Jag konstaterar att jag har bloggat i ett år nu.
I stort sett har bloggandet infriat mina förväntningar, dvs jag tycker att jag har utvecklats i tanken och fått lite ökad struktur på saker och ting.
När jag började med bloggandet så hoppades jag att jag skulle kunna hitta en tillförlitlig filosofisk teori och hitta strukturer som jag kunde förstå. I vissa avseenden har det lyckats ganska väl, men på ett övergripande plan så har det nog snarare blivit så att jag bara har insett vilken enorm svårighet det är att visa varför man tycker någonting. Att tycka saker är inte svårt, det kan vem som helst göra, men det är just att svara på frågan varför man tycker som kan bli närmast omöjlig att ge något bra svar på.
Ändå är oftast tyckandet så mycket viktigare i dagens politiska klimat. "Jag tycker, alltså är jag" tycks devisen vara. Valsimulatorer och opinionsundersökningar lär vi få se i oändligt antal det här året. Och journalisterna kommer att pressa politikerna att säga sin "åsikt" som sedan blir redigerad till ett "ja" eller ett "nej" i en tidning eller ett klipp i teverutan.
Jag har på den här resan upptäckt några hinder för att förstå andra och för att få andra att förstå vad man själv menar.
1) Språket. Språket är ett oerhört effektivt kommunikationsmedel. Samtidigt så måste språket tolkas; dels av den som använder det, dels av den som skall förstå det. Ibland händer det att två personer talar om samma sak men tror att de är oense för att de använder olika ord. Samtidigt kan människor också använda samma ord när vi talar om helt olika saker, begrepp som t ex "demokrati" och "kapitalism" används ofta på detta sätt.
2) Verklighetsuppfattning. Det har en stor betydelse om man t ex erkänner sociala strukturer som existerande eller ej. För den som enbart ser "det individuella" kan missa det sociala samspelet och dess psykologiska och sociala betydelse för individen.
3) Oöverblickbarheten. Att förstå hur en annan människa tänker, och i vilka stunder hon tänker på ett visst sätt, och i en annan stund på ett visst sätt, är närmast en omöjlighet (till och med emellanåt för henne själv). Vidare är det svårt att återge hur en annan människas teorier förhåller sig till fakta, en persons teoribildning är aldrig komplett. Psykologiska kategoriseringar gör också att människor emellanåt gör felaktiga tolkningar av enkla fakta. Många tror sig veta vilka åsikter jag har för att jag kallar mig "socialdemokrat". Många gånger har de fel, eftersom de grundat sig på faktumet att jag är socialdemokrat, inte på vad jag tycker eller varför jag tycker det.
4) Stolthet. Att säga "det där var nog helt feltänkt av mig!" är tyvärr ingenting människor skyltar med. Det bor väldigt mycket stolthet i människor, så även i mig förstås. Den som hela tiden påpekar sina egna felaktiga resonemang kan för många verka som en dålig debattör, till skillnad från den som visar på förträffligheten i sitt eget tänkande. Men en dålig debattör är snarast den senare, då denne med all sannolikhet antingen är en dogmatiker eller saknar självinsikt. Kunde vi acceptera att vi ofta gör felaktigheter i vårt tänkande, och att vi inte alls har en så självklar helhetsbild av allt som finns, så tror jag att alla med stolthet oftare kunde säga "här var felet i mitt tänkande, så här borde jag ju ha tänkt istället!".
Med detta sagt önskar jag en god fortsättning på ett spännande valår.
Mvh
Anders
2005-12-29
Moralgåta
Om det fanns ett piller som gjorde människan maximalt lycklig, glad, nyfiken och vetgirig samt ytterst rationell, ja, så rationell att vi därmed såg alla objektiva sanningar som finns att se - skulle det vara försvarbart att tvinga människor att äta pillret?
2005-12-25
Brott och rädsla
I dagens Aftonbladet skriver ett antal äldre socialdemokrater om brott och rädsla kopplat till välfärd. Det finns anledning att kommentera artikeln.
Artikelförfattarna skriver att människor är rädda för att gå ut. Stämmer detta? Ja, så kan det naturligtvis vara. I många fall är säkerligen en personlig rädsla befogad. För en kvinna vars man misshandlar henne så kan det vara befogat att vara rädd när hon kommer hem på kvällen.
I andra fall är rädslan kraftigt överdriven och står inte i relation till de verkliga riskerna (BRÅ, 1991). Detta av en enkel anledning: En upplevelse eller en känsla är inte samma sak som hur det faktiskt förhåller sig. I artikeln skriver artikelförfattarna också att de "upplever" att rättskipningen har mjukats upp. Ingen kan ta ifrån dem deras känsla, och det kanske finns anledning att hålla med. Men att argumentera mot en känsla av hur någon upplever någonting är en omöjlighet.
Och mitt i denna känslostorm uppstår lätt den missriktade lösningens logik. Den kommer inte att handla om att lösa problemen, vare sig med den faktiska brottsligheten eller med rädslan (det bör observeras att detta rör sig om helt skilda ting för den som vill bekämpa brott). Den missriktade lösningens logik handlar istället om snabba konservativa rop på mer polis, mer kontroll, fler fängelser och hårdare tag som lösningen på i grunden sociala problem. En kraftig fokusering på fler poliser och fler fängelser kommer att ytterligare spä på rädslan. Den onda spiralen leder till en samhällsdystopi där ledorden är kontroll, övervakning och polis. Sådana samhällen har vi god historisk kännedom om.
För egen del är jag inte rädd för att gå ut och har aldrig varit det. Kanske är jag en modig person. Kanske blandar jag mig alltför sällan in i gängstrider. Kanske fick jag en trygg uppväxt och kanske har jag en alltför god uppfostran. Min upplevda trygghet är mycket hög, samtidigt som jag statistiskt sett ligger i farozonen som ung man som tycker om att vistas ute. Kanske följer det ett sociologiskt mönster.
Studier visar nämligen att de som i samhället är mest rädda för att utsättas för brott också är de som i minst utsträckning riskerar att bli offer för brott. Mest rädda är äldre kvinnor som sällan lämnar hemmet, mest utsatta - när det gäller våldsbrott - är unga män i utemiljö. De äldre kvinnorna är minst utsatta, de unga männen i utemiljön är de mest utsatta.
Man kan fråga sig vad människors rädsla i vårt tekniskt utvecklade samhälle egentligen beror på. En undersökning gjord av två isländska forskare, Gunnlaugsson och Órisdóttir (2001), visar att massmediernas rapportering har stor betydelse för hur människor upplever rädsla. Gunnlaugsson har också visat att mediers ökade rapportering om brott, kan få människor att tro att det begås fler brott, trots att en individuell känsla ju inte kan motsvara den verkliga bilden av brottsligheten. Inte ens om det är en framstående person som har känslan.
Man får heller inte glömma att det finns mängder med människor som tjänar på att andra människor är rädda. Aftonbladet är en sådan intressent. Rädsla säljer lösnummer. Lösnummer är det som håller Aftonbladet levande. Andra intressenter som tjänar på att människor är rädda är vaktbolagen och företag som säljer larm och övervakningsutrustning. Rädsla säljer och ger vinst.
Rent faktiskt gäller också en annan bild än den som artikelförfattarna upplever: Antalet livstidsdömda har ökat, straffen har generellt sett förlängts, benådningarna har minskat, antalet poliser har ökat, anslagen till polisen har ökat, fler brottsrubriceringar har tillkommit, permissioner har inskränkts, polisens möjligheter att kontrollera och övervaka har förstärkts.
Det har blivit betydligt hårdare tag rent faktiskt. De enda som upplever det är sannolikt de människor som dömts för brott. Men få skulle komma på att undersöka saken närmare. Vi går hellre på våra känslor än på vad som faktiskt är fallet, vilket kan få förödande konsekvenser.
Kommentaren om att Sverige är ett välfärdsland först när vi också har trygghet mot brott förtjänar också en kommentar. Sverige är ett välfärdsland. Vi har en hög offentlig service som omfattar alla, vi har en god sjukvård, vi är högutbildade och bor bra, vi har en väl utbyggd infrastruktur, vi har ett väl utbyggt socialförsäkringssystem, trygghet i anställningen och ytterst få människor som lever under fattigdomsgränsen. Sverige placerar sig på sjätte plats i FN-organets UNDP:s mätningar av välfärd och tillväxt för 2004: www.undp.org
Vad artikelförfattarna glömmer är att välfärd i sig kan leda till ökad brottslighet. Det har vi sett under 1900-talet då välfärden ökat markant i Sverige. Det hela är ganska logiskt. Med ökad välfärd ökar tillfällena till brott (Om tillfällighetsstrukturens betydelse för brottsligheten, se Cohen & Felson, 1979). Detaljhandelns framväxt innebär att människor får fler tillfällen att plocka på sig saker, det ökande antalet bilar innebär att tillfällen för trafikbrott ökar (trafikbrotten motsvarar ungefär 1/3 av alla anmälda brott) och tekniksektorns framväxt med mobiltelefoni m.m. ökar också stöldrisken.
Trots detta är välfärdspolitiken antagligen det viktigaste instrumentet för att bekämpa brottslighet. Och trots att det är svårt att visa på synliga resultat av sociala brottspreventionsåtgärder ger forskaren Hannu Takala följande råd som det viktigaste brottsförebyggande rådet: "Satsa på välfärd för alla, på socialt skydd och en politik som förebygger utslagning."
Anders Ekman
Artikelförfattarna skriver att människor är rädda för att gå ut. Stämmer detta? Ja, så kan det naturligtvis vara. I många fall är säkerligen en personlig rädsla befogad. För en kvinna vars man misshandlar henne så kan det vara befogat att vara rädd när hon kommer hem på kvällen.
I andra fall är rädslan kraftigt överdriven och står inte i relation till de verkliga riskerna (BRÅ, 1991). Detta av en enkel anledning: En upplevelse eller en känsla är inte samma sak som hur det faktiskt förhåller sig. I artikeln skriver artikelförfattarna också att de "upplever" att rättskipningen har mjukats upp. Ingen kan ta ifrån dem deras känsla, och det kanske finns anledning att hålla med. Men att argumentera mot en känsla av hur någon upplever någonting är en omöjlighet.
Och mitt i denna känslostorm uppstår lätt den missriktade lösningens logik. Den kommer inte att handla om att lösa problemen, vare sig med den faktiska brottsligheten eller med rädslan (det bör observeras att detta rör sig om helt skilda ting för den som vill bekämpa brott). Den missriktade lösningens logik handlar istället om snabba konservativa rop på mer polis, mer kontroll, fler fängelser och hårdare tag som lösningen på i grunden sociala problem. En kraftig fokusering på fler poliser och fler fängelser kommer att ytterligare spä på rädslan. Den onda spiralen leder till en samhällsdystopi där ledorden är kontroll, övervakning och polis. Sådana samhällen har vi god historisk kännedom om.
För egen del är jag inte rädd för att gå ut och har aldrig varit det. Kanske är jag en modig person. Kanske blandar jag mig alltför sällan in i gängstrider. Kanske fick jag en trygg uppväxt och kanske har jag en alltför god uppfostran. Min upplevda trygghet är mycket hög, samtidigt som jag statistiskt sett ligger i farozonen som ung man som tycker om att vistas ute. Kanske följer det ett sociologiskt mönster.
Studier visar nämligen att de som i samhället är mest rädda för att utsättas för brott också är de som i minst utsträckning riskerar att bli offer för brott. Mest rädda är äldre kvinnor som sällan lämnar hemmet, mest utsatta - när det gäller våldsbrott - är unga män i utemiljö. De äldre kvinnorna är minst utsatta, de unga männen i utemiljön är de mest utsatta.
Man kan fråga sig vad människors rädsla i vårt tekniskt utvecklade samhälle egentligen beror på. En undersökning gjord av två isländska forskare, Gunnlaugsson och Órisdóttir (2001), visar att massmediernas rapportering har stor betydelse för hur människor upplever rädsla. Gunnlaugsson har också visat att mediers ökade rapportering om brott, kan få människor att tro att det begås fler brott, trots att en individuell känsla ju inte kan motsvara den verkliga bilden av brottsligheten. Inte ens om det är en framstående person som har känslan.
Man får heller inte glömma att det finns mängder med människor som tjänar på att andra människor är rädda. Aftonbladet är en sådan intressent. Rädsla säljer lösnummer. Lösnummer är det som håller Aftonbladet levande. Andra intressenter som tjänar på att människor är rädda är vaktbolagen och företag som säljer larm och övervakningsutrustning. Rädsla säljer och ger vinst.
Rent faktiskt gäller också en annan bild än den som artikelförfattarna upplever: Antalet livstidsdömda har ökat, straffen har generellt sett förlängts, benådningarna har minskat, antalet poliser har ökat, anslagen till polisen har ökat, fler brottsrubriceringar har tillkommit, permissioner har inskränkts, polisens möjligheter att kontrollera och övervaka har förstärkts.
Det har blivit betydligt hårdare tag rent faktiskt. De enda som upplever det är sannolikt de människor som dömts för brott. Men få skulle komma på att undersöka saken närmare. Vi går hellre på våra känslor än på vad som faktiskt är fallet, vilket kan få förödande konsekvenser.
Kommentaren om att Sverige är ett välfärdsland först när vi också har trygghet mot brott förtjänar också en kommentar. Sverige är ett välfärdsland. Vi har en hög offentlig service som omfattar alla, vi har en god sjukvård, vi är högutbildade och bor bra, vi har en väl utbyggd infrastruktur, vi har ett väl utbyggt socialförsäkringssystem, trygghet i anställningen och ytterst få människor som lever under fattigdomsgränsen. Sverige placerar sig på sjätte plats i FN-organets UNDP:s mätningar av välfärd och tillväxt för 2004: www.undp.org
Vad artikelförfattarna glömmer är att välfärd i sig kan leda till ökad brottslighet. Det har vi sett under 1900-talet då välfärden ökat markant i Sverige. Det hela är ganska logiskt. Med ökad välfärd ökar tillfällena till brott (Om tillfällighetsstrukturens betydelse för brottsligheten, se Cohen & Felson, 1979). Detaljhandelns framväxt innebär att människor får fler tillfällen att plocka på sig saker, det ökande antalet bilar innebär att tillfällen för trafikbrott ökar (trafikbrotten motsvarar ungefär 1/3 av alla anmälda brott) och tekniksektorns framväxt med mobiltelefoni m.m. ökar också stöldrisken.
Trots detta är välfärdspolitiken antagligen det viktigaste instrumentet för att bekämpa brottslighet. Och trots att det är svårt att visa på synliga resultat av sociala brottspreventionsåtgärder ger forskaren Hannu Takala följande råd som det viktigaste brottsförebyggande rådet: "Satsa på välfärd för alla, på socialt skydd och en politik som förebygger utslagning."
Anders Ekman
2005-12-23
Har vi ansvar för andras dåliga moral?
Några har föreslagit att Barbro Holmberg, eller i vart fall migrationsverkets GD Janna Valik, måste avgå för att migrationsverket har anställda som haft dåligt omdöme och dålig moral. Jag vill föreslå att Holmbergs moraliska ansvar i denna fråga är lika med noll. Valik kan gott blanda sig i av andra orsaker, men egentligen är det heller inte hennes moraliska ansvar att några på den myndighet hon är satt att leda beter sig som svin.
Jag vill först och främst ställa mig frågan: Är vi allmänt sett ansvariga för andra människors dåliga moral?
Generellt sett skulle väl få anse det. Om jag skulle tycka att judar är sämre människor och därför borde dödas, så kan det tyckas svårt att mena att min omgivning har ett moraliskt ansvar att få mig att tycka annorlunda. Förvisso kanske hade man kunnat mena att mina föräldrar eller dåligt sällskap skulle kunna ha ett visst ansvar för att jag hade en sådan omoralisk åsikt, men det hade ju lika gärna kunnat vara någon annan slags orsak som gjort att jag tagit fasta på just en sådan idé.
Att jag har en dålig moral är möjligen samhällets fel, men om vi erkänner en fri vilja och det (någorlunda) fria valet, så torde slutsatsen bli att jag i slutänden faktiskt själv har det största ansvaret för de handlingar jag väljer att göra och för den moraliska hållning jag väljer att inta i en viss situation. Om jag på ett judiskt konvent skulle nämna att judar är sämre människor och förtjänar döden så är det inte bara ett exempel på dålig moral, utan också på bristande omdöme. Men även mitt val att säga en sådan sak i ett sådant sammanhang torde, förutsatt att den fria viljan existerar, vara just mitt ansvar. Inte någon annans.
Nå. Det kan ju anföras att just en ledare borde ha ett ansvar för andra människors dåliga moral, för att uppfostra och mana till bättring så att personen med dålig moral får en högre konformitet med övriga samhället, dvs att det är ett intrinsikalt värde, gott i sig, att alla tycker som ledaren. Nu tycker jag förvisso att folk har ett eget ansvar för sin egen moral, och jag vill verkligen inte att politiker eller ledare ska ha ansvaret för vad jag tycker. Det skulle lätt sluta i åsiktsfascism. Men låt oss bortse från detta en stund.
Vilka krav skulle vi då ställa på ledaren för att denne skulle anses ha ansvar för min dåliga moral? Ett rimligt krav är att ledarens beteende först och främst på något sätt har orsakat min dåliga moral. Inte bara bör det ha orsakat mitt beteende i mer allmän mening, utan orsaken bör också vara adekvat, dvs att det är uppenbart att någonting ledaren har sagt eller gjort verkligen har påverkat mig så att jag handlat på ett visst omoraliskt sätt.
Då kan jag gå med på att det inte är otänkbart att även ledaren har ett ansvar för min omoral. Men jag är ju knappast utan skuld för min omoral. Skulle någon anse det, så skulle denne antagligen också tvingats fria mängder med människor som i Nürnbergrättegångarna bara anförde: ”Jag följde ju bara order.”. Slutsatsen är grym, men rimlig: Nazismens hantlangare följde inte alls bara order, de hade ett eget moraliskt ansvar också. De agerade ju själva. Det var inte Führern som styrde deras armar och ben, och det var inte Führern som tänkte deras tankar.
Sedan var det förvisso olyckliga omständigheter att de föddes just under en period då Hitler regerade. Deras liv hade säkerligen tett sig väldigt annorlunda om de fötts idag, och de hade antagligen inte behövt ta de extrema ställningstagandena som de en gång tog.
En viktig skillnad gentemot nazisternas invändningar är att handläggarna på migrationsverket inte har handlat på order av någon. De har haft bristande omdöme och en dålig moralisk uppfattning. Men detta är någonting som de själva ansvarar för. Inte Barbro Holmberg, inte deras föräldrar, inte deras lärare, inte deras dåliga sällskap, inte någon rasistisk kultur på migrationsverket. Att de agerat på ett visst sätt beror förstås på någonting, men i slutänden har de ansvaret själva för vad de sagt och gjort.
Så till huvudfrågan: Ska migrationsministern hållas ansvarig för att det finns enskilda människor som beter sig som svin? Ska generaldirektören hållas ansvarig?
Eftersom det inte på något sätt visats att det existerar vare sig orsakssammanhang eller adekvans i förhållande till uttalandena och handlingarna, så är redan här mitt svar nej. Men det bör också poängteras att även om det varit så att detta fanns, måste för ansvar krävas att personens handlingar varit inom den möjligt ansvariges kontroll. Och att ha kontroll över vad en människa ska säga är inte möjligt, såvida inte ledaren skär bort tungan av de människor han eller hon vill utöva kontroll över. Det vore dock en ganska drastisk åtgärd, och knappast någonting önskvärt att ledare hade en sådan makt över enskilda.
En syn på ansvarsbegreppet som innebär att det för ansvar inte krävs vare sig kausalitet, adekvans eller kontroll för att vi ska säga att personen har ansvar leder till att det blir mycket svårt att skilja reellt ansvar från ett allmänt ansvar eller från inget ansvar alls. Är vi ansvariga för tredje världens lidande? Vi ser ju bara på. Är vi ansvariga för kommunismens övergrepp i Kina? Vi ser ju bara på.
Så vilket ansvar har Holmberg nu då för det inträffande? Ska hon avgå för att det finns rötägg i förvaltningen? Ska hon upprätta en etisk plan för migrationsverket? Ska hon dra in alla ekonomiska medel till verket?
Min åsikt är tydlig. Förutom att hon i likhet med alla andra kan fördöma handläggarna i moralisk mening, så ska hon inte göra ett dugg. Jag vill inte ha ministerstyre i Sverige. Jag vill inte att politikerna ska gå in och styra över varje enskilt beslut och ta på sig ansvar där de saknar insyn. Kontroll och ansvar ska följa hand i hand. Att ropa på ministrars avgång varje gång en människa är omoralisk eller brister i något avseende kommer att bli tröttsamt i längden. För människor är omoraliska och brister någon gång i livet. Allt beror på hur omgivningen tolkar dem. Vad som är omoral idag, är moral i morgon.
Framförallt är det här en fråga för myndighetens chef, Janna Valik. Det rör sig om en ledningsfråga som hon organisatoriskt måste lösa. Verket har uppenbarligen anställda som beter sig som vore de kommendanter från SS-lägren. Det är naturligtvis oacceptabelt. Men någon skuld för enskilda anställdas dåliga moral har hon inte om adekvans, kausalitet och kontroll över den enskildes handling har saknats (vilket med all sannolikhet är fallet).
Politiker ska inte heller ta ansvar för att det finns människor med dålig moral eller bristande omdöme. Det har faktiskt folk själva ett ansvar för. Däremot är det politikernas uppgift att skapa ramar för samhället så att dylika övergrepp och omoraliska handlingar minimeras. Det gör man bland annat genom en stark grundlag som betonar människors lika värde och respekten för individen.
Man gör det inte genom att tro att allt som händer och all omoral i samhället är en uppgift för politiker. Det är det inte.
Anders Ekman
Jag vill först och främst ställa mig frågan: Är vi allmänt sett ansvariga för andra människors dåliga moral?
Generellt sett skulle väl få anse det. Om jag skulle tycka att judar är sämre människor och därför borde dödas, så kan det tyckas svårt att mena att min omgivning har ett moraliskt ansvar att få mig att tycka annorlunda. Förvisso kanske hade man kunnat mena att mina föräldrar eller dåligt sällskap skulle kunna ha ett visst ansvar för att jag hade en sådan omoralisk åsikt, men det hade ju lika gärna kunnat vara någon annan slags orsak som gjort att jag tagit fasta på just en sådan idé.
Att jag har en dålig moral är möjligen samhällets fel, men om vi erkänner en fri vilja och det (någorlunda) fria valet, så torde slutsatsen bli att jag i slutänden faktiskt själv har det största ansvaret för de handlingar jag väljer att göra och för den moraliska hållning jag väljer att inta i en viss situation. Om jag på ett judiskt konvent skulle nämna att judar är sämre människor och förtjänar döden så är det inte bara ett exempel på dålig moral, utan också på bristande omdöme. Men även mitt val att säga en sådan sak i ett sådant sammanhang torde, förutsatt att den fria viljan existerar, vara just mitt ansvar. Inte någon annans.
Nå. Det kan ju anföras att just en ledare borde ha ett ansvar för andra människors dåliga moral, för att uppfostra och mana till bättring så att personen med dålig moral får en högre konformitet med övriga samhället, dvs att det är ett intrinsikalt värde, gott i sig, att alla tycker som ledaren. Nu tycker jag förvisso att folk har ett eget ansvar för sin egen moral, och jag vill verkligen inte att politiker eller ledare ska ha ansvaret för vad jag tycker. Det skulle lätt sluta i åsiktsfascism. Men låt oss bortse från detta en stund.
Vilka krav skulle vi då ställa på ledaren för att denne skulle anses ha ansvar för min dåliga moral? Ett rimligt krav är att ledarens beteende först och främst på något sätt har orsakat min dåliga moral. Inte bara bör det ha orsakat mitt beteende i mer allmän mening, utan orsaken bör också vara adekvat, dvs att det är uppenbart att någonting ledaren har sagt eller gjort verkligen har påverkat mig så att jag handlat på ett visst omoraliskt sätt.
Då kan jag gå med på att det inte är otänkbart att även ledaren har ett ansvar för min omoral. Men jag är ju knappast utan skuld för min omoral. Skulle någon anse det, så skulle denne antagligen också tvingats fria mängder med människor som i Nürnbergrättegångarna bara anförde: ”Jag följde ju bara order.”. Slutsatsen är grym, men rimlig: Nazismens hantlangare följde inte alls bara order, de hade ett eget moraliskt ansvar också. De agerade ju själva. Det var inte Führern som styrde deras armar och ben, och det var inte Führern som tänkte deras tankar.
Sedan var det förvisso olyckliga omständigheter att de föddes just under en period då Hitler regerade. Deras liv hade säkerligen tett sig väldigt annorlunda om de fötts idag, och de hade antagligen inte behövt ta de extrema ställningstagandena som de en gång tog.
En viktig skillnad gentemot nazisternas invändningar är att handläggarna på migrationsverket inte har handlat på order av någon. De har haft bristande omdöme och en dålig moralisk uppfattning. Men detta är någonting som de själva ansvarar för. Inte Barbro Holmberg, inte deras föräldrar, inte deras lärare, inte deras dåliga sällskap, inte någon rasistisk kultur på migrationsverket. Att de agerat på ett visst sätt beror förstås på någonting, men i slutänden har de ansvaret själva för vad de sagt och gjort.
Så till huvudfrågan: Ska migrationsministern hållas ansvarig för att det finns enskilda människor som beter sig som svin? Ska generaldirektören hållas ansvarig?
Eftersom det inte på något sätt visats att det existerar vare sig orsakssammanhang eller adekvans i förhållande till uttalandena och handlingarna, så är redan här mitt svar nej. Men det bör också poängteras att även om det varit så att detta fanns, måste för ansvar krävas att personens handlingar varit inom den möjligt ansvariges kontroll. Och att ha kontroll över vad en människa ska säga är inte möjligt, såvida inte ledaren skär bort tungan av de människor han eller hon vill utöva kontroll över. Det vore dock en ganska drastisk åtgärd, och knappast någonting önskvärt att ledare hade en sådan makt över enskilda.
En syn på ansvarsbegreppet som innebär att det för ansvar inte krävs vare sig kausalitet, adekvans eller kontroll för att vi ska säga att personen har ansvar leder till att det blir mycket svårt att skilja reellt ansvar från ett allmänt ansvar eller från inget ansvar alls. Är vi ansvariga för tredje världens lidande? Vi ser ju bara på. Är vi ansvariga för kommunismens övergrepp i Kina? Vi ser ju bara på.
Så vilket ansvar har Holmberg nu då för det inträffande? Ska hon avgå för att det finns rötägg i förvaltningen? Ska hon upprätta en etisk plan för migrationsverket? Ska hon dra in alla ekonomiska medel till verket?
Min åsikt är tydlig. Förutom att hon i likhet med alla andra kan fördöma handläggarna i moralisk mening, så ska hon inte göra ett dugg. Jag vill inte ha ministerstyre i Sverige. Jag vill inte att politikerna ska gå in och styra över varje enskilt beslut och ta på sig ansvar där de saknar insyn. Kontroll och ansvar ska följa hand i hand. Att ropa på ministrars avgång varje gång en människa är omoralisk eller brister i något avseende kommer att bli tröttsamt i längden. För människor är omoraliska och brister någon gång i livet. Allt beror på hur omgivningen tolkar dem. Vad som är omoral idag, är moral i morgon.
Framförallt är det här en fråga för myndighetens chef, Janna Valik. Det rör sig om en ledningsfråga som hon organisatoriskt måste lösa. Verket har uppenbarligen anställda som beter sig som vore de kommendanter från SS-lägren. Det är naturligtvis oacceptabelt. Men någon skuld för enskilda anställdas dåliga moral har hon inte om adekvans, kausalitet och kontroll över den enskildes handling har saknats (vilket med all sannolikhet är fallet).
Politiker ska inte heller ta ansvar för att det finns människor med dålig moral eller bristande omdöme. Det har faktiskt folk själva ett ansvar för. Däremot är det politikernas uppgift att skapa ramar för samhället så att dylika övergrepp och omoraliska handlingar minimeras. Det gör man bland annat genom en stark grundlag som betonar människors lika värde och respekten för individen.
Man gör det inte genom att tro att allt som händer och all omoral i samhället är en uppgift för politiker. Det är det inte.
Anders Ekman
2005-12-20
Experterna bör inte nödvändigtvis styra
”Endast de mest intelligenta bör styra staten.”
För många högerteknokrater vars demokratisyn är ungefär i linje med Platons dystra demokratisyn (och som ju också ansåg att de visaste, filosoferna, borde styra staten) är ofta detta en rimlig inställning. Jag diskuterade detta för ett tag sedan, och kände att det kunde vara idé att skriva ett inlägg om just detta. Jag vill förklara varför jag inte anser det vara en särskilt rimlig hållning överhuvudtaget.
Här skall alltså först konstateras att jag förkastar varje ansträngning av att säga att "endast de mest intelligenta bör styra". Det vore faktiskt ren galenskap. Det betyder dock inte att jag inte instämmer i "det är bra att politiker är intelligenta". För det är naturligtvis bra med intelligenta politiker. Politiker får gärna vara smarta för mig. Skillnaden är att i det förra fallet så vet vi ingenting om vilka värden som politikerna vill föra över på oss, i det andra fallet så är det närmast en iakttagelse om önskvärda egenskaper hos en styrande.
För mig är det alltså värdena som en person har som är helt och hållet avgörande om jag röstar på personen (eller partiets företrädare i val). Att vara filosof eller att vara intelligent säger ingenting om hur den personen skulle styra t ex en stat. Filosofer har många olika åsikter och tankar. Likaså intelligenta människor. Det kan vara ”intelligent” att låta alla andra slava för sig. Men skulle människor verkligen vilja leva i en slavstat bara därför att det fanns en person som var mest intelligent av alla? Skulle vi acceptera intelligens som ett legitimt skäl för maktutövning, oavsett hur bestialisk denna maktutövning skulle te sig? Antagligen inte.
Anledningen är mycket enkel. Det följer nämligen inte med nödvändighet att experterna eller de mest intelligenta är de mest lämpade att uttala sig om normer och värderingar. Vad säger att en expert på patenträtt inte skulle förorda ett patentsystem där man får patent på t ex affärsmetoder och andra mycket långtgående patenträttigheter? Vad säger att en expert på genteknologi inte skulle förorda mänskliga kloner? Vad säger att en expert på skatter inte skulle förespråka 0% eller 65% i skatt? Vad säger att en expert i juridik inte skulle förespråka en ordning där gärningsmannen måste bevisa sin oskuld?
Problemet är att många tycks utgå från att experter är värdeneutrala, vilket naturligtvis är en myt. Det finns ingenting sådant som objektiv moral, som vi kan komma fram till genom vetenskapliga metoder och som endast behärskas av de kunnigaste inom området.
En god debattör jag högaktar ville visa att jag hade fel och gav mig följande exempel: "Per definition så har alltid den med kunskap större sannolikhet att fatta ett bättre beslut än en okunnigare, och eftersom allt annat är lika så är det bättre att låta de kunnigare styra.".
Det kan låta ganska övertygande, för vem vill ha en komplett idiot som styr över sig?Kärnpunkten här är dock vem som definierar vad som är ett "bättre" beslut. Ett ”bättre beslut” betyder inte någonting annat än ”bättre utifrån den samhällssyn jag själv representerar”. Det är en fråga om vilken moralisk inriktning som är bäst utifrån vad jag själv tycker.
Om det värsta utfallet för ett politiskt beslut på en skala var 0 med en kunnig person, och utfallet för en okunnig var högre än 0, t ex slumpmässigt 5 (och jag vill uppnå 10), så är det ju närmast självklart att välja den okunnige framför den kunnige om jag vill komma så nära min egen samhällssyn som möjligt och därmed maximera utfallet.
Om den kunnigare är en grym, men begåvad, fascist så föredrar jag nog till och med att slumpen avgör frågan än att det värsta scenariot (för mig) kommer att avgöra, dvs att fascisten styr. Alltså skulle en okunnig person som närmast tog slumpartade beslut i så fall vara betydligt bättre än en kunnig person som ville förslava mig och alla jag känner.
Om den kunnige fascisten säger att vi bör kunna döda människor för att få fram erkännanden (0), om den okunnige säger att vi inte bör få döda människor för att få fram erkännanden men åtminstone kunna bugga alla telefoner när som helst (5) så är det rationellt att välja (5) före (0), om jag själv förespråkar ett alternativ som inte står till buds, nämligen (10) att buggning ska få finnas, men vara mer inskränkt än i alternativet (5) genom t ex att bara inrikta sig på misstänkta, prövas i domstol et cetera.
Med detta vill jag visa att 1) det inte är irrationellt att förespråka en ordning där inte experterna styr samt att 2) experter är experter i sak, men att det inte ger ledning för vad som är moraliskt riktigt.
Vi bör tvärtom vara glada över att de styrande är precis som vilka andra människor som helst.
Det finns inga övermänniskor, det finns bara människor.
God jul och gott nytt år!
Anders Ekman
2005-12-08
Fråga om ohållbarheten i egoismen
Enligt den etiska egoismen sägs att var och en skall maximera sin egen välfärd och lycka, medan altruismen ses som en moraliskt förkastlig lära. Att maximera sin egen välfärd sägs enligt den etiska egoismen också vara "rationellt".
Men om en person, Bernt, får sin största lycka genom att ge åt andra människor och hjälpa andra till ett bättre liv (vilket ju iofs inte är otänkbart att vi hittar en sådan person ens i vårt liberala samhälle) vore det då inte rationellt att agera altruistiskt för Bernt?
Förvisso behöver inte en moralisk teori vara applicerbar för att vara sann, men hur trovärdig kan den etiska egoismen vara om dess slutsats kan bli att agera i enlighet med ett synsätt som läran i sig förkastar?
Men om en person, Bernt, får sin största lycka genom att ge åt andra människor och hjälpa andra till ett bättre liv (vilket ju iofs inte är otänkbart att vi hittar en sådan person ens i vårt liberala samhälle) vore det då inte rationellt att agera altruistiskt för Bernt?
Förvisso behöver inte en moralisk teori vara applicerbar för att vara sann, men hur trovärdig kan den etiska egoismen vara om dess slutsats kan bli att agera i enlighet med ett synsätt som läran i sig förkastar?
2005-12-03
Frihet, hets och tystnad
Ett gäng nazister gick på tunnelbanan och satte sig intill mig igår kväll. De skulle till en fest anordnad av svenska nazister. Männen var i trettioårsåldern, uniformerade i kängor och grön/svarta bomberjackor och rakade huvuden. De stank sprit och viftade med ölburkar i händerna. Två tjejer i femtonårsåldern, också i kängor och bomberjackor följde med och hejade ivrigt på männen. De började sjunga en sång med refrängen "Svastickan vajar" varvat med den svenska nationalsången och skrek "niggerfittor ska dö" m.m.
För den renlärige liberalen så har nazister rätt att säga vad de vill, när de vill. Och det är ju i och för sig en god principiell utgångspunkt, ja, det går närmast att beundra en sådan verklighetsfrånvänd och naiv principfasthet. Det behövs kanske människor som tycker så i ett ordnat demokratiskt samhälle. Desutom instämmer jag i att yttrandefriheten är viktig och grundläggande i en demokratisk stat.
Men för var och en som själv hade suttit där i vagnen, trots att ingen av nazisterna hotade någon enskild på tåget, var det närmast en självklarhet att nazisterna helt hade kontroll över människorna i vagnen. De utövade makt genom att bara finnas till, genom att ta plats, genom att skrika och hetsa, och de fick mod av de många människornas tystnad.
Ja, även jag höll tyst. Jag sjönk ner i min bok om normativ etik för att läsa hur man bör handla. Jag gjorde en snabb utilitaristisk beräkning att det var större nytta totalt sett att jag höll käften och fortsatte att leva än att säga någonting som gjort att jag kanske inte kommit till min station. Det slog mig också hur meningslöst det hade känts att bli misshandlad av någon av de där idioterna. Den julklappen tänkte jag mig heller inte bjuda dem på.
Om jag ska beskriva stämningen och känslan i tågvagnen så kan nog "rädsla" bäst beskriva den sociala situationen. Antagligen precis vad nazisterna ville uppnå. Jag upplevde mig ganska begränsad där jag satt. Jag kan tänka mig att de mörkhyade personerna som satt intill upplevde sig tämligen begränsade likaså. Det var ett subtilt angrepp mot människors lika värde.
Det slog mig att det verkligen behövs en lag som bekämpar handlingar som kränker principen om alla människors lika värde. Den ursprungliga lagen om hets mot folkgrupp tillkom år 1948. Bestämmelsen utgör förvisso en begränsning av den för varje samhälle viktiga yttrandefriheten. I en social kontext är dock lagen en fullt godtagbar inskränkning. Lagen om hets mot folkgrupp: "…innebär däremot ett fullt godtagbart krav på att även andra människors rättigheter och den grundläggande demokratiska principen om alla människors lika värde skall respekteras vid utövandet av dessa fri- och rättigheter." (prop 2001/02:59). Frihet för en människa måste ställas mot friheten för en annan. Samhället är mer komplext än bara ett antal principer uppställda vid varandra. Det bor en massa människor här också.
Efter att ha suttit och lyssnat på nazisternas hatiska tillrop i en halvtimme så tänkte jag också att det är märkligt att kärlek ska vara så oerhört svårt och komplicerat: Varför ser inte vissa annat än sitt eget och andra än sig själva?
Jag kom också att tänka på Niemöllers protest mot nazismen, som stärkte mig när jag satt där. Det kändes mer än någonsin riktigt att arbeta för ett samhälle som omfattar alla och att arbeta för ett mer kärleksfullt och solidariskt samhälle. I vissa fall används Niemöllers dikt för att försvara rätten att yttra sig till vilket pris som helst. Men Niemöller talar inte om diffusa principer, han talar om att människor av kött och blod i verkligheten. Han talar om att göra det moraliskt riktiga, om handlande i verkligheten.
Als sie die Sozialdemokraten einsperrten,
Als sie die Gewerkschafter holten,
Als sie die Juden holten,
Als sie mich holten,
Martin Niemöller (1892-1984)
* * *
För den renlärige liberalen så har nazister rätt att säga vad de vill, när de vill. Och det är ju i och för sig en god principiell utgångspunkt, ja, det går närmast att beundra en sådan verklighetsfrånvänd och naiv principfasthet. Det behövs kanske människor som tycker så i ett ordnat demokratiskt samhälle. Desutom instämmer jag i att yttrandefriheten är viktig och grundläggande i en demokratisk stat.
Men för var och en som själv hade suttit där i vagnen, trots att ingen av nazisterna hotade någon enskild på tåget, var det närmast en självklarhet att nazisterna helt hade kontroll över människorna i vagnen. De utövade makt genom att bara finnas till, genom att ta plats, genom att skrika och hetsa, och de fick mod av de många människornas tystnad.
Ja, även jag höll tyst. Jag sjönk ner i min bok om normativ etik för att läsa hur man bör handla. Jag gjorde en snabb utilitaristisk beräkning att det var större nytta totalt sett att jag höll käften och fortsatte att leva än att säga någonting som gjort att jag kanske inte kommit till min station. Det slog mig också hur meningslöst det hade känts att bli misshandlad av någon av de där idioterna. Den julklappen tänkte jag mig heller inte bjuda dem på.
Om jag ska beskriva stämningen och känslan i tågvagnen så kan nog "rädsla" bäst beskriva den sociala situationen. Antagligen precis vad nazisterna ville uppnå. Jag upplevde mig ganska begränsad där jag satt. Jag kan tänka mig att de mörkhyade personerna som satt intill upplevde sig tämligen begränsade likaså. Det var ett subtilt angrepp mot människors lika värde.
Det slog mig att det verkligen behövs en lag som bekämpar handlingar som kränker principen om alla människors lika värde. Den ursprungliga lagen om hets mot folkgrupp tillkom år 1948. Bestämmelsen utgör förvisso en begränsning av den för varje samhälle viktiga yttrandefriheten. I en social kontext är dock lagen en fullt godtagbar inskränkning. Lagen om hets mot folkgrupp: "…innebär däremot ett fullt godtagbart krav på att även andra människors rättigheter och den grundläggande demokratiska principen om alla människors lika värde skall respekteras vid utövandet av dessa fri- och rättigheter." (prop 2001/02:59). Frihet för en människa måste ställas mot friheten för en annan. Samhället är mer komplext än bara ett antal principer uppställda vid varandra. Det bor en massa människor här också.
Efter att ha suttit och lyssnat på nazisternas hatiska tillrop i en halvtimme så tänkte jag också att det är märkligt att kärlek ska vara så oerhört svårt och komplicerat: Varför ser inte vissa annat än sitt eget och andra än sig själva?
Jag kom också att tänka på Niemöllers protest mot nazismen, som stärkte mig när jag satt där. Det kändes mer än någonsin riktigt att arbeta för ett samhälle som omfattar alla och att arbeta för ett mer kärleksfullt och solidariskt samhälle. I vissa fall används Niemöllers dikt för att försvara rätten att yttra sig till vilket pris som helst. Men Niemöller talar inte om diffusa principer, han talar om att människor av kött och blod i verkligheten. Han talar om att göra det moraliskt riktiga, om handlande i verkligheten.
* * *
Als die Nazis die Kommunisten holten,
habe ich geschwiegen;
ich war ja kein Kommunist.
Als die Nazis die Kommunisten holten,
habe ich geschwiegen;
ich war ja kein Kommunist.
Als sie die Sozialdemokraten einsperrten,
habe ich geschwiegen;
ich war ja kein Sozialdemokrat.
Als sie die Gewerkschafter holten,
habe ich nicht protestiert;
ich war ja kein Gewerkschafter.
Als sie die Juden holten,
habe ich nicht protestiert;
ich war ja kein Jude.
Als sie mich holten,
gab es keinen mehr, der protestierte.
Martin Niemöller (1892-1984)
* * *
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
