Vad handlar politik egentligen om? Är frågan att vinna röster utifrån de bästa språkliga koncepten och de mest medialt trimmade konsulterna eller handlar det om att vinna människors gehör genom rationell argumentation?
Någon elak själ kanske skulle föreslå att politik oftare handlar om det förstnämnda, och dessvärre tror jag att det kan stämma. Att erhålla kunskap om allt som sker och allt som är, torde vara en omöjlighet. Inte heller har vi möjlighet att alltid analysera det som händer och sker. När politiken ska avfattas på ett femton sekunders inslag på aktuellt så inses lätt att man inte vare sig får tid eller möjlighet att förklara en position utifrån rationella argument.
Ändå så borde man reflektera över rationell argumentation lite oftare i politiken. Vad är det egentligen politikerna säger och kan deras argument äga giltighet? Genom en metodisk analys av det politiska språket tror jag att ödmjukheten inför att tycka olika saker kan öka, och framför allt kan brister i argumentationen upptäckas och erkännas. Kanske kan det också vara ett sätt att avslöja den verklighet vi lever i.
Jag vill visa på ett exempel från dagens Metro:
Inte konstigt att många struntar i att jobba
Nu höjs bidragen, nu kan jag också snart sjukskriva mig på heltid och ha kvar samma standard. 17 840 kronor i månaden i sjukförsäkring! Det är bara att betala min läkare några tusen kronor så blir jag sjukskriven minst tre månader. Det blir shopping på NK i stället för jobb. Man tackar. Undra på att många inte jobbar i detta land. Jag ska också lägga ned. Snälla, se till att förslaget går igenom snarast! Fattar inte s att det blir ännu färre som vill arbeta?
S EN GÅNG, ALDRIG MER
Utifrån denna insändare, som antagligen skrivits av någon som aldrig i hela sitt liv varit socialdemokrat, kan man ställa upp några argument som den "upprörda insändarskribenten" anför:
P1 Om X betalar sin läkare några tusen kronor så blir X sjukskriven.
P2 X:s läkare låter sig mutas
S1 X kan genom att betala några tusen kronor bli sjukskriven.
Det här är ett rationellt modus ponens-argument. Jag lägger till premissen P2 utifrån vad vi kan förstå om insändarskribentens läkares karaktär. Om fallet är så att X läkare låter sig mutas så gäller att X blir sjukskriven. Motsatsvis gäller att om X läkare inte låter sig mutas så kommer heller inte X att kunna bli sjukskriven. Det kan inte förhålla sig på något annat sätt än just dessa två möjligheter, ja inte rent logiskt språkligt. Även om förvisso sedan slutsatsen alltså är helt korrekt betyder det dock inte att det förhåller sig så i verkligheten. X kanske misstar sig om sin läkares redbarhet. Inte heller kan man dra några som helst generella slutsatser om att läkare i allmänhet låter sig mutas för att sjukskriva människor mer än tre månader.
En annan argumentationslinje som insändarskribenten för fram är följande:
P1 Om X blir sjukskriven på heltid kan X behålla samma standard som när X arbetar.
P2 Sjukersättningen är 80% av lönen.
P3 X får 17 840 kronor/månad när X är sjuk.
P4 X får 21 408 kr/månad i lön när X inte är sjuk.
S2 X kan inte behålla samma standard när X är sjuk som när X arbetar.
Att sjukersättningen är 80% av lönen är en premiss som vi måste rekonstruera. Det är vad som faktiskt gäller, även om inte skribenten skriver det. Likaså måste ytterligare en premiss rekonstrueras, nämligen att om X får 17 840 kronor per månad i sjukersättning får X 21 408 kr per månad i lön. X får en lägre ersättning om X är sjukskriven än om han arbetar, och därmed en sämre (ekonomisk) standard. Felet med hela argumenteringen är att premissen 1 är falsk, vilket redan premisserna 3 och 4 visar.
Ytterligare en argumentationslinje som förs fram:
P1 Om man är sjukskriven så kan man shoppa mer på NK.
P2 Sjukskrivna väljer hellre shopping på NK framför att arbeta.
P3 X kan genom att betala några tusen kronor bli sjukskriven.
P4 X betalar några tusen kronor för att bli sjukskriven.
S3 X kan shoppa mer på NK.
Återigen en stark argumentation rationellt sett. Även här kan dock argumenten ifrågasättas utifrån premisserna. Här kan man t ex fråga sig vad det betyder att "shoppa mer". Språkligt sett kan vi dela in detta begrepp i satsförekomst och satstyp. Det innebär att två personer kan säga att de nu kan "shoppa mer", men därmed mena två helt olika saker. Ena personen kan mena att han får mer tid att gå runt och titta i fina affärer på NK, medan en annan menar att han nu får mer pengar. Att shoppa betyder inte nödvändigtvis att handla. Om vi inte känner till innebörden är den mest rationella hållningen att helt avstå från att ha någon åsikt om huruvida man kan shoppa mer eller ej ifall man är sjukskriven.
Det kan betyda olika saker. Premissen 2 kan vara sann eller falsk, och likaså är det mest rationella att helt avstå från att tycka någonting så länge man inte har kännedom om de faktiska omständigheterna. Premisserna 3 och 4 uttrycker de tidigare omdömena, och det kan ju naturligtvis vara sant att X har en korrupt läkare. Men att det skulle gälla för samtliga läkare är inte en giltig slutsats. Enda slutsatsen om alla premisserna var sanna skulle kunna bli att just X skulle kunna shoppa mer på NK, men utgår vi från slutsatsen S2 att personen får en lägre ekonomisk standard så blir slutsatsen S3 med säkerhet falsk.
Den sista argumentationslinjen som insändarskribenten för fram, är kanske den allvarligaste kritiken:
P1 Människor arbetar inte om sjukförsäkringen är hög.
P2 Sjukförsäkringen i Sverige är hög.
S4 Inte många arbetar i Sverige.
Vi måste tillskapa premissen att sjukförsäkringen i Sverige är hög, för att nå fram till insändarskribentens egen slutsats. Här borde egentligen slutsatsen bli:
S4(a) Människor i Sverige arbetar inte.
En sådan slutsats är dock uppenbart falsk, åtminstone vet jag det eftersom jag arbetar i Sverige. Problemet ligger i att begreppet "inte många" är vagt. Vad som är "inte många" kan variera från 2-3 stycken till 102 243 stycken beroende på vad man jämför med och vem som jämför. Dessutom är ju även begreppet "hög" mångtydigt, och det finns ju heller ingenting som säger att människor inte skulle arbeta för att ett land har en hög sjukförsäkring. Såväl Norge (som har en sjukförsäkring på 100% av lönen) som Sverige (som har en sjukförsäkring på 80% av lönen) har ju bland världen högsta sysselsättningsgrader, varför argumentet knappast äger giltighet i verkligheten.
Men så är det kanske också ofta så att människor inte tar sig tid att analysera argumenten bakom politiska texter. Vi vill ha enkelhet, några slagkraftiga paroller och femsekunderspolitiker som gör ett gott medialt intryck. Men kanske skulle vi oftare ta oss tiden att tänka igenom vad det är som faktiskt sägs eller skrivs också.
Det kan om inte annat få oss att tänka lite på varför skribenten skriver som han eller hon gör.
Mvh
Anders Ekman
2005-09-09
Brev om kunskap
Frågan om kunskap har samhällelig relevans. Frågan "Vad kan vi egentligen veta?" samt den därtill hörande metodfrågan "Hur kan vi veta det?" hänger intimt samman med frågor om hur vi bör handla. Därför är frågan om tro och vetande viktig.
Jag läste igår en artikel om Birgitta, som arbetar som fängelsepräst och som utsetts till ordförande för en organisation för fängelsepräster. I rutan "Antingen eller" valde Birgitta tro framför vetande. Jag ville veta varför, och har skrivit ett brev. Eftersom det har samhällelig relevans, vill jag publicera mitt brev här.
* * *
Hej Birgitta,
Jag läste om Dig i gårdagens City, och vill först och främst gratulera till ordförandeskapet i IPCA. Det är ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag. Jag instämmer i Dina humanistiska ideal när det gäller kriminalvården, och blir glad och hoppfull över att det finns människor med en sådan mänsklig inställning. Jag hade kunnat stanna där, men kände att jag också ville skriva någonting om Ditt val i "Antingen - eller", där Du valde tro framför vetande. Jag blev fundersam över varför man gör ett sådant val, och skulle i några korta ordalag bara vilja skriva något kring det.
Att tro är att inte veta, brukar det sägas. Språkligt sett ligger det naturligtvis någonting i det. Vetande är någonting annat än att tro. Jag kan tro att jorden är platt, att världen inte existerar eller att blommor kan prata. Men en tro kan ju vara mer eller mindre berättigad. Och bara för att en tro har goda skäl behöver den ju heller inte vara sann. Endast när min tro är berättigad och sann kan jag säga att jag "vet". Sanningen är således någonting annat än att tro.
Så jag blev förbryllad av Ditt val av tro framför vetande. Jag förstår att det är frestande för någon som tror på en Gud att svara så, men måste verkligen en "troende" föredra tron framför vetandet? Vilka konsekvenser har egentligen det för hur troende relaterar till världen?
Om jag vet, så har jag kunskap om sanningen. Motsatsvis gäller ju även att om jag inte vet, så har jag inte kunskap om sanningen. Eller i vart fall gör jag anspråk på att ha kunskap om sanningen, och sanningen för en individ innehåller ju också alltid en tro. Om lampan lyser i Ditt arbetsrum nu när jag skriver det här, så må det vara sant, men jag skulle inte genom att bara sitta här och spekulera kunna veta att det var så eftersom jag överhuvudtaget inte har någon möjlighet att tro någonting i saken. Det kan vara sant, men jag vet det inte. Detta eftersom jag inte har några som helst skäl för att tro att det lyser i ditt arbetsrum just nu. Det kan vara släckt, det kan vara tänt. Det är all kunskap jag kan ha, alltså vet jag inte.
Frågan om kunskap, tro och vetande har sannolikt betydelse även när det gäller frågan om Gud. Jag vågar nog hävda att många människor gärna faktiskt skulle vilja veta vem Gud är, ja sannolikt även många kristna skulle nog vilja veta vem Gud är. Om Gud en dag skulle visa sig för Dig, så skulle Du ju med säkerhet veta att Gud existerar. Dina skäl att tro på Gud skulle ju i så fall inte bara vara berättigade, utan dessutom objektivt sanna eftersom det faktiskt var Gud som Du träffat. Och om den kristna guden är objektivt sann, så är det lätt att tänka sig att kristendomen är riktig, inte bara faktamässigt utan även i moraliskt hänseende.
Samtidigt skulle det ju innebära slutet för den kristna tron. För om jag inte bara tror, utan har berättigade skäl för att tro, och det dessutom är sant att det förhåller sig på det sätt som jag tror, då vet jag ju. Då kan vi inte längre tala om en kristen tro, utan måste tala om en kristen vetskap. Med tanke på att tron är central inom den kristna tron, så skulle ju vetandet vara en fara eftersom man då skulle känna till sanningen.
Men så länge vi inte vet kan vi väl inte heller säga att Gud är sann? Detta är problematiskt. I 1 Tim 2:3-4 sägs att Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Sanningen tycks alltså i kristendomen vara något eftersträvansvärt. Samtidigt innebär sanningen att hela fundamentet för kristendomen raseras.
I Matt 17:20 svarar Jesus på lärjungarnas fråga varför inte de kunde driva ut en demon: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er."
Det här blir ett förpliktigande. Om tron är svag, finns ett egenvärde i att stärka tron. Det kan vi göra genom goda skäl för att tro. Att tro på något blir en sökandeprocess mot vetandet. Att stärka sin tro är alltid automatiskt att stärka sina argument eller skäl för en strävan mot att faktiskt veta. Skulle det t ex varit så att lärjungarna lyckats driva ut demonen skulle de ha en mycket stark tro på att det gick att driva ut demoner. De skulle tro det, eftersom det var sant.
Och vill man verkligen tro utan sanning?
Med bästa hälsningar,
Anders Ekman
Jag läste igår en artikel om Birgitta, som arbetar som fängelsepräst och som utsetts till ordförande för en organisation för fängelsepräster. I rutan "Antingen eller" valde Birgitta tro framför vetande. Jag ville veta varför, och har skrivit ett brev. Eftersom det har samhällelig relevans, vill jag publicera mitt brev här.
* * *
Hej Birgitta,
Jag läste om Dig i gårdagens City, och vill först och främst gratulera till ordförandeskapet i IPCA. Det är ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag. Jag instämmer i Dina humanistiska ideal när det gäller kriminalvården, och blir glad och hoppfull över att det finns människor med en sådan mänsklig inställning. Jag hade kunnat stanna där, men kände att jag också ville skriva någonting om Ditt val i "Antingen - eller", där Du valde tro framför vetande. Jag blev fundersam över varför man gör ett sådant val, och skulle i några korta ordalag bara vilja skriva något kring det.
Att tro är att inte veta, brukar det sägas. Språkligt sett ligger det naturligtvis någonting i det. Vetande är någonting annat än att tro. Jag kan tro att jorden är platt, att världen inte existerar eller att blommor kan prata. Men en tro kan ju vara mer eller mindre berättigad. Och bara för att en tro har goda skäl behöver den ju heller inte vara sann. Endast när min tro är berättigad och sann kan jag säga att jag "vet". Sanningen är således någonting annat än att tro.
Så jag blev förbryllad av Ditt val av tro framför vetande. Jag förstår att det är frestande för någon som tror på en Gud att svara så, men måste verkligen en "troende" föredra tron framför vetandet? Vilka konsekvenser har egentligen det för hur troende relaterar till världen?
Om jag vet, så har jag kunskap om sanningen. Motsatsvis gäller ju även att om jag inte vet, så har jag inte kunskap om sanningen. Eller i vart fall gör jag anspråk på att ha kunskap om sanningen, och sanningen för en individ innehåller ju också alltid en tro. Om lampan lyser i Ditt arbetsrum nu när jag skriver det här, så må det vara sant, men jag skulle inte genom att bara sitta här och spekulera kunna veta att det var så eftersom jag överhuvudtaget inte har någon möjlighet att tro någonting i saken. Det kan vara sant, men jag vet det inte. Detta eftersom jag inte har några som helst skäl för att tro att det lyser i ditt arbetsrum just nu. Det kan vara släckt, det kan vara tänt. Det är all kunskap jag kan ha, alltså vet jag inte.
Frågan om kunskap, tro och vetande har sannolikt betydelse även när det gäller frågan om Gud. Jag vågar nog hävda att många människor gärna faktiskt skulle vilja veta vem Gud är, ja sannolikt även många kristna skulle nog vilja veta vem Gud är. Om Gud en dag skulle visa sig för Dig, så skulle Du ju med säkerhet veta att Gud existerar. Dina skäl att tro på Gud skulle ju i så fall inte bara vara berättigade, utan dessutom objektivt sanna eftersom det faktiskt var Gud som Du träffat. Och om den kristna guden är objektivt sann, så är det lätt att tänka sig att kristendomen är riktig, inte bara faktamässigt utan även i moraliskt hänseende.
Samtidigt skulle det ju innebära slutet för den kristna tron. För om jag inte bara tror, utan har berättigade skäl för att tro, och det dessutom är sant att det förhåller sig på det sätt som jag tror, då vet jag ju. Då kan vi inte längre tala om en kristen tro, utan måste tala om en kristen vetskap. Med tanke på att tron är central inom den kristna tron, så skulle ju vetandet vara en fara eftersom man då skulle känna till sanningen.
Men så länge vi inte vet kan vi väl inte heller säga att Gud är sann? Detta är problematiskt. I 1 Tim 2:3-4 sägs att Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Sanningen tycks alltså i kristendomen vara något eftersträvansvärt. Samtidigt innebär sanningen att hela fundamentet för kristendomen raseras.
I Matt 17:20 svarar Jesus på lärjungarnas fråga varför inte de kunde driva ut en demon: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er."
Det här blir ett förpliktigande. Om tron är svag, finns ett egenvärde i att stärka tron. Det kan vi göra genom goda skäl för att tro. Att tro på något blir en sökandeprocess mot vetandet. Att stärka sin tro är alltid automatiskt att stärka sina argument eller skäl för en strävan mot att faktiskt veta. Skulle det t ex varit så att lärjungarna lyckats driva ut demonen skulle de ha en mycket stark tro på att det gick att driva ut demoner. De skulle tro det, eftersom det var sant.
Och vill man verkligen tro utan sanning?
Med bästa hälsningar,
Anders Ekman
2005-08-01
Den ofria forskningen
Jag har i mitt arbete med att utarbeta en forskningsplan i ämnet rättsfilosofi fått erfara att den fria forskningen är allt annat än fri. Tvärtom är forskningen styrd av strukturer, historia, stolthet, reduktionistiska ideal och rädsla för att stöta sig med rådande uppfattningar. Thomas Kuhn hade helt rätt när han konstaterade att vetenskapen utvecklas ”från, inte mot”. Jag har nu förstått vad han menade.
Lite naiv var jag nog alltid när jag trodde att jag kunde ställa upp ett forskningsprojekt med ett angreppssätt byggt på helhet, det medger jag, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur man idag väljer att endast fokuserar på samhällsnyttan i så hög grad att man menar att filosofi är ett överspelat ämne som inte tillför någonting. För att få finansiering måste man också kunna visa på en konkret samhällsnytta samt ha en reduktionistisk metod.
För att få forska krävs alltså dels att du övertygar din tilltänkta handledare om att ämnet kan ge samhällsnytta, dels även senare övertygar forskningsrådet om detta. Kan du inte göra det, så måste du definiera om problemet så att det går att plocka isär och kan ge ökad lönsamhet åt staten.
Få ser vad det har för betydelse att stimulera tänkande och tala om frågor som gäller verklighet eller fri vilja. Det är ju heller inte så att dessa frågor omedelbart tillför någon samhällsnytta i ekonomisk mening, det medger jag. Däremot kan tankarna ge samhällsnytta på sikt. Ofta börjar ju det vi gör med en tanke. Varför skulle det förhålla sig annorlunda med forskningen? Och är det inte så att det vi tänker idag kan förändra sättet att arbeta imorgon?
Så nu inses också mitt dilemma. Jag vill placera rätten i ett filosofiskt sammanhang, men där har forskningen idag ståndpunkten att vi nått vägs ände och att det bara finns den postmodernistiska sanningen om att det inte finns några sanningar eller värden. Inte heller ser man vilka vinster det skulle få om vi betraktade att rätten kan skapas på något annat sätt än på det sätt vi tror att den skapas. Juridiken kan och ska enligt gällande synsätt beräknas i kronor och ören och plockas isär på detaljnivå. Filosofin är inte ”tillräckligt modern” och systematik är inte en uppgift för forskningen hävdas det.
Kan man då verkligen skriva ett arbete som går ut på att kritisera just denna syn på vetenskapliga framsteg och juridiken? Jo, menar jag. Det måste gå, postmodernismen kan inte vara den slutgiltiga sanningen. Har du en idé, se då till att dölja den väl och formulera dig så underfundigt att ett erfaret öga inte förmår kväsa din tanke.
Jag konstaterar att den ”fria forskningen” är mycket ofri. Den existerar faktiskt överhuvudtaget inte. Men det är bara att ta skeden i vacker hand och ge åt forskningsrådet vad forskningsrådet vill ha och åt staten det staten vill ha.
Om det här inlägget uppfattades som en aning bittert så är det helt riktigt. Det är bittert.
Anders Ekman
Lite naiv var jag nog alltid när jag trodde att jag kunde ställa upp ett forskningsprojekt med ett angreppssätt byggt på helhet, det medger jag, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur man idag väljer att endast fokuserar på samhällsnyttan i så hög grad att man menar att filosofi är ett överspelat ämne som inte tillför någonting. För att få finansiering måste man också kunna visa på en konkret samhällsnytta samt ha en reduktionistisk metod.
För att få forska krävs alltså dels att du övertygar din tilltänkta handledare om att ämnet kan ge samhällsnytta, dels även senare övertygar forskningsrådet om detta. Kan du inte göra det, så måste du definiera om problemet så att det går att plocka isär och kan ge ökad lönsamhet åt staten.
Få ser vad det har för betydelse att stimulera tänkande och tala om frågor som gäller verklighet eller fri vilja. Det är ju heller inte så att dessa frågor omedelbart tillför någon samhällsnytta i ekonomisk mening, det medger jag. Däremot kan tankarna ge samhällsnytta på sikt. Ofta börjar ju det vi gör med en tanke. Varför skulle det förhålla sig annorlunda med forskningen? Och är det inte så att det vi tänker idag kan förändra sättet att arbeta imorgon?
Så nu inses också mitt dilemma. Jag vill placera rätten i ett filosofiskt sammanhang, men där har forskningen idag ståndpunkten att vi nått vägs ände och att det bara finns den postmodernistiska sanningen om att det inte finns några sanningar eller värden. Inte heller ser man vilka vinster det skulle få om vi betraktade att rätten kan skapas på något annat sätt än på det sätt vi tror att den skapas. Juridiken kan och ska enligt gällande synsätt beräknas i kronor och ören och plockas isär på detaljnivå. Filosofin är inte ”tillräckligt modern” och systematik är inte en uppgift för forskningen hävdas det.
Kan man då verkligen skriva ett arbete som går ut på att kritisera just denna syn på vetenskapliga framsteg och juridiken? Jo, menar jag. Det måste gå, postmodernismen kan inte vara den slutgiltiga sanningen. Har du en idé, se då till att dölja den väl och formulera dig så underfundigt att ett erfaret öga inte förmår kväsa din tanke.
Jag konstaterar att den ”fria forskningen” är mycket ofri. Den existerar faktiskt överhuvudtaget inte. Men det är bara att ta skeden i vacker hand och ge åt forskningsrådet vad forskningsrådet vill ha och åt staten det staten vill ha.
Om det här inlägget uppfattades som en aning bittert så är det helt riktigt. Det är bittert.
Anders Ekman
2005-07-26
Tankar kring en dom
Igår föll Stockholms tingsrätts dom B12112-05 där tre unga killar stått åtalade för mord alternativt grov misshandel och vållande till annans död. Två av männen som misstänktes för misshandeln av Marcus Gabrielsen, 29, friades av tingsrätten. En av männen fälldes till ett års fängelse för grov misshandel.
En kompis till Magnus säger till två unga män som står och kissar på allmän plats (Kungsgatan 2). De börjar bråka med Magnus kompis, samtidigt som Magnus passivt står och tittar på. Tingsrätten utgår därefter från att Magnus har blivit jagad av ett antal personer, och slutligen fälldes, knuffades eller blev slagen av någon på så sätt att han föll med huvudet före rakt in i stenväggen, varefter han blev liggande på marken. Liggande på marken fick han motta bl a sparkar mot huvud och kropp av ett antal personer. Våldet som Marcus utsatts för ledde till en massiv blödning i de mjuka hjärnhinnornas maskrum med åtföljande hjärnsvullnad och total hjärninfarkt, vilket orsakat hans död. Åklagaren väljer att åtala tre killar för att tillsammans och i samråd ha bragt Marcus om livet. Tingsrätten väljer att fria för mord, då bevisningen inte räcker till för att fälla någon av de tre för mord. En av de tre har dock erkänt att han sparkat mot Marcus, och fälls för grov misshandel.
I tidningarna kan vi läsa följande rubriker: "Sanningen kom aldrig fram" (Expressen) "Ingen dömd för mordet på Marcus - vittnena ändrade sig" (Aftonbladet). Reaktionerna har varit många och känslomässiga. Det är förståeligt, det är lätt att själv försöka föreställa sig situationen hur det skulle vara om man själv eller någon nära anhörig skulle utsättas för ett kraftigt våld som lett till döden och ingen kunde fällas för dådet. Det hade sannolikt varit oerhört svårt att förstå hur någon som man själv tror är skyldig skulle kunna gå fri, och det skulle säkerligen ha gjort det svårare att gå vidare rent känslomässigt.
Jag vill ge några perspektiv på domen, som har en generell rättsfilosofisk och samhällelig betydelse. Först och främst vill jag börja med att reda ut Expressens rubrik om sanningen, därefter ta ställning till aftonbladets rubrik om ändrade uppgifter från vittnen samt slutligen ge några sammanfattande kommentarer på Stockholms tingsrätts dom, och ge min syn på varför domen bör överklagas men samtidigt också peka på svårigheten vid ett överklagande.
Söka sanningen
Expressen beskriver att sanningen bakom Marcus död aldrig kom fram. Det är naturligtvis helt riktigt, men man bör observera i sammanhanget att inte heller Expressen känner till sanningen bakom Marcus död. Någon teknisk bevisning i målet har inte funnits, utan endast muntlig bevisning i form av vittnesutsagor. Tingsrätten skriver också att efter incidenten på Kungsgatan 2: "Vad gäller nästa skede av händelseförloppet förekommer en mängd olika och motstridiga uppgifter och det har för tingsrätten varit förenat med synnerliga svårigheter att få någon egentlig klarhet i vad som ägt rum." (s. 13).
Vi har en längtan efter sanning. Vi vill veta varför, vad och hur och skapar gärna bilder av hur vi tror att en händelse logiskt sett kan ha gått till. Kanske tror expressens rubriksättare och andra att domstolen haft till uppgift att söka just sanningen bakom dådet och straffa den eller de skyldiga. Det låter ju rimligt. Samtidigt är domstolens uppfattning i frågan helt glasklar: "Det är emellertid inte en uppgift för domstolen att efterforska sanningen. Det är inte heller en uppgift för domstolen att försöka ställa upp plausibla händelseförlopp eller att lägga pussel med de fakta som finns i målet. Det åvilar istället polisen och åklagaren som har att utreda brottet.". Domstolen betraktar sig som en oberoende part, som inte kan eller ska gå utöver vad som framkommit i målet. Allas likhet inför lagen ska beaktas och saklighet och opartiskhet ska upprätthållas (1 kap 9 § RF).
Jag delar domstolens åsikt när det gäller frågan om sanningen. Det är inte en domstols uppgift att söka sanningen, det är riktigt. Vad domstolen ska ta ställning till är om det är ställt bortom rimligt tvivel att åklagarens gärningspåstående är korrekt. Är så inte fallet, så ska domstolen fria i enlighet med principen hellre fria än fälla. Det är riktigt så att det är åklagarens uppgift att söka sanningen, men det betyder inte heller att det nödvändigtvis är så att det alltid är åklagaren som sitter på sanningen. Tvärtom kan många fel göras vid en förundersökning, och endast en prövning av åklagare betyder inte att det skulle vara korrekt.
Däremot bör domstolen ställa upp tänkbara händelseförlopp, ty annars kan man inte utesluta alternativa händelseförlopp eller gärningsmän. Detta senare uttalande måste därför betraktas som ett ganska märkligt uttalande.
Vittnen som ändrat sig
Många tidningar har skrivit om att vittnena har ändrat sig under processens gång. Även detta har upprört. Först och främst. Har vittnena ändrat sig?
Ja, det stämmer såvitt gäller vittnen som är kamrater till de åtalade. Tingsrätten skriver att det inte går "att bortse ifrån att de kan ha ett inte ringa intresse av att vara återhållsamma med att lämna uppgifter som är negativa för de tilltalade.". Vill man inte vara alltför diplomatisk, kan sägas att vittnena ljugit. Själv skulle jag nog säga att dessa vittnen inte alls berättar sanningen, de ljuger kort och gott. Och för det så finns ett särskilt brott - mened.
Hur kan jag då hävda att vittnena ljuger? Jag fäster vikt vid detta uttalande i tingsrättens dom om de vittnen som är kamrater till de åtalade:
"[De har inte] gjort några iakttagelser av vad som hände eller har några minnesbilder från händelsen. Däremot har de tydliga minnen av vad som utspelade sig både direkt före och efter misshandeln av Marcus." (s 19)
I de allra flesta fall bevarar man traumatiska upplevelser mycket väl i minnet. Forskningen visar att vi minns centrala personliga detaljer från starka känslomässiga upplevelser, dvs det kärnfulla i händelsen, dock detaljer relaterade till handlingen eller personen i samband med handlingen (Christiansson m fl, 1996). Att några av vittnena varit berusade vid tillfället betyder inte att de inte kommer ihåg någonting. Det är en ofta odlad myt att människor förlorar minnesfunktionerna bara för att de skulle vara berusade. Så behöver inte alls vara fallet.
Självklart kan man glömma information. Men samtidigt har forskningen klarlagt ganska väl hur minnet fungerar, och jag anser därför att tingsrätten inte bara utan vidare skulle ha nöjt sig med uppgifterna från de åtalades kamrater utan att närmare fråga lite om vittnenas personalia. I den rättspsykologiska forskningen är idag tämligen välbelagt att en person som hävdar en minnesförlust för upplevelser från tidpunkten strax före och strax efter brottet i själva verket simulerar minnesförlusten (Christiansson m fl, 1996 s 277).
Christiansson pekar dock på att det skulle kunna vara så att personen uppvisat problem med att minnas ny information genom att ha en global organisk minnesförlust, vilket kan uppträda efter kraftigt våld mot huvudet eller allvarlig hjärnsjukdom (man ska dock ha extrem otur och drabbas av såväl retrograd amnesi som post-traumatisk amnesi). Man kan även tänka sig att en sådan minnesförlust skulle kunna uppstå om personen lider av en multipel personlighetsstörning, det vill säga har återkommande tidsbortfall och kraftiga personlighetsförändringar.
Att vittnena till de åtalade samtliga skulle ha lidit av en global organisk minnesförlust eller lidit av multipel personlighetsstörning är helt osannolikt. Inte minst med tanke på att multipla personlighetsstörningar är ytterst sällsynta och av någon anledning främst drabbar kvinnor (Christiansson 1996, s 261).
Att en vittnespsykolog inte kallats som sakkunnigvittne av domstolen (som har rätt att förordna en sådan! Se 40 kap 1 § RB) är ytterst märkligt med tanke på vittnenas invändningar, som domaren och nämndemännen uppenbarligen helt saknar kunskap att ta ställning till. Vittnena talar helt enkelt inte sanning.
Kristdemokraterna, som nu gör allt för att hitta en väljare eller två, har också föreslagit att man ska straffas om man som vittne ändrar i sin berättelse, vilket är något av det mer idiotiska man har föreslagit av alla populistiska förslag man kommit fram till i sin desperata agenda. Men att spela på känslor är ett klassiskt grepp. Men om den oreflekterade tankens politik ska upphöjas till allmän lag finns anledning att bli orolig.
Genom studier av hypermnesi inom minnesteoretisk forskning så kan idag sägas att återgivning av tidigare orapporterade händelser ibland överträffar glömskan av tidigare rapporterade händelser, dvs en slags nettoökning av minnen vid upprepade testtillfällen, så att man minns mer och mer ju fler gånger man utfrågas (Payne, 1987). På samma sätt så kommer heller inte samma information att berättas vid samtliga förhörstillfällen, vilket inte nödvändigtvis betyder att en person ljuger. Ofta tolkas en ändrad utsaga som att personen ljuger (tänk bara på vikten av att hålla sig till en version i sexualbrottsmål för målsäganden) ljuger, medan det i själva verket kan vara precis tvärtom. Kd:s förslag skulle alltså riskera att straffa en mängd vittnen som har ärliga avsikter, och tillika göra så att vittnen med rätta skulle dra sig för att vittna fler än en gång.
Att ljuga i domstol ska bestraffas för att upprättahålla förtroendet för rättsväsendet. Men att tillföra nya uppgifter eller ändra tidigare uppgifter av ett minne betyder inte omedelbart att personen ljuger. Världen är inte så svart och vit som kristdemokraterna vill tro.
Kunde domen ha blivit annorlunda?
Man kan fråga sig om domstolen hade någon annan möjlighet än att fria de tre. Kollektivt ansvar har vi inte i Sverige, men samtidigt har rättsutvecklingen efter Lindomefallet enligt min mening varit sådan att domstolarna varit mer benägna att döma gärningsmän tillsammans och i samråd för att ha utfört en viss gärning. Dock måste bevisas att personerna varit på plats och att de haft det uppsåt som omfattas av gärningsbeskrivningen.
Här har domstolen agerat som om rättsutvecklingen efter Lindome inte existerade, något som är ytterst märkligt. Såvitt avser de två tilltalade som friats för misshandeln, så kan bevisningen inte sägas vara glasklar.
När det gäller den tilltalade J L L borde han rätteligen ha åtalats för att tillsammans och i samråd med ett antal andra okända personer uppsåtligen eller genom vållande bragt Marcus om livet. Han har erkänt att han sparkat mot Marcus, och därmed borde han i enlighet med dagens rättspraxis ha fällts till ansvar för mord eller grov misshandel och vållande till annans död. Ett utmärkt exempel är domen NJA 1992 s 494 där en person som enbart bevisats hålla i en stol döms för att tillsammans och i samråd ha bragt en annan människa om livet. HD skriver:
"Oaktat han inte visats ha tillfogat Riyadh E någon livshotande skada, har han på ett så verksamt sätt bidragit till Riyadh E:s död, att han skall dömas som medgärningsman för dråp.".
Det rör sig egentligen nu om att åklagaren har gjort en miss, en miss som ingen hittills har observerat. Gärningsbeskrivningen måste därför ändras, och domen måste överklagas. Enligt 45 kap 4 § RB gäller att väckt åtal må icke ändras. Såsom ändring av talan anses dock inte ny omständighet till stöd för talan. Det vore önskvärt om åklagaren då också kunde kalla en vittnespsykolog som sakkunnigvittne för att ge kunskap åt domstolen.
Sammanfattning
Marcus död är tragisk och känslomässigt laddad. Samtidigt innebär inte den friande domen att vi behöver göra avkall på rättsstatens principer om att domstolen ska ta ställning till åklagarens yrkanden och gärningsbeskrivning, och inte på egen hand ta reda på olika slags sanningar.
Vi måste fråga oss varför domen blev friande.
Jag föreslår att det beror på 1) vittnen som uppenbart ljuger samt 2) att åklagaren utformat gärningsbeskrivningen på ett sätt som gjort att domstolen inte har kunnat döma någon för att tillsammans och i samråd ha dödat Marcus när den tilltalade endast erkänt att han själv sparkat mot Marcus med en spark som inte i sig lett till döden. En åklagarmiss, med andra ord.
Jag föreslår också en lösning. Nämligen att åklagaren överklagar domen, justerar sin gärningsbeskrivning samt kallar en vittnespsykolog för att söndra kompisvittnenas lögner.
Kanske får vi då inte reda på sanningen, men kanske får vi en känsla av rättvisa när domstolen då åtminstone får en möjlighet att fälla någon som ansvarig för Marcus död.
Stockholm den 26 juli 2005
Anders Ekman, jur. kand.
En kompis till Magnus säger till två unga män som står och kissar på allmän plats (Kungsgatan 2). De börjar bråka med Magnus kompis, samtidigt som Magnus passivt står och tittar på. Tingsrätten utgår därefter från att Magnus har blivit jagad av ett antal personer, och slutligen fälldes, knuffades eller blev slagen av någon på så sätt att han föll med huvudet före rakt in i stenväggen, varefter han blev liggande på marken. Liggande på marken fick han motta bl a sparkar mot huvud och kropp av ett antal personer. Våldet som Marcus utsatts för ledde till en massiv blödning i de mjuka hjärnhinnornas maskrum med åtföljande hjärnsvullnad och total hjärninfarkt, vilket orsakat hans död. Åklagaren väljer att åtala tre killar för att tillsammans och i samråd ha bragt Marcus om livet. Tingsrätten väljer att fria för mord, då bevisningen inte räcker till för att fälla någon av de tre för mord. En av de tre har dock erkänt att han sparkat mot Marcus, och fälls för grov misshandel.
I tidningarna kan vi läsa följande rubriker: "Sanningen kom aldrig fram" (Expressen) "Ingen dömd för mordet på Marcus - vittnena ändrade sig" (Aftonbladet). Reaktionerna har varit många och känslomässiga. Det är förståeligt, det är lätt att själv försöka föreställa sig situationen hur det skulle vara om man själv eller någon nära anhörig skulle utsättas för ett kraftigt våld som lett till döden och ingen kunde fällas för dådet. Det hade sannolikt varit oerhört svårt att förstå hur någon som man själv tror är skyldig skulle kunna gå fri, och det skulle säkerligen ha gjort det svårare att gå vidare rent känslomässigt.
Jag vill ge några perspektiv på domen, som har en generell rättsfilosofisk och samhällelig betydelse. Först och främst vill jag börja med att reda ut Expressens rubrik om sanningen, därefter ta ställning till aftonbladets rubrik om ändrade uppgifter från vittnen samt slutligen ge några sammanfattande kommentarer på Stockholms tingsrätts dom, och ge min syn på varför domen bör överklagas men samtidigt också peka på svårigheten vid ett överklagande.
Söka sanningen
Expressen beskriver att sanningen bakom Marcus död aldrig kom fram. Det är naturligtvis helt riktigt, men man bör observera i sammanhanget att inte heller Expressen känner till sanningen bakom Marcus död. Någon teknisk bevisning i målet har inte funnits, utan endast muntlig bevisning i form av vittnesutsagor. Tingsrätten skriver också att efter incidenten på Kungsgatan 2: "Vad gäller nästa skede av händelseförloppet förekommer en mängd olika och motstridiga uppgifter och det har för tingsrätten varit förenat med synnerliga svårigheter att få någon egentlig klarhet i vad som ägt rum." (s. 13).
Vi har en längtan efter sanning. Vi vill veta varför, vad och hur och skapar gärna bilder av hur vi tror att en händelse logiskt sett kan ha gått till. Kanske tror expressens rubriksättare och andra att domstolen haft till uppgift att söka just sanningen bakom dådet och straffa den eller de skyldiga. Det låter ju rimligt. Samtidigt är domstolens uppfattning i frågan helt glasklar: "Det är emellertid inte en uppgift för domstolen att efterforska sanningen. Det är inte heller en uppgift för domstolen att försöka ställa upp plausibla händelseförlopp eller att lägga pussel med de fakta som finns i målet. Det åvilar istället polisen och åklagaren som har att utreda brottet.". Domstolen betraktar sig som en oberoende part, som inte kan eller ska gå utöver vad som framkommit i målet. Allas likhet inför lagen ska beaktas och saklighet och opartiskhet ska upprätthållas (1 kap 9 § RF).
Jag delar domstolens åsikt när det gäller frågan om sanningen. Det är inte en domstols uppgift att söka sanningen, det är riktigt. Vad domstolen ska ta ställning till är om det är ställt bortom rimligt tvivel att åklagarens gärningspåstående är korrekt. Är så inte fallet, så ska domstolen fria i enlighet med principen hellre fria än fälla. Det är riktigt så att det är åklagarens uppgift att söka sanningen, men det betyder inte heller att det nödvändigtvis är så att det alltid är åklagaren som sitter på sanningen. Tvärtom kan många fel göras vid en förundersökning, och endast en prövning av åklagare betyder inte att det skulle vara korrekt.
Däremot bör domstolen ställa upp tänkbara händelseförlopp, ty annars kan man inte utesluta alternativa händelseförlopp eller gärningsmän. Detta senare uttalande måste därför betraktas som ett ganska märkligt uttalande.
Vittnen som ändrat sig
Många tidningar har skrivit om att vittnena har ändrat sig under processens gång. Även detta har upprört. Först och främst. Har vittnena ändrat sig?
Ja, det stämmer såvitt gäller vittnen som är kamrater till de åtalade. Tingsrätten skriver att det inte går "att bortse ifrån att de kan ha ett inte ringa intresse av att vara återhållsamma med att lämna uppgifter som är negativa för de tilltalade.". Vill man inte vara alltför diplomatisk, kan sägas att vittnena ljugit. Själv skulle jag nog säga att dessa vittnen inte alls berättar sanningen, de ljuger kort och gott. Och för det så finns ett särskilt brott - mened.
Hur kan jag då hävda att vittnena ljuger? Jag fäster vikt vid detta uttalande i tingsrättens dom om de vittnen som är kamrater till de åtalade:
"[De har inte] gjort några iakttagelser av vad som hände eller har några minnesbilder från händelsen. Däremot har de tydliga minnen av vad som utspelade sig både direkt före och efter misshandeln av Marcus." (s 19)
I de allra flesta fall bevarar man traumatiska upplevelser mycket väl i minnet. Forskningen visar att vi minns centrala personliga detaljer från starka känslomässiga upplevelser, dvs det kärnfulla i händelsen, dock detaljer relaterade till handlingen eller personen i samband med handlingen (Christiansson m fl, 1996). Att några av vittnena varit berusade vid tillfället betyder inte att de inte kommer ihåg någonting. Det är en ofta odlad myt att människor förlorar minnesfunktionerna bara för att de skulle vara berusade. Så behöver inte alls vara fallet.
Självklart kan man glömma information. Men samtidigt har forskningen klarlagt ganska väl hur minnet fungerar, och jag anser därför att tingsrätten inte bara utan vidare skulle ha nöjt sig med uppgifterna från de åtalades kamrater utan att närmare fråga lite om vittnenas personalia. I den rättspsykologiska forskningen är idag tämligen välbelagt att en person som hävdar en minnesförlust för upplevelser från tidpunkten strax före och strax efter brottet i själva verket simulerar minnesförlusten (Christiansson m fl, 1996 s 277).
Christiansson pekar dock på att det skulle kunna vara så att personen uppvisat problem med att minnas ny information genom att ha en global organisk minnesförlust, vilket kan uppträda efter kraftigt våld mot huvudet eller allvarlig hjärnsjukdom (man ska dock ha extrem otur och drabbas av såväl retrograd amnesi som post-traumatisk amnesi). Man kan även tänka sig att en sådan minnesförlust skulle kunna uppstå om personen lider av en multipel personlighetsstörning, det vill säga har återkommande tidsbortfall och kraftiga personlighetsförändringar.
Att vittnena till de åtalade samtliga skulle ha lidit av en global organisk minnesförlust eller lidit av multipel personlighetsstörning är helt osannolikt. Inte minst med tanke på att multipla personlighetsstörningar är ytterst sällsynta och av någon anledning främst drabbar kvinnor (Christiansson 1996, s 261).
Att en vittnespsykolog inte kallats som sakkunnigvittne av domstolen (som har rätt att förordna en sådan! Se 40 kap 1 § RB) är ytterst märkligt med tanke på vittnenas invändningar, som domaren och nämndemännen uppenbarligen helt saknar kunskap att ta ställning till. Vittnena talar helt enkelt inte sanning.
Kristdemokraterna, som nu gör allt för att hitta en väljare eller två, har också föreslagit att man ska straffas om man som vittne ändrar i sin berättelse, vilket är något av det mer idiotiska man har föreslagit av alla populistiska förslag man kommit fram till i sin desperata agenda. Men att spela på känslor är ett klassiskt grepp. Men om den oreflekterade tankens politik ska upphöjas till allmän lag finns anledning att bli orolig.
Genom studier av hypermnesi inom minnesteoretisk forskning så kan idag sägas att återgivning av tidigare orapporterade händelser ibland överträffar glömskan av tidigare rapporterade händelser, dvs en slags nettoökning av minnen vid upprepade testtillfällen, så att man minns mer och mer ju fler gånger man utfrågas (Payne, 1987). På samma sätt så kommer heller inte samma information att berättas vid samtliga förhörstillfällen, vilket inte nödvändigtvis betyder att en person ljuger. Ofta tolkas en ändrad utsaga som att personen ljuger (tänk bara på vikten av att hålla sig till en version i sexualbrottsmål för målsäganden) ljuger, medan det i själva verket kan vara precis tvärtom. Kd:s förslag skulle alltså riskera att straffa en mängd vittnen som har ärliga avsikter, och tillika göra så att vittnen med rätta skulle dra sig för att vittna fler än en gång.
Att ljuga i domstol ska bestraffas för att upprättahålla förtroendet för rättsväsendet. Men att tillföra nya uppgifter eller ändra tidigare uppgifter av ett minne betyder inte omedelbart att personen ljuger. Världen är inte så svart och vit som kristdemokraterna vill tro.
Kunde domen ha blivit annorlunda?
Man kan fråga sig om domstolen hade någon annan möjlighet än att fria de tre. Kollektivt ansvar har vi inte i Sverige, men samtidigt har rättsutvecklingen efter Lindomefallet enligt min mening varit sådan att domstolarna varit mer benägna att döma gärningsmän tillsammans och i samråd för att ha utfört en viss gärning. Dock måste bevisas att personerna varit på plats och att de haft det uppsåt som omfattas av gärningsbeskrivningen.
Här har domstolen agerat som om rättsutvecklingen efter Lindome inte existerade, något som är ytterst märkligt. Såvitt avser de två tilltalade som friats för misshandeln, så kan bevisningen inte sägas vara glasklar.
När det gäller den tilltalade J L L borde han rätteligen ha åtalats för att tillsammans och i samråd med ett antal andra okända personer uppsåtligen eller genom vållande bragt Marcus om livet. Han har erkänt att han sparkat mot Marcus, och därmed borde han i enlighet med dagens rättspraxis ha fällts till ansvar för mord eller grov misshandel och vållande till annans död. Ett utmärkt exempel är domen NJA 1992 s 494 där en person som enbart bevisats hålla i en stol döms för att tillsammans och i samråd ha bragt en annan människa om livet. HD skriver:
"Oaktat han inte visats ha tillfogat Riyadh E någon livshotande skada, har han på ett så verksamt sätt bidragit till Riyadh E:s död, att han skall dömas som medgärningsman för dråp.".
Det rör sig egentligen nu om att åklagaren har gjort en miss, en miss som ingen hittills har observerat. Gärningsbeskrivningen måste därför ändras, och domen måste överklagas. Enligt 45 kap 4 § RB gäller att väckt åtal må icke ändras. Såsom ändring av talan anses dock inte ny omständighet till stöd för talan. Det vore önskvärt om åklagaren då också kunde kalla en vittnespsykolog som sakkunnigvittne för att ge kunskap åt domstolen.
Sammanfattning
Marcus död är tragisk och känslomässigt laddad. Samtidigt innebär inte den friande domen att vi behöver göra avkall på rättsstatens principer om att domstolen ska ta ställning till åklagarens yrkanden och gärningsbeskrivning, och inte på egen hand ta reda på olika slags sanningar.
Vi måste fråga oss varför domen blev friande.
Jag föreslår att det beror på 1) vittnen som uppenbart ljuger samt 2) att åklagaren utformat gärningsbeskrivningen på ett sätt som gjort att domstolen inte har kunnat döma någon för att tillsammans och i samråd ha dödat Marcus när den tilltalade endast erkänt att han själv sparkat mot Marcus med en spark som inte i sig lett till döden. En åklagarmiss, med andra ord.
Jag föreslår också en lösning. Nämligen att åklagaren överklagar domen, justerar sin gärningsbeskrivning samt kallar en vittnespsykolog för att söndra kompisvittnenas lögner.
Kanske får vi då inte reda på sanningen, men kanske får vi en känsla av rättvisa när domstolen då åtminstone får en möjlighet att fälla någon som ansvarig för Marcus död.
Stockholm den 26 juli 2005
Anders Ekman, jur. kand.
2005-07-19
Kan man äga någonting?
I det senaste blogginlägget så tar jag upp frågan om man kan äga kunskap och det leder förstås till tanken på vad ägande betyder. Kan man äga någonting? Vad i så fall? För att vara tydlig vill jag börja med det kanske självklara påpekandet: Ägandet förutsätter ett subjekt som äger. Någon påstår sig äga.
Så vad innebär det att äga? Personen som påstår sig äga är en viktig del i begreppsdefinitionen, men så även det föremål som personen påstår sig äga. Men äganderätt som endast en relation mellan personen och föremålet är knappast tillräckligt. Vi kan ha mängder av relationer till föremål av olika slag utan att föremålen därför ägs av oss. Det krävs därför även en ytterligare aspekt av ägandet, nämligen relationen till andra människor. Andra människor ska känna till att du "äger", och äganderätten utesluter därmed icke-ägare. För att upprätthålla äganderätten, och därmed ge äganderätten mening, har staten instiftat regler om ägandeskydd, t ex stöld, snatteri, bedrägeri, egenmäktigt förfarande, skadegörelse m.m. Ja, det finns helt enkelt en mängd olika regler som ska skydda ägandet. Utan de senare reglerna från statens sida har äganderätten ingen betydelse för den enskilde. Det är också en antydan om att äganderätten knappast är en "naturlig rätt", utan blott en av människan skapad rättighet.
John Lockes och Robert Nozicks idéer om att ägandet är en naturlig rättighet är minst sagt en tankevurpa, för var i naturen och i stjärnorna står skrivet att jag ska äga min dator, min tv, mina kläder? Ingenstans. Allt mitt ägande är produkter av olika slags relationer, av eget och andras arbete. För övrigt är det intressant att i sammanhanget påpeka att den naturliga rättigheten att äga för Locke endast gällde män. Förstås. (Hur skulle en kvinna kunna ha naturlig rätt till att äga?). Det gör om möjligt tanken än mer absurd.
Lika märkligt förefaller Hegel resonera kring äganderätten: "En person har rätt att inrikta sin vilja på varje föremål för att tillgodose sina faktiska och påtagliga ändamål. Föremålet blir på så vis hans. Eftersom det inte har något ändamål i sig, får det sin mening och sin själ från hans vilja. Mänskligheten har en absolut rätt att tillskansa sig alla föremål." (F. Hegel, Grundlinien der Philosophie des Rechts, § 44). Blackstone är inne på samma spår, men utgår från Gud som instiftare av äganderätten. Här skulle alltså "urmänniskan", Adam i den bibliska berättelsen, ha äganderätt till hela jorden. Med en absolut rätt att tillskansa sig alla föremål, skulle vem som helst kunna sägas äga vad som helst.
Felix Cohen slutar för att bestämma äganderätten som "en av staten upprätthållen rätt att utesluta icke-ägare eller att ge dem tillträde." (Idéer om ägande, 1994, s 12). Cohen försvarar äganderätten med att den är praktisk, och att den bör utformas på det sätt som är bäst för ekonomisk produktivitet och andra samhälleliga mål. Den distributiva rättvisan är sålunda inget mål för Cohen. Däremot antar han inte att endast den rumsliga verkligheten är giltig.
Cohen accepterar alltså även ideellt ägande, vilket blir problematiskt med Hegels och Blackstones synsätt. Jag vill mena att kunskap som vi har i vår sinnliga besittning också är en form av ägande, och tycker att Cohen argumenterar övertygande. Andra har kunskap som inte jag äger, men jag kan få tillgång till den. T ex genom att prata med personen som har kunskapen. Då kommer jag också att äga kunskapen. Men betyder det därmed att jag har en naturlig rätt till den? Nja, det gör det väl knappast. Däremot betyder det att ägandet i sig är icke-exklusivt.
Det immateriella ägandet skiljer sig från det materiella såtillvida att många kan äga frukterna av en idé, t ex en bok som är upptryckt i miljontals exemplar. Lånar du ut gräsklipparen till grannen så kan varken du själv eller någon annan använda den samtidigt som din granne klipper gräset. Icke att förglömma är dock att immateriella tillgångar alltid också har en socialt-historisk komponent som innebär att en persons tankar ofta är beroende av såväl föregångares tankar såväl som samhällets historia. Inte heller den immateriella äganderätten torde kunna vara absolut.
Absolut och fullständig äganderätt i Hegels och Blackstones mening existerar antagligen inte någonstans i världen. Och det är kanske lika bra. Rudolf von Jhering beskriver att en absolut äganderätt skulle leda till samhällets upplösning. Samhället skulle helt enkelt inte kunna existera utan lagar om skatt, expropriation, regler om allmän olägenhet, grannrätt m.m. Det gäller sannolikt i högre grad dagens civiliserade länder än förhistoriska samhällen. Privategendom i den mening som vi förstår den är alltid underkastad begränsningar som grundas på rättigheterna hos andra individer i universum.
Den privata äganderätten har ifrågasatts av t ex Proudhon, som formulerade det kända slagordet "egendom är stöld" och tillika av Karl Marx, som också ifrågasatte de mänskliga rättigheterna såsom varandes endast borgerliga rättigheter, där han främst avser egendomsskyddet. Naturligtvis kan det förstås finnas fog för det sistnämnda påståendet, då egendomsskyddet i sig blir bevarande för en viss samhällsordning, nämligen gällande ordning. Men att kalla "egendom" stöld är lika felaktigt som att kalla "skatt" eller annan giltig legaldefinition för stöld. En stöld har vi först när rekvisiten i brottsbalken är uppfyllda. Menar man att det finns ett objektivt begrepp för "stöld" innan vi ens har ett språk (a priori) så blir det en logisk omöjlighet. Vi kan inte gärna ha teoretisk kunskap om någonting innan vi har ett språk så att vi kan förstå och relatera det till någonting i verkligheten. Cohens definition av ägande synes vara mest tillfredsställande, åtminstone hittills.
En absolut äganderätt existerar inte. Äganderätten är ingen naturlig rättighet, men inte heller är ägandet i sig "stöld". Vi kan rättfärdiga ägandet med nyttosynpunkter, därför att det är praktiskt att det finns ägande, eller kanske därför att det är rättvist att den som skapar ett visst arbete också åtnjuter frukterna av arbetet. Här kan förstås staten bestämma att såväl materiell som immateriell egendom ska åtnjuta sådant skydd.
Så tidigare skrev jag att jag ägde ca 300 böcker. Äger jag verkligen dessa? Ja, åtminstone så länge folkmajoriteten anser att jag gör det.
Så vad innebär det att äga? Personen som påstår sig äga är en viktig del i begreppsdefinitionen, men så även det föremål som personen påstår sig äga. Men äganderätt som endast en relation mellan personen och föremålet är knappast tillräckligt. Vi kan ha mängder av relationer till föremål av olika slag utan att föremålen därför ägs av oss. Det krävs därför även en ytterligare aspekt av ägandet, nämligen relationen till andra människor. Andra människor ska känna till att du "äger", och äganderätten utesluter därmed icke-ägare. För att upprätthålla äganderätten, och därmed ge äganderätten mening, har staten instiftat regler om ägandeskydd, t ex stöld, snatteri, bedrägeri, egenmäktigt förfarande, skadegörelse m.m. Ja, det finns helt enkelt en mängd olika regler som ska skydda ägandet. Utan de senare reglerna från statens sida har äganderätten ingen betydelse för den enskilde. Det är också en antydan om att äganderätten knappast är en "naturlig rätt", utan blott en av människan skapad rättighet.
John Lockes och Robert Nozicks idéer om att ägandet är en naturlig rättighet är minst sagt en tankevurpa, för var i naturen och i stjärnorna står skrivet att jag ska äga min dator, min tv, mina kläder? Ingenstans. Allt mitt ägande är produkter av olika slags relationer, av eget och andras arbete. För övrigt är det intressant att i sammanhanget påpeka att den naturliga rättigheten att äga för Locke endast gällde män. Förstås. (Hur skulle en kvinna kunna ha naturlig rätt till att äga?). Det gör om möjligt tanken än mer absurd.
Lika märkligt förefaller Hegel resonera kring äganderätten: "En person har rätt att inrikta sin vilja på varje föremål för att tillgodose sina faktiska och påtagliga ändamål. Föremålet blir på så vis hans. Eftersom det inte har något ändamål i sig, får det sin mening och sin själ från hans vilja. Mänskligheten har en absolut rätt att tillskansa sig alla föremål." (F. Hegel, Grundlinien der Philosophie des Rechts, § 44). Blackstone är inne på samma spår, men utgår från Gud som instiftare av äganderätten. Här skulle alltså "urmänniskan", Adam i den bibliska berättelsen, ha äganderätt till hela jorden. Med en absolut rätt att tillskansa sig alla föremål, skulle vem som helst kunna sägas äga vad som helst.
Felix Cohen slutar för att bestämma äganderätten som "en av staten upprätthållen rätt att utesluta icke-ägare eller att ge dem tillträde." (Idéer om ägande, 1994, s 12). Cohen försvarar äganderätten med att den är praktisk, och att den bör utformas på det sätt som är bäst för ekonomisk produktivitet och andra samhälleliga mål. Den distributiva rättvisan är sålunda inget mål för Cohen. Däremot antar han inte att endast den rumsliga verkligheten är giltig.
Cohen accepterar alltså även ideellt ägande, vilket blir problematiskt med Hegels och Blackstones synsätt. Jag vill mena att kunskap som vi har i vår sinnliga besittning också är en form av ägande, och tycker att Cohen argumenterar övertygande. Andra har kunskap som inte jag äger, men jag kan få tillgång till den. T ex genom att prata med personen som har kunskapen. Då kommer jag också att äga kunskapen. Men betyder det därmed att jag har en naturlig rätt till den? Nja, det gör det väl knappast. Däremot betyder det att ägandet i sig är icke-exklusivt.
Det immateriella ägandet skiljer sig från det materiella såtillvida att många kan äga frukterna av en idé, t ex en bok som är upptryckt i miljontals exemplar. Lånar du ut gräsklipparen till grannen så kan varken du själv eller någon annan använda den samtidigt som din granne klipper gräset. Icke att förglömma är dock att immateriella tillgångar alltid också har en socialt-historisk komponent som innebär att en persons tankar ofta är beroende av såväl föregångares tankar såväl som samhällets historia. Inte heller den immateriella äganderätten torde kunna vara absolut.
Absolut och fullständig äganderätt i Hegels och Blackstones mening existerar antagligen inte någonstans i världen. Och det är kanske lika bra. Rudolf von Jhering beskriver att en absolut äganderätt skulle leda till samhällets upplösning. Samhället skulle helt enkelt inte kunna existera utan lagar om skatt, expropriation, regler om allmän olägenhet, grannrätt m.m. Det gäller sannolikt i högre grad dagens civiliserade länder än förhistoriska samhällen. Privategendom i den mening som vi förstår den är alltid underkastad begränsningar som grundas på rättigheterna hos andra individer i universum.
Den privata äganderätten har ifrågasatts av t ex Proudhon, som formulerade det kända slagordet "egendom är stöld" och tillika av Karl Marx, som också ifrågasatte de mänskliga rättigheterna såsom varandes endast borgerliga rättigheter, där han främst avser egendomsskyddet. Naturligtvis kan det förstås finnas fog för det sistnämnda påståendet, då egendomsskyddet i sig blir bevarande för en viss samhällsordning, nämligen gällande ordning. Men att kalla "egendom" stöld är lika felaktigt som att kalla "skatt" eller annan giltig legaldefinition för stöld. En stöld har vi först när rekvisiten i brottsbalken är uppfyllda. Menar man att det finns ett objektivt begrepp för "stöld" innan vi ens har ett språk (a priori) så blir det en logisk omöjlighet. Vi kan inte gärna ha teoretisk kunskap om någonting innan vi har ett språk så att vi kan förstå och relatera det till någonting i verkligheten. Cohens definition av ägande synes vara mest tillfredsställande, åtminstone hittills.
En absolut äganderätt existerar inte. Äganderätten är ingen naturlig rättighet, men inte heller är ägandet i sig "stöld". Vi kan rättfärdiga ägandet med nyttosynpunkter, därför att det är praktiskt att det finns ägande, eller kanske därför att det är rättvist att den som skapar ett visst arbete också åtnjuter frukterna av arbetet. Här kan förstås staten bestämma att såväl materiell som immateriell egendom ska åtnjuta sådant skydd.
Så tidigare skrev jag att jag ägde ca 300 böcker. Äger jag verkligen dessa? Ja, åtminstone så länge folkmajoriteten anser att jag gör det.
2005-07-11
Bloggutmaning. Att äga kunskap.
Jag har blivit ”bloggutmanad”. Det är, såvitt jag förstått det, ett slags kedjebrev där man vill förmå andra att avslöja någonting personligt eller göra det för egen del. Vad syftet med bloggutmaningen i övrigt är vet jag inte, men jag finner mig i strukturen, och svarar hövligt.
1. Hur många böcker äger du?
Frågan är ställd som om ägande vore ett självändamål. Varför är det så viktigt att veta hur många böcker jag äger? Om jag säger att jag äger 0 böcker, men samtidigt har läst 300 böcker, är inte det i så fall bättre än om jag äger 3000 böcker, men aldrig har ens ögnat igenom en? Låt säga att någon läst igenom alla sina 3000 böcker, men inte förstått en rad av vad han eller hon har läst. Är det verkligen mer eftersträvansvärt än någon som fått god behållning av en enda bok, den enda hon äger?
Jag äger ungefär 300 böcker. Men med tillgång till allmänna bibliotek såsom riksdagsbiblioteket, Stockholms Stadsbibliotek och Stockholms Universitetsbibliotek behöver jag heller inte äga fler. Bibliotekens roll för folkbildningen kan knappast underskattas, att biblioteken finns innebär att alla människor oavsett var de bor eller vilka inkomstförhållanden de har faktiskt har möjlighet att på egen hand ta del av kunskap.
Ägande behöver inte vara likalydande med kunskap. Bara för att du äger böcker, äger du inte nödvändigtvis kunskap.
2. Senast köpta bok
”Nya tankar, nya världar” av Erland Lagerroth. Författaren tar upp Prigogines idéer om dissipativa strukturer och Jantsch självorganiserande system. Driver tesen att människa och natur hänger samman och vänder sig mot den logiska positivismen. Klart spännande.
3. Senast lästa bok
”Free will” A very short introduction, av Thomas Pink. Trevlig och lättläst bok med intressanta tankar. Pink driver tesen om att människan har en fri vilja. Gör att man helt klart blir intresserad av att läsa mer. Den till synes enkla frågan om den fria viljan tycks närmast oändlig.
4. Fem böcker som betytt mycket för mig (som jag läst minst 3 gånger)
Frågan är metodiskt felställd. Jag har läst många böcker som betytt oerhört mycket för mig. Men bara för att en text i en bok kan ge ny inspiration för mig läser jag inte om samma bok två gånger till. Det vore bara slöseri med tid. Om boken betydde någonting för mig, gav mig en ny tanke eller ett nytt perspektiv så kommer den tanken i regel första gången jag läste den för mig inspirerande texten. Det är naturligtvis så att man kanske skulle kunna ångra sig och tycka någonting helt annat eller få en annan känsla när man läste om boken en andra eller tredje gång, men erfarenheten säger mig annat. Jag förväntar mig heller inte ett nytt slut på en repris av en film som jag sett på tv.
Sedan kan man förstås fråga sig vad innebörden av begreppet ”betydelse” är. När kan jag säga att en bok har betytt någonting för mig? Är det betydelse i mening personlig utveckling, betydelse i form av att den gett mig uppslag för hur jag ska överleva i en kapitalistisk ekonomi, betydelse i form av att jag kunnat undvika problem, betydelse i meningen att jag lärt mig någonting nytt, betydelse i meningen att jag fått inspiration?
Böcker som jag läst minst tre gånger är sällan böcker som gett mig nya perspektiv på tillvaron, utan det är i regel böcker som jag läst för att få ett högt betyg på en tentamen. För minnet är upprepning ofta väldigt välgörande. Jag har läst Rambergs standardverk ”Allmän avtalsrätt” mer än fem gånger, och fick förvisso gott betyg på avtalsrätten. I så motto har den väl betytt någonting för mig, men knappast särskilt mycket för min personliga utveckling. Inte heller har den gett mig några nya perspektiv på tillvaron i någon större utsträckning. Och dessa senare betydelser värderar jag mycket högt, samtidigt som jag inser att andra kan göra andra värderingar. Ska vi se till den ekonomiska betydelse, så är nog den bok som har gett mig mest ”Handledning för beskattning” som är utgiven av Riksskatteverket den bok som gett mig mest rent ekonomiskt. Det är å andra sidan ingen bestseller.
En av de allra viktigaste böckerna som jag läst är dock ”Karl Popper – Skrifter i urval” av David Miller som ger en god överblick och insikt i socialdemokraten Karl Poppers idéer om vetenskapsteori och social ingenjörskonst. Jag nöjer mig med den, så kanske sannolikheten att någon också snappar upp just denna bok är högre. Popper är en mycket intressant personlighet för övrigt, och klart underskattad som tydlig socialdemokratisk tänkare.
5. Fem personer som jag skulle vilja svarade på de här frågorna också.
Jag vill inte att ytterligare fem personer ska svara på den här bloggutmaningen. Jag vill inte att någon ska behöva ägna tid åt kedjebrev eller bloggutmaningar, utan rekommenderar istället alla som läser det här att gå ut i naturen och njuta av livet.
Anders Ekman
2005-07-08
Kritik till varje pris?
Som människor är vi begränsade. Vi har, trots att kanske en och annan 'objektivist' vill hävda annat, inte möjlighet att se, höra, känna och förstå allt som sker. Ändå utgår vi ofta från att vi kan det. Vi tror oss känna till alla sammanhang, vi är säkra på våra åsikter och våra slutsatser.
Frågan om "män är djur" och den efterföljande debatten är intressant på många sätt. Framförallt ställer jag mig två frågor:
1. Hur speglar media verkligheten?
2. Hur kommer det sig att vi ställer så låga krav på politisk retorik och kritik?
I SVT:s dokumentär Könskriget - del 2 (Dokument inifrån 22/5) säger ROKS dåvarande ordförande von Wachenfeldt "Ja, män är djur.". Enligt ROKS ordförande så pågick intervjun i 1,5 timme och föregicks av en diskussion kring Valerie Solanas "Scum Manifest" och en recension med ett utdrag ur boken: "Att kalla en man ett djur är att smickra honom.". Så på reporterns fråga: "Vad står det där?" så svarar von Wachenfeldt "Ja, män är djur. Tycker inte du det?". Det kan i ett sådant sammanhang förstås som: "Tycker inte du att det står så i texten?" vilket ju torde vara en högst relevant frågeställning då man bör förvänta sig att reportrar kan läsa (mer om detta på www.roks.se).
Man skulle kunna spegla reportaget och uttalandet på olika sätt. Det verkar onekligen som att det är taget ur sitt sammanhang, och sådant är förstås helt oacceptabelt. Det ställer också frågor om journalisters uppdrag: Är journalisternas uppdrag att spegla verkligheten, att fånga intresse hos människor, att göra vinst, att spegla sina egna åsikter eller att få andra att tycka på ett visst sätt?
Lite högre krav än att de ska fånga intresset hos allmänheten tycker jag att man borde kunna ställa på journalisterna. För att fånga intresset är lätt. Det är bara att skriva populistiskt och skandalartat, att nämna en "chock" och ett "raseri" någonstans i texten. För tv-journlisten är det bara att spela på känslorna. Att skriva eller rapportera sakligt och nyanserat är betydligt svårare.
Sedan till den kritik som riktats mot ROKS och feminismen i allmänhet.
Några av de hårdaste kritikerna har varit MUF:s ordförande Johan Forsell. I kommentarerna till von Wachenfeldts avgång skriver Forsell: "Sverige har inget större behov av en företrädare som kallar män för djur bedriver en politik som går ut på att män som ska klumpas ihop och göras skyldiga för allt elände i världen. Låt oss hoppas att Wachenfeldt inte blir ersatt av någon liknande dåre/.../"
Kritiken synes utgå från att uttalandet står för sig själv och inte har något sammanhang, såvida inte Forsell har någonting emot von Wachenfeldt som person.
Forsell ger sig emellertid inte med detta. Han skriver även i sammanhanget om Winberg som tar upp frågan om mäns våld mot kvinnor: "Sedan tillägger hon att 40% av de svenska kvinnorna blivit misshandlade av män, vilket är en siffra direkt hämtad från Lundgrens totalsågade avhandling "Slagen Dam". I själva verket är den siffran överdriven hela tretton gånger, enligt officiell svensk statistik."
Som jag tidigare skrivit här om argumentation så bör man avstå från argumentation som går ut på: "Men den undersökningen är ju gjord av X".
En sådan kritik framstår som högst obegåvad. Vill man kritisera en avhandling så kritiserar man metoderna, inte undersökaren i sig. Dessutom finns all anledning att ifrågasätta Forsells hänvisning. Vilken officiell statistik säger att kvinnor varken har blivit hotade eller misshandlade någon gång under deras livstid så att siffran 40% skulle vara 13 gånger lägre?
Menar han anmälda brott mot kvinnor? (för var och en som läst grundkursen i kriminologi, så vet man att detta inte är detsamma som faktiska antalet brott.). Menar han brottsofferstatistik? Eller är Forsell rädd för att ta en debatt om metoderna? Är det viktigare att rikta kritik än att rikta saklig kritik mot sina meningsmotståndare? Att tala illa om människor borde väl vilken MUF-fjortis som helst kunna göra. Man kan förvänta sig lite mer av en ordförande.
Visst, han har all rätt att tycka att feminister och kvinnojourer är skit. Vi har yttrande- och tryckfrihet i landet, och dessutom en ganska god sådan. Jag delar inte hans åsikter härvidlag, men Forsell ägnar sig i sitt inlägg inte bara åt "åsikter". Han påstår någonting. Och då bör man kunna ställa krav på saklighet, även om det är politik.
Jag vill veta vilka belägg han har för att hävda att siffran är tretton gånger lägre än 40% av kvinnorna som någon gång har blivit slagna eller hotade av en man. Därmed säger jag inte att 40% skulle vara rätt (även om det inte alls låter osannolikt), men det låter heller inte särskilt troligt att det skulle vara 13 gånger lägre bara för att man undersökt anmälningsstatistiken för ett visst år.
Så min poäng är (även denna gång); man bör skilja på politisk åsikt och faktapåstående. Även när man riktar kritik mot någon som man inte gillar.
Frågan om "män är djur" och den efterföljande debatten är intressant på många sätt. Framförallt ställer jag mig två frågor:
1. Hur speglar media verkligheten?
2. Hur kommer det sig att vi ställer så låga krav på politisk retorik och kritik?
I SVT:s dokumentär Könskriget - del 2 (Dokument inifrån 22/5) säger ROKS dåvarande ordförande von Wachenfeldt "Ja, män är djur.". Enligt ROKS ordförande så pågick intervjun i 1,5 timme och föregicks av en diskussion kring Valerie Solanas "Scum Manifest" och en recension med ett utdrag ur boken: "Att kalla en man ett djur är att smickra honom.". Så på reporterns fråga: "Vad står det där?" så svarar von Wachenfeldt "Ja, män är djur. Tycker inte du det?". Det kan i ett sådant sammanhang förstås som: "Tycker inte du att det står så i texten?" vilket ju torde vara en högst relevant frågeställning då man bör förvänta sig att reportrar kan läsa (mer om detta på www.roks.se).
Man skulle kunna spegla reportaget och uttalandet på olika sätt. Det verkar onekligen som att det är taget ur sitt sammanhang, och sådant är förstås helt oacceptabelt. Det ställer också frågor om journalisters uppdrag: Är journalisternas uppdrag att spegla verkligheten, att fånga intresse hos människor, att göra vinst, att spegla sina egna åsikter eller att få andra att tycka på ett visst sätt?
Lite högre krav än att de ska fånga intresset hos allmänheten tycker jag att man borde kunna ställa på journalisterna. För att fånga intresset är lätt. Det är bara att skriva populistiskt och skandalartat, att nämna en "chock" och ett "raseri" någonstans i texten. För tv-journlisten är det bara att spela på känslorna. Att skriva eller rapportera sakligt och nyanserat är betydligt svårare.
Sedan till den kritik som riktats mot ROKS och feminismen i allmänhet.
Några av de hårdaste kritikerna har varit MUF:s ordförande Johan Forsell. I kommentarerna till von Wachenfeldts avgång skriver Forsell: "Sverige har inget större behov av en företrädare som kallar män för djur bedriver en politik som går ut på att män som ska klumpas ihop och göras skyldiga för allt elände i världen. Låt oss hoppas att Wachenfeldt inte blir ersatt av någon liknande dåre/.../"
Kritiken synes utgå från att uttalandet står för sig själv och inte har något sammanhang, såvida inte Forsell har någonting emot von Wachenfeldt som person.
Forsell ger sig emellertid inte med detta. Han skriver även i sammanhanget om Winberg som tar upp frågan om mäns våld mot kvinnor: "Sedan tillägger hon att 40% av de svenska kvinnorna blivit misshandlade av män, vilket är en siffra direkt hämtad från Lundgrens totalsågade avhandling "Slagen Dam". I själva verket är den siffran överdriven hela tretton gånger, enligt officiell svensk statistik."
Som jag tidigare skrivit här om argumentation så bör man avstå från argumentation som går ut på: "Men den undersökningen är ju gjord av X".
En sådan kritik framstår som högst obegåvad. Vill man kritisera en avhandling så kritiserar man metoderna, inte undersökaren i sig. Dessutom finns all anledning att ifrågasätta Forsells hänvisning. Vilken officiell statistik säger att kvinnor varken har blivit hotade eller misshandlade någon gång under deras livstid så att siffran 40% skulle vara 13 gånger lägre?
Menar han anmälda brott mot kvinnor? (för var och en som läst grundkursen i kriminologi, så vet man att detta inte är detsamma som faktiska antalet brott.). Menar han brottsofferstatistik? Eller är Forsell rädd för att ta en debatt om metoderna? Är det viktigare att rikta kritik än att rikta saklig kritik mot sina meningsmotståndare? Att tala illa om människor borde väl vilken MUF-fjortis som helst kunna göra. Man kan förvänta sig lite mer av en ordförande.
Visst, han har all rätt att tycka att feminister och kvinnojourer är skit. Vi har yttrande- och tryckfrihet i landet, och dessutom en ganska god sådan. Jag delar inte hans åsikter härvidlag, men Forsell ägnar sig i sitt inlägg inte bara åt "åsikter". Han påstår någonting. Och då bör man kunna ställa krav på saklighet, även om det är politik.
Jag vill veta vilka belägg han har för att hävda att siffran är tretton gånger lägre än 40% av kvinnorna som någon gång har blivit slagna eller hotade av en man. Därmed säger jag inte att 40% skulle vara rätt (även om det inte alls låter osannolikt), men det låter heller inte särskilt troligt att det skulle vara 13 gånger lägre bara för att man undersökt anmälningsstatistiken för ett visst år.
Så min poäng är (även denna gång); man bör skilja på politisk åsikt och faktapåstående. Även när man riktar kritik mot någon som man inte gillar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
