Rojas – när politikern låtsas vara vetenskapsman

I Dagens Nyheter idag skriver Mauricio Rojas att läroböcker om svensk historia är ”politiskt vinklade, ovetenskapliga och osakliga.”. Rojas har skrivit en rapport som han kallar för ”(S)kolan: Om politisk snedvridning i grundskolans läroböcker” där han säger sig ha kartlagt hur historieböckerna är ”blåkopior av socialdemokraternas egna hyllningstexter om svensk historia” samt med ett perspektiv som ”i vissa fall är som taget från vänsterpartiets internationella program.”.

Det är inte utan att man blir oerhört intresserad av hur han egentligen har gått tillväga när han drar sina mycket långtgående slutsatser. Efter genomläsning av hans rapport konstaterar jag att hans kritik om ovetenskaplighet till stor del kan riktas mot honom själv. Rojas har inte vinnlagt sig om någon saklig och objektiv historieskrivning, än mindre har han försökt använda sig av vetenskapliga metoder för att nå fram till sina på förhand givna resultat.

”Korrekta historiemetoder”

Rojas metod går ut på att han

1) undersöker 3 st. historieböcker för grundskolan (7-9) samt
2) väljer ut ett fåtal textavsnitt som han tycker beskriver socialdemokrati eller välfärdsreformer i positiva ordalag.
3) utifrån punkt 2 så dömer han ut två av de tre böckerna som osakliga.

Rojas beskriver öppet att han inte vet i vilken omfattning böckerna används: ”Det har inte gått att få en exakt bild av hur frekventa dessa olika läroböcker är och inte heller av deras respektive upplagor eller försäljningssiffror.”. Det hedrar honom. Om urvalet är träffande för vad de flesta elever har läst eller kommer att läsa vet vi alltså inte något om.

Nu frågar vi oss vad en korrekt historiemetod är. Rojas tycks hävda att det finns en, och endast en, vetenskaplig berättelse om hur historia produceras. Rojas menar att kärnan ”i den vetenskapliga berättelsen om Sveriges industrialisering” osynliggörs, eftersom industrins bidrag till det moderna Sverige inte tas upp i en rubrik med namnet ”Det moderna Sveriges framväxt”.

Precis som om det fanns en för alla vetenskaplig samstämmig bild av hur Sverige moderniserats. Men existerar det en ”vetenskaplig historieskrivning” i förhållande till ”andra historieskrivningar”? Var finner man en sådan? Det låter som en historisk graal, där den sanna och rätta kunskapen bara flödar mot en utan att man behöver göra någonting...

Enklare: Rojas har fel. Det existerar bara skilda historieskrivningar, och vi måste ständigt undersöka källorna för att förstå den historiska kontexten. För övrigt så syftar inte nödvändigtvis ”Det moderna Sveriges födelse” direkt på marknadsliberala lösningar och industrialisering. Det är knappast felaktigt att beskriva välfärdssamhällets utveckling som en del i det moderna Sveriges födelse. Kanske inte ens att beskriva det som en av de allra viktigaste inslagen. Det beror ju också lite på vad man lägger in i ordet ”modernt”.

När Rojas skriver att hans historiebeskrivning "osynliggörs" därför att den inte nämns i sammanhang där han vill att den ska nämnas, så måste man fråga sig vad "osynliggörande" egentligen betyder rent vetenskapligt. Det är mycket jag i så fall osynliggjort genom att jag i detta inlägg inte har skrivit om t ex samernas situation, om arbetsskadade, om kioskägare, om kapitalismens utveckling eller betamax betydelse för god filmkvalité. Genom att inte nämna allt som möjligen kan nämnas, så har man alltid lyckats osynliggöra någonting. Men gör det automatiskt min text vetenskapligt oduglig?

I en av läroböckerna kan man också enligt Rojas läsa hemskheter såsom:

”Det hade blivit lag på att det skulle finnas minst en skola med godkänd lärare i varje församling. Ändå gick inte mer än ungefär 60 procent av alla barn i skolan. Resten var tvungna att arbeta för att försörja sina familjer. Många fick alltså aldrig chansen att gå i skolan, därför dröjde det länge innan hela befolkningen kunde läsa och skriva.”

Man kunde nu tänka sig att Rojas vill invända att det inte alls förhöll sig så, utan att han istället menar att alla barn kunde gå i skolan och att man hade en fullt utvecklad skola för alla barn redan i mitten på 1850-talet. Nä, istället väljer Rojas att säga: ”Här sägs inte ett ord om skiftesrörelsen och Sveriges avgörande agrara omvandling, inte heller om det marknadsekonomiska systemskiftet, hemmamarknadens expansion eller den tidiga industrialiseringens framväxt vid 1800-talets mitt.”.

Vi förstår att det alltså är så att en beskrivning endast kan vara objektiv och saklig så länge den beskriver ”det marknadsekonomiska systemskiftet”. Kan man bli mer tendensiös och politisk? Vad Rojas verkar mena att historiska texter endast är vetenskapliga när de beskriver ett marknadsliberalt perspektiv på tillvaron, även om det knappast är ens den rimligaste historiska förklaringen till varför Sverige fick ATP, arbetslöshetsstöd eller bosättningslån.

Detta gör att man starkt måste tvivla på hans syften med Timbro-rapporten. I kraft av sin akademiska titel vill han påskina att hans syften varit strikt vetenskapliga. Men samtidigt har han misshandlat vetenskapliga och historiska metoder på ett närmast kriminellt sätt, och därmed satt sin trovärdighet på spel. Inte sin politiska trovärdighet kanske, men definitivt sin trovärdighet som akademiker.

Att dra slutsatser på dåligt material

För att nå fram till korrekta slutsatser krävs att vi baserar vårt material på korrekta premisser eller väl beprövade metoder. Rojas gör inte detta.

”Med detta kan vi lämna granskningen av Bonniers lärobok i historia. Att denna bok knappast uppfyller de krav på allsidighet, saklighet och vetenskaplig förankring som bör ställas på allt skolarbete är påfallande.”. ”Med detta” avser Rojas två citat ur boken som han har valt ut. Övriga sidor i läroboken har han inte brytt sig om att redovisa. ”Välja och vraka” tycks vara hans metod. Och det är lätt att finna exempel på det mesta i så fall.

Det är ungefär som att använda Bibeln för olika utfall i sitt liv. Man kan använda den som ett sätt att säga att man ska hämnas sina fiender, eller som ett sätt att rättfärdiga att man inte ska hämnas sina fiender. Det beror bara på var och hur man läser.

Rojas menar också att Libers historiebok är osaklig därför att den har en beskrivning av arbetarnas villkor i slutet på 1800-talet som usla. Det tycks också osakligt att hävda att arbetarna organiserade sig i såväl fackföreningar som i ett politiskt parti.

Rojas tycks mena att eftersom reallönerna ökade under 1800-talet så är det felaktigt att beskriva sådant som att yrkesskador var vanliga eller att arbetarna bodde trångt. Emellertid kan man fråga sig huruvida det faktum att reallönerna ökade utesluter att arbetarna i slutet av 1800-talet faktiskt hade dåliga villkor och att yrkesskador var vanliga?

Det är förstås nonsens att man skulle kunna dra slutsatser om vilka villkor arbetarna hade utifrån endast uppgiften om vilken reallöneutveckling det var i landet. Med samma retoriska knep kan vi säga att alla människor i Sverige har fått det bättre eftersom BNP har ökat de senaste åren. Det är, ur vetenskaplig synpunkt, exakt lika dumt för att avgöra arbetarnas villkor vid tidpunkten.

Vad är sakligt och vetenskapligt?

Natur och Kulturs SOL 3000 Levande historia 7-9 tycker Rojas är bra därför att ”Beskrivningen av arbets- och levnadsvillkoren under industrialiseringsperioden är nyanserad och hemfaller inte åt den typ av eländesbeskrivning som vi har sett exempel på.”. Den är nyanserad enligt hans sätt att se det. Men har böckerna velat beskriva samma sak?

En slutsats vi kan dra är att historia handlar om vilka frågor man ställer. Vill jag veta hur arbetarnas villkor såg ut? Vill jag veta hur de beskrivs i samtidslitteratur? Ja, det bör ju kunna gå att ta reda på, kanske genom att förhöra sig med äldre människor om hur villkoren var, kanske genom att läsa arkiv. Vill jag veta hur reallöneutvecklingen såg ut? Ja, då kanske det är bättre att gå till SCB och bara be dem ta fram siffrorna.

Men är det mer ”vetenskapligt” att endast beskriva reallöneutvecklingen och förneka att arbetarna hade dåliga villkor (om detta är sant vill säga)? Jag har svårt att se hur någon skulle kunna hävda det. Det verkar tvärtom både dumdristigt och ovetenskapligt att förhålla sig så till frågeställningen. Rojas verkar ha missat denna grundläggande kunskap i historieforskning. Det är frågorna som är väsentliga i den historiska metoden.

”Merparten av de läroböcker som här har granskats kan tyvärr inte sägas vara förenliga med [uppdraget att vara sakliga och opartiska].”. Det är alltså 2 böcker av 3 undersökta som Rojas grundar detta på. Vi erinrar oss vilken metod Rojas använt sig av: Att rycka loss enskilda citat och hävda att de är osakliga därför att de 1) inte beskriver marknadsliberalismens förtjänster och utveckling samt 2) inte beskriver reallöneutvecklingen.

Vi noterar att Rojas inte har redogjort för citat som kan tala i någon annan riktning, och att läroböckerna kanske inte avser att beskriva just det som Rojas anser vara viktigt att beskriva.

Rojas vill ha privata läroboksförlag och privata skolor. Då infinner sig genast frågan: Vem ska stå för historieskrivningen? Är det Rojas som ska granska den? Är det endast marknadsliberala texter som ska betraktas som ”nyanserade”, ”sakliga” och ”objektiva”?

Eller går historien att uppfatta, tolka och beskriva på olika sätt, utan att för den skull vara falsk?

När politikern låtsas vara vetenskapsman

Rojas har med den här rapporten antagligen totalt uttömt sin trovärdighet som forskare och akademiker. Hans beställare, Timbro, är ett förlag som är helt uppbyggt av näringslivet med endast borgerliga medarbetare. Hans huvudsakliga referens i DN-artikeln är en rapport framtagen av personer från Captus, som är ”en frihetlig tankesmedja som arbetar med opinionsbildning för allmänborgerliga idéer, såsom sänkta skatter, en starkare rättsstat, fria marknader och privat drift av skola och sjukvård.”. Det kan förstås vara så att personer där kan förhålla sig objektiva till sådant de undersöker, men man kan också misstänka att en sådan tankesmedja även har en politisk agenda. I fallet Rojas är det tämligen uppenbart att han gör ett politiskt präglat urval av de källor han avser undersöka, och att det är svårt att tro att han står helt fri från sin uppdragsgivare Timbro.

Jag gissar att Rojas sannolikt inte har skrivit den här rapporten i syfte att kasta något slags sanningsenligt ljus av frågeställningarna och historiebeskrivningar, utan att den är skriven helt i politiskt syfte där de politiska slutsatserna redan var bestämda på förhand.

Så illa kan det gå när politiker ska låtsas vara vetenskapsman.

(Se även inlägg från Alexandra, Thomas Hartman och Magnus Ljungkvist i samma ämne)