Ett nytt år närmar sig, och vad kan då vara mer passande än ett historiskt tankeexperiment?
Jag börjar tro att Heiddegger hade en poäng i att historien är det som sker nu, det som vi skapar själva. Att tro att vi skulle kunna "se" eller "förstå" hela historien är ett lönlöst företag. Vi ser bara i bästa fall genom nyckelhålet till det som en gång varit. Kan vi någonsin förstå historien? Kan vi ens begripa ett enda skeende i dåtid?
Gör följande tankeexperiment: Beskriv din gårdag så exakt som möjligt. Beskriv exakta tider du gjorde vissa saker, vad som skedde, hur saker sades, hur saker gjordes, vad som inträffade omkring dig, vad som hände i världen när du vaknade, vad du fick veta om detta, berätta om tekniken som fanns omkring dig, berätta om människorna där, berätta om deras ursprung, modet, viljorna, berätta om hur du tänkte, berätta om hur du hamnade just där du var igår.
Berätta historien om gårdagen.
Gott nytt 2010!
2009-12-31
2009-12-24
En rättvis jul?
Jag gjorde färdigt mina julklappsinköp igår. Förhållandevis tidigt för att vara jag faktiskt. Igår väcktes också ånyo en diskussion kring begreppet rättvisa, då min mamma tyckte att jag skulle köpa för lika mycket åt mina brorsbarn. Varför då?, frågade jag.
För att det är mest rättvist så, menade min mamma. Jag följde också hennes råd för att det spontant verkade rimligt och riktigt, men det var fortfarande någonting som gnagde mig. Jag lämnades med en känsla av att hon nog rent filosofiskt sett inte hade rätt. Eller så hade hon det, och då borde radikala förändringar ske ifall julen bör handla om att ge alla lika.
För någon socialistisk rättviseprincip är det ju inte. En socialist skulle väl ha talat om behoven främst. Och då skulle jag ju inte alls ha köpt för lika mycket till mina brorsbarn. Det äldsta barnet kanske hade ett mer kostsamt behov för att bli glad än det yngsta. Det yngsta barnet är ju för övrigt bara snart två år, varför han nog egentligen hade kunnat nöja sig med omslagspappret.
Fast jag erkänner att det hade känts olustigt att ge bort omslagspapper i present. Hans föräldrar kanske inte varit helt nöjda, även om den yngstes behov varit väl tillgodosedda.
Inte heller hade det ju varit den konservativa/liberala rättviseprincipen "Åt envar sitt", då skulle ju julklapparna ha varierat beroende på vem som verkligen förtjänat julklapparna. Det låter i och för sig mer som en princip i julens anda - "ho ho, finns det några snälla barn?". De barn som inte är snälla, förtjänar helt enkelt inte några klappar. Och den allra snällaste ungen bör få allra mest.
Inte heller detta kändes dock helt tillfredsställande. Jag insåg att jag inte hade någon bra metod för att mäta snällheten hos respektive barn. Dessutom gissar jag att det inför föräldrarna inte varit helt accepterat att säga "Nej, jag ger bara presenter till Lisa, för hon har varit snällast. Till er andra säger jag bättre lycka nästa gång. God jul."
Så det fick helt enkelt bli att ge alla lika mycket. Om det var rättvist? Nä, antagligen inte. Men det var enklast och mest socialt acceptabelt.
Filosofin segrar inte alltid. Men kanske kan det vara klokt för att få en god jul i stillhet och god familjeanda.
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!
För att det är mest rättvist så, menade min mamma. Jag följde också hennes råd för att det spontant verkade rimligt och riktigt, men det var fortfarande någonting som gnagde mig. Jag lämnades med en känsla av att hon nog rent filosofiskt sett inte hade rätt. Eller så hade hon det, och då borde radikala förändringar ske ifall julen bör handla om att ge alla lika.
För någon socialistisk rättviseprincip är det ju inte. En socialist skulle väl ha talat om behoven främst. Och då skulle jag ju inte alls ha köpt för lika mycket till mina brorsbarn. Det äldsta barnet kanske hade ett mer kostsamt behov för att bli glad än det yngsta. Det yngsta barnet är ju för övrigt bara snart två år, varför han nog egentligen hade kunnat nöja sig med omslagspappret.
Fast jag erkänner att det hade känts olustigt att ge bort omslagspapper i present. Hans föräldrar kanske inte varit helt nöjda, även om den yngstes behov varit väl tillgodosedda.
Inte heller hade det ju varit den konservativa/liberala rättviseprincipen "Åt envar sitt", då skulle ju julklapparna ha varierat beroende på vem som verkligen förtjänat julklapparna. Det låter i och för sig mer som en princip i julens anda - "ho ho, finns det några snälla barn?". De barn som inte är snälla, förtjänar helt enkelt inte några klappar. Och den allra snällaste ungen bör få allra mest.
Inte heller detta kändes dock helt tillfredsställande. Jag insåg att jag inte hade någon bra metod för att mäta snällheten hos respektive barn. Dessutom gissar jag att det inför föräldrarna inte varit helt accepterat att säga "Nej, jag ger bara presenter till Lisa, för hon har varit snällast. Till er andra säger jag bättre lycka nästa gång. God jul."
Så det fick helt enkelt bli att ge alla lika mycket. Om det var rättvist? Nä, antagligen inte. Men det var enklast och mest socialt acceptabelt.
Filosofin segrar inte alltid. Men kanske kan det vara klokt för att få en god jul i stillhet och god familjeanda.
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!
2009-12-19
Övermänniskan eller flocken?
Hade ett mycket givande samtal om Nitzsches "Zarathustra" häromdagen. Har inte tagit mig tid att läsa den förrän nu, och måste säga att den verkligen inspirerade.
Vem är egentligen övermänniskan? Och vad har övermänniskan för samhällsfilosofisk betydelse idag?
Övermänniskan är, som jag ser det, en tanke att sträva efter snarare än någonting rent faktiskt. Övermänniskan finns hos oss alla och är den som inser att hon är fri och fri att själv bestämma sin egen moraliska kompass. Hon kan närsomhelst slita sig fri från flockens gemensamt bestämda moral, och träda fram i all sin egen moraliska prakt.
I alla de fall där vi någon gång bryter oss loss från gemensamma konventioner och normer, där är vi övermänniskan. Inte för att vi är bättre, utan för att vi agerar. Om agerandet är rätt eller fel kan vi bara själva avgöra. Nietzsches världsbild är påtagligt subjektiv.
Övermänniskan är alltså inte bättre. Hon handlar bara annorlunda. Är hon därmed eftersträvansvärd? Ja, om människan är ett självändamål, vilket jag tror, så måste jag nog erkänna detta.
Samtidigt verkar samhällets/flockens moral i många avseenden fullt rimlig och genomtänkt, lite för välanpassad för att bara vifta bort och istället bara göra som man själv vill i alla lägen. Övermänniskan inser att moral är makt, men kan för den sakens skull också välja flockens moral alldeles av egen vilja. Men hon behöver inte - utan gör det i så fall därför att hon vill det.
Kanske behöver inte övermänniskan vara ett motsatsförhållande till flocken. Kanske är det bara nödvändiga komplement i en mycket komplex värld. För vad vore ett samhälle utan övermänniskor som faktiskt ibland bröt mot samhällets och gruppens normer?
Vem är egentligen övermänniskan? Och vad har övermänniskan för samhällsfilosofisk betydelse idag?
Övermänniskan är, som jag ser det, en tanke att sträva efter snarare än någonting rent faktiskt. Övermänniskan finns hos oss alla och är den som inser att hon är fri och fri att själv bestämma sin egen moraliska kompass. Hon kan närsomhelst slita sig fri från flockens gemensamt bestämda moral, och träda fram i all sin egen moraliska prakt.
I alla de fall där vi någon gång bryter oss loss från gemensamma konventioner och normer, där är vi övermänniskan. Inte för att vi är bättre, utan för att vi agerar. Om agerandet är rätt eller fel kan vi bara själva avgöra. Nietzsches världsbild är påtagligt subjektiv.
Övermänniskan är alltså inte bättre. Hon handlar bara annorlunda. Är hon därmed eftersträvansvärd? Ja, om människan är ett självändamål, vilket jag tror, så måste jag nog erkänna detta.
Samtidigt verkar samhällets/flockens moral i många avseenden fullt rimlig och genomtänkt, lite för välanpassad för att bara vifta bort och istället bara göra som man själv vill i alla lägen. Övermänniskan inser att moral är makt, men kan för den sakens skull också välja flockens moral alldeles av egen vilja. Men hon behöver inte - utan gör det i så fall därför att hon vill det.
Kanske behöver inte övermänniskan vara ett motsatsförhållande till flocken. Kanske är det bara nödvändiga komplement i en mycket komplex värld. För vad vore ett samhälle utan övermänniskor som faktiskt ibland bröt mot samhällets och gruppens normer?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
