En person som jag diskuterade med en gång gillade inte socialdemokrater och tyckte att det var "obegripligt" hur man kunde vara socialdemokrat. Jag, som varandes socialdemokrat, kan bara hålla med. Att vara socialdemokrat är obegripligt.
Missförstå mig nu inte. Att ha socialdemokratiska åsikter är naturligtvis fullt begripligt. Det är när vi substansiverar åsiktskonceptet och säger att vi "är" socialdemokrater det blir riktigt obegripligt.
Vi tror ofta att vi har lätt för att förstå andra och vad som sägs. Men börjar man diskutera närmare med någon så visar det sig påfallande ofta att man inte alls förstod personen rätt, att personen kanske inte menade exakt så som man tolkade personens utsaga eller så tror man att man har förstått medan man i själva verket helt har missförstått det som sagts. När vi ska applicera vårt språk och våra tolkningar på verkligheten så gör vi ständigt tolkningar av den när vi talar eller skriver, liksom vi gör tolkningar när vi lyssnar eller läser. Språket är vår bästa vän för att förstå varandra, men också på samma gång en fiende för att vi ska bli förstådda eller förstå.
I politiken överlag tror jag det är väldigt lätt att göra dylika tolkningsmisstag. Genom att säga "kommunist", "nyliberal", "socialdemokrat" så har vi skapat ett koncept kring en person. Utan att direkt reflektera närmare kring personen, så vet jag ändå vilka uppfattningar personen representerar på det stora hela. I vart fall tror jag att jag gör det. Ändå kan det visa sig att jag har totalt fel. Eller snarare är det väl så att vi kan ha fel trots att det aldrig ens uppenbarar sig ens för den som debatterar mot oss. Han eller hon kan ju tro att vi har en annan utgångspunkt än vad vi verkligen har.
Så. Med vilken rätt kallar jag mig socialdemokrat? Vem bestämmer vad som är "socialdemokratiskt" och inte? Finns det en objektiv måttstock för vad som är riktig socialdemokrati?
Det går naturligtvis att ifrågasätta om det verkligen är en egenskap att "vara socialdemokrat". Jag påstår att jag "är" socialdemokrat, och man kan fråga sig vad jag därmed egentligen har påstått. (Observera att exemplet inte blir tydligare för att jag säger t ex "vänsterpartist" eller "centerpartist"). Det är nog förvisso rimligt att kunna säga att man "är" socialdemokrat, men samtidigt så inses att det inte är en omöjlighet att jag skulle kunnat ha varit någonting annat. Konceptet "socialdemokrat" är ingen egenskap i likhet med att vara t ex "människa" som ju också är ett allmänbegrepp. Jag kan ju inte nästa dag välja att vara katt, även om det säkerligen i somliga fall skulle kunna te sig som ett behagligt liv. Ändå tror jag att vi i många fall behandlar t ex begreppet "socialdemokrat" som om det vore en egenskap.
Men att vara socialdemokrat är ingen egenskap, det är ett åsiktskoncept där man gör tolkningar av sina egna idéer och moraliska ideal gentemot redan givna idéer i socialdemokratiska partiprogram. Några garantier för att åsiktskonceptet är riktigt uppfattat eller riktigt tolkat finns knappast. Som Wittgenstein skriver: "Vi står inför en av de viktigaste källorna till filosofisk förvillelse: ett substantiv får oss att söka ett ting det står för." (Wittgenstein, Ludwig, Blå boken, Thales, 1999, s. 1).
Uttrycket "socialdemokrat" får mening av att vi ger det en mening när vi tolkar det. Sett som ett allmänbegrepp tänkt att passa fler än en socialdemokrat blir begreppet obegripligt och helt ogreppbart. På sätt och vis kan det vara mycket frustrerande, i synnerhet när man ofta får höra hur man förväntas att tycka "som socialdemokrat" (inte sällan verkar det som att högerdebattörer verkar veta bättre hur begreppet socialdemokrat ska förstås än socialdemokrater själva). Det är vanligt förekommande att man tillskrivs åsikter som man inte har utifrån konceptet "socialdemokrat", liksom det också naturligtvis är ett sätt att strukturera och skapa enkelhet i relationen till andra människor. Människor kommer alltid att kunna gömma sig bakom språket och allmänbegreppen för att rättfärdiga sin egen föreställning och tankegång. Tyvärr händer det ganska ofta i debatter, och det här inlägget lär inte förändra den saken.
Så vad är då en socialdemokrat? Finns det egentligen någon sinnebild av en idealisk socialdemokrat som varandes socialdemokrat i en Platonsk idévärld? Hur skulle i så fall denna idealiska socialdemokrat se ut? Skulle det vara min egen spegelbild, Göran Persson, Anna Lindh, Olof Palme eller Willy Brandt?
Jag tror inte att det existerar någon idealbild av en socialdemokrat. Som "socialdemokrat" kan du tycka att det t ex är fel med könsneutrala äktenskap, rätt med eutanasi, fel med upphovsrätt, rätt med kärnkraft, fel med prostitutionsförbud, rätt med skattesänkningar och så vidare (vilket ju inte torde vara kontroversiellt med tanke på att socialdemokraterna har sänkt skatterna med ca 60 miljarder kronor de senaste tio åren utan att säga det högt). Du kan vara detta trots att det inte är uppfattningar som vi normalt sett tillskriver en socialdemokrat. Ändå vet vi ju att det finns många åsikter representerade inom socialdemokratin. Partiprogrammet kan tjäna som en utgångspunkt, men inte som en objektivt måttstock för vad som är en riktig socialdemokrat.
Så bör vi misströsta när det nu inte finns någon "objektiv socialdemokrat"? Jag tror inte det. Jag tror istället vi kan se det ogreppbara i begreppet som en styrka och en utmaning. Politiken möter alltid en ständig rörelse, men att förstå det obegripliga i hur vi skapar begrepp kan vara ett sätt att faktiskt förstå andra människor. På riktigt alltså.
Anders Ekman, socialdemokrat
2005-10-14
Staten känner jag och känner jag inte!
"Staten tar beslut om vår framtid.", "Han jobbar åt staten.", "Det är viktigt att följa statens regler."
I vardagligt tal är de här meningarna fullständigt begripliga. Vi kan nicka instämmande och sedan är det inte mer med det. Alla känner vi till Staten, men ändå har ingen sett honom. På en rak fråga kan vi i regel faktiskt inte säga vad staten är för någonting.
(Försök innan du läser vidare ge ett snabbt och instinktivt svar på vad en "stat" är för något.)
Vi har en känsla av vad en stat är, även om vi inser att vi inte använder begreppet som vi använder oss av konkreta begrepp som t ex fönsterruta eller orkidé. Ändå använder vi oss av begreppet och skapar någon slags mening kring begreppet som alla bara förutsätts förstå. Med detta sagt så nickar vi inte längre instämmande. Vi måste försöka ta reda på vad vi menar när vi pratar om staten. Det snabba och instinktiva svaret på vad staten är, var antagligen inte särskilt bra.
Man kan definiera en stat som ett geografiskt område. Ofta inses att man behöver en definition av staten som täcker någonting mer än bara det. "Staten Sverige" förstår vi inte bara som ett stycke mark. Man kan definiera en stat som ett våldsmonopol, men här inses också att vi ofta uppfattar staten som mer än så. Att tala om t ex försäkringskassan som ett våldsmonopol är kanske svårt att göra, även om vi ser det som en del av staten. Ett annat synsätt kan vara att se staten som riksdagen, regeringen och deras underställda myndigheter. Denna uppfattning torde inte heller vara helt tillfredsställande då det inte säger någonting om människors relationer till staten och om den innehar makt. Ytterligare ett sätt att se på saken är att helt förneka statens existens. I någon mån är det naturligtvis riktigt, men inte heller denna uppfattning torde vara särskilt fruktbar.
Man kan skriva sida upp och sida ner om olika tänkares syn på "staten". Det tänker jag nu inte göra. Denna gång ska jag fatta mig väldigt kort. Jag vill helt enkelt föreslå en definition av staten:
Stat = Ett begränsat geografiskt område inom vilket myndighet med auktoritet, eller nätverk av myndigheter med auktoritet eller enskild inom myndighet med auktoritet, gör anspråk på att människor med anknytning till det geografiska området får eller tvingas agera alternativt får eller tvingas underlåta att agera alternativt får eller tvingas tåla att någon annan agerar, i enlighet med vissa moraliska uppfattningar.
Men, ett par frågor kvarstår nu: Varför är inte heller detta en bra definition av staten? Vari består mitt misstag? Hur (om det är möjligt) kan misstaget rättas till?
2005-10-08
Är döden ond?
För ett par veckor sedan bevistade jag en disputation som gav många intressanta tankar. Jens Johansson driver i sin avhandling "Mortal Beings - On the Metaphysics and Value of Death" (2005) teserna att animalismen är sann, att vi har förmågan att vara en särskild person, att döden kan vara dålig för oss men att det är "irrationellt" att ha särskild oro (special concern) för sin egen död. De frågor som jag särskilt fastnade för var frågan om identitet och frågan om döden är ond och varför i så fall.
Är döden ond?
När Sokrates dömdes till döden menade han att den största olyckan drabbat atenarna som dömt en orättvis dom, inte honom som skulle dö: "Dock - nu är det tid att vi går härifrån, jag för att dö, ni för att leva. Vem av oss som går mot det bättre ödet vet ingen utom Gud allena." (Nordin, Svante, Filosofins historia, 2003, s 58). Döden var enligt Sokrates förmenande i värsta fall bara en drömlös sömn.
Det kanske kan låta harmlöst att ha denna syn på döden. Konsekvensen av ett sådant synsätt kan emellertid bli mycket farlig för ett samhälle. Om döden inte är ond eller dålig, varför då kriminalisera mord? Om döden rentav är god, vore det då inte en välgärning att döda människor?
Vi kan naturligtvis anlägga ett synsätt som gör att det inte spelar någon roll om handlingen i sig är god eller ond. Vi kan säga att det är "fel att göra någonting emot en annan persons fria vilja", även om handlingen i sig skulle vara god. Med denna inställning skulle det emellertid vara lika dåligt att mörda någon som att hindra en person från att begå självmord eller besluta om tvångsvård för en psykotisk människa. Få skulle nog emellertid gå med på detta. Att hindra någon från att ta livet av sig, skulle vi snarast se som en god handling. I synnerhet om personen sedan tackade dig för att du räddat hans liv.
Frågan kvarstår: Varför är döden någonting dåligt?
Ett svar kanske kan vara därför att vår nuvarande "identitet" försvinner. Genom att vi är någon speciell, eller tror oss vara någon speciell, så kan människor skilja oss från andra eller dem själva. Vi kan forma egna åsikter, egna tankar och relatera till andra på olika sätt. När vi inte längre existerar så kan vi inte göra det. Man kan emellertid tänka sig många fall där försvinnandet av en identitet faktiskt är bättre än att identiteten existerar. Adolf Hitler kan vara ett sådant exempel: Hade någon som sköt Hitler 1933 varit en hjälte eller skulle han bara ha varit en simpel brottsling? Med vår nuvarande fakta, så kanske många skulle säga att han hade varit en hjälte. Samtidigt, om vi levt i Tyskland 1933 och åsett mordet av den nytillträdde Führern, hade det då inte varit riktigt att kalla personen en kriminell mördare?
Dessutom - varför skulle det vara dåligt med en icke-identitet? Om vi tänker oss att jorden funnits i ett par miljarder år och universum i ett antal oändliga miljarder år till, så har jag funnits 28 år i år. Det innebär att jag har mycket större "erfarenhet" av att inte finnas till än vad jag har av att finnas till. Miljarder år av erfarenhet borde räcka för en professur i ämnet "Icke-existens". Nå. Inte för att jag vet så mycket om de där miljarder av år innan jag fanns till, men varför skulle det vara ett så mycket värre tillstånd än döden, som ju också är en icke-existens? Blir icke-existensen "värre" bara för att jag råkar ha funnits några futtiga år på den här planeten?
Ett annat svar kan vara att själva dödandet normalt sett innebär smärta, och att smärta per definition alltid är av ondo. Hur döden sedan är spelar ingen roll. Samtidigt kanske man bör observera att det inte gäller alla fall av dödanden. Att dö medelst hängning, drunkning eller andra sätt där själva processen för somliga kan ge upphov till samma lustkänslor som vid asfyxiofili innebär ju snarare lust än smärta (mer om detta, se Innala, Sune; Kurt Ernulf, Asphyxiophilia in Scandinavia, Archives of Sexual Behavior, vol 18, no 3, 1989, s 184). Och att kriminalisera handlingar enbart därför att de ger upphov till lust eller orgasm verkar ju inte rimligt.
Dessutom ger det inte heller svar på frågan hur själva döden egentligen är. Den kan ju vara trevlig, även om dödsprocessen skulle vara otrevlig. Och om döden är god, men dödsprocessen dålig, varför ska egentligen mördaren straffas ifall det goda i döden uppvägs av den korta stund av lidande som dödandet skulle kunna innebära för oss?
Kanske får man anlägga någon slags praktisk inställning till döden. Vi får helt enkelt anta att det är dåligt med döden och att det är dåligt att vi förlorar vår identitet i brist på annan kunskap. Samtidigt visar nog detta exempel på att metafysiska frågor är viktiga för vår förståelse av omvärlden: Tänk bara hur t ex straffrättssystemet skulle varit utformat om den gällande politiska och filosofiska tanken var:
"Döden är det högsta goda"
Svindlande tanke. Men det hade varit väldigt lätt att lagstifta med en sådan utgångspunkt: "1 § Alla levande varelser skall sträva efter att vara döda. Du som läser det här ska ta livet av dig själv. Den som ändå fortsätter att leva döms för ovilja att dö till en evighet i döden."
Samma tankar kan man ha kring eutanasi, dödshjälp. Vari ligger det rimliga att säga att det bara på grund av lidandet i sig innebär att icke-existensen är att föredra? Och är det här inte märkligt att vi i relation till lidandet faktiskt nu är mer benägna att se döden som någonting gott? Själva dödandet skulle kunna gå till som vid ett mord. En giftampull och sedan låta personen somna in. Ändå skulle vi kunna säga: "Nu slipper hon i alla fall lidandet.". Samma handling, samma icke-existens. Men ändå så olika svar.
Här skulle förstås invändningen i vissa fall kunna bli: "Men hon ville ju själv.". Ja, så kan det förstås vara. Men vad har egentligen det för betydelse? Om en människa står i begrepp att hoppa framför ett tåg för att ta livet av sig och alla hennes vänner känner till att hon verkligen vill ta livet av sig, skulle det verkligen vara en relevant invändning ifall man tog fram en pistol och gensköt henne innan tåget kom? "Hon ville ju ändå dö, så jag tänkte att jag skulle förekomma hennes handling."
Människor dör. Etiken lever vidare.
Anders Ekman
Är döden ond?
När Sokrates dömdes till döden menade han att den största olyckan drabbat atenarna som dömt en orättvis dom, inte honom som skulle dö: "Dock - nu är det tid att vi går härifrån, jag för att dö, ni för att leva. Vem av oss som går mot det bättre ödet vet ingen utom Gud allena." (Nordin, Svante, Filosofins historia, 2003, s 58). Döden var enligt Sokrates förmenande i värsta fall bara en drömlös sömn.
Det kanske kan låta harmlöst att ha denna syn på döden. Konsekvensen av ett sådant synsätt kan emellertid bli mycket farlig för ett samhälle. Om döden inte är ond eller dålig, varför då kriminalisera mord? Om döden rentav är god, vore det då inte en välgärning att döda människor?
Vi kan naturligtvis anlägga ett synsätt som gör att det inte spelar någon roll om handlingen i sig är god eller ond. Vi kan säga att det är "fel att göra någonting emot en annan persons fria vilja", även om handlingen i sig skulle vara god. Med denna inställning skulle det emellertid vara lika dåligt att mörda någon som att hindra en person från att begå självmord eller besluta om tvångsvård för en psykotisk människa. Få skulle nog emellertid gå med på detta. Att hindra någon från att ta livet av sig, skulle vi snarast se som en god handling. I synnerhet om personen sedan tackade dig för att du räddat hans liv.
Frågan kvarstår: Varför är döden någonting dåligt?
Ett svar kanske kan vara därför att vår nuvarande "identitet" försvinner. Genom att vi är någon speciell, eller tror oss vara någon speciell, så kan människor skilja oss från andra eller dem själva. Vi kan forma egna åsikter, egna tankar och relatera till andra på olika sätt. När vi inte längre existerar så kan vi inte göra det. Man kan emellertid tänka sig många fall där försvinnandet av en identitet faktiskt är bättre än att identiteten existerar. Adolf Hitler kan vara ett sådant exempel: Hade någon som sköt Hitler 1933 varit en hjälte eller skulle han bara ha varit en simpel brottsling? Med vår nuvarande fakta, så kanske många skulle säga att han hade varit en hjälte. Samtidigt, om vi levt i Tyskland 1933 och åsett mordet av den nytillträdde Führern, hade det då inte varit riktigt att kalla personen en kriminell mördare?
Dessutom - varför skulle det vara dåligt med en icke-identitet? Om vi tänker oss att jorden funnits i ett par miljarder år och universum i ett antal oändliga miljarder år till, så har jag funnits 28 år i år. Det innebär att jag har mycket större "erfarenhet" av att inte finnas till än vad jag har av att finnas till. Miljarder år av erfarenhet borde räcka för en professur i ämnet "Icke-existens". Nå. Inte för att jag vet så mycket om de där miljarder av år innan jag fanns till, men varför skulle det vara ett så mycket värre tillstånd än döden, som ju också är en icke-existens? Blir icke-existensen "värre" bara för att jag råkar ha funnits några futtiga år på den här planeten?
Ett annat svar kan vara att själva dödandet normalt sett innebär smärta, och att smärta per definition alltid är av ondo. Hur döden sedan är spelar ingen roll. Samtidigt kanske man bör observera att det inte gäller alla fall av dödanden. Att dö medelst hängning, drunkning eller andra sätt där själva processen för somliga kan ge upphov till samma lustkänslor som vid asfyxiofili innebär ju snarare lust än smärta (mer om detta, se Innala, Sune; Kurt Ernulf, Asphyxiophilia in Scandinavia, Archives of Sexual Behavior, vol 18, no 3, 1989, s 184). Och att kriminalisera handlingar enbart därför att de ger upphov till lust eller orgasm verkar ju inte rimligt.
Dessutom ger det inte heller svar på frågan hur själva döden egentligen är. Den kan ju vara trevlig, även om dödsprocessen skulle vara otrevlig. Och om döden är god, men dödsprocessen dålig, varför ska egentligen mördaren straffas ifall det goda i döden uppvägs av den korta stund av lidande som dödandet skulle kunna innebära för oss?
Kanske får man anlägga någon slags praktisk inställning till döden. Vi får helt enkelt anta att det är dåligt med döden och att det är dåligt att vi förlorar vår identitet i brist på annan kunskap. Samtidigt visar nog detta exempel på att metafysiska frågor är viktiga för vår förståelse av omvärlden: Tänk bara hur t ex straffrättssystemet skulle varit utformat om den gällande politiska och filosofiska tanken var:
"Döden är det högsta goda"
Svindlande tanke. Men det hade varit väldigt lätt att lagstifta med en sådan utgångspunkt: "1 § Alla levande varelser skall sträva efter att vara döda. Du som läser det här ska ta livet av dig själv. Den som ändå fortsätter att leva döms för ovilja att dö till en evighet i döden."
Samma tankar kan man ha kring eutanasi, dödshjälp. Vari ligger det rimliga att säga att det bara på grund av lidandet i sig innebär att icke-existensen är att föredra? Och är det här inte märkligt att vi i relation till lidandet faktiskt nu är mer benägna att se döden som någonting gott? Själva dödandet skulle kunna gå till som vid ett mord. En giftampull och sedan låta personen somna in. Ändå skulle vi kunna säga: "Nu slipper hon i alla fall lidandet.". Samma handling, samma icke-existens. Men ändå så olika svar.
Här skulle förstås invändningen i vissa fall kunna bli: "Men hon ville ju själv.". Ja, så kan det förstås vara. Men vad har egentligen det för betydelse? Om en människa står i begrepp att hoppa framför ett tåg för att ta livet av sig och alla hennes vänner känner till att hon verkligen vill ta livet av sig, skulle det verkligen vara en relevant invändning ifall man tog fram en pistol och gensköt henne innan tåget kom? "Hon ville ju ändå dö, så jag tänkte att jag skulle förekomma hennes handling."
Människor dör. Etiken lever vidare.
Anders Ekman
2005-10-07
Till Tiinas försvar
I en debattartikel i tidningen Axess, nummer 7, oktober 2005 framför statsvetaren Johan Tralau anklagelser om forskningsfusk mot Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap. Anklagelserna bygger på en recension som professor emeritus Ingeborg Nordin Hennel skrev år 2000. Hennel påpekade då att Rosenberg i boken 'Byxbegär' ordagrant tagit ett stycke från en bok skriven av två andra forskare, utan att ange källa.
Expressen skriver idag: "Professor Tiina Rosenbergs forskning blir nu ifrågasatt av kollegorna på Stockholms universitet. Efter Expressens avslöjande ska humanistiska fakultetsnämnden ta upp fallet vid nästa möte. - Vi ser mycket allvarligt på fusk. Sådant får inte förekomma, säger Kerstin Dahlbäck, humanistiska fakultetens dekanus."
Det är inte särskilt häpnadsväckande att universitetet ser allvarligt på fusk, det vore närmast tjänstefel om man inte såg det som allvarligt. Människor ska naturligtvis kunna lita på att tjänstetillsättningar inom universitetsvärlden går till på sakliga grunder. Men jag blir ändå fundersam när media går ut och i stort sett konstaterar att det rör sig om "fusk". Det blir ett sätt att skandalisera, och kan inte betraktas som god journalistik.
När det gäller själva sakfrågan skriver Expressen att "Tiina Rosenberg anger en mängd fotnoter i sin vetenskapliga skrift "Byxbegär", men flera stycken är mer eller mindre kopierade från en annan bok. ". Märk väl de vaga begreppen "en mängd", "flera stycken" och "mer eller mindre kopierade".
Expressens ordval tangerar gränsen för grovt förtal enligt min mening, och verkar inte ha någon förankring i verkligheten. Det tycks röra sig om ett enda stycke i en framställning, och att ha missat eller ens medvetet inte tagit med en not i en bok kan inte innebära att allt vad personen har gjort ska anses felaktigt eller att personen i sig ska anses som en klandervärd människa. Varför inte rapportera hur det verkligen har förhållt sig istället för att hitta på rena lögner för att skandalisera en person som förvisso råkar vara offentlig?
Jag ska nu försöka spekulera lite. Jag har inte läst genusvetenskap och tillhör inte ämnets starkaste förkämpar. Däremot reagerar jag när ad hominem-argumentation tycks styra människors kritik. Varför kommer kritiken och de mediala utspelen just nu? Varför togs detta inte upp år 2000 eftersom recensionen ändå varit känd i forskarvärlden i fem år? Om Tiina inte hade haft den mediala uppmärksamhet och tagit de politiska ställningstaganden som hon har framfört offentligt, hade i oktober 2005 antagligen inte en artikel om en negativ recension för fem år sedan överhuvudtaget skrivits. Inte heller hade Expressen skrivit om det på ett så överdrivet och lögnaktigt sätt som verkar ha skett.
Är besinning för mycket begärt i ett samhälle?
Stockholm den 7 oktober 2005
Anders Ekman
Mer information kan fås på rektor Kåre Bremers blogg: http://blogs.su.se/kbrem/
2005-09-15
Rationell argumentation som politiskt instrument
Vad handlar politik egentligen om? Är frågan att vinna röster utifrån de bästa språkliga koncepten och de mest medialt trimmade konsulterna eller handlar det om att vinna människors gehör genom rationell argumentation?
Någon elak själ kanske skulle föreslå att politik oftare handlar om det förstnämnda, och dessvärre tror jag att det kan stämma. Att erhålla kunskap om allt som sker och allt som är, torde vara en omöjlighet. Inte heller har vi möjlighet att alltid analysera det som händer och sker. När politiken ska avfattas på ett femton sekunders inslag på aktuellt så inses lätt att man inte vare sig får tid eller möjlighet att förklara en position utifrån rationella argument.
Ändå så borde man reflektera över rationell argumentation lite oftare i politiken. Vad är det egentligen politikerna säger och kan deras argument äga giltighet? Genom en metodisk analys av det politiska språket tror jag att ödmjukheten inför att tycka olika saker kan öka, och framför allt kan brister i argumentationen upptäckas och erkännas. Kanske kan det också vara ett sätt att avslöja den verklighet vi lever i.
Jag vill visa på ett exempel från dagens Metro:
Inte konstigt att många struntar i att jobba
Nu höjs bidragen, nu kan jag också snart sjukskriva mig på heltid och ha kvar samma standard. 17 840 kronor i månaden i sjukförsäkring! Det är bara att betala min läkare några tusen kronor så blir jag sjukskriven minst tre månader. Det blir shopping på NK i stället för jobb. Man tackar. Undra på att många inte jobbar i detta land. Jag ska också lägga ned. Snälla, se till att förslaget går igenom snarast! Fattar inte s att det blir ännu färre som vill arbeta?
S EN GÅNG, ALDRIG MER
Utifrån denna insändare, som antagligen skrivits av någon som aldrig i hela sitt liv varit socialdemokrat, kan man ställa upp några argument som den "upprörda insändarskribenten" anför:
P1 Om X betalar sin läkare några tusen kronor så blir X sjukskriven.
P2 X:s läkare låter sig mutas
S1 X kan genom att betala några tusen kronor bli sjukskriven.
Det här är ett rationellt modus ponens-argument. Jag lägger till premissen P2 utifrån vad vi kan förstå om insändarskribentens läkares karaktär. Om fallet är så att X läkare låter sig mutas så gäller att X blir sjukskriven. Motsatsvis gäller att om X läkare inte låter sig mutas så kommer heller inte X att kunna bli sjukskriven. Det kan inte förhålla sig på något annat sätt än just dessa två möjligheter, ja inte rent logiskt språkligt. Även om förvisso sedan slutsatsen alltså är helt korrekt betyder det dock inte att det förhåller sig så i verkligheten. X kanske misstar sig om sin läkares redbarhet. Inte heller kan man dra några som helst generella slutsatser om att läkare i allmänhet låter sig mutas för att sjukskriva människor mer än tre månader.
En annan argumentationslinje som insändarskribenten för fram är följande:
P1 Om X blir sjukskriven på heltid kan X behålla samma standard som när X arbetar.
P2 Sjukersättningen är 80% av lönen.
P3 X får 17 840 kronor/månad när X är sjuk.
P4 X får 21 408 kr/månad i lön när X inte är sjuk.
S2 X kan inte behålla samma standard när X är sjuk som när X arbetar.
Att sjukersättningen är 80% av lönen är en premiss som vi måste rekonstruera. Det är vad som faktiskt gäller, även om inte skribenten skriver det. Likaså måste ytterligare en premiss rekonstrueras, nämligen att om X får 17 840 kronor per månad i sjukersättning får X 21 408 kr per månad i lön. X får en lägre ersättning om X är sjukskriven än om han arbetar, och därmed en sämre (ekonomisk) standard. Felet med hela argumenteringen är att premissen 1 är falsk, vilket redan premisserna 3 och 4 visar.
Ytterligare en argumentationslinje som förs fram:
P1 Om man är sjukskriven så kan man shoppa mer på NK.
P2 Sjukskrivna väljer hellre shopping på NK framför att arbeta.
P3 X kan genom att betala några tusen kronor bli sjukskriven.
P4 X betalar några tusen kronor för att bli sjukskriven.
S3 X kan shoppa mer på NK.
Återigen en stark argumentation rationellt sett. Även här kan dock argumenten ifrågasättas utifrån premisserna. Här kan man t ex fråga sig vad det betyder att "shoppa mer". Språkligt sett kan vi dela in detta begrepp i satsförekomst och satstyp. Det innebär att två personer kan säga att de nu kan "shoppa mer", men därmed mena två helt olika saker. Ena personen kan mena att han får mer tid att gå runt och titta i fina affärer på NK, medan en annan menar att han nu får mer pengar. Att shoppa betyder inte nödvändigtvis att handla. Om vi inte känner till innebörden är den mest rationella hållningen att helt avstå från att ha någon åsikt om huruvida man kan shoppa mer eller ej ifall man är sjukskriven.
Det kan betyda olika saker. Premissen 2 kan vara sann eller falsk, och likaså är det mest rationella att helt avstå från att tycka någonting så länge man inte har kännedom om de faktiska omständigheterna. Premisserna 3 och 4 uttrycker de tidigare omdömena, och det kan ju naturligtvis vara sant att X har en korrupt läkare. Men att det skulle gälla för samtliga läkare är inte en giltig slutsats. Enda slutsatsen om alla premisserna var sanna skulle kunna bli att just X skulle kunna shoppa mer på NK, men utgår vi från slutsatsen S2 att personen får en lägre ekonomisk standard så blir slutsatsen S3 med säkerhet falsk.
Den sista argumentationslinjen som insändarskribenten för fram, är kanske den allvarligaste kritiken:
P1 Människor arbetar inte om sjukförsäkringen är hög.
P2 Sjukförsäkringen i Sverige är hög.
S4 Inte många arbetar i Sverige.
Vi måste tillskapa premissen att sjukförsäkringen i Sverige är hög, för att nå fram till insändarskribentens egen slutsats. Här borde egentligen slutsatsen bli:
S4(a) Människor i Sverige arbetar inte.
En sådan slutsats är dock uppenbart falsk, åtminstone vet jag det eftersom jag arbetar i Sverige. Problemet ligger i att begreppet "inte många" är vagt. Vad som är "inte många" kan variera från 2-3 stycken till 102 243 stycken beroende på vad man jämför med och vem som jämför. Dessutom är ju även begreppet "hög" mångtydigt, och det finns ju heller ingenting som säger att människor inte skulle arbeta för att ett land har en hög sjukförsäkring. Såväl Norge (som har en sjukförsäkring på 100% av lönen) som Sverige (som har en sjukförsäkring på 80% av lönen) har ju bland världen högsta sysselsättningsgrader, varför argumentet knappast äger giltighet i verkligheten.
Men så är det kanske också ofta så att människor inte tar sig tid att analysera argumenten bakom politiska texter. Vi vill ha enkelhet, några slagkraftiga paroller och femsekunderspolitiker som gör ett gott medialt intryck. Men kanske skulle vi oftare ta oss tiden att tänka igenom vad det är som faktiskt sägs eller skrivs också.
Det kan om inte annat få oss att tänka lite på varför skribenten skriver som han eller hon gör.
Mvh
Anders Ekman
Någon elak själ kanske skulle föreslå att politik oftare handlar om det förstnämnda, och dessvärre tror jag att det kan stämma. Att erhålla kunskap om allt som sker och allt som är, torde vara en omöjlighet. Inte heller har vi möjlighet att alltid analysera det som händer och sker. När politiken ska avfattas på ett femton sekunders inslag på aktuellt så inses lätt att man inte vare sig får tid eller möjlighet att förklara en position utifrån rationella argument.
Ändå så borde man reflektera över rationell argumentation lite oftare i politiken. Vad är det egentligen politikerna säger och kan deras argument äga giltighet? Genom en metodisk analys av det politiska språket tror jag att ödmjukheten inför att tycka olika saker kan öka, och framför allt kan brister i argumentationen upptäckas och erkännas. Kanske kan det också vara ett sätt att avslöja den verklighet vi lever i.
Jag vill visa på ett exempel från dagens Metro:
Inte konstigt att många struntar i att jobba
Nu höjs bidragen, nu kan jag också snart sjukskriva mig på heltid och ha kvar samma standard. 17 840 kronor i månaden i sjukförsäkring! Det är bara att betala min läkare några tusen kronor så blir jag sjukskriven minst tre månader. Det blir shopping på NK i stället för jobb. Man tackar. Undra på att många inte jobbar i detta land. Jag ska också lägga ned. Snälla, se till att förslaget går igenom snarast! Fattar inte s att det blir ännu färre som vill arbeta?
S EN GÅNG, ALDRIG MER
Utifrån denna insändare, som antagligen skrivits av någon som aldrig i hela sitt liv varit socialdemokrat, kan man ställa upp några argument som den "upprörda insändarskribenten" anför:
P1 Om X betalar sin läkare några tusen kronor så blir X sjukskriven.
P2 X:s läkare låter sig mutas
S1 X kan genom att betala några tusen kronor bli sjukskriven.
Det här är ett rationellt modus ponens-argument. Jag lägger till premissen P2 utifrån vad vi kan förstå om insändarskribentens läkares karaktär. Om fallet är så att X läkare låter sig mutas så gäller att X blir sjukskriven. Motsatsvis gäller att om X läkare inte låter sig mutas så kommer heller inte X att kunna bli sjukskriven. Det kan inte förhålla sig på något annat sätt än just dessa två möjligheter, ja inte rent logiskt språkligt. Även om förvisso sedan slutsatsen alltså är helt korrekt betyder det dock inte att det förhåller sig så i verkligheten. X kanske misstar sig om sin läkares redbarhet. Inte heller kan man dra några som helst generella slutsatser om att läkare i allmänhet låter sig mutas för att sjukskriva människor mer än tre månader.
En annan argumentationslinje som insändarskribenten för fram är följande:
P1 Om X blir sjukskriven på heltid kan X behålla samma standard som när X arbetar.
P2 Sjukersättningen är 80% av lönen.
P3 X får 17 840 kronor/månad när X är sjuk.
P4 X får 21 408 kr/månad i lön när X inte är sjuk.
S2 X kan inte behålla samma standard när X är sjuk som när X arbetar.
Att sjukersättningen är 80% av lönen är en premiss som vi måste rekonstruera. Det är vad som faktiskt gäller, även om inte skribenten skriver det. Likaså måste ytterligare en premiss rekonstrueras, nämligen att om X får 17 840 kronor per månad i sjukersättning får X 21 408 kr per månad i lön. X får en lägre ersättning om X är sjukskriven än om han arbetar, och därmed en sämre (ekonomisk) standard. Felet med hela argumenteringen är att premissen 1 är falsk, vilket redan premisserna 3 och 4 visar.
Ytterligare en argumentationslinje som förs fram:
P1 Om man är sjukskriven så kan man shoppa mer på NK.
P2 Sjukskrivna väljer hellre shopping på NK framför att arbeta.
P3 X kan genom att betala några tusen kronor bli sjukskriven.
P4 X betalar några tusen kronor för att bli sjukskriven.
S3 X kan shoppa mer på NK.
Återigen en stark argumentation rationellt sett. Även här kan dock argumenten ifrågasättas utifrån premisserna. Här kan man t ex fråga sig vad det betyder att "shoppa mer". Språkligt sett kan vi dela in detta begrepp i satsförekomst och satstyp. Det innebär att två personer kan säga att de nu kan "shoppa mer", men därmed mena två helt olika saker. Ena personen kan mena att han får mer tid att gå runt och titta i fina affärer på NK, medan en annan menar att han nu får mer pengar. Att shoppa betyder inte nödvändigtvis att handla. Om vi inte känner till innebörden är den mest rationella hållningen att helt avstå från att ha någon åsikt om huruvida man kan shoppa mer eller ej ifall man är sjukskriven.
Det kan betyda olika saker. Premissen 2 kan vara sann eller falsk, och likaså är det mest rationella att helt avstå från att tycka någonting så länge man inte har kännedom om de faktiska omständigheterna. Premisserna 3 och 4 uttrycker de tidigare omdömena, och det kan ju naturligtvis vara sant att X har en korrupt läkare. Men att det skulle gälla för samtliga läkare är inte en giltig slutsats. Enda slutsatsen om alla premisserna var sanna skulle kunna bli att just X skulle kunna shoppa mer på NK, men utgår vi från slutsatsen S2 att personen får en lägre ekonomisk standard så blir slutsatsen S3 med säkerhet falsk.
Den sista argumentationslinjen som insändarskribenten för fram, är kanske den allvarligaste kritiken:
P1 Människor arbetar inte om sjukförsäkringen är hög.
P2 Sjukförsäkringen i Sverige är hög.
S4 Inte många arbetar i Sverige.
Vi måste tillskapa premissen att sjukförsäkringen i Sverige är hög, för att nå fram till insändarskribentens egen slutsats. Här borde egentligen slutsatsen bli:
S4(a) Människor i Sverige arbetar inte.
En sådan slutsats är dock uppenbart falsk, åtminstone vet jag det eftersom jag arbetar i Sverige. Problemet ligger i att begreppet "inte många" är vagt. Vad som är "inte många" kan variera från 2-3 stycken till 102 243 stycken beroende på vad man jämför med och vem som jämför. Dessutom är ju även begreppet "hög" mångtydigt, och det finns ju heller ingenting som säger att människor inte skulle arbeta för att ett land har en hög sjukförsäkring. Såväl Norge (som har en sjukförsäkring på 100% av lönen) som Sverige (som har en sjukförsäkring på 80% av lönen) har ju bland världen högsta sysselsättningsgrader, varför argumentet knappast äger giltighet i verkligheten.
Men så är det kanske också ofta så att människor inte tar sig tid att analysera argumenten bakom politiska texter. Vi vill ha enkelhet, några slagkraftiga paroller och femsekunderspolitiker som gör ett gott medialt intryck. Men kanske skulle vi oftare ta oss tiden att tänka igenom vad det är som faktiskt sägs eller skrivs också.
Det kan om inte annat få oss att tänka lite på varför skribenten skriver som han eller hon gör.
Mvh
Anders Ekman
2005-09-09
Brev om kunskap
Frågan om kunskap har samhällelig relevans. Frågan "Vad kan vi egentligen veta?" samt den därtill hörande metodfrågan "Hur kan vi veta det?" hänger intimt samman med frågor om hur vi bör handla. Därför är frågan om tro och vetande viktig.
Jag läste igår en artikel om Birgitta, som arbetar som fängelsepräst och som utsetts till ordförande för en organisation för fängelsepräster. I rutan "Antingen eller" valde Birgitta tro framför vetande. Jag ville veta varför, och har skrivit ett brev. Eftersom det har samhällelig relevans, vill jag publicera mitt brev här.
* * *
Hej Birgitta,
Jag läste om Dig i gårdagens City, och vill först och främst gratulera till ordförandeskapet i IPCA. Det är ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag. Jag instämmer i Dina humanistiska ideal när det gäller kriminalvården, och blir glad och hoppfull över att det finns människor med en sådan mänsklig inställning. Jag hade kunnat stanna där, men kände att jag också ville skriva någonting om Ditt val i "Antingen - eller", där Du valde tro framför vetande. Jag blev fundersam över varför man gör ett sådant val, och skulle i några korta ordalag bara vilja skriva något kring det.
Att tro är att inte veta, brukar det sägas. Språkligt sett ligger det naturligtvis någonting i det. Vetande är någonting annat än att tro. Jag kan tro att jorden är platt, att världen inte existerar eller att blommor kan prata. Men en tro kan ju vara mer eller mindre berättigad. Och bara för att en tro har goda skäl behöver den ju heller inte vara sann. Endast när min tro är berättigad och sann kan jag säga att jag "vet". Sanningen är således någonting annat än att tro.
Så jag blev förbryllad av Ditt val av tro framför vetande. Jag förstår att det är frestande för någon som tror på en Gud att svara så, men måste verkligen en "troende" föredra tron framför vetandet? Vilka konsekvenser har egentligen det för hur troende relaterar till världen?
Om jag vet, så har jag kunskap om sanningen. Motsatsvis gäller ju även att om jag inte vet, så har jag inte kunskap om sanningen. Eller i vart fall gör jag anspråk på att ha kunskap om sanningen, och sanningen för en individ innehåller ju också alltid en tro. Om lampan lyser i Ditt arbetsrum nu när jag skriver det här, så må det vara sant, men jag skulle inte genom att bara sitta här och spekulera kunna veta att det var så eftersom jag överhuvudtaget inte har någon möjlighet att tro någonting i saken. Det kan vara sant, men jag vet det inte. Detta eftersom jag inte har några som helst skäl för att tro att det lyser i ditt arbetsrum just nu. Det kan vara släckt, det kan vara tänt. Det är all kunskap jag kan ha, alltså vet jag inte.
Frågan om kunskap, tro och vetande har sannolikt betydelse även när det gäller frågan om Gud. Jag vågar nog hävda att många människor gärna faktiskt skulle vilja veta vem Gud är, ja sannolikt även många kristna skulle nog vilja veta vem Gud är. Om Gud en dag skulle visa sig för Dig, så skulle Du ju med säkerhet veta att Gud existerar. Dina skäl att tro på Gud skulle ju i så fall inte bara vara berättigade, utan dessutom objektivt sanna eftersom det faktiskt var Gud som Du träffat. Och om den kristna guden är objektivt sann, så är det lätt att tänka sig att kristendomen är riktig, inte bara faktamässigt utan även i moraliskt hänseende.
Samtidigt skulle det ju innebära slutet för den kristna tron. För om jag inte bara tror, utan har berättigade skäl för att tro, och det dessutom är sant att det förhåller sig på det sätt som jag tror, då vet jag ju. Då kan vi inte längre tala om en kristen tro, utan måste tala om en kristen vetskap. Med tanke på att tron är central inom den kristna tron, så skulle ju vetandet vara en fara eftersom man då skulle känna till sanningen.
Men så länge vi inte vet kan vi väl inte heller säga att Gud är sann? Detta är problematiskt. I 1 Tim 2:3-4 sägs att Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Sanningen tycks alltså i kristendomen vara något eftersträvansvärt. Samtidigt innebär sanningen att hela fundamentet för kristendomen raseras.
I Matt 17:20 svarar Jesus på lärjungarnas fråga varför inte de kunde driva ut en demon: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er."
Det här blir ett förpliktigande. Om tron är svag, finns ett egenvärde i att stärka tron. Det kan vi göra genom goda skäl för att tro. Att tro på något blir en sökandeprocess mot vetandet. Att stärka sin tro är alltid automatiskt att stärka sina argument eller skäl för en strävan mot att faktiskt veta. Skulle det t ex varit så att lärjungarna lyckats driva ut demonen skulle de ha en mycket stark tro på att det gick att driva ut demoner. De skulle tro det, eftersom det var sant.
Och vill man verkligen tro utan sanning?
Med bästa hälsningar,
Anders Ekman
Jag läste igår en artikel om Birgitta, som arbetar som fängelsepräst och som utsetts till ordförande för en organisation för fängelsepräster. I rutan "Antingen eller" valde Birgitta tro framför vetande. Jag ville veta varför, och har skrivit ett brev. Eftersom det har samhällelig relevans, vill jag publicera mitt brev här.
* * *
Hej Birgitta,
Jag läste om Dig i gårdagens City, och vill först och främst gratulera till ordförandeskapet i IPCA. Det är ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag. Jag instämmer i Dina humanistiska ideal när det gäller kriminalvården, och blir glad och hoppfull över att det finns människor med en sådan mänsklig inställning. Jag hade kunnat stanna där, men kände att jag också ville skriva någonting om Ditt val i "Antingen - eller", där Du valde tro framför vetande. Jag blev fundersam över varför man gör ett sådant val, och skulle i några korta ordalag bara vilja skriva något kring det.
Att tro är att inte veta, brukar det sägas. Språkligt sett ligger det naturligtvis någonting i det. Vetande är någonting annat än att tro. Jag kan tro att jorden är platt, att världen inte existerar eller att blommor kan prata. Men en tro kan ju vara mer eller mindre berättigad. Och bara för att en tro har goda skäl behöver den ju heller inte vara sann. Endast när min tro är berättigad och sann kan jag säga att jag "vet". Sanningen är således någonting annat än att tro.
Så jag blev förbryllad av Ditt val av tro framför vetande. Jag förstår att det är frestande för någon som tror på en Gud att svara så, men måste verkligen en "troende" föredra tron framför vetandet? Vilka konsekvenser har egentligen det för hur troende relaterar till världen?
Om jag vet, så har jag kunskap om sanningen. Motsatsvis gäller ju även att om jag inte vet, så har jag inte kunskap om sanningen. Eller i vart fall gör jag anspråk på att ha kunskap om sanningen, och sanningen för en individ innehåller ju också alltid en tro. Om lampan lyser i Ditt arbetsrum nu när jag skriver det här, så må det vara sant, men jag skulle inte genom att bara sitta här och spekulera kunna veta att det var så eftersom jag överhuvudtaget inte har någon möjlighet att tro någonting i saken. Det kan vara sant, men jag vet det inte. Detta eftersom jag inte har några som helst skäl för att tro att det lyser i ditt arbetsrum just nu. Det kan vara släckt, det kan vara tänt. Det är all kunskap jag kan ha, alltså vet jag inte.
Frågan om kunskap, tro och vetande har sannolikt betydelse även när det gäller frågan om Gud. Jag vågar nog hävda att många människor gärna faktiskt skulle vilja veta vem Gud är, ja sannolikt även många kristna skulle nog vilja veta vem Gud är. Om Gud en dag skulle visa sig för Dig, så skulle Du ju med säkerhet veta att Gud existerar. Dina skäl att tro på Gud skulle ju i så fall inte bara vara berättigade, utan dessutom objektivt sanna eftersom det faktiskt var Gud som Du träffat. Och om den kristna guden är objektivt sann, så är det lätt att tänka sig att kristendomen är riktig, inte bara faktamässigt utan även i moraliskt hänseende.
Samtidigt skulle det ju innebära slutet för den kristna tron. För om jag inte bara tror, utan har berättigade skäl för att tro, och det dessutom är sant att det förhåller sig på det sätt som jag tror, då vet jag ju. Då kan vi inte längre tala om en kristen tro, utan måste tala om en kristen vetskap. Med tanke på att tron är central inom den kristna tron, så skulle ju vetandet vara en fara eftersom man då skulle känna till sanningen.
Men så länge vi inte vet kan vi väl inte heller säga att Gud är sann? Detta är problematiskt. I 1 Tim 2:3-4 sägs att Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Sanningen tycks alltså i kristendomen vara något eftersträvansvärt. Samtidigt innebär sanningen att hela fundamentet för kristendomen raseras.
I Matt 17:20 svarar Jesus på lärjungarnas fråga varför inte de kunde driva ut en demon: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er."
Det här blir ett förpliktigande. Om tron är svag, finns ett egenvärde i att stärka tron. Det kan vi göra genom goda skäl för att tro. Att tro på något blir en sökandeprocess mot vetandet. Att stärka sin tro är alltid automatiskt att stärka sina argument eller skäl för en strävan mot att faktiskt veta. Skulle det t ex varit så att lärjungarna lyckats driva ut demonen skulle de ha en mycket stark tro på att det gick att driva ut demoner. De skulle tro det, eftersom det var sant.
Och vill man verkligen tro utan sanning?
Med bästa hälsningar,
Anders Ekman
2005-08-01
Den ofria forskningen
Jag har i mitt arbete med att utarbeta en forskningsplan i ämnet rättsfilosofi fått erfara att den fria forskningen är allt annat än fri. Tvärtom är forskningen styrd av strukturer, historia, stolthet, reduktionistiska ideal och rädsla för att stöta sig med rådande uppfattningar. Thomas Kuhn hade helt rätt när han konstaterade att vetenskapen utvecklas ”från, inte mot”. Jag har nu förstått vad han menade.
Lite naiv var jag nog alltid när jag trodde att jag kunde ställa upp ett forskningsprojekt med ett angreppssätt byggt på helhet, det medger jag, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur man idag väljer att endast fokuserar på samhällsnyttan i så hög grad att man menar att filosofi är ett överspelat ämne som inte tillför någonting. För att få finansiering måste man också kunna visa på en konkret samhällsnytta samt ha en reduktionistisk metod.
För att få forska krävs alltså dels att du övertygar din tilltänkta handledare om att ämnet kan ge samhällsnytta, dels även senare övertygar forskningsrådet om detta. Kan du inte göra det, så måste du definiera om problemet så att det går att plocka isär och kan ge ökad lönsamhet åt staten.
Få ser vad det har för betydelse att stimulera tänkande och tala om frågor som gäller verklighet eller fri vilja. Det är ju heller inte så att dessa frågor omedelbart tillför någon samhällsnytta i ekonomisk mening, det medger jag. Däremot kan tankarna ge samhällsnytta på sikt. Ofta börjar ju det vi gör med en tanke. Varför skulle det förhålla sig annorlunda med forskningen? Och är det inte så att det vi tänker idag kan förändra sättet att arbeta imorgon?
Så nu inses också mitt dilemma. Jag vill placera rätten i ett filosofiskt sammanhang, men där har forskningen idag ståndpunkten att vi nått vägs ände och att det bara finns den postmodernistiska sanningen om att det inte finns några sanningar eller värden. Inte heller ser man vilka vinster det skulle få om vi betraktade att rätten kan skapas på något annat sätt än på det sätt vi tror att den skapas. Juridiken kan och ska enligt gällande synsätt beräknas i kronor och ören och plockas isär på detaljnivå. Filosofin är inte ”tillräckligt modern” och systematik är inte en uppgift för forskningen hävdas det.
Kan man då verkligen skriva ett arbete som går ut på att kritisera just denna syn på vetenskapliga framsteg och juridiken? Jo, menar jag. Det måste gå, postmodernismen kan inte vara den slutgiltiga sanningen. Har du en idé, se då till att dölja den väl och formulera dig så underfundigt att ett erfaret öga inte förmår kväsa din tanke.
Jag konstaterar att den ”fria forskningen” är mycket ofri. Den existerar faktiskt överhuvudtaget inte. Men det är bara att ta skeden i vacker hand och ge åt forskningsrådet vad forskningsrådet vill ha och åt staten det staten vill ha.
Om det här inlägget uppfattades som en aning bittert så är det helt riktigt. Det är bittert.
Anders Ekman
Lite naiv var jag nog alltid när jag trodde att jag kunde ställa upp ett forskningsprojekt med ett angreppssätt byggt på helhet, det medger jag, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur man idag väljer att endast fokuserar på samhällsnyttan i så hög grad att man menar att filosofi är ett överspelat ämne som inte tillför någonting. För att få finansiering måste man också kunna visa på en konkret samhällsnytta samt ha en reduktionistisk metod.
För att få forska krävs alltså dels att du övertygar din tilltänkta handledare om att ämnet kan ge samhällsnytta, dels även senare övertygar forskningsrådet om detta. Kan du inte göra det, så måste du definiera om problemet så att det går att plocka isär och kan ge ökad lönsamhet åt staten.
Få ser vad det har för betydelse att stimulera tänkande och tala om frågor som gäller verklighet eller fri vilja. Det är ju heller inte så att dessa frågor omedelbart tillför någon samhällsnytta i ekonomisk mening, det medger jag. Däremot kan tankarna ge samhällsnytta på sikt. Ofta börjar ju det vi gör med en tanke. Varför skulle det förhålla sig annorlunda med forskningen? Och är det inte så att det vi tänker idag kan förändra sättet att arbeta imorgon?
Så nu inses också mitt dilemma. Jag vill placera rätten i ett filosofiskt sammanhang, men där har forskningen idag ståndpunkten att vi nått vägs ände och att det bara finns den postmodernistiska sanningen om att det inte finns några sanningar eller värden. Inte heller ser man vilka vinster det skulle få om vi betraktade att rätten kan skapas på något annat sätt än på det sätt vi tror att den skapas. Juridiken kan och ska enligt gällande synsätt beräknas i kronor och ören och plockas isär på detaljnivå. Filosofin är inte ”tillräckligt modern” och systematik är inte en uppgift för forskningen hävdas det.
Kan man då verkligen skriva ett arbete som går ut på att kritisera just denna syn på vetenskapliga framsteg och juridiken? Jo, menar jag. Det måste gå, postmodernismen kan inte vara den slutgiltiga sanningen. Har du en idé, se då till att dölja den väl och formulera dig så underfundigt att ett erfaret öga inte förmår kväsa din tanke.
Jag konstaterar att den ”fria forskningen” är mycket ofri. Den existerar faktiskt överhuvudtaget inte. Men det är bara att ta skeden i vacker hand och ge åt forskningsrådet vad forskningsrådet vill ha och åt staten det staten vill ha.
Om det här inlägget uppfattades som en aning bittert så är det helt riktigt. Det är bittert.
Anders Ekman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
