängning, drunkning eller andra sätt där själva processen för somliga kan ge upphov till samma lustkänslor som vid asfyxiofili innebär ju snarare lust än smärta (mer om detta, se Innala, Sune; Kurt Ernulf, Asphyxiophilia in Scandinavia, Archives of Sexual Behavior, vol 18, no 3, 1989, s 184). Och att kriminalisera handlingar enbart därför att de ger upphov till lust eller orgasm verkar ju inte rimligt.
Dessutom ger det inte heller svar på frågan hur själva döden egentligen är. Den kan ju vara trevlig, även om dödsprocessen skulle vara otrevlig. Och om döden är god, men dödsprocessen dålig, varför ska egentligen mördaren straffas ifall det goda i döden uppvägs av den korta stund av lidande som dödandet skulle kunna innebära för oss?
Kanske får man anlägga någon slags praktisk inställning till döden. Vi får helt enkelt anta att det är dåligt med döden och att det är dåligt att vi förlorar vår identitet i brist på annan kunskap. Samtidigt visar nog detta exempel på att metafysiska frågor är viktiga för vår förståelse av omvärlden: Tänk bara hur t ex straffrättssystemet skulle varit utformat om den gällande politiska och filosofiska tanken var:
"Döden är det högsta goda"Svindlande tanke. Men det hade varit väldigt lätt att lagstifta med en sådan utgångspunkt: "1 § Alla levande varelser skall sträva efter att vara döda. Du som läser det här ska ta livet av dig själv. Den som ändå fortsätter att leva döms för
ovilja att dö till en evighet i döden."
Samma tankar kan man ha kring eutanasi, dödshjälp. Vari ligger det rimliga att säga att det bara på grund av lidandet i sig innebär att icke-existensen är att föredra? Och är det här inte märkligt att vi i relation till lidandet faktiskt nu är mer benägna att se döden som någonting gott? Själva dödandet skulle kunna gå till som vid ett mord. En giftampull och sedan låta personen somna in. Ändå skulle vi kunna säga: "Nu slipper hon i alla fall lidandet.". Samma handling, samma icke-existens. Men ändå så olika svar.
Här skulle förstås invändningen i vissa fall kunna bli: "Men hon ville ju själv.". Ja, så kan det förstås vara. Men vad har egentligen det för betydelse? Om en människa står i begrepp att hoppa framför ett tåg för att ta livet av sig och alla hennes vänner känner till att hon verkligen vill ta livet av sig, skulle det verkligen vara en relevant invändning ifall man tog fram en pistol och gensköt henne innan tåget kom? "Hon ville ju ändå dö, så jag tänkte att jag skulle förekomma hennes handling."
Människor dör. Etiken lever vidare.
Anders Ekman
