Dialog om rättvisa

För ett par dagar sedan hade jag en intressant diskussion om rättvisa med en ung och trevlig moderat. För att inte missa något viktigt, skrev jag ner dialogen men förbättrade argumenten på vardera sida något. För att ge rättvisedialogen fullständig rättvisa så har den förstås granskats och godkänts av min motdebattör innan den publicerats här, vilket naturligtvis inte innebär att han avsagt sig att ge ytterligare synpunkter.

Det är en lärorik diskussion, som jag varmt rekommenderar som sommarläsning.

Mvh
Anders

*******************************************

AE: Ditt brinnande engagemang för tredje världens problem verkar något ovanligt för en som betraktar sig som höger. Det får mig att undra hur du ser på frågan om rättvisa. Vad menar du med det?

IX: Inte ska väl vänstern ha patent på att arbeta mot orättvisorna, min gode herre! Med orättvisor menar jag sådant som att man inte får behålla de pengar man tjänar, utan måste enligt lag hjälpa någon annan som inte ens jobbar, och betala för andras museeiebesök och andras ditten och datten.

AE: Att vänstern skulle vilja ha patent på att arbeta mot de orättvisorna du själv anger, är inte troligt. Sådan bekämpning har högern alltjämt upphovsrätten till. Men det är intressant det du säger. Och onekligen verkar det ju som att vi har olika uppfattning om vad rättvisan är. Låt oss undersöka saken närmare.

IX: Jag har noterat din välvilliga inställning, så låt gå. Ställ dina frågor.

AE: Bra, då frågar jag. Först vill jag fråga om du ser rättvisa som något eftersträvansvärt eller inte. Det är viktigt för vår vidare diskussion.

IX: Jag skulle se det som något högst eftersträvansvärt. Fiat justitia et pereat mundus.

AE: Justitia omnibus, sannerligen. Det bådar gott att vi tycks ense om denna viktiga utgångspunkt för vår diskussion.

IX: Det instämmer jag i. Nå. Vi har ingen tid att spilla, fortsätt med frågorna.

AE: Om jag nu har förstått dina utgångspunkter alldeles rätt, så har du inte en distributiv syn på rättvisa, utan tycks bygga på en annan klassisk rättvisesyn där det är rättvist när "var och en får sitt". Eller ”makt är rätt” som kritikerna ofta hellre benämner idén. Nu undrar jag alltså över hur du får ihop ditt eget engagemang för tredje världen samtidigt som du i så fall har en sådan rättviseuppfattning?

IX: Anledningen till att jag bryr mig om folk i tredje världen är väl att jag var troende som ung, det skapar viss känsla för andra människor. Dessutom kan ordet rättvisa betyda så mycket i olika sammanhang.

AE: Ja, att ordet har olika betydelser har vi redan konstaterat. Det beror på vem som definierar ordet, men nu har vi ju två klassiska rättviseuppfattningar som vi kan undersöka närmare.

IX: Men det kan ju finnas fler också, du tycks inte ha tänkt på det, min gode herre.

AE: Det är möjligt att det finns, men låt oss avgränsa oss till dessa två rättviseuppfattningar som vi var för sig har gett uttryck för. Jag säger inte emot att religiositet ger en känsla av ödmjukhet inför världen, men det jag nu var intresserad av var ju hur din redovisade rättviseuppfattning går ihop med att hjälpa människor i tredje världen. Om det nu är rättvist att var och en har sitt, och det finns fullt legitima skäl till varför det är som det är, i så fall är det ju inte ens rättvist?

IX: Att saker är som de är, kan dock bara vara rättvist om det finns ett historiskt skäl som är legitimt och som leder till att det ser ut som det gör. Ditt system tycks gå emot hela äganderättssystemet, för om ingen tilläts tjäna mer än någon annan eller ha det bättre än någon annan, då skulle ju inte det heller vara rättvist eftersom människor som tjänar mer också bör ha förtjänat det historiskt sett, eller hur?

AE: En oerhört bra fråga! Nu tycks det alltså som att vi har utkristalliserat våra ståndpunkter till att rättvisan kan grunda sig på antingen människors behov, något jag tror är nödvändigt, eller utifrån historisk äganderätt. Människors behov, kan man bli varse om på en gång genom att fråga dem. Den historiska äganderätten tycks vara svår att belägga, för hur långt tillbaka i tiden skall man gå för att konstatera att förvärvet varit rättmätigt och att människor nu ska lida för att egendomar har fördelats olika utifrån arv och privilegier?

IX: Men människors behov varierar ju också kraftigt. Och om jag behöver en motorbåt, men inte har någon – är det då orättvist ifall du samtidigt har en?

AE: Jag tycks ha skapat ett monster, återigen ställer du en förträfflig fråga. Du har alldeles rätt i att behov är olika, och att de inte går att fastställa omedelbart. Men då behov är olika kan vi ju åtminstone se till om vi kan definiera grundläggande behov, då blir frågan mer avgränsad och tycks inte lika svår att komma åt.

IX: Hur menar du då?

AE: Jag menar just att grundläggande behov, tycks vara enklare att definiera än enbart behov. Som ditt motorbåtsexempel visade så har människor väldigt olika behov. Men de grundläggande behoven verkar ju enklare att komma åt, inte minst då människor verkar ha en del gemensamt. De vill äta mat, få skydd mot väder och vind, ha tillgång till rent vatten och…

IX: Nu förstår jag vart du vill komma!

AE: Ja, tillbaka till punkten där vi började. För människor i tredje världen har ju sällan dessa grundläggande behov ens. Och ser vi bara till behoven, så kan vi väl ändå hävda att det är orättvist att det ser ut som det gör. Om det historiskt sett finns ett legitimt skäl till tredje världens problem, då är det ju rättvist att saker ser ut som de gör. Åt envar sitt tycks ju innebära att tredje världen förtjänat sin fattigdom, kan det vara riktigt?

IX: Du förenklar nog detta med rättvisan tror jag. Sedan om det finns ett legitimt skäl för att det ser ut som det gör, det vet jag inte. Jag kan väl ändå ha ett engagemang för människorna som lider, eller hur?

AE: Nu var det väl snarast du som förenklade vår diskussion? Om det finns ett legitimt skäl eller inte är ju avgörande för om du ska säga att det är orättvist eller inte. Och dessutom bör du ju ange vilka grunder någonting är legitimt i så fall. Men vi lämnar den delen därhän. Det min ursprungliga fråga egentligen består i är ju just hur du får ihop engagemanget för tredje världen med en syn att det är rättvist att det är som det är?

IX: Men man kan ju ändå se att människor lider. Jag anser inte att alla har någon plikt att med skatt göra något åt problemen, utan att det är upp till var och en att bestämma ifall man vill göra något åt det eller inte.

AE: Men om det nu är orättvist att människor svälter i tredje världen, och man vill verka för ökad rättvisa, då kan du väl åtminstone hålla med mig om att den skatt som skulle tas ut för ändamålet verkade för ökade rättvisa om det nu är så att rättvisa definieras som att täcka grundläggande behov för människor?

IX: Nu kanske du var något orättvis, du definierade ju själv rättvisan. Då är det ju självklart att skatten verkar för ökad rättvisa, om vi nu definierar rättvisan alldeles så som du själv vill.

AE: Just precis. Jag definierade rättvisan utifrån behoven. Men lika självklart är ju att skatten inte verkar för ökad rättvisa ifall det är så att problemen i tredje världen är förtjänade av dem som lider. Då är det ju högst rättvist att det är som det är och att var och en fått vad han förtjänat.

IX: Nå, där har du en poäng. Men man kan ju ändå ge för att man vill ge, vi har väl en fri vilja att göra som vi vill?

AE: Hur det är med den saken är jag inte rätt man att svara på, jag vet för lite om världen för att veta om vi har en fri vilja eller inte. Men låt oss undersöka saken närmare utifrån din egen rättvisesyn. Jag ställer en ny fråga på samma tema. Varför ska du ge pengar till några som rättvist tycks ha förtjänat sitt lidande?

IX: Det har väl framgått? Jag har ett stort patos för människor, och det kan man ju ha även om man tycker att det är rättvist att saker är som de är.

AE: Men, jag har inte riktigt förstått dig på denna punkt. Om vi ska samla in pengar till saker som är helt rättvist att de förhåller sig så, borde vi då inte samla in pengar till t ex Wallenberg eller mångmiljardärer eftersom vi anser att de har förtjänat sin position rättvist och att vi därför samlar in pengar till dem. Om ditt antagande är korrekt vill säga.

IX: Det är rättvist, men vi behöver inte samla in pengar till Wallenberg. Vi behöver inte ge pengar till någon om vi inte själva önskar.

AE: Jag förstod din ståndpunkt där. Men när skulle någonting någonsin vara orättvist då i ditt tankesystem?

IX: Det skulle vara orättvist om människor inte fick vad de förtjänat riktigt och rättmätigt.

AE: Som att tredje världens folk fick det bra helt plötsligt, menar du? Att vi tog från de rika och gav till de fattiga?

IX: Du låter som en modern Robin Hood, en sagofigur som hyllas som hjälte varje jul men inte var annat än en simpel tjuv.

AE: Nej, nej. Min avsikt var inte att vara en bråkmakare, vi frågade oss nu vad som var rättvist. Och vi är alldeles tydliga med svaren, även om vi har olika svar. Men alldeles i början av vår diskussion sa du att rättvisa var något eftersträvansvärt, håller du fortfarande med mig om det?

IX: Självklart. Det var vi ju helt ense om.

AE: Nå, men om det är eftersträvansvärt att det ser ut som det gör, och att var och en får vad han förtjänat, då är det ju inte bara rättvist utan också eftersträvansvärt att det ser ut som det gör. Varför ens bemöda sig att skänka pengar för att skapa större orättvisa? Varför ska jag ge pengar till ett barn i Afrika om det i själva verket är rättvist att hon svälter medan jag njuter av en blodig oxfilé?

IX: Har du förtjänat oxfilén rättmätigt så är det ju rättvist. Och du kan ju av egen fri vilja skänka pengar till barnet om du vill, vem skulle hindra dig?

AE: Ja, du borde ju hindra mig, kanske rentav med våld! Ja, i alla fall om din rättviseuppfattning betyder något i praktiken. För hur skulle du själv kunna leva med den orättvisa det innebar att jag omfördelade resurser så att var och en inte fick det hon rättmätigt förtjänat?

IX: Jag behöver ju inte hindra dig med våld för det. Du har ju ändå rätt att göra vad du vill med dina pengar.

AE: Om du rubbar tillståndet så att någon får det bättre än vad han gjort sig förtjänt av, så blir det ju orättvist enligt den modell du tänkte dig. Varför vill du i så fall på ett personligt plan verka för en ökad orättvisa genom att ge till de fattiga? Vad skulle mitt skäl till att öka orättvisan vara? I vart fall skulle jag ju inte motverka någon orättvisa genom att ha en egen insats och skänka pengar, om det nu var så att de fattiga verkligen har förtjänat att vara fattiga.

IX: Vi kan väl då använda din modell istället och säga att människor i tredje världen har det orättvist. Men det gör oss ändå inte skyldiga att hjälpa dem!

AE: Helt riktigt. Detta förbises ofta, så det var bra att du tog upp det. Oavsett vi säger att det är rättvist eller orättvist att människor svälter och saknar rent vatten i tredje världen medan vi har det väldigt bra, så betyder inte det att vi måste ta ställning för åtgärderna. Så nu blir diskussionen bara tydligare.

IX: Tydligare? Jag tycker den har blivit alldeles snurrig nu.

AE: Ja, tydligare. Vi har lyckats definiera vad rättvisa är, och detta är ju ett första steg. Vet vi vad rättvisa är, så kan vi sedan diskutera åtgärderna. Jag kan konstatera att det är orättvist utifrån att människors behov i tredje världen inte är täckta, och sedan antingen mena att vi alla måste skänka pengar frivilligt till tredje världen eller att vi tar in skatt hos oss som har det bra för att täcka extrema behov där.

IX: Jag förstår. Så bara för att vi har definierat rättvisan, så betyder det alltså inte att vi tagit ställning för hur rättvisan ska förverkligas?

AE: Alldeles riktigt. Inte än i alla fall.

IX: Jag förstår. Vi tycks alltså ha två oförenliga rättviseuppfattningar. Men nå, har vi en moralisk skyldighet att hjälpa människor i tredje världen då? Och skall den verkligen tvingas på oss?

AE: Ja, låt oss gå vidare till frågan i nästa steg: Har vi en moralisk skyldighet att hjälpa människor i tredje världen? Om det är så att rättvisa är något eftersträvansvärt, och vi ser att något är orättvist – är det då inte så att vi moraliskt sett bör göra något för att få det rättvist? Vi var ju alldeles överens om att det eftersträvansvärda är något som vi vill uppnå.

IX: Det var vi ense om, och jag tror fortfarande att det är en alldeles riktig utgångspunkt.

AE: Men om vi säger att rättvisa är eftersträvansvärt, men att det inte har några moraliska konsekvenser för oss själva - ja, då betyder ju inte rättvisa någonting längre.

IX: Det kan ju fortfarande betyda något rent teoretiskt.

AE: Förvisso, men om vi vill moraliskt sett eftersträva rättvisa och sedan inte gör det. Då har vi ju handlat i strid mot vår egen moraluppfattning?

IX: Hur tänker du nu?

AE: Ja, om vi kommer fram till vad som är eftersträvansvärt, men sedan handlar tvärtemot vad som är eftersträvansvärt eller inte handlar alls, så handlar vi ju inte i enlighet med vår moraluppfattning. Vi kan lika gärna istället skövla mark i tredje världen eftersom man i så fall inte behöver agera i enlighet med sin moral.

IX: Nej, så långt kan man väl ändå inte gå? Bara för att vi konstaterat vad som är eftersträvansvärt blir det ju inte rätt att handla tvärtemot vad som är eftersträvansvärt. Så att skövla mark i tredje världen skulle inte vara eftersträvansvärt.

AE: Jag menar bara detta; om din rättviseuppfattning inte betyder något i praktiken för dig – det vill säga, du behöver inte handla i enlighet med den, vad hindrar dig då ens från att bryta mot den?

IX: Jag vet faktiskt inte, och tror nog inte heller du kan upplysa mig i saken. För mig är det eftersträvansvärt att folk av egen fri vilja ser till att folk i tredje världen får ett drägligt liv och får det rättvist. Går min önskan i uppfyllelse får du därmed en optimal rättvisa, vilket väl måste vara eftersträvansvärt?

AE: Att inte heller jag kan upplysa dig i saken är alldeles riktigt, vi får bara anta att moral är något faktiskt existerande. Annars förlorar vår diskussion hela sitt innehåll. Det du säger går inte ihop. Du använder dig ömsom av min rättvisemodell, och ömsom av din egen. För om du hade använt din egen rättvisemodell skulle du ha konstaterat att människor i tredje världen redan har det rättvist eftersom de har förtjänat sin situation. Behoven blir ju oväsentliga. Och varför hjälpa någon när det är rättvist att han har det som han har det?

IX: Man kan hjälpa människor därför att man vill, det behöver ju inte vara så att man vill uppnå rättvisa bara för att man vill hjälpa någon. Man kanske bara känner för att göra det.

AE: Det verkar som att vår diskussion har lett fram till en metod: Välj hur du vill se på begreppet rättvisa. Antingen utifrån ”behov” eller ”åt envar sitt” eller något annat alternativ som kanske finns. Fråga dig sedan om denna definition av rättvisa är något att sträva efter. Därefter kan du avgöra om det är moraliskt rätt eller fel att vilja en viss sak för att öka eller minska rättvisan. Därefter kan du faktiskt göra saker – av fri vilja eventuellt – och du kan då säga om det var moraliskt rätt eller fel att göra som du gjorde.

IX: Metoden verkar rimlig, och det är högst motvilligt jag väljer rättviseprincipen åt envar sitt efter denna diskussion.

AE: Du behöver inte ha dåligt samvete för att din filosofi har lett dig till denna slutsats, det är bara ett annat sätt att betrakta världen.

IX: Men jag tycker fortfarande att du får det att låta som att min rättviseprincip innebär att man måste behålla sina pengar, och inte kan dela med sig. Jag skulle hellre kalla det disponeringsrätt över sin egendom. Det är rättvisa.

AE: Vi tycks vara tillbaka där vi började. Men din utgångspunkt leder dig till slutsatsen: Det är bäst att saker är som de är, för det är rättvist. Det man tjänat, det har man tjänat. Den fattige har blivit fattig av en historisk legitim orsak, och den rike har förtjänat sin rikedom rättmätigt. Det är per definition rättvist att saker är som de är. Åt envar sitt.

Landar du där så finns nu ingen moralisk anledning för dig att hjälpa fattiga människor, under förutsättning att du åtminstone håller med mig om att rättvisa är eftersträvansvärt. De har ju förtjänat sin fattigdom, och det är rättvist att det är så.

IX: Det verkar onekligen så, under förutsättning att det finns en historiskt giltig orsak till varför det blev som det blev. Men jag anser fortfarande att jag kan hjälpa andra om jag vill, även om min handling leder till en ökad orättvisa.

AE: Men då är ju inte längre rättvisa eftersträvansvärd.

IX: Jag kommer nog aldrig att förstå hur du tänker här. Du är en gåta.

AE: Låt mig då ge ett enkelt svar på gåtans lösning. Jag tror att man bör eftersträva det eftersträvansvärda. Och rättvisa är för mig eftersträvansvärt. Mitt sätt att se på rättvisan är ju att se till behoven, och då kan jag konstatera att det är orättvist att människor svälter medan andra har extremt överflöd. Jag ser rättvisa som något eftersträvansvärt, och menar att en moraliskt riktig handling är den som verkar för att nå rättvisa mellan människor. Sedan spelar det nog för rättvisan i sig mindre roll om jag utifrån min fria vilja kan vilja rättvisan eller om jag är förutbestämd att vilja rättvisan.

IX: Nå. Kanske har vi lärt oss något av detta.

AE: Även det kan vi enas om. När allt kommer omkring så verkar människor kunna enas om en hel del, vilket ger hopp om framtida filosofiska diskussioner.

IX: Men vi var ju oense om väldigt mycket också, var det inte så?

AE: Förvisso. Jag tror att vi har lärt oss att vi måste anstränga oss hårdare för att skilja på utgångspunkterna, och inte blanda samman dem.

IX: Jag tror att du är naiv i dina förhoppningar, min gode herre.

AE: Det har du säkert rätt i, unge herrn. Men vad vore vi utan hopp om framtiden och tron på rättvisan?