Allmänviljan - något att sträva efter?

"Envar av oss ställer gemensamt sin person och hela sin förmåga under den allmänna viljans högsta ledning, och vi mottaga städse varje ny medlem såsom odelbar länk av det hela." (Rousseau, Om samhällsfördraget, s 19)

Jag älskar att diskutera saker med människor som inte tycker som jag. Inte för att jag - vilket ibland somliga misstar sig - är en bråkmakare som söker polemik för polemikens skull, utan för att det är lärorikt och roligt att diskutera med människor som har ett annorlunda perspektiv. Igår diskuterade jag med en person, som menade att "den allmänna viljan" bara använts av onda människor genom historien, t ex Adolf Hitler.

Jag ville först invända mot detta, men insåg att det inte vore särskilt fruktbart. För den allmänna viljan, vad är egentligen det? Det låter inte rimligt att säga att allmänviljan alltid är god. I och för sig kan det ju heller inte vara riktigt att den allmänna viljan alltid är ond. Det är väl ändå inte sant att allmänviljan bara har använts av onda människor och för onda syften?

Rousseau hade säkerligen invänt mot detta:

"Skall sålunda samhällsfördraget icke vara en meningslös formel, så måste det innesluta denna förpliktelse, som allena kan skänka styrka åt de andra, den nämligen, att vemhelst som vägrar lyda den allmänna viljan, han skall tvingas därtill av hela samhället; vilket icke betyder något annat utom möjligen detta, att man måste tvinga honom att vara fri…" (Rousseau, Om samhällsfördraget, s 23)

Den allmänna viljan är enligt resonemanget alltid god. För att en lagstiftning måste vara uttryck för allmänviljan måste enligt Rousseau emellertid två villkor vara uppfyllda:
1. Lagstiftningen måste utgå från helheten (alla röster räknas med).
2. Lagstiftningen måste gälla helheten (den gäller alla utan undantag).

Då kan man också fråga sig om det överhuvudtaget någonsin funnits en allmänvilja. Visserligen betyder inte allmänviljan "allas vilja", men likväl är det ett problem att människor i alla tider ställts utanför demokratin. Så även i Sverige och andra demokratiska stater. T ex får ju inte barn rösta.

Förvisso inses att en femåring inte skulle ha så mycket att säga om samhällets utveckling och styrning, men är femåringen inte med och röstar så räknas uppenbarligen inte allas röster med. Och då är det heller ingen allmänvilja. För vem skall egentligen bestämma gränsen för vem som får vara med och utöva allmänviljan från början om inte alla får vara med och bestämma gränsen?

Annars skulle man ju lika gärna kunna sätta gränsen för rösträtt vid 65 år, och hävda att det var allmänviljan trots att endast ett fåtal i staten fick rösta. Å andra sidan inses också att en femåring inte skulle ha tillräckligt med förstånd för att styra statens angelägenheter, och femåringen torde lätt kunna styras för varje machivellian. Vilja torde dock inte saknas hos en femåring. Rousseaus lösning verkar inte hållbar.

Även Locke har det allmännas bästa för ögonen och vill att lagarna ska vara lika för alla. De ska utformas med ett enda syfte: Folkets väl. Som Malnes påpekar så kan man "gott motivera välfärdsstaten utifrån Lockes premisser." (Malnes & Midgaard, De politiska idéernas historia, s 144). Men för den som har folkets väl för ögonen och önskar en betryggande förvaltning av naturresurser samt anser att människorna har samma natur så kan även ett välutvecklat välfärdssamhälle förespråkas (!).

Folkets väl är dock någonting annat än allmänviljan. För allmänviljan skulle kunna gå emot folkets väl och intressen, liksom att folkets väl inte heller nödvändigtvis behöver grunda sig i en allmänvilja. Snarare består då frågan i vad som är "folkets väl". För Aristoteles är det uppenbart att det är det goda och det bästa. Han poängterar också:

"Och måste inte kunskapen om detta i så fall ha en stor betydelse för vårt liv, och har vi inte större chanser att träffa det riktiga, när vi liksom bågskyttar har ett mål att sikta på?" (Aristoteles, Den nikomachiska etiken, s 21).

Jo, det borde ha en avgörande betydelse för allt samhällsliv om det är sant att det goda för alla är det vi ska eftersträva. Och håller inte allmänviljan som en garant för godheten, så kanske det är rimligt att söka svaret i godheten självt?

I så fall återstår bara frågan om medlen.

Anders Ekman

Nihilismen tycks ha stöd

I veckan har jag diskuterat Axel Hägerströms filosofi, som synes ha många anhängare än idag.

På temat humanism och relativism så uppkom frågan om det verkligen existerar några värden överhuvudtaget. Jag försökte göra en poäng av att om det nu är sant att inga värden existerar, så betyder väl det också att det inte är någon mening med att hävda att humanismen är korrekt. Och varför sträva efter någonting som inte är korrekt, kan man i så fall fråga sig. En person invände att om det är sant att inga värden existerar och således inte heller humanismen är sann, så betyder det bara att vi måste kämpa hårdare för de humanistiska värdena.

Jag vet inte om jag låter mig övertygas av argumentet. Visserligen var inte Hägerström förespråkare för omoral, och begreppet värdenihilist har väl flitigast använts av Hägerströms kritiker. Men ändå.

Det är svårt för mig att se varför jag borde kämpa hårdare för att införa någonting som jag i så fall vet inte är sant. Ska jag kämpa hårdare för att införa något som är falskt, och dessutom få andra att tycka som jag så blir jag ju i så fall bara ännu en dogmatiker. Och sådana tycks världen ha gott om så det räcker och blir över.

På senare tid har Fredrik Reinfeldt i rädsla av att få kritik hunnit svänga om några frågor till. Moderaterna tycks i alla fall ha förstått att nihilismen uppskattas hos folket, i vart fall i tanken. I praktiken är det sannolikt inte lika roligt. Vare sig med nihilism eller moderat politik.

Det gör skillnad vilka värden som ledamöterna i riksdagen företräder. Det är skillnad på höger och vänster.

Mvh
Anders

Hör sanning hemma i politiken?

I helgen hade jag förmånen att få prata under temat "Hör sanning hemma i politiken?". Det var första gången jag pratade på temat, men jag har länge tänkt att jag skulle vilja ta upp just sanningsbegreppet.

Det var faktiskt ännu roligare än jag föreställt mig det, och det enda som var tråkigt var att jag hade så kort tid på mig att tala. Sanning är ett svårsmält begrepp, och den mycket vanliga uppfattningen om att "sanningen är subjektiv" diskuterades. Men sanning kan inte gärna bero på dig och mig, sanning måste nog vara någonting objektivt. Det kan i förstone uppfattas kontroversiellt, men vid närmare eftertanke verkar det hela rimligare än att sanning är beroende av betraktaren. Detta blev också kontentan. Parminedes gamla devis verkar helt enkelt inte hållbar.

Till skillnad från retorik så handlar inte logik om att övertyga någon. Det handlar just om att ta reda på sanningen, och så är man nöjd med det. Och sanning är vi ju ofta väldigt angelägna om att besitta. Oavsett hur det nu är med sanningen, så hör den också hemma i politisk argumentation. I vart fall bör man alltid känna till sanningen. Eller åtminstone alltid ärligt eftersträva den.

Ett exempel som jag tyckte var rimligt att ta upp, inte minst med tanke på att vissa moderater har gått ut och sagt att det är "lögn", var tesen " Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor.". Är det sant, falskt eller bör man helt avstå från att ta ställning i sak?
Det stämmer förvisso kanske att ingen moderat har sagt: "Jag vill sänka skatterna med 250 miljarder nu.".

Men. Däremot har ju Fredrik Reinfeldt sagt: "Jag tycker inte att Sverige ska ligga högre än genomsnittet i EU.". Ett snitt för EU alltså, inte "ett jämförbart EU-land" eller liknande. Han har därmed angett en framtida ambition, som motsvarar ett EU-snitt. Skillnaden mellan Sverige och skattekvoten för EU15 är ca 10 procentenheter, vilket motsvarar 250 miljarder kronor.

Och så detta med logik och semantik då.

(P1) Om moderaterna vill sänka skatterna till ett EU-snitt, så vill moderaterna sänka skatterna med 250 miljarder kronor.
(P2) Moderaterna vill sänka skatterna till ett EU-snitt.
Slutsats = Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor.

Premiss 1 är riktig endast om uträkningen av skattekvoterna för genomsnittet i EU och Sverige är korrekt. Utifrån att BNP verkligen var 2622 miljarder kronor, och skillnaden ca 10 procentenheter mellan Sveriges och EU15:s skattekvot så stämmer uppgiften om 250 miljarder ganska väl. Premiss 2 är riktig om moderaterna har uttalat sig om att sänka skatterna till genomsnittlig EU-nivå. I tidningen Svenskar i världen (1/2005) säger den moderate partiledaren: "Jag tycker inte att Sverige ska ligga högre än genomsnittet i EU.". Sedan har moderaterna också uttalat sig mer diffust om skattekvoten, genom att säga att den bör ligga "i nivå med andra jämförbara industriländer." (t ex sidan 27 i proposition 6, partistämman i Örebro 25-28 augusti 2005). Exakt vad som är jämförbara industriländer kan man förstås tvista om, men EU15-länderna är i vart fall industriländer som kan jämföras med Sverige i socialt och ekonomiskt hänseende. Så det verkar långt ifrån orimligt att anta att moderaterna faktiskt vill sänka skatterna till ett EU-snitt.

Argumentet ovan bör alltså betraktas som ett välformat argument. Inte bara det, det bör betraktas som giltigt och dessutom deduktivt starkt. För det är omöjligt att slutsatsen är falsk såvida premisserna verkligen är sanna. Premisserna verkar rimliga. Vi bör därför anta argumentet rent logiskt. Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor (eller mer).

Normativt kan man sedan förstås tycka illa om det, eller tycka bra om det. Och även om det inte säger så mycket om samhällsstrukturen i sig, så torde skattesänkningar i en sådan storleksordning med all sannolikhet få stora konsekvenser för människor, och ytterst för hur samhället är uppbyggt. Egentligen har det heller kanske inte någon större betydelse för den normativa frågan om det rör sig om exakt 250 miljarder, 300 miljarder eller 150 miljarder. Det väsentliga torde vara vilka effekter åtgärderna har för samhälle och de enskilda individerna i samhället.

Sverige har relativt andra länder en hög välfärd, där skillnaderna mellan de allra rikaste och de allra fattigaste är mindre än alla andra länder i världen. För mig är det någonting positivt, och jag hoppas vi kan fortsätta att arbeta för att välfärden ska omfatta alla.

Och för övrigt så besvarar jag frågan med ett "ja". Sanning hör i högsta grad hemma i politiken. Men vad sanningen är, torde ofta vara en ytterst delikat fråga som kräver en hel del av sin betraktare. Kanske i synnerhet i politiken.

Mvh
Anders Ekman

(F!)ångarnas dilemma

I helgen var jag och lyssnade på F!:s valkonferens här i Stockholm. Stämningen var god, men strukturen på mötet var milt sagt katastrofal. Tyvärr blev det heller inte så mycket diskussioner kring politiken, som alltså nu skjuts upp till en extra konferens då tiden inte medgav politiska diskussioner.

Deltagarna verkade dock brinna starkt för att ta strid för den feministiska kampen: "Feminism är motstånd mot patriarkatet", sa Devrim Mavi under ivriga hejarop och applåder. Hon menade också att F! varken är höger eller vänster.

Det vore ju onekligen intressant om det förhöll sig så. Jag började emellertid att läsa lite i initiativets riktlinjer och manifest: De vill ha totalförbud för all kommersiell pornografi, att kvinnor från andra länder ska få göra abort i Sverige om de inte kan få den genomförd i landet de kommer från, att kön ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp, de vill verka för att tandvården ska ingå i sjukförsäkringen, ökat anslag till genusforskningen, de vill förbjuda religiösa friskolor, att den högre utbildningen ska förbli avgiftsfri, genusgranskning av alla föreningar, avskaffad äktenskapsbalk, avvecklad kärnkraft, kvotering i bolagsstyrelser, de kräver sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och verkar för en individualiserad föräldraförsäkring.

Överlag ser det svårt ut att acceptera att några av dessa förslag kan betecknas som "höger", den som vill vara snäll i sin tolkning kan möjligen mena att F! är ett liberalt alternativ, men även denna tolkning är mycket svårsmält. F! har en alltför stark betoning på den strukturella nivån och betydelsen av könsmaktsordning, heteronormativitet och patriarkala strukturer att det inte skulle vara trovärdigt att säga att F! är liberala. Liberaler har sällan någon större förståelse för det sociala samspelet eller betydelsen av tidigare orsaker.

Min uppfattning är att många av de grundsatser som F! står på har en socialistisk grund, i meningen att man uppmärksammar den strukturella nivån och vill normativt göra någonting åt den. Antagligen är det också så att många av F!:s potentiella väljare också är socialister i grund och botten. En lång ingress till vad jag nu egentligen tänkte skriva.

Med F! har vi i så fall också ett reellt fångarnas dilemma-problem, i vart fall för den som kan tänka sig att rösta på F! men som samtidigt inte vill ha borgerlig politik.

Problemet, som är en teoretisk tankekonstruktion men som också har praktisk betydelse, är att två fångar ställs inför ett svårt val: Om den ene vittnar mot den andre och den andre vägrar att uttala sig, så går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 6 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda två års fängelse.

A och B vägrar uttala sig: Båda får 6 mån.
A vägrar uttala sig, B vittnar: A får 10 år, B går fri.
B vägrar uttala sig, A vittnar: A går fri, B får 10 år.
A och B vittnar mot varandra: Båda får 3 år.

Om man antar att fångarna ser till sitt eget bästa, är det bästa valet att förråda både om den andre är tyst och om den andre också förråder. Dessa val innebär ju att personen som förråder den andre får gå helt fri. Om man istället resonerar efter gruppens optimala resultat, är båda fångarnas bästa val att samarbeta, eftersom detta skulle minimera den totala tiden i fängelse. Alla andra resultat skulle försämra det sammanlagda resultatet.

För den potentiella Fi-röstaren, som hellre ser socialistisk politik än konservativ och borgerlig politik, så ter sig valsituationen enligt följande:

1. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under socialdemokratisk regering. (Nytta = 10)
2. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under borgerlig regering. (Nytta = 5)
3. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en socialdemokratisk regering. (Nytta = 5)
4. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en borgerlig regering. (Nytta = 1)

I exemplet här så gör jag antagandena att 1) det är lättare för F! att få igenom sina förslag hos en socialdemokratisk regering än hos en borgerlig regering understödd av kristdemokraterna 2) att en socialdemokratisk regering genomför fler feministiska förslag än en borgerlig regering samt att 3) Sverige får antingen en borgerlig eller socialdemokratisk regering.

Kanske inte helt orimliga antaganden. Man kan dock diskutera huruvida en borgerlig regering understödd av F! skulle genomföra lika många feministiska förslag som en socialdemokratisk regering där F! inte ens var representerade i riksdagen. Jag är nog antagligen ganska snäll i min tolkning av en borgerlig regerings syn på kvinnors och homosexuellas möjligheter, men det spelar på det stora hela inte så stor roll. Kristdemokraterna får ändå utstå så mycket skit för att de är gammeldags och konservativa, så jag kan kosta på mig det.

Om F! inte får mer än fyra procent av alla röster i Sverige, och inte kommer in så kan det dock innebära att F!-anhängaren med ett socialistiskt synsätt får värsta tänkbara utfall - en borgerlig regering med ett konservativt synsätt, utan F! i riksdagen.

I beslutsteori talas om "two principles of choice": Dels är det rationellt att maximera sitt förväntade värde, dels är det rationellt att välja det som leder till bättre konsekvenser än sina olika alternativ.

Det rimliga för en entusiastisk Fi-anhängare med ett socialistiskt synsätt borde naturligtvis vara att hoppas på utfall 1. Men att hoppas är ju inte samma sak som vad det verkligen blir rent faktiskt. Man kan då tänka sig att F!-anhängaren gör följande sannolikhetskalkyl av vad som faktiskt kan inträffa utifrån de olika valen:

1. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under socialdemokratisk regering (Sannolikhet = 8%).
2. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under borgerlig regering (Sannolikhet = 1%).
3. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en socialdemokratisk regering (Sannolikhet = 45%)
4. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en borgerlig regering (Sannolikhet = 46%)

Detta leder till att de förväntade värdena för vart och ett av valen (om vi antar att jag gör en rimlig bedömning av vad som är sannolikt med dagens förutsättningar) blir:

För s-regering om Fi kommer in = 0,8
För s-regering om Fi inte kommer in = 2,25
För borgerlig regering om Fi kommer in = 0,05
För borgerlig regering om Fi inte kommer in = 0,46

För F!-anhängaren så framstår det utifrån riktlinjerna och valmanifestet som att en s-regering leder till bättre konsekvenser än alternativet borgerlig regering, oavsett F! kommer in i riksdagen eller inte. Vill man därför göra ett val som leder till bättre konsekvenser än alternativet, så bör man rent spelteoretiskt försöka få en socialdemokratisk regering då det inte finns något annat utfall som leder till bättre resultat.

Dessutom: För F!-anhängaren som vill maximera sitt förväntade värde utifrån vad som är ett sannolikt scenario enligt den andra principen för beslut, så verkar det som att detta görs bäst genom att få en socialdemokratisk regering men att F! överhuvudtaget inte kommer in i riksdagen (!). F!-anhängaren bör alltså om hon eller han vill maximera sitt förväntade värde, rentav aktivt verka för en socialdemokratisk regering.

Den spelteoretiska slutsatsen är för Fi-anhängaren lika oresonligt grym som den är enkel. Vill Fi-anhängaren få igenom sin politik maximalt i det demokratiska systemet, bör hon eller han välja socialdemokraterna.

Tycka vad man vill och verkligen tycka

Igår när jag satt på tunnelbanan så hävdades att det "finns inget rätt och fel, man kan tycka vad man vill". Ja, så kan man ju förstås tycka. Men är det rätt?

Redan Protagoras hävdade att "människan är alltings mått, för de varande att de är, för de icke varande att de icke är.", som tolkas som att det som är sant för den ene inte behöver vara det för den andre. I avsaknad av en objektiv moral har varje åsikt lika värde.

Ett uppenbart problem med satsen är att den motsäger sig själv. För den som hävdar att människan inte är alltings mått, så har ju den personen lika rätt som den som hävdar motsatsen. På samma sätt är det varken rätt eller fel att det inte finns några rätt eller fel om det är sant att det inte finns några rätt eller fel. Och då blir ju uttalandet ganska meningslöst.

Emellertid så ger det oss inte anledning att anta en objektivt sann moral bortom våra egna åsikter bara för den skull. Visserligen så argumenterar vi ju ofta så att vi menar oss ha kunskap om moraliska fakta. Ja, och det låter ju onekligen som om det skulle kunna vara rätt eller fel att det inte finns några rätt eller fel. Det är ju antingen sant eller falskt. Och visst vore det väl ändå ganska irrationellt att argumentera om värden om de inte var sanna?

Nå. Kanske kan det vara så att värden som vi har oftare har att göra med våra intressen än med sanningen att göra. Och att med rationella metoder rättfärdiga värdeomdömen verkar helt omöjligt.

Dessutom verkar det mer aktuellt än någonsin att skilja på vad vi säger om värden i semantisk mening och i ontologisk mening. Ett slående exempel är ju moderaternas kampanj som de snott rakt av från socialdemokraterna. För hur trovärdigt är det egentligen när moderata samlingspartiet säger "Alla ska med. Även låginkomsttagare och barn."?

Semantiskt ser vi något slags värde här, men i verkligheten betyder det raka motsatsen. För om moderaterna nu accepterar grundläggande socialdemokratiska värden om att samhället ska omfatta alla - varför vill man då fortfarande sänka skatterna med 250 miljarder och därigenom sänka människors levnadsstandard? Varför vill man sänka ersättningarna för sjuka och arbetslösa till 65 procent av något man kallar "historisk lön"? Varför vill man sänka ambitionsgraden för tillgängligheten till högskolan så att elever från arbetarhem får det svårare att läsa vidare?

Ett samhälle som satsar på skattesänkningar för de rikaste - kan det verkligen vara att se till att arbeta för ett samhälle som omfattar alla?

Jag tvivlar. Men å andra sidan, värden är en komplicerad historia. Och kan nu moderaterna sälja ut hela sin själ för att få makten så kanske man mera ska dra slutsatsen att värden egentligen inte spelar så stor roll i slutänden för moderaterna. Det som verkligen betyder något är makten över vilka idéer som ska styra i den verkliga världen.

Mvh
Anders Ekman

Äktenskap och diskriminering

Bevistade en intressant hearing om könsneutrala äktenskap igår. Såväl kyrkor, samfund och andra organisationer hade vallfärdat till Justitiedepartementet för att ge sin syn på saken.

En representant från ett kyrkligt samfund menade att äktenskapet var "ockuperad mark", och att begreppet äktenskap endast innebär en rätt för en man och kvinna att gifta sig. Han menade likväl att det vore diskriminering ifall homosexuellas registrering av partnerskap istället kallades äktenskap. Det gör att man kan ställa sig två frågor. Dels ställer jag mig frågan vad ett äktenskap egentligen är, dels ställer jag mig frågan om vad diskriminering innebär.

När det först och främst gäller frågan om begreppet äktenskap, så kan konstateras att vi har ett laga krav på oss i och med våra åtaganden i Europakonventionen att tillhandahålla någonting som kallas äktenskap. Det som sägs är att varje man och varje kvinna har rätt att ingå äktenskap. Vad äktenskap innebär, går dock inte att utröna i Europakonventionen. Det överlåts istället åt de interna rättsordningarna att bestämma. Så länge en man eller en kvinna har rätt till rättsfiguren äktenskap så är allt frid och fröjd enligt Europakonventionen.

Därför gäller också följande: Om det enligt svensk lag skulle innebära äktenskap att är att gifta sig med tre andra personer samtidigt (oberoende av kön), så skulle det vara att anse som ett äktenskap i Europakonventionens mening. I vart fall så länge rättsfiguren är öppen för såväl män som kvinnor, och därmed inte diskriminerar med avseende på kön. En annan sak är väl att en och annan skulle kunna ha religiösa invändningar mot en sådan ordning. Men varför ska religiösa uppfattningar överhuvudtaget vara en grund för lagstiftning?

Dessutom ska väl sägas att äktenskapet inte är en religiös handling. Det är istället så att det är staten som gett delegation till vissa samfund att förrätta vigsel. Men detta gör inte äktenskapet till någonting religiöst, även om man lovar inför gud eller någon annan i rymderna att älska varandra dyrt och heligt. Äktenskapet kan alltså sägas vara en slags rättsfigur som vi har rätt till. Men vad äktenskapet är, det är upp till oss genom demokratiska beslut att avgöra. Och i vår rättsordning är det en statlig angelägenhet att bestämma vad ett äktenskap är. Idag står detta att läsa i äktenskapsbalken.

Hur äktenskapet sedan egentligen ska definieras får kanske avgöras med sedvanliga normativa tillämpningsmodeller (men att avgöra vilken av dessa modeller som är sann tycks inte vara någon särskilt enkel fråga!).

Så till frågan om diskriminering. När blir man diskriminerad? Som jag förstod resonemanget skulle en rätt för homosexuella att få kalla ett registrerade partnerskap för äktenskap innebära en diskriminering mot heterosexuella. Men hur är det möjligt? Om jag har rätt till X, så innebär det väl knappast en diskriminering mot mig ifall även personen P får rätt till X? Däremot kanske man kan se det som en slags principiell fördelningsfråga, men då rör det ju sig just om fördelning och inte om diskriminering. Men vem är egentligen beredd att se äktenskapet som en fråga om ett begränsat antal äktenskapsrätter där man köpslår om sig själv? Dessutom så skulle ju en utökning av X (eller kanske snarast X2) också innebära att resurserna (antal möjliga äktenskap) som skulle fördelas faktiskt ökade. Om så är fallet, kan man ju heller inte mena att fördelningen skulle vara orättfärdig, eftersom det ju inte innebär en fördelning av någonting befintligt minskar.

Jag tror att diskriminering handlar om ett missgynnande av någon eller några i förhållande till andra. Med missgynnande avser jag att en person försätts i ett sämre läge än vad han eller hon annars hade kunnat vara i eller utsätts för en behandling som medför en faktisk skada eller förlust för denne. Den här definitionen förutsätter såväl en fri vilja som en uppfattning om att orsaker är möjliga. Dessutom så måste definitionen förstås relativt och i ett socialt sammanhang. Någon absolut och objektiv diskriminering kan knappast existera. Låt säga att en ateist skulle arbeta i en kyrka och tjäna 5 000 kr mindre i månaden än vad alla kristna på arbetsplatsen tjänade (allt annat lika). Att säga: "Han tjänar 10 000 kr." skulle knappast kunna sägas utgöra en diskriminering. Hans lön kan inte gärna definieras i absoluta termer såsom en diskriminerande lönesättning. Om man däremot betraktar de sociala mönstren och relaterar hans lön till övriga personers lön så kan man hävda att han är utsatt för diskriminering.

På samma sätt måste äktenskapet förstås i sin sociala kontext. Och med en definition av diskriminering såsom ett missgynnande i förhållande till någonting annat (allt annat lika), så torde det väl i så fall snarare vara så att gällande ordning skulle vara diskriminerande. Det är ju rent faktiskt så att homosexuella par inte har möjlighet att ingå äktenskap, vilket alla heterosexuella par har. Å andra sidan har inte heterosexuella möjlighet att ingå registrerat partnerskap med någon av det andra könet, vilket också skulle kunna ses som en diskriminerande ordning.

Vill man därför verka för en ordning utan diskriminering avseende på kön och sexualitet borde man väl snarast verka för en könsneutral lagstiftning med samma juridiska konsekvenser oavsett man är man eller kvinna eller homo- eller heterosexuell. Eller diskriminerar man någon annan då?

Mvh
Anders

Att förstå värden

Idag pratade jag med Lars Leijonborg i bastun. Han verkar vara en sympatisk man.

Det för mig osökt över på frågan att jag borde försöka redogöra för hur jag ställer mig till frågan om värden. Jag har hittills landat i följande.

I semantisk mening är jag värdeobjektivist. När vi uttalar oss om värden, så tror jag inte att vi uttrycker en empirisk sats. Värderingar är istället trosföreställningar om att vissa icke-naturliga (odefinierbara sakförhållanden föreligger, men dessa är inte reducerbara och kan inte identifieras med empiriska metoder. Värden kan alltså bara förklara sig själva. Säger jag att "solidaritet är bra" så betyder det rent faktiskt att solidaritet har ett inneboende värde. Det enda sättet för mig att beskriva satsen "solidaritet är bra" är utifrån andra värden, t ex rättvisa, lycka m.m. Men empiriskt finns inga metoder för att söka nå en sanning om vad som är det rätta värdet, även om vi ibland ofta försöker övertyga andra om vad som är rätt och fel och bra och dåligt precis som om vi visste exakt alltid vad svaret skulle vara på frågorna.

Som värdeobjektivist är jag också externalist, och anser att de värdeåsikter som uttrycks inte alls behöver ha med min egen motivation att göra. Den kan förstås ha det, och har det ofta, men det är ingen nödvändig koppling mellan att tycka något och att göra något. Av satsen "Det är bra att stötta tredje världen ekonomiskt" följer faktiskt inte att jag måste ge bort allt jag har till röda korset eller någon annan hjälporganisation. Detta är från högerhåll en ganska vanlig invändning mot människor som säger sig stå för ett solidariskt system. Men även om ingen ger pengar till tredje världen, så betyder ju inte det att det är sant att det är rätt därmed. Det kan ju kanske vara sant att man skall skänka pengar till tredje världen, men alla handlar fel som inte ger pengarna i så fall.

I ontologisk mening är jag värdeidealist. Det är alltså inte så att jag i fråga om verkligheten anser att det verkligen existerar oberoende och objektiva värdefakta. Tvärtom anser jag att alla dessa värden som vi formulerar är skapade av oss, av människor. Värden är en konstruktion, men kanske är det en för oss helt nödvändig sådan. Värden kan också ofta sägas höra ihop med våra intressen. Värdeidealismen hänger ganska bra ihop med en traditionell socialistisk uppfattning om att människan är en social varelse och att vi präglas av det samhällssystem som vi lever i.

I epistemologisk mening är jag kognitivist, och då närmare bestämt koherentist.
Om jag nu menar att värden faktiskt betyder någonting rent semantiskt men menar att vi inte har metoder för att ta reda på hur det förhåller sig, och samtidigt också menar att värden faktiskt existerar i mänskliga relationer och samhällen, så skulle jag kanske kunna acceptera skepticismen i kunskapsteoretiskt hänseende. Det vore kanske enklast att säga: Det finns inga metoder för att ta reda på sanningen om värdet som faktiskt existerar.

Men eftersom jag menar att värden finns i verkligheten (även om de förvisso är skapade av oss) så bör det åtminstone gå att ange några "goda skäl" för att ha vissa värden. Absolut visshet lär vi knappast få om detta, kanske inte ens någon fullgod kunskap. Men om värdena är skapade av oss och alltså existerar för oss (och dessutom i semantisk mening betyder något för oss), så lär vi ju också kunna betrakta värdena och ange skäl för dessa värden.

Koherentismen, som jag hittills står bakom med stor tveksamhet, säger att värdeomdömen kan vara rationella om de ingår i en koherent mängd av värden. Säger jag "Mozarts musik är bättre än ABBA" så är det ett värde som är koherent med "klassisk musik är bättre än modern musik", men inkoherent med åsikten "klassisk musik är sämre än modern musik". Att man tycker det senare behöver ju dock inte betyda att man faktiskt samtidigt kan tycka att Mozarts musik verkligen var bättre än ABBA, trots att det inte är koherent med det andra värdepåståendet. Kanske kan det ha något att göra med hur slarvigt vi människor faktiskt uttrycker oss när vi talar om olika värden. Vad vi egentligen menar kanske då är "klassisk musik är generellt sett sämre än modern musik", vilket gör åsiktsmängden koherent samtidigt som vi också har sagt någonting om våra värden.

Eller kanske ska man bara ge upp inför skepticismens ständiga hot? Ska vi bara rycka på axlarna, skita i allt och fnysandes säga: Vem fan bryr sig?

Mvh
Anders

P.S. Jag vill också påpeka att jag är värderelativist i någon mån; nämligen såvitt gäller den triviala värderelativismen (att något är bra för X betyder att det gynnar X), den deskriptiva värderelativismen (att något är bra för X betyder att det är bra enligt X) samt den kunskapsteoretiska relativismen (oförenliga värdeomdömen kan vara lika välgrundade, och dessutom ingå i en koherent mängd av värden var för sig). D.S.