Det är synd om politiken

Det är inte bara synd om människorna, Strindberg. Det är synd om politiken också.

Jag har svårt att tänka mig ett område som har sämre förutsättningar än just politiken. Å andra sidan har det nog alltid varit så. Kanske var förutsättningarna för politiken ännu sämre i antikens Grekland. Men sin usla grundförutsättning har politiken alltid kvar, vilket också får mig att tro att politiken aldrig kommer att bli bättre.

Jag ser främst tre förutsättningar för politiken som ger den dess mediokra ställning:

1. Politiken är alltid otillräcklig. Idéutveckling kan aldrig vara statisk, vilket innebär att det alltid finns mer att göra. Eller så kan någon annan göra någonting annat. Om vi inte anser att någonting är tillräckligt, kan vi kritisera det. Det som kritiseras sägs heller inte vara perfekt. Politiken kan således aldrig bli perfekt.

2. Människorna. Människor är komplicerade och komplexa varelser. Det finns ingen som kan förstå en annan människa till fullo. Känslor, erfarenheter och tankar som vi tänker kan inte helt förmedlas till andra. Människor gör hela tiden tolkningar, inte sällan på bristfälliga grunder. Grupptryck och andra mänskliga psykologiska företeelser innebär att andra faktorer än t ex rationella skäl kan avgöra en människas val.

3. Verkligheten. Politiken lever i en värld där verkligheten beskrivs olika för olika människor. Ibland beskrivs verkligheten strukturellt, och det kan var korrekt. Ibland beskrivs verkligheten individuellt, och det kan också vara korrekt. Ibland beskrivs inte vissa delar, men andra beskrivs på bekostnad av de andra delarna. Det gör det svårare för politiken att komma till sin rätt.

Så nog är det lite synd om politiken alltid. Och medan utvalda politiska skandaler rullar på i media så påminns vi igen om att det är synd om människorna.

Mvh
Anders

Studentspex eller verklighet?

Jag tillhör dem som verkligen uppskattar studentspex. Inte lika kul är det när studentspex blir rikspolitik och allvar och några killar får en idé om att de ska starta ett parti vars mål är ett "avskaffande av immaterialrätten (upphovsrätt, patent, varumärken och mönsterskydd) /.../". Partiet är också noga med att poängtera att det inte tar ställning "i några andra frågor, särskilt inte fördelningspolitiska frågor."

Problemet är dock att det s.k. piratpartiet faktiskt tar ställning i fördelningspolitiska och moraliska frågor, och att det finns fog för att säga att de här killarna nog inte riktigt insett vidden av att man måste ha argument för sin sak.

Upphovsrätten är en grundlagsskyddad rättighet och innebär ett skydd för individens intellektuella prestationer. Innan upphovsrätten använde vi oss av ett privilegiesystem, där staten tillerkände enskilda privilegier åt enskilda i form av en tidsbegränsad ensamrätt att trycka en skrift eller påbörja en tillverkning av något slag (Bernitz m fl, Immaterialrätt, 1995, s 4 ff). Staten lät meddela privilegium om det kunde visa ligga samhällsnytta i privilegiet. I ett sådant system blir författarna och uppfinnarna utlämnade till ett antal priviligerade.

Med franska revoultionen slog upphovsrätten igenom, och upphovsmannens intressen sattes främst. Sedan dess har en rad olika internationella konventioner genomdrivits för att säkerställa upphovsmännens rätt till sina egna verk. 1810 fick Sverige sin första upphovsrättslagstiftning. Upphovsrätten innebär bl a att upphovsmannen får själv avgöra när verket skall tryckas eller offentliggöras, han eller hon kan framställa exemplar av verket och har skydd för att ingen må förvanska hans eller hennes skapade konst eller text.

Immaterialrätten är idag en fråga om pengar och ekonomiska resurser. Fördelningspolitiskt är upphovsrätten i första hand ett ställningstagande för den person som har skapat ett visst verk. Det kan röra sig om konstnären som skapar en tavla, skribenten som skriver en artikel, talaren som håller ett tal, fotografen som tar en bild, författaren som skriver en bok och så vidare. Alla dessa behöver upphovsrätten för att klara sig i dagens ekonomiska system.

Förvisso är det inte troligt att Sverige skulle frånträda några som helst internationella konventioner på området, inte heller skulle vi gå ut ur EU enbart för att piratpartiet inte accepterar att vi har en upphovsrätt i Sverige (ett urträde ur EU är ett måste för piratpartiet, annars kommer infosocdirektivet att styra de svenska upphovsrättsreglerna även fortsätttningsvis). Men låt oss ändå leka med tanken att upphovsrätten togs bort (finns inget annat parti som driver en sådan fråga, så stödet är lika med noll och frågorna här mycket hypotetiska). Vilka problem kan man tänka sig?

Ett problem är naturligtvis att en sådan ordning innebär att jag som tryckare kan ta en författares manus och sedan trycka upp det i mångmiljonexemplar och tjäna bra med pengar på det utan att författaren får någonting av vinsten. Inte heller skulle det kännas bra att andra än upphovsmannen offentliggjorde verket. Eller att vem som helst kunde sprida det jag hade skrivit och sagt att det egentligen var han själv som kom på det. Och för uppfinnarens del, vad skulle ett borttaget patent kunna innebära? Om jag har en teknisk lösning som löser ett problem för företag i en viss bransch, vad innebär det för mig om jag inte får del av någon som helst vinst av min uppfinning?

Med all sannolikhet skulle en dylik ordning leda till att ytterst få människor vågade framställa ett verk eller trycka böcker. Det skulle inte bli lönsamt om någon annan bara kunde lägga beslag på böckerna och trycka dem istället.

Fördelningspolitiskt skulle en avskaffad immaterialrätt vara ett försvar för den starkes rätt. Det vill säga - du skulle klara dig bra om du hade pengar. Men du skulle klara dig dåligt om du endast hade en bra idé, men inga pengar. Med ett resursstarkt tryckeri skulle du klara dig mycket bra om du bara hade goda känningar om vilka böcker som konsumerades. Var du redan störst på marknaden, så skulle du lätt kunna sno alla andras goda idéer och därmed kunna få en monopolställning.

Ett bra patent skulle lätt exploateras av de ledande företagen på marknaden. Men risken är nog också stor för att ytterst få skulle våga leva som uppfinnare. Det skulle vara omöjligt att försörja sig på, och få idéer som skulle kunna utveckla och förbättra skulle komma ut på marknaden. (Det gäller förstås även forskning och utveckling på företag, som ju skulle bli ytterst hemlig och fördröja utvecklingen. Man bör komma ihåg att patent är offentliga och ett sätt att sprida kunskap om ny teknik, vilket är bra för utvecklingen).

Piratpartiet säger att de beskylls för att vara både höger och vänster. Det finns nog fog för det. Å ena sidan är det en fullkomligt vidrigt rå kapitalism som avspeglar sig i förslaget om avskaffad upphovsrätt. Handeln skulle vara fullständigt okontrollerad och marknaden skulle enbart styras mot den som hade bäst ekonomiska och personella resurser att sno bra idéer. Antagligen skulle denna kapitalism mycket väl kunna tänkas leda till en mycket monopolistisk marknad, där all makt låg i händerna på ett fåtal kapitalister.

Å andra sidan skulle det också finnas fog för det motsatta påståendet, att det skulle vara en närmast anarkistisk ordning eftersom det blir ett totalt regellöst immaterialrättsligt system utan någon som helst immaterialrätt. Eller snarare ett "Bellum omnium contra omnes" - ett allas krig mot alla, med total brist på respekt gentemot individen och det han eller hon har skapat (kanske kan det vara detta som Recording Industry Association of America hakar upp sig på i en mer skruvad propagandavariant mot nerladdning av musik?).

Mot denna bakgrund är det lätt att se att kritiken kan komma från både höger och vänster när det gäller frågan om immaterialrätt åtminstone; piratpartiet företräder en blandning av den råa kapitalismen kombinerad med avartskommunismens intolerans för individen.

Det skulle dock förvåna mig väldigt om piratpojkarna har tänkt på detta. Under fliken "argument" på deras hemsida kan man läsa:

"Argumenten för pirater

Kommer strax. Den här biten är inte riktigt klar ännu."

Nej, det är uppenbart att argumenten inte verkar särskilt goda med tanke på att man inte ser att den enda fråga man egentligen driver handlar om det som man säger sig inte vilja driva. Kort sagt: Politik handlar om fördelning, även om man väljer att fördela dem åt den som redan har.

Men än så länge utgår jag från att piratpartiet är ett studentspex och att vi snart får applådera åt lustigheterna medan ridån sakta går ner för ännu ett hastigt påkommet icke-alternativ i svensk politik.

Mvh
Anders

Så enkelt att tycka, men ändå så svårt

Jag konstaterar att jag har bloggat i ett år nu.

I stort sett har bloggandet infriat mina förväntningar, dvs jag tycker att jag har utvecklats i tanken och fått lite ökad struktur på saker och ting.

När jag började med bloggandet så hoppades jag att jag skulle kunna hitta en tillförlitlig filosofisk teori och hitta strukturer som jag kunde förstå. I vissa avseenden har det lyckats ganska väl, men på ett övergripande plan så har det nog snarare blivit så att jag bara har insett vilken enorm svårighet det är att visa varför man tycker någonting. Att tycka saker är inte svårt, det kan vem som helst göra, men det är just att svara på frågan varför man tycker som kan bli närmast omöjlig att ge något bra svar på.

Ändå är oftast tyckandet så mycket viktigare i dagens politiska klimat. "Jag tycker, alltså är jag" tycks devisen vara. Valsimulatorer och opinionsundersökningar lär vi få se i oändligt antal det här året. Och journalisterna kommer att pressa politikerna att säga sin "åsikt" som sedan blir redigerad till ett "ja" eller ett "nej" i en tidning eller ett klipp i teverutan.

Jag har på den här resan upptäckt några hinder för att förstå andra och för att få andra att förstå vad man själv menar.

1) Språket. Språket är ett oerhört effektivt kommunikationsmedel. Samtidigt så måste språket tolkas; dels av den som använder det, dels av den som skall förstå det. Ibland händer det att två personer talar om samma sak men tror att de är oense för att de använder olika ord. Samtidigt kan människor också använda samma ord när vi talar om helt olika saker, begrepp som t ex "demokrati" och "kapitalism" används ofta på detta sätt.

2) Verklighetsuppfattning. Det har en stor betydelse om man t ex erkänner sociala strukturer som existerande eller ej. För den som enbart ser "det individuella" kan missa det sociala samspelet och dess psykologiska och sociala betydelse för individen.

3) Oöverblickbarheten. Att förstå hur en annan människa tänker, och i vilka stunder hon tänker på ett visst sätt, och i en annan stund på ett visst sätt, är närmast en omöjlighet (till och med emellanåt för henne själv). Vidare är det svårt att återge hur en annan människas teorier förhåller sig till fakta, en persons teoribildning är aldrig komplett. Psykologiska kategoriseringar gör också att människor emellanåt gör felaktiga tolkningar av enkla fakta. Många tror sig veta vilka åsikter jag har för att jag kallar mig "socialdemokrat". Många gånger har de fel, eftersom de grundat sig på faktumet att jag är socialdemokrat, inte på vad jag tycker eller varför jag tycker det.

4) Stolthet. Att säga "det där var nog helt feltänkt av mig!" är tyvärr ingenting människor skyltar med. Det bor väldigt mycket stolthet i människor, så även i mig förstås. Den som hela tiden påpekar sina egna felaktiga resonemang kan för många verka som en dålig debattör, till skillnad från den som visar på förträffligheten i sitt eget tänkande. Men en dålig debattör är snarast den senare, då denne med all sannolikhet antingen är en dogmatiker eller saknar självinsikt. Kunde vi acceptera att vi ofta gör felaktigheter i vårt tänkande, och att vi inte alls har en så självklar helhetsbild av allt som finns, så tror jag att alla med stolthet oftare kunde säga "här var felet i mitt tänkande, så här borde jag ju ha tänkt istället!".

Med detta sagt önskar jag en god fortsättning på ett spännande valår.

Mvh
Anders

Moralgåta

Om det fanns ett piller som gjorde människan maximalt lycklig, glad, nyfiken och vetgirig samt ytterst rationell, ja, så rationell att vi därmed såg alla objektiva sanningar som finns att se - skulle det vara försvarbart att tvinga människor att äta pillret?

Brott och rädsla

I dagens Aftonbladet skriver ett antal äldre socialdemokrater om brott och rädsla kopplat till välfärd. Det finns anledning att kommentera artikeln.

Artikelförfattarna skriver att människor är rädda för att gå ut. Stämmer detta? Ja, så kan det naturligtvis vara. I många fall är säkerligen en personlig rädsla befogad. För en kvinna vars man misshandlar henne så kan det vara befogat att vara rädd när hon kommer hem på kvällen.

I andra fall är rädslan kraftigt överdriven och står inte i relation till de verkliga riskerna (BRÅ, 1991). Detta av en enkel anledning: En upplevelse eller en känsla är inte samma sak som hur det faktiskt förhåller sig. I artikeln skriver artikelförfattarna också att de "upplever" att rättskipningen har mjukats upp. Ingen kan ta ifrån dem deras känsla, och det kanske finns anledning att hålla med. Men att argumentera mot en känsla av hur någon upplever någonting är en omöjlighet.

Och mitt i denna känslostorm uppstår lätt den missriktade lösningens logik. Den kommer inte att handla om att lösa problemen, vare sig med den faktiska brottsligheten eller med rädslan (det bör observeras att detta rör sig om helt skilda ting för den som vill bekämpa brott). Den missriktade lösningens logik handlar istället om snabba konservativa rop på mer polis, mer kontroll, fler fängelser och hårdare tag som lösningen på i grunden sociala problem. En kraftig fokusering på fler poliser och fler fängelser kommer att ytterligare spä på rädslan. Den onda spiralen leder till en samhällsdystopi där ledorden är kontroll, övervakning och polis. Sådana samhällen har vi god historisk kännedom om.

För egen del är jag inte rädd för att gå ut och har aldrig varit det. Kanske är jag en modig person. Kanske blandar jag mig alltför sällan in i gängstrider. Kanske fick jag en trygg uppväxt och kanske har jag en alltför god uppfostran. Min upplevda trygghet är mycket hög, samtidigt som jag statistiskt sett ligger i farozonen som ung man som tycker om att vistas ute. Kanske följer det ett sociologiskt mönster.

Studier visar nämligen att de som i samhället är mest rädda för att utsättas för brott också är de som i minst utsträckning riskerar att bli offer för brott. Mest rädda är äldre kvinnor som sällan lämnar hemmet, mest utsatta - när det gäller våldsbrott - är unga män i utemiljö. De äldre kvinnorna är minst utsatta, de unga männen i utemiljön är de mest utsatta.

Man kan fråga sig vad människors rädsla i vårt tekniskt utvecklade samhälle egentligen beror på. En undersökning gjord av två isländska forskare, Gunnlaugsson och Órisdóttir (2001), visar att massmediernas rapportering har stor betydelse för hur människor upplever rädsla. Gunnlaugsson har också visat att mediers ökade rapportering om brott, kan få människor att tro att det begås fler brott, trots att en individuell känsla ju inte kan motsvara den verkliga bilden av brottsligheten. Inte ens om det är en framstående person som har känslan.

Man får heller inte glömma att det finns mängder med människor som tjänar på att andra människor är rädda. Aftonbladet är en sådan intressent. Rädsla säljer lösnummer. Lösnummer är det som håller Aftonbladet levande. Andra intressenter som tjänar på att människor är rädda är vaktbolagen och företag som säljer larm och övervakningsutrustning. Rädsla säljer och ger vinst.

Rent faktiskt gäller också en annan bild än den som artikelförfattarna upplever: Antalet livstidsdömda har ökat, straffen har generellt sett förlängts, benådningarna har minskat, antalet poliser har ökat, anslagen till polisen har ökat, fler brottsrubriceringar har tillkommit, permissioner har inskränkts, polisens möjligheter att kontrollera och övervaka har förstärkts.

Det har blivit betydligt hårdare tag rent faktiskt. De enda som upplever det är sannolikt de människor som dömts för brott. Men få skulle komma på att undersöka saken närmare. Vi går hellre på våra känslor än på vad som faktiskt är fallet, vilket kan få förödande konsekvenser.

Kommentaren om att Sverige är ett välfärdsland först när vi också har trygghet mot brott förtjänar också en kommentar. Sverige är ett välfärdsland. Vi har en hög offentlig service som omfattar alla, vi har en god sjukvård, vi är högutbildade och bor bra, vi har en väl utbyggd infrastruktur, vi har ett väl utbyggt socialförsäkringssystem, trygghet i anställningen och ytterst få människor som lever under fattigdomsgränsen. Sverige placerar sig på sjätte plats i FN-organets UNDP:s mätningar av välfärd och tillväxt för 2004: www.undp.org

Vad artikelförfattarna glömmer är att välfärd i sig kan leda till ökad brottslighet. Det har vi sett under 1900-talet då välfärden ökat markant i Sverige. Det hela är ganska logiskt. Med ökad välfärd ökar tillfällena till brott (Om tillfällighetsstrukturens betydelse för brottsligheten, se Cohen & Felson, 1979). Detaljhandelns framväxt innebär att människor får fler tillfällen att plocka på sig saker, det ökande antalet bilar innebär att tillfällen för trafikbrott ökar (trafikbrotten motsvarar ungefär 1/3 av alla anmälda brott) och tekniksektorns framväxt med mobiltelefoni m.m. ökar också stöldrisken.

Trots detta är välfärdspolitiken antagligen det viktigaste instrumentet för att bekämpa brottslighet. Och trots att det är svårt att visa på synliga resultat av sociala brottspreventionsåtgärder ger forskaren Hannu Takala följande råd som det viktigaste brottsförebyggande rådet: "Satsa på välfärd för alla, på socialt skydd och en politik som förebygger utslagning."

Anders Ekman

Har vi ansvar för andras dåliga moral?

Några har föreslagit att Barbro Holmberg, eller i vart fall migrationsverkets GD Janna Valik, måste avgå för att migrationsverket har anställda som haft dåligt omdöme och dålig moral. Jag vill föreslå att Holmbergs moraliska ansvar i denna fråga är lika med noll. Valik kan gott blanda sig i av andra orsaker, men egentligen är det heller inte hennes moraliska ansvar att några på den myndighet hon är satt att leda beter sig som svin.

Jag vill först och främst ställa mig frågan: Är vi allmänt sett ansvariga för andra människors dåliga moral?

Generellt sett skulle väl få anse det. Om jag skulle tycka att judar är sämre människor och därför borde dödas, så kan det tyckas svårt att mena att min omgivning har ett moraliskt ansvar att få mig att tycka annorlunda. Förvisso kanske hade man kunnat mena att mina föräldrar eller dåligt sällskap skulle kunna ha ett visst ansvar för att jag hade en sådan omoralisk åsikt, men det hade ju lika gärna kunnat vara någon annan slags orsak som gjort att jag tagit fasta på just en sådan idé.

Att jag har en dålig moral är möjligen samhällets fel, men om vi erkänner en fri vilja och det (någorlunda) fria valet, så torde slutsatsen bli att jag i slutänden faktiskt själv har det största ansvaret för de handlingar jag väljer att göra och för den moraliska hållning jag väljer att inta i en viss situation. Om jag på ett judiskt konvent skulle nämna att judar är sämre människor och förtjänar döden så är det inte bara ett exempel på dålig moral, utan också på bristande omdöme. Men även mitt val att säga en sådan sak i ett sådant sammanhang torde, förutsatt att den fria viljan existerar, vara just mitt ansvar. Inte någon annans.

Nå. Det kan ju anföras att just en ledare borde ha ett ansvar för andra människors dåliga moral, för att uppfostra och mana till bättring så att personen med dålig moral får en högre konformitet med övriga samhället, dvs att det är ett intrinsikalt värde, gott i sig, att alla tycker som ledaren. Nu tycker jag förvisso att folk har ett eget ansvar för sin egen moral, och jag vill verkligen inte att politiker eller ledare ska ha ansvaret för vad jag tycker. Det skulle lätt sluta i åsiktsfascism. Men låt oss bortse från detta en stund.

Vilka krav skulle vi då ställa på ledaren för att denne skulle anses ha ansvar för min dåliga moral? Ett rimligt krav är att ledarens beteende först och främst på något sätt har orsakat min dåliga moral. Inte bara bör det ha orsakat mitt beteende i mer allmän mening, utan orsaken bör också vara adekvat, dvs att det är uppenbart att någonting ledaren har sagt eller gjort verkligen har påverkat mig så att jag handlat på ett visst omoraliskt sätt.

Då kan jag gå med på att det inte är otänkbart att även ledaren har ett ansvar för min omoral. Men jag är ju knappast utan skuld för min omoral. Skulle någon anse det, så skulle denne antagligen också tvingats fria mängder med människor som i Nürnbergrättegångarna bara anförde: ”Jag följde ju bara order.”. Slutsatsen är grym, men rimlig: Nazismens hantlangare följde inte alls bara order, de hade ett eget moraliskt ansvar också. De agerade ju själva. Det var inte Führern som styrde deras armar och ben, och det var inte Führern som tänkte deras tankar.

Sedan var det förvisso olyckliga omständigheter att de föddes just under en period då Hitler regerade. Deras liv hade säkerligen tett sig väldigt annorlunda om de fötts idag, och de hade antagligen inte behövt ta de extrema ställningstagandena som de en gång tog.

En viktig skillnad gentemot nazisternas invändningar är att handläggarna på migrationsverket inte har handlat på order av någon. De har haft bristande omdöme och en dålig moralisk uppfattning. Men detta är någonting som de själva ansvarar för. Inte Barbro Holmberg, inte deras föräldrar, inte deras lärare, inte deras dåliga sällskap, inte någon rasistisk kultur på migrationsverket. Att de agerat på ett visst sätt beror förstås på någonting, men i slutänden har de ansvaret själva för vad de sagt och gjort.

Så till huvudfrågan: Ska migrationsministern hållas ansvarig för att det finns enskilda människor som beter sig som svin? Ska generaldirektören hållas ansvarig?

Eftersom det inte på något sätt visats att det existerar vare sig orsakssammanhang eller adekvans i förhållande till uttalandena och handlingarna, så är redan här mitt svar nej. Men det bör också poängteras att även om det varit så att detta fanns, måste för ansvar krävas att personens handlingar varit inom den möjligt ansvariges kontroll. Och att ha kontroll över vad en människa ska säga är inte möjligt, såvida inte ledaren skär bort tungan av de människor han eller hon vill utöva kontroll över. Det vore dock en ganska drastisk åtgärd, och knappast någonting önskvärt att ledare hade en sådan makt över enskilda.

En syn på ansvarsbegreppet som innebär att det för ansvar inte krävs vare sig kausalitet, adekvans eller kontroll för att vi ska säga att personen har ansvar leder till att det blir mycket svårt att skilja reellt ansvar från ett allmänt ansvar eller från inget ansvar alls. Är vi ansvariga för tredje världens lidande? Vi ser ju bara på. Är vi ansvariga för kommunismens övergrepp i Kina? Vi ser ju bara på.

Så vilket ansvar har Holmberg nu då för det inträffande? Ska hon avgå för att det finns rötägg i förvaltningen? Ska hon upprätta en etisk plan för migrationsverket? Ska hon dra in alla ekonomiska medel till verket?

Min åsikt är tydlig. Förutom att hon i likhet med alla andra kan fördöma handläggarna i moralisk mening, så ska hon inte göra ett dugg. Jag vill inte ha ministerstyre i Sverige. Jag vill inte att politikerna ska gå in och styra över varje enskilt beslut och ta på sig ansvar där de saknar insyn. Kontroll och ansvar ska följa hand i hand. Att ropa på ministrars avgång varje gång en människa är omoralisk eller brister i något avseende kommer att bli tröttsamt i längden. För människor är omoraliska och brister någon gång i livet. Allt beror på hur omgivningen tolkar dem. Vad som är omoral idag, är moral i morgon.

Framförallt är det här en fråga för myndighetens chef, Janna Valik. Det rör sig om en ledningsfråga som hon organisatoriskt måste lösa. Verket har uppenbarligen anställda som beter sig som vore de kommendanter från SS-lägren. Det är naturligtvis oacceptabelt. Men någon skuld för enskilda anställdas dåliga moral har hon inte om adekvans, kausalitet och kontroll över den enskildes handling har saknats (vilket med all sannolikhet är fallet).

Politiker ska inte heller ta ansvar för att det finns människor med dålig moral eller bristande omdöme. Det har faktiskt folk själva ett ansvar för. Däremot är det politikernas uppgift att skapa ramar för samhället så att dylika övergrepp och omoraliska handlingar minimeras. Det gör man bland annat genom en stark grundlag som betonar människors lika värde och respekten för individen.

Man gör det inte genom att tro att allt som händer och all omoral i samhället är en uppgift för politiker. Det är det inte.

Anders Ekman

Experterna bör inte nödvändigtvis styra

”Endast de mest intelligenta bör styra staten.”

För många högerteknokrater vars demokratisyn är ungefär i linje med Platons dystra demokratisyn (och som ju också ansåg att de visaste, filosoferna, borde styra staten) är ofta detta en rimlig inställning. Jag diskuterade detta för ett tag sedan, och kände att det kunde vara idé att skriva ett inlägg om just detta. Jag vill förklara varför jag inte anser det vara en särskilt rimlig hållning överhuvudtaget.

Här skall alltså först konstateras att jag förkastar varje ansträngning av att säga att "endast de mest intelligenta bör styra". Det vore faktiskt ren galenskap. Det betyder dock inte att jag inte instämmer i "det är bra att politiker är intelligenta". För det är naturligtvis bra med intelligenta politiker. Politiker får gärna vara smarta för mig. Skillnaden är att i det förra fallet så vet vi ingenting om vilka värden som politikerna vill föra över på oss, i det andra fallet så är det närmast en iakttagelse om önskvärda egenskaper hos en styrande.

För mig är det alltså värdena som en person har som är helt och hållet avgörande om jag röstar på personen (eller partiets företrädare i val). Att vara filosof eller att vara intelligent säger ingenting om hur den personen skulle styra t ex en stat. Filosofer har många olika åsikter och tankar. Likaså intelligenta människor. Det kan vara ”intelligent” att låta alla andra slava för sig. Men skulle människor verkligen vilja leva i en slavstat bara därför att det fanns en person som var mest intelligent av alla? Skulle vi acceptera intelligens som ett legitimt skäl för maktutövning, oavsett hur bestialisk denna maktutövning skulle te sig? Antagligen inte.

Anledningen är mycket enkel. Det följer nämligen inte med nödvändighet att experterna eller de mest intelligenta är de mest lämpade att uttala sig om normer och värderingar. Vad säger att en expert på patenträtt inte skulle förorda ett patentsystem där man får patent på t ex affärsmetoder och andra mycket långtgående patenträttigheter? Vad säger att en expert på genteknologi inte skulle förorda mänskliga kloner? Vad säger att en expert på skatter inte skulle förespråka 0% eller 65% i skatt? Vad säger att en expert i juridik inte skulle förespråka en ordning där gärningsmannen måste bevisa sin oskuld?

Problemet är att många tycks utgå från att experter är värdeneutrala, vilket naturligtvis är en myt. Det finns ingenting sådant som objektiv moral, som vi kan komma fram till genom vetenskapliga metoder och som endast behärskas av de kunnigaste inom området.

En god debattör jag högaktar ville visa att jag hade fel och gav mig följande exempel: "Per definition så har alltid den med kunskap större sannolikhet att fatta ett bättre beslut än en okunnigare, och eftersom allt annat är lika så är det bättre att låta de kunnigare styra.".

Det kan låta ganska övertygande, för vem vill ha en komplett idiot som styr över sig?Kärnpunkten här är dock vem som definierar vad som är ett "bättre" beslut. Ett ”bättre beslut” betyder inte någonting annat än ”bättre utifrån den samhällssyn jag själv representerar”. Det är en fråga om vilken moralisk inriktning som är bäst utifrån vad jag själv tycker.

Om det värsta utfallet för ett politiskt beslut på en skala var 0 med en kunnig person, och utfallet för en okunnig var högre än 0, t ex slumpmässigt 5 (och jag vill uppnå 10), så är det ju närmast självklart att välja den okunnige framför den kunnige om jag vill komma så nära min egen samhällssyn som möjligt och därmed maximera utfallet.

Om den kunnigare är en grym, men begåvad, fascist så föredrar jag nog till och med att slumpen avgör frågan än att det värsta scenariot (för mig) kommer att avgöra, dvs att fascisten styr. Alltså skulle en okunnig person som närmast tog slumpartade beslut i så fall vara betydligt bättre än en kunnig person som ville förslava mig och alla jag känner.

Om den kunnige fascisten säger att vi bör kunna döda människor för att få fram erkännanden (0), om den okunnige säger att vi inte bör få döda människor för att få fram erkännanden men åtminstone kunna bugga alla telefoner när som helst (5) så är det rationellt att välja (5) före (0), om jag själv förespråkar ett alternativ som inte står till buds, nämligen (10) att buggning ska få finnas, men vara mer inskränkt än i alternativet (5) genom t ex att bara inrikta sig på misstänkta, prövas i domstol et cetera.

Med detta vill jag visa att 1) det inte är irrationellt att förespråka en ordning där inte experterna styr samt att 2) experter är experter i sak, men att det inte ger ledning för vad som är moraliskt riktigt.

Vi bör tvärtom vara glada över att de styrande är precis som vilka andra människor som helst.

Det finns inga övermänniskor, det finns bara människor.

God jul och gott nytt år!

Anders Ekman