Almedalsveckan har dragit igång, och jag har anlänt till ett varmt och härligt Visby. Ser verkligen fram emot veckan, och tror att den kan bli oerhört intressant på många sätt. Inte bara för att det kommer att krylla av trevliga människor, gratisluncher och spännande politiska dueller, utan också för att det kommer vara en hel del tankeväckande seminarier av vad jag kan utläsa.
Almedalen lever sitt eget liv. Massor av företag, organisationer, partier och journalister finns på plats. Alla för att leverera sitt budskap från sina utgångspunkter. Medialt kanske mycket av detta inte blir så stort som man upplever det på plats; I Almedalen kan ingen höra dig skrika.
Men att alla inte når ut på bred front i media betyder väl knappast att Almedalen spelat ut sin roll. Desto viktigare är antagligen själva kontaktskapandet och att man får möjlighet att söka förståelse för andras utgångspunkter (eller kanske rentav får möjlighet att revidera egna uppfattningar). Ur denna aspekt tror jag att Almedalen är viktig, det skapar förutsättningar för att implementera nya tankesätt och idéer i praktiken. Sådana mötesplatser borde man försöka skapa oftare i politiken.
Ser fram emot morgondagens seminarium om allmänhetens förtroende för staten. Vad ska man egentligen förhålla sig till när det gäller förtroende för en organisatorisk figur som i sig självt är tämligen diffus?
/Anders
2006-06-22
Rationalitet och känsla
Rationalitet kan vara mycket känslomässigt och kontroversiellt i ett socialt sammanhang där det ofta hävdas att alla har lika rätt i empiriska frågor såväl som värdefrågor.
Jag lyckades nämligen starta en intensiv debatt om tro och vetande på en personalfest. Jag menade att tro inte behöver vara en sanning, men att man "tror" måste grunda sig i en rationell process. Man tror därför att man (t ex med sina sinnen) anser sig övertygad eller har några bevis för att säga att det antagligen är sant. Tron är ett sökande efter sanningen, även om det inte är sanningen. Att säga "jag tror det blir regn imorgon" betyder alltså att man själv anser sig ha några slags skäl för att säga att det är sant att det blir regn imorgon. Kanske har man sett på tv att det ska bli regn, eller kanske är man väldigt bra på att tyda cirrusmolens dragning. Att säga "jag tror det blir regn imorgon därför att det är den 21 juni idag" är förvisso också en tro. Men knappast vad man skulle säga en rationell tro. Den hänger inte ihop.
Visserligen behöver ju inte allt hänga ihop, och vi har inte svar på allt. Så är det förstås. Men att tro att det blir regn imorgon bara för att det är den 21 juni idag är en tro som inte har några som helst skäl för sig, och därmed inte en rationell tro. Men måste då tro vara rationell?
Låt säga att tro kan vara irrationell, och vi har detta som en logisk utgångspunkt. I så fall är också tro någonting som inte betyder någonting i våra liv. Jag kan nämligen tro exakt vad som helst och det är lika rationellt som någonting annat. Att tro att fiskmåsar skapade planeten, eller att tro att människor blir starkare av saltsyra är lika rationellt som att tro att orsaker eller siffror existerar.
Någon invände att det var skillnad på att "tro" (på empiriska fakta) och att "tro" (på religiösa uppenbarelser). Precis som det är skillnad på "tomten" (den röda till jul) och "tomten" (fastigheten) menade mina arbetskamrater. Jag instämmer att tomten och tomten har helt olika betydelser, som dessutom är begripliga i sin kontext. Säger jag "jag tror på tomten" så förstår människor att det betyder att jag faktiskt tror på en röd gubbe i skägg, såvida jag inte säger det i ett sammanhang där jag pekar på min gård och tror att min investering ska löna sig på sikt. Tomten syftar här på olika substantiv. Tron har dock samma betydelse i dessa båda meningar: Jag tror att det är sant att det förhåller sig på ett visst sätt, antingen nu eller i framtiden.
Men hur är det att tro på att "jag existerar" och "gud existerar"? Har tro verkligen olika betydelser i detta sammanhang? Antingen tror jag eller så tror jag inte. Tron verkar alltså en process hos mig själv, baserad på mina erfarenheter och min kunskap om omvärlden. Och tror jag att gud existerar, så implicerar det också rimligen att jag har skäl att tro att det är sant att gud existerar. För varför skulle jag tro på någonting som jag har skäl att tro är fel eller falskt?
En utväg kanske kan vara att överhuvudtaget inte tala om tro när man talar om guds existens. För någon rationell tro är det ju inte, och det tycker inte heller den som tror. Riktigare borde vara att tala om att man har en känslomässig upplevelse av att gud finns alternativt "jag tror därför att jag önskar att det vore så". Det säger i och för sig inte så mycket, men man är åtminstone tydligare med vad man grundar sitt ställningstagande på i så fall. Och känslor kan ju kanske inte alltid förklaras rationellt, och känslor kan också vara nyttiga för människor. Exakt vad känslor är, kan ju dock te sig svårt att förklara.
Trevlig midsommar!
Anders
Jag lyckades nämligen starta en intensiv debatt om tro och vetande på en personalfest. Jag menade att tro inte behöver vara en sanning, men att man "tror" måste grunda sig i en rationell process. Man tror därför att man (t ex med sina sinnen) anser sig övertygad eller har några bevis för att säga att det antagligen är sant. Tron är ett sökande efter sanningen, även om det inte är sanningen. Att säga "jag tror det blir regn imorgon" betyder alltså att man själv anser sig ha några slags skäl för att säga att det är sant att det blir regn imorgon. Kanske har man sett på tv att det ska bli regn, eller kanske är man väldigt bra på att tyda cirrusmolens dragning. Att säga "jag tror det blir regn imorgon därför att det är den 21 juni idag" är förvisso också en tro. Men knappast vad man skulle säga en rationell tro. Den hänger inte ihop.
Visserligen behöver ju inte allt hänga ihop, och vi har inte svar på allt. Så är det förstås. Men att tro att det blir regn imorgon bara för att det är den 21 juni idag är en tro som inte har några som helst skäl för sig, och därmed inte en rationell tro. Men måste då tro vara rationell?
Låt säga att tro kan vara irrationell, och vi har detta som en logisk utgångspunkt. I så fall är också tro någonting som inte betyder någonting i våra liv. Jag kan nämligen tro exakt vad som helst och det är lika rationellt som någonting annat. Att tro att fiskmåsar skapade planeten, eller att tro att människor blir starkare av saltsyra är lika rationellt som att tro att orsaker eller siffror existerar.
Någon invände att det var skillnad på att "tro" (på empiriska fakta) och att "tro" (på religiösa uppenbarelser). Precis som det är skillnad på "tomten" (den röda till jul) och "tomten" (fastigheten) menade mina arbetskamrater. Jag instämmer att tomten och tomten har helt olika betydelser, som dessutom är begripliga i sin kontext. Säger jag "jag tror på tomten" så förstår människor att det betyder att jag faktiskt tror på en röd gubbe i skägg, såvida jag inte säger det i ett sammanhang där jag pekar på min gård och tror att min investering ska löna sig på sikt. Tomten syftar här på olika substantiv. Tron har dock samma betydelse i dessa båda meningar: Jag tror att det är sant att det förhåller sig på ett visst sätt, antingen nu eller i framtiden.
Men hur är det att tro på att "jag existerar" och "gud existerar"? Har tro verkligen olika betydelser i detta sammanhang? Antingen tror jag eller så tror jag inte. Tron verkar alltså en process hos mig själv, baserad på mina erfarenheter och min kunskap om omvärlden. Och tror jag att gud existerar, så implicerar det också rimligen att jag har skäl att tro att det är sant att gud existerar. För varför skulle jag tro på någonting som jag har skäl att tro är fel eller falskt?
En utväg kanske kan vara att överhuvudtaget inte tala om tro när man talar om guds existens. För någon rationell tro är det ju inte, och det tycker inte heller den som tror. Riktigare borde vara att tala om att man har en känslomässig upplevelse av att gud finns alternativt "jag tror därför att jag önskar att det vore så". Det säger i och för sig inte så mycket, men man är åtminstone tydligare med vad man grundar sitt ställningstagande på i så fall. Och känslor kan ju kanske inte alltid förklaras rationellt, och känslor kan också vara nyttiga för människor. Exakt vad känslor är, kan ju dock te sig svårt att förklara.
Trevlig midsommar!
Anders
2006-06-02
Återupprätta herremoralen?
I gårdagens Metro läste jag en riktigt dålig krönika som handlade om att det var dåligt med politik, och därmed kunde heller inte demokrati vara bra och att man därför måste rösta blankt. Resonemanget var svårt att följa, antagligen därför att krönikören själv inte hade rett ut vad hon egentligen ansåg om saken. Eller så var nog hennes problem snarare att hon egentligen inte bryr sig överhuvudtaget. Eller inte förmådde mer.
Jag skrev ett kort svar, där jag undrade vad hennes alternativ egentligen var till demokratin. För att det skulle vara något originellt i att kritisera demokratin tror jag knappast. Det är faktiskt hur lätt som helst att göra, egentligen oberoende vilket perspektiv man använder. Men om man nu invänder mot demokratin som arbetsform eller legitimitetsgrund, så kan man väl åtminstone ha den goda smaken och säga vad man vill ha istället.
Tankarna ledde mig till en av demokratins kritiker, Friedrich Nietzsche, som med all sin glöd är närmast profetisk att läsa. Han kritiserade ju hela den västerländska demokratin och den värdegrund som följt med demokratins intåg. Från början var alltså enligt Nietzsche inte moralen en motsättning mellan gott och ont, utan mellan gott och dåligt. De goda var aristokraterna, de dåliga var trälarna. Mot denna ursprungliga herremoral lyckades slavarna göra uppror, och slavmoralen, med kristendomen i spetsen, segrade. Aristokratin skulle skämmas för att de var tappra, starka och lyckliga. De svagaste profiterade på detta, och en slavarnas, prästernas och kvinnornas diktatur inrättades (med vilket han avser demokratin).
Förvisso finns inte särskilt starka skäl för att anta att hans historiebeskrivning är korrekt, och det kan väl rimligen vara så att överklassen också kan sägas ha tjänat på en moral som predikar ödmjukhet och snällhet. Nietzsches bild av moralen är dock intressant ändå. Han ser till hela livets spektra, och ser det goda även i smärta och lidande.
Så tänkte jag själv på Nietzsche medan jag läste krönikörens flyktiga förakt för demokratin, och blev tvungen att föra tillbaka tanken på diskussionen om allmänviljan (inlägget nedanför). Om livets lidande också är del av en god moral, och det i sig är eftersträvansvärt så medför det naturligtvis komplikationer för vad som är det allmännas bästa. För om det allmännas bästa delvis är att skapa lidande, så borde ju det få betydelse för hur samhället ska inordnas och hur vi bör tänka. Kanske bör därmed en av samhällets uppgifter vara att skapa utrymme för lidande eller kanske rentav aktivt verka för att människor ska misshandlas och förnedras?
I så fall verkar också demokratin ganska onödig, eftersom allt det skulle kunna göras av en enda ledare eller av en priviligerad adel. Samtidigt bör väl också påpekas att demokratin faktiskt lämnar öppet för människor med Nietzsches inställning. Röstar en majoritet igenom en lag som innebär att en viss grupp ska misshandlas, så är det ju ännu ett demokratiskt beslut till formen.
Däri ligger nog också själva demokratins bräcklighet (eller utmaning). Och när inte demokratin bärs upp av människor med värden som skyddar och främjar livet, och krönikörens uppgivna inställning vunnit fullständigt bifall, ja då kan förstås vilka oförrätter som helst förekomma i demokratins namn.
Därför tror jag själv att det är viktigt att fylla demokratin med innehåll, med politiska idéer om mänsklig samvaro. Här är det förstås fortfarande stor skillnad på om man är höger eller vänster. Samhället kommer att få olika utformning beroende på vilka idéer man har. Och då ingen har gett mig exempel på ett bra alternativ till demokratin så kommer jag att fortsätta att tro att det är ett förnuftigt samhällsstyre, och jag kommer fortsätta att kämpa för människors rätt att fritt uttrycka sina åsikter, rösta i återkommande allmänna val och skapa debatt för olika idéer i samhället.
Och jag kommer också fortsätta att, i motsats till Nietzsche, försöka att verka för en moralisk uppfattning där mänsklig kärlek och lycka är det alldeles centrala att främja.
Mvh
Anders
Jag skrev ett kort svar, där jag undrade vad hennes alternativ egentligen var till demokratin. För att det skulle vara något originellt i att kritisera demokratin tror jag knappast. Det är faktiskt hur lätt som helst att göra, egentligen oberoende vilket perspektiv man använder. Men om man nu invänder mot demokratin som arbetsform eller legitimitetsgrund, så kan man väl åtminstone ha den goda smaken och säga vad man vill ha istället.
Tankarna ledde mig till en av demokratins kritiker, Friedrich Nietzsche, som med all sin glöd är närmast profetisk att läsa. Han kritiserade ju hela den västerländska demokratin och den värdegrund som följt med demokratins intåg. Från början var alltså enligt Nietzsche inte moralen en motsättning mellan gott och ont, utan mellan gott och dåligt. De goda var aristokraterna, de dåliga var trälarna. Mot denna ursprungliga herremoral lyckades slavarna göra uppror, och slavmoralen, med kristendomen i spetsen, segrade. Aristokratin skulle skämmas för att de var tappra, starka och lyckliga. De svagaste profiterade på detta, och en slavarnas, prästernas och kvinnornas diktatur inrättades (med vilket han avser demokratin).
Förvisso finns inte särskilt starka skäl för att anta att hans historiebeskrivning är korrekt, och det kan väl rimligen vara så att överklassen också kan sägas ha tjänat på en moral som predikar ödmjukhet och snällhet. Nietzsches bild av moralen är dock intressant ändå. Han ser till hela livets spektra, och ser det goda även i smärta och lidande.
Så tänkte jag själv på Nietzsche medan jag läste krönikörens flyktiga förakt för demokratin, och blev tvungen att föra tillbaka tanken på diskussionen om allmänviljan (inlägget nedanför). Om livets lidande också är del av en god moral, och det i sig är eftersträvansvärt så medför det naturligtvis komplikationer för vad som är det allmännas bästa. För om det allmännas bästa delvis är att skapa lidande, så borde ju det få betydelse för hur samhället ska inordnas och hur vi bör tänka. Kanske bör därmed en av samhällets uppgifter vara att skapa utrymme för lidande eller kanske rentav aktivt verka för att människor ska misshandlas och förnedras?
I så fall verkar också demokratin ganska onödig, eftersom allt det skulle kunna göras av en enda ledare eller av en priviligerad adel. Samtidigt bör väl också påpekas att demokratin faktiskt lämnar öppet för människor med Nietzsches inställning. Röstar en majoritet igenom en lag som innebär att en viss grupp ska misshandlas, så är det ju ännu ett demokratiskt beslut till formen.
Däri ligger nog också själva demokratins bräcklighet (eller utmaning). Och när inte demokratin bärs upp av människor med värden som skyddar och främjar livet, och krönikörens uppgivna inställning vunnit fullständigt bifall, ja då kan förstås vilka oförrätter som helst förekomma i demokratins namn.
Därför tror jag själv att det är viktigt att fylla demokratin med innehåll, med politiska idéer om mänsklig samvaro. Här är det förstås fortfarande stor skillnad på om man är höger eller vänster. Samhället kommer att få olika utformning beroende på vilka idéer man har. Och då ingen har gett mig exempel på ett bra alternativ till demokratin så kommer jag att fortsätta att tro att det är ett förnuftigt samhällsstyre, och jag kommer fortsätta att kämpa för människors rätt att fritt uttrycka sina åsikter, rösta i återkommande allmänna val och skapa debatt för olika idéer i samhället.
Och jag kommer också fortsätta att, i motsats till Nietzsche, försöka att verka för en moralisk uppfattning där mänsklig kärlek och lycka är det alldeles centrala att främja.
Mvh
Anders
2006-05-28
Allmänviljan - något att sträva efter?
"Envar av oss ställer gemensamt sin person och hela sin förmåga under den allmänna viljans högsta ledning, och vi mottaga städse varje ny medlem såsom odelbar länk av det hela." (Rousseau, Om samhällsfördraget, s 19)Jag älskar att diskutera saker med människor som inte tycker som jag. Inte för att jag - vilket ibland somliga misstar sig - är en bråkmakare som söker polemik för polemikens skull, utan för att det är lärorikt och roligt att diskutera med människor som har ett annorlunda perspektiv. Igår diskuterade jag med en person, som menade att "den allmänna viljan" bara använts av onda människor genom historien, t ex Adolf Hitler.
Jag ville först invända mot detta, men insåg att det inte vore särskilt fruktbart. För den allmänna viljan, vad är egentligen det? Det låter inte rimligt att säga att allmänviljan alltid är god. I och för sig kan det ju heller inte vara riktigt att den allmänna viljan alltid är ond. Det är väl ändå inte sant att allmänviljan bara har använts av onda människor och för onda syften?
Rousseau hade säkerligen invänt mot detta:
"Skall sålunda samhällsfördraget icke vara en meningslös formel, så måste det innesluta denna förpliktelse, som allena kan skänka styrka åt de andra, den nämligen, att vemhelst som vägrar lyda den allmänna viljan, han skall tvingas därtill av hela samhället; vilket icke betyder något annat utom möjligen detta, att man måste tvinga honom att vara fri…" (Rousseau, Om samhällsfördraget, s 23)Den allmänna viljan är enligt resonemanget alltid god. För att en lagstiftning måste vara uttryck för allmänviljan måste enligt Rousseau emellertid två villkor vara uppfyllda:
1. Lagstiftningen måste utgå från helheten (alla röster räknas med).
2. Lagstiftningen måste gälla helheten (den gäller alla utan undantag).
Då kan man också fråga sig om det överhuvudtaget någonsin funnits en allmänvilja. Visserligen betyder inte allmänviljan "allas vilja", men likväl är det ett problem att människor i alla tider ställts utanför demokratin. Så även i Sverige och andra demokratiska stater. T ex får ju inte barn rösta.
Förvisso inses att en femåring inte skulle ha så mycket att säga om samhällets utveckling och styrning, men är femåringen inte med och röstar så räknas uppenbarligen inte allas röster med. Och då är det heller ingen allmänvilja. För vem skall egentligen bestämma gränsen för vem som får vara med och utöva allmänviljan från början om inte alla får vara med och bestämma gränsen?
Annars skulle man ju lika gärna kunna sätta gränsen för rösträtt vid 65 år, och hävda att det var allmänviljan trots att endast ett fåtal i staten fick rösta. Å andra sidan inses också att en femåring inte skulle ha tillräckligt med förstånd för att styra statens angelägenheter, och femåringen torde lätt kunna styras för varje machivellian. Vilja torde dock inte saknas hos en femåring. Rousseaus lösning verkar inte hållbar.
Även Locke har det allmännas bästa för ögonen och vill att lagarna ska vara lika för alla. De ska utformas med ett enda syfte: Folkets väl. Som Malnes påpekar så kan man "gott motivera välfärdsstaten utifrån Lockes premisser." (Malnes & Midgaard, De politiska idéernas historia, s 144). Men för den som har folkets väl för ögonen och önskar en betryggande förvaltning av naturresurser samt anser att människorna har samma natur så kan även ett välutvecklat välfärdssamhälle förespråkas (!).
Folkets väl är dock någonting annat än allmänviljan. För allmänviljan skulle kunna gå emot folkets väl och intressen, liksom att folkets väl inte heller nödvändigtvis behöver grunda sig i en allmänvilja. Snarare består då frågan i vad som är "folkets väl". För Aristoteles är det uppenbart att det är det goda och det bästa. Han poängterar också:
"Och måste inte kunskapen om detta i så fall ha en stor betydelse för vårt liv, och har vi inte större chanser att träffa det riktiga, när vi liksom bågskyttar har ett mål att sikta på?" (Aristoteles, Den nikomachiska etiken, s 21).Jo, det borde ha en avgörande betydelse för allt samhällsliv om det är sant att det goda för alla är det vi ska eftersträva. Och håller inte allmänviljan som en garant för godheten, så kanske det är rimligt att söka svaret i godheten självt?
I så fall återstår bara frågan om medlen.
Anders Ekman
2006-05-19
Nihilismen tycks ha stöd
I veckan har jag diskuterat Axel Hägerströms filosofi, som synes ha många anhängare än idag.
På temat humanism och relativism så uppkom frågan om det verkligen existerar några värden överhuvudtaget. Jag försökte göra en poäng av att om det nu är sant att inga värden existerar, så betyder väl det också att det inte är någon mening med att hävda att humanismen är korrekt. Och varför sträva efter någonting som inte är korrekt, kan man i så fall fråga sig. En person invände att om det är sant att inga värden existerar och således inte heller humanismen är sann, så betyder det bara att vi måste kämpa hårdare för de humanistiska värdena.
Jag vet inte om jag låter mig övertygas av argumentet. Visserligen var inte Hägerström förespråkare för omoral, och begreppet värdenihilist har väl flitigast använts av Hägerströms kritiker. Men ändå.
Det är svårt för mig att se varför jag borde kämpa hårdare för att införa någonting som jag i så fall vet inte är sant. Ska jag kämpa hårdare för att införa något som är falskt, och dessutom få andra att tycka som jag så blir jag ju i så fall bara ännu en dogmatiker. Och sådana tycks världen ha gott om så det räcker och blir över.
På senare tid har Fredrik Reinfeldt i rädsla av att få kritik hunnit svänga om några frågor till. Moderaterna tycks i alla fall ha förstått att nihilismen uppskattas hos folket, i vart fall i tanken. I praktiken är det sannolikt inte lika roligt. Vare sig med nihilism eller moderat politik.
Det gör skillnad vilka värden som ledamöterna i riksdagen företräder. Det är skillnad på höger och vänster.
Mvh
Anders
På temat humanism och relativism så uppkom frågan om det verkligen existerar några värden överhuvudtaget. Jag försökte göra en poäng av att om det nu är sant att inga värden existerar, så betyder väl det också att det inte är någon mening med att hävda att humanismen är korrekt. Och varför sträva efter någonting som inte är korrekt, kan man i så fall fråga sig. En person invände att om det är sant att inga värden existerar och således inte heller humanismen är sann, så betyder det bara att vi måste kämpa hårdare för de humanistiska värdena.
Jag vet inte om jag låter mig övertygas av argumentet. Visserligen var inte Hägerström förespråkare för omoral, och begreppet värdenihilist har väl flitigast använts av Hägerströms kritiker. Men ändå.
Det är svårt för mig att se varför jag borde kämpa hårdare för att införa någonting som jag i så fall vet inte är sant. Ska jag kämpa hårdare för att införa något som är falskt, och dessutom få andra att tycka som jag så blir jag ju i så fall bara ännu en dogmatiker. Och sådana tycks världen ha gott om så det räcker och blir över.
På senare tid har Fredrik Reinfeldt i rädsla av att få kritik hunnit svänga om några frågor till. Moderaterna tycks i alla fall ha förstått att nihilismen uppskattas hos folket, i vart fall i tanken. I praktiken är det sannolikt inte lika roligt. Vare sig med nihilism eller moderat politik.
Det gör skillnad vilka värden som ledamöterna i riksdagen företräder. Det är skillnad på höger och vänster.
Mvh
Anders
2006-04-11
Hör sanning hemma i politiken?
I helgen hade jag förmånen att få prata under temat "Hör sanning hemma i politiken?". Det var första gången jag pratade på temat, men jag har länge tänkt att jag skulle vilja ta upp just sanningsbegreppet.
Det var faktiskt ännu roligare än jag föreställt mig det, och det enda som var tråkigt var att jag hade så kort tid på mig att tala. Sanning är ett svårsmält begrepp, och den mycket vanliga uppfattningen om att "sanningen är subjektiv" diskuterades. Men sanning kan inte gärna bero på dig och mig, sanning måste nog vara någonting objektivt. Det kan i förstone uppfattas kontroversiellt, men vid närmare eftertanke verkar det hela rimligare än att sanning är beroende av betraktaren. Detta blev också kontentan. Parminedes gamla devis verkar helt enkelt inte hållbar.
Till skillnad från retorik så handlar inte logik om att övertyga någon. Det handlar just om att ta reda på sanningen, och så är man nöjd med det. Och sanning är vi ju ofta väldigt angelägna om att besitta. Oavsett hur det nu är med sanningen, så hör den också hemma i politisk argumentation. I vart fall bör man alltid känna till sanningen. Eller åtminstone alltid ärligt eftersträva den.
Ett exempel som jag tyckte var rimligt att ta upp, inte minst med tanke på att vissa moderater har gått ut och sagt att det är "lögn", var tesen " Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor.". Är det sant, falskt eller bör man helt avstå från att ta ställning i sak?
Det stämmer förvisso kanske att ingen moderat har sagt: "Jag vill sänka skatterna med 250 miljarder nu.".
Men. Däremot har ju Fredrik Reinfeldt sagt: "Jag tycker inte att Sverige ska ligga högre än genomsnittet i EU.". Ett snitt för EU alltså, inte "ett jämförbart EU-land" eller liknande. Han har därmed angett en framtida ambition, som motsvarar ett EU-snitt. Skillnaden mellan Sverige och skattekvoten för EU15 är ca 10 procentenheter, vilket motsvarar 250 miljarder kronor.
Och så detta med logik och semantik då.
(P1) Om moderaterna vill sänka skatterna till ett EU-snitt, så vill moderaterna sänka skatterna med 250 miljarder kronor.
(P2) Moderaterna vill sänka skatterna till ett EU-snitt.
Slutsats = Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor.
Premiss 1 är riktig endast om uträkningen av skattekvoterna för genomsnittet i EU och Sverige är korrekt. Utifrån att BNP verkligen var 2622 miljarder kronor, och skillnaden ca 10 procentenheter mellan Sveriges och EU15:s skattekvot så stämmer uppgiften om 250 miljarder ganska väl. Premiss 2 är riktig om moderaterna har uttalat sig om att sänka skatterna till genomsnittlig EU-nivå. I tidningen Svenskar i världen (1/2005) säger den moderate partiledaren: "Jag tycker inte att Sverige ska ligga högre än genomsnittet i EU.". Sedan har moderaterna också uttalat sig mer diffust om skattekvoten, genom att säga att den bör ligga "i nivå med andra jämförbara industriländer." (t ex sidan 27 i proposition 6, partistämman i Örebro 25-28 augusti 2005). Exakt vad som är jämförbara industriländer kan man förstås tvista om, men EU15-länderna är i vart fall industriländer som kan jämföras med Sverige i socialt och ekonomiskt hänseende. Så det verkar långt ifrån orimligt att anta att moderaterna faktiskt vill sänka skatterna till ett EU-snitt.
Argumentet ovan bör alltså betraktas som ett välformat argument. Inte bara det, det bör betraktas som giltigt och dessutom deduktivt starkt. För det är omöjligt att slutsatsen är falsk såvida premisserna verkligen är sanna. Premisserna verkar rimliga. Vi bör därför anta argumentet rent logiskt. Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor (eller mer).
Normativt kan man sedan förstås tycka illa om det, eller tycka bra om det. Och även om det inte säger så mycket om samhällsstrukturen i sig, så torde skattesänkningar i en sådan storleksordning med all sannolikhet få stora konsekvenser för människor, och ytterst för hur samhället är uppbyggt. Egentligen har det heller kanske inte någon större betydelse för den normativa frågan om det rör sig om exakt 250 miljarder, 300 miljarder eller 150 miljarder. Det väsentliga torde vara vilka effekter åtgärderna har för samhälle och de enskilda individerna i samhället.
Sverige har relativt andra länder en hög välfärd, där skillnaderna mellan de allra rikaste och de allra fattigaste är mindre än alla andra länder i världen. För mig är det någonting positivt, och jag hoppas vi kan fortsätta att arbeta för att välfärden ska omfatta alla.
Och för övrigt så besvarar jag frågan med ett "ja". Sanning hör i högsta grad hemma i politiken. Men vad sanningen är, torde ofta vara en ytterst delikat fråga som kräver en hel del av sin betraktare. Kanske i synnerhet i politiken.
Mvh
Anders Ekman
Det var faktiskt ännu roligare än jag föreställt mig det, och det enda som var tråkigt var att jag hade så kort tid på mig att tala. Sanning är ett svårsmält begrepp, och den mycket vanliga uppfattningen om att "sanningen är subjektiv" diskuterades. Men sanning kan inte gärna bero på dig och mig, sanning måste nog vara någonting objektivt. Det kan i förstone uppfattas kontroversiellt, men vid närmare eftertanke verkar det hela rimligare än att sanning är beroende av betraktaren. Detta blev också kontentan. Parminedes gamla devis verkar helt enkelt inte hållbar.
Till skillnad från retorik så handlar inte logik om att övertyga någon. Det handlar just om att ta reda på sanningen, och så är man nöjd med det. Och sanning är vi ju ofta väldigt angelägna om att besitta. Oavsett hur det nu är med sanningen, så hör den också hemma i politisk argumentation. I vart fall bör man alltid känna till sanningen. Eller åtminstone alltid ärligt eftersträva den.
Ett exempel som jag tyckte var rimligt att ta upp, inte minst med tanke på att vissa moderater har gått ut och sagt att det är "lögn", var tesen " Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor.". Är det sant, falskt eller bör man helt avstå från att ta ställning i sak?
Det stämmer förvisso kanske att ingen moderat har sagt: "Jag vill sänka skatterna med 250 miljarder nu.".
Men. Däremot har ju Fredrik Reinfeldt sagt: "Jag tycker inte att Sverige ska ligga högre än genomsnittet i EU.". Ett snitt för EU alltså, inte "ett jämförbart EU-land" eller liknande. Han har därmed angett en framtida ambition, som motsvarar ett EU-snitt. Skillnaden mellan Sverige och skattekvoten för EU15 är ca 10 procentenheter, vilket motsvarar 250 miljarder kronor.
Och så detta med logik och semantik då.
(P1) Om moderaterna vill sänka skatterna till ett EU-snitt, så vill moderaterna sänka skatterna med 250 miljarder kronor.
(P2) Moderaterna vill sänka skatterna till ett EU-snitt.
Slutsats = Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor.
Premiss 1 är riktig endast om uträkningen av skattekvoterna för genomsnittet i EU och Sverige är korrekt. Utifrån att BNP verkligen var 2622 miljarder kronor, och skillnaden ca 10 procentenheter mellan Sveriges och EU15:s skattekvot så stämmer uppgiften om 250 miljarder ganska väl. Premiss 2 är riktig om moderaterna har uttalat sig om att sänka skatterna till genomsnittlig EU-nivå. I tidningen Svenskar i världen (1/2005) säger den moderate partiledaren: "Jag tycker inte att Sverige ska ligga högre än genomsnittet i EU.". Sedan har moderaterna också uttalat sig mer diffust om skattekvoten, genom att säga att den bör ligga "i nivå med andra jämförbara industriländer." (t ex sidan 27 i proposition 6, partistämman i Örebro 25-28 augusti 2005). Exakt vad som är jämförbara industriländer kan man förstås tvista om, men EU15-länderna är i vart fall industriländer som kan jämföras med Sverige i socialt och ekonomiskt hänseende. Så det verkar långt ifrån orimligt att anta att moderaterna faktiskt vill sänka skatterna till ett EU-snitt.
Argumentet ovan bör alltså betraktas som ett välformat argument. Inte bara det, det bör betraktas som giltigt och dessutom deduktivt starkt. För det är omöjligt att slutsatsen är falsk såvida premisserna verkligen är sanna. Premisserna verkar rimliga. Vi bör därför anta argumentet rent logiskt. Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor (eller mer).
Normativt kan man sedan förstås tycka illa om det, eller tycka bra om det. Och även om det inte säger så mycket om samhällsstrukturen i sig, så torde skattesänkningar i en sådan storleksordning med all sannolikhet få stora konsekvenser för människor, och ytterst för hur samhället är uppbyggt. Egentligen har det heller kanske inte någon större betydelse för den normativa frågan om det rör sig om exakt 250 miljarder, 300 miljarder eller 150 miljarder. Det väsentliga torde vara vilka effekter åtgärderna har för samhälle och de enskilda individerna i samhället.
Sverige har relativt andra länder en hög välfärd, där skillnaderna mellan de allra rikaste och de allra fattigaste är mindre än alla andra länder i världen. För mig är det någonting positivt, och jag hoppas vi kan fortsätta att arbeta för att välfärden ska omfatta alla.
Och för övrigt så besvarar jag frågan med ett "ja". Sanning hör i högsta grad hemma i politiken. Men vad sanningen är, torde ofta vara en ytterst delikat fråga som kräver en hel del av sin betraktare. Kanske i synnerhet i politiken.
Mvh
Anders Ekman
2006-04-02
(F!)ångarnas dilemma
I helgen var jag och lyssnade på F!:s valkonferens här i Stockholm. Stämningen var god, men strukturen på mötet var milt sagt katastrofal. Tyvärr blev det heller inte så mycket diskussioner kring politiken, som alltså nu skjuts upp till en extra konferens då tiden inte medgav politiska diskussioner.
Deltagarna verkade dock brinna starkt för att ta strid för den feministiska kampen: "Feminism är motstånd mot patriarkatet", sa Devrim Mavi under ivriga hejarop och applåder. Hon menade också att F! varken är höger eller vänster.
Det vore ju onekligen intressant om det förhöll sig så. Jag började emellertid att läsa lite i initiativets riktlinjer och manifest: De vill ha totalförbud för all kommersiell pornografi, att kvinnor från andra länder ska få göra abort i Sverige om de inte kan få den genomförd i landet de kommer från, att kön ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp, de vill verka för att tandvården ska ingå i sjukförsäkringen, ökat anslag till genusforskningen, de vill förbjuda religiösa friskolor, att den högre utbildningen ska förbli avgiftsfri, genusgranskning av alla föreningar, avskaffad äktenskapsbalk, avvecklad kärnkraft, kvotering i bolagsstyrelser, de kräver sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och verkar för en individualiserad föräldraförsäkring.
Överlag ser det svårt ut att acceptera att några av dessa förslag kan betecknas som "höger", den som vill vara snäll i sin tolkning kan möjligen mena att F! är ett liberalt alternativ, men även denna tolkning är mycket svårsmält. F! har en alltför stark betoning på den strukturella nivån och betydelsen av könsmaktsordning, heteronormativitet och patriarkala strukturer att det inte skulle vara trovärdigt att säga att F! är liberala. Liberaler har sällan någon större förståelse för det sociala samspelet eller betydelsen av tidigare orsaker.
Min uppfattning är att många av de grundsatser som F! står på har en socialistisk grund, i meningen att man uppmärksammar den strukturella nivån och vill normativt göra någonting åt den. Antagligen är det också så att många av F!:s potentiella väljare också är socialister i grund och botten. En lång ingress till vad jag nu egentligen tänkte skriva.
Med F! har vi i så fall också ett reellt fångarnas dilemma-problem, i vart fall för den som kan tänka sig att rösta på F! men som samtidigt inte vill ha borgerlig politik.
Problemet, som är en teoretisk tankekonstruktion men som också har praktisk betydelse, är att två fångar ställs inför ett svårt val: Om den ene vittnar mot den andre och den andre vägrar att uttala sig, så går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 6 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda två års fängelse.
A och B vägrar uttala sig: Båda får 6 mån.
A vägrar uttala sig, B vittnar: A får 10 år, B går fri.
B vägrar uttala sig, A vittnar: A går fri, B får 10 år.
A och B vittnar mot varandra: Båda får 3 år.
Om man antar att fångarna ser till sitt eget bästa, är det bästa valet att förråda både om den andre är tyst och om den andre också förråder. Dessa val innebär ju att personen som förråder den andre får gå helt fri. Om man istället resonerar efter gruppens optimala resultat, är båda fångarnas bästa val att samarbeta, eftersom detta skulle minimera den totala tiden i fängelse. Alla andra resultat skulle försämra det sammanlagda resultatet.
För den potentiella Fi-röstaren, som hellre ser socialistisk politik än konservativ och borgerlig politik, så ter sig valsituationen enligt följande:
1. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under socialdemokratisk regering. (Nytta = 10)
2. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under borgerlig regering. (Nytta = 5)
3. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en socialdemokratisk regering. (Nytta = 5)
4. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en borgerlig regering. (Nytta = 1)
I exemplet här så gör jag antagandena att 1) det är lättare för F! att få igenom sina förslag hos en socialdemokratisk regering än hos en borgerlig regering understödd av kristdemokraterna 2) att en socialdemokratisk regering genomför fler feministiska förslag än en borgerlig regering samt att 3) Sverige får antingen en borgerlig eller socialdemokratisk regering.
Kanske inte helt orimliga antaganden. Man kan dock diskutera huruvida en borgerlig regering understödd av F! skulle genomföra lika många feministiska förslag som en socialdemokratisk regering där F! inte ens var representerade i riksdagen. Jag är nog antagligen ganska snäll i min tolkning av en borgerlig regerings syn på kvinnors och homosexuellas möjligheter, men det spelar på det stora hela inte så stor roll. Kristdemokraterna får ändå utstå så mycket skit för att de är gammeldags och konservativa, så jag kan kosta på mig det.
Om F! inte får mer än fyra procent av alla röster i Sverige, och inte kommer in så kan det dock innebära att F!-anhängaren med ett socialistiskt synsätt får värsta tänkbara utfall - en borgerlig regering med ett konservativt synsätt, utan F! i riksdagen.
I beslutsteori talas om "two principles of choice": Dels är det rationellt att maximera sitt förväntade värde, dels är det rationellt att välja det som leder till bättre konsekvenser än sina olika alternativ.
Det rimliga för en entusiastisk Fi-anhängare med ett socialistiskt synsätt borde naturligtvis vara att hoppas på utfall 1. Men att hoppas är ju inte samma sak som vad det verkligen blir rent faktiskt. Man kan då tänka sig att F!-anhängaren gör följande sannolikhetskalkyl av vad som faktiskt kan inträffa utifrån de olika valen:
1. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under socialdemokratisk regering (Sannolikhet = 8%).
2. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under borgerlig regering (Sannolikhet = 1%).
3. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en socialdemokratisk regering (Sannolikhet = 45%)
4. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en borgerlig regering (Sannolikhet = 46%)
Detta leder till att de förväntade värdena för vart och ett av valen (om vi antar att jag gör en rimlig bedömning av vad som är sannolikt med dagens förutsättningar) blir:
För s-regering om Fi kommer in = 0,8
För s-regering om Fi inte kommer in = 2,25
För borgerlig regering om Fi kommer in = 0,05
För borgerlig regering om Fi inte kommer in = 0,46
För F!-anhängaren så framstår det utifrån riktlinjerna och valmanifestet som att en s-regering leder till bättre konsekvenser än alternativet borgerlig regering, oavsett F! kommer in i riksdagen eller inte. Vill man därför göra ett val som leder till bättre konsekvenser än alternativet, så bör man rent spelteoretiskt försöka få en socialdemokratisk regering då det inte finns något annat utfall som leder till bättre resultat.
Dessutom: För F!-anhängaren som vill maximera sitt förväntade värde utifrån vad som är ett sannolikt scenario enligt den andra principen för beslut, så verkar det som att detta görs bäst genom att få en socialdemokratisk regering men att F! överhuvudtaget inte kommer in i riksdagen (!). F!-anhängaren bör alltså om hon eller han vill maximera sitt förväntade värde, rentav aktivt verka för en socialdemokratisk regering.
Den spelteoretiska slutsatsen är för Fi-anhängaren lika oresonligt grym som den är enkel. Vill Fi-anhängaren få igenom sin politik maximalt i det demokratiska systemet, bör hon eller han välja socialdemokraterna.
Deltagarna verkade dock brinna starkt för att ta strid för den feministiska kampen: "Feminism är motstånd mot patriarkatet", sa Devrim Mavi under ivriga hejarop och applåder. Hon menade också att F! varken är höger eller vänster.
Det vore ju onekligen intressant om det förhöll sig så. Jag började emellertid att läsa lite i initiativets riktlinjer och manifest: De vill ha totalförbud för all kommersiell pornografi, att kvinnor från andra länder ska få göra abort i Sverige om de inte kan få den genomförd i landet de kommer från, att kön ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp, de vill verka för att tandvården ska ingå i sjukförsäkringen, ökat anslag till genusforskningen, de vill förbjuda religiösa friskolor, att den högre utbildningen ska förbli avgiftsfri, genusgranskning av alla föreningar, avskaffad äktenskapsbalk, avvecklad kärnkraft, kvotering i bolagsstyrelser, de kräver sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och verkar för en individualiserad föräldraförsäkring.
Överlag ser det svårt ut att acceptera att några av dessa förslag kan betecknas som "höger", den som vill vara snäll i sin tolkning kan möjligen mena att F! är ett liberalt alternativ, men även denna tolkning är mycket svårsmält. F! har en alltför stark betoning på den strukturella nivån och betydelsen av könsmaktsordning, heteronormativitet och patriarkala strukturer att det inte skulle vara trovärdigt att säga att F! är liberala. Liberaler har sällan någon större förståelse för det sociala samspelet eller betydelsen av tidigare orsaker.
Min uppfattning är att många av de grundsatser som F! står på har en socialistisk grund, i meningen att man uppmärksammar den strukturella nivån och vill normativt göra någonting åt den. Antagligen är det också så att många av F!:s potentiella väljare också är socialister i grund och botten. En lång ingress till vad jag nu egentligen tänkte skriva.
Med F! har vi i så fall också ett reellt fångarnas dilemma-problem, i vart fall för den som kan tänka sig att rösta på F! men som samtidigt inte vill ha borgerlig politik.
Problemet, som är en teoretisk tankekonstruktion men som också har praktisk betydelse, är att två fångar ställs inför ett svårt val: Om den ene vittnar mot den andre och den andre vägrar att uttala sig, så går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 6 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda två års fängelse.
A och B vägrar uttala sig: Båda får 6 mån.
A vägrar uttala sig, B vittnar: A får 10 år, B går fri.
B vägrar uttala sig, A vittnar: A går fri, B får 10 år.
A och B vittnar mot varandra: Båda får 3 år.
Om man antar att fångarna ser till sitt eget bästa, är det bästa valet att förråda både om den andre är tyst och om den andre också förråder. Dessa val innebär ju att personen som förråder den andre får gå helt fri. Om man istället resonerar efter gruppens optimala resultat, är båda fångarnas bästa val att samarbeta, eftersom detta skulle minimera den totala tiden i fängelse. Alla andra resultat skulle försämra det sammanlagda resultatet.
För den potentiella Fi-röstaren, som hellre ser socialistisk politik än konservativ och borgerlig politik, så ter sig valsituationen enligt följande:
1. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under socialdemokratisk regering. (Nytta = 10)
2. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under borgerlig regering. (Nytta = 5)
3. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en socialdemokratisk regering. (Nytta = 5)
4. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en borgerlig regering. (Nytta = 1)
I exemplet här så gör jag antagandena att 1) det är lättare för F! att få igenom sina förslag hos en socialdemokratisk regering än hos en borgerlig regering understödd av kristdemokraterna 2) att en socialdemokratisk regering genomför fler feministiska förslag än en borgerlig regering samt att 3) Sverige får antingen en borgerlig eller socialdemokratisk regering.
Kanske inte helt orimliga antaganden. Man kan dock diskutera huruvida en borgerlig regering understödd av F! skulle genomföra lika många feministiska förslag som en socialdemokratisk regering där F! inte ens var representerade i riksdagen. Jag är nog antagligen ganska snäll i min tolkning av en borgerlig regerings syn på kvinnors och homosexuellas möjligheter, men det spelar på det stora hela inte så stor roll. Kristdemokraterna får ändå utstå så mycket skit för att de är gammeldags och konservativa, så jag kan kosta på mig det.
Om F! inte får mer än fyra procent av alla röster i Sverige, och inte kommer in så kan det dock innebära att F!-anhängaren med ett socialistiskt synsätt får värsta tänkbara utfall - en borgerlig regering med ett konservativt synsätt, utan F! i riksdagen.
I beslutsteori talas om "two principles of choice": Dels är det rationellt att maximera sitt förväntade värde, dels är det rationellt att välja det som leder till bättre konsekvenser än sina olika alternativ.
Det rimliga för en entusiastisk Fi-anhängare med ett socialistiskt synsätt borde naturligtvis vara att hoppas på utfall 1. Men att hoppas är ju inte samma sak som vad det verkligen blir rent faktiskt. Man kan då tänka sig att F!-anhängaren gör följande sannolikhetskalkyl av vad som faktiskt kan inträffa utifrån de olika valen:
1. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under socialdemokratisk regering (Sannolikhet = 8%).
2. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under borgerlig regering (Sannolikhet = 1%).
3. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en socialdemokratisk regering (Sannolikhet = 45%)
4. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en borgerlig regering (Sannolikhet = 46%)
Detta leder till att de förväntade värdena för vart och ett av valen (om vi antar att jag gör en rimlig bedömning av vad som är sannolikt med dagens förutsättningar) blir:
För s-regering om Fi kommer in = 0,8
För s-regering om Fi inte kommer in = 2,25
För borgerlig regering om Fi kommer in = 0,05
För borgerlig regering om Fi inte kommer in = 0,46
För F!-anhängaren så framstår det utifrån riktlinjerna och valmanifestet som att en s-regering leder till bättre konsekvenser än alternativet borgerlig regering, oavsett F! kommer in i riksdagen eller inte. Vill man därför göra ett val som leder till bättre konsekvenser än alternativet, så bör man rent spelteoretiskt försöka få en socialdemokratisk regering då det inte finns något annat utfall som leder till bättre resultat.
Dessutom: För F!-anhängaren som vill maximera sitt förväntade värde utifrån vad som är ett sannolikt scenario enligt den andra principen för beslut, så verkar det som att detta görs bäst genom att få en socialdemokratisk regering men att F! överhuvudtaget inte kommer in i riksdagen (!). F!-anhängaren bör alltså om hon eller han vill maximera sitt förväntade värde, rentav aktivt verka för en socialdemokratisk regering.
Den spelteoretiska slutsatsen är för Fi-anhängaren lika oresonligt grym som den är enkel. Vill Fi-anhängaren få igenom sin politik maximalt i det demokratiska systemet, bör hon eller han välja socialdemokraterna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
