Det behövs goda filosofer - även i klimatdebatten

Under ett tag har jag diskuterat med diverse personer som i många avseenden har en väldigt annorlunda världsbild än vad jag själv har. Många gånger har jag undrat över hur de överhuvudtaget får ihop sina tankar, och någonting säger mig att deras filosofiska ställningstaganden inte är särskilt bra. Jag tycker helt enkelt de tänker fel och ja, filosofiskt dåligt.

Å andra sidan tycker jag inte själv att jag har någon heltäckande filosofi (utan snarare filosofier och grova vägledningar), och när jag tar ställning till ett filosofiskt problem så är det sällan helt klart vad mitt svar egentligen blir. Jag vill ju gärna tro att jag har ganska bra utgångspunkter i allmänhet, men samtidigt inser jag att inte heller mitt eget tankesystem håller måttet för någon slags universell filosofi.

Ändå så tror jag ju att det faktiskt gör skillnad att ha tänkt strukturerat kring ett problem och att inte ha tänkt alls (fast även här har vi ett filosofiskt problem gällande kausalitet: Att någon har tänkt strukturerat betyder inte att det automatiskt blir bra i slutänden.).

Så vad skiljer egentligen en riktigt bra filosof från en väldigt dålig filosof? Några utgångspunkter som jag tänker mig:

En bra filosof är
- tydlig med begreppsbildningen. Begreppen ska, med språkets hjälp (och begränsningar), göras så tydliga som möjligt.
- öppen med vilka fel och brister som finns i resonemang och definitioner. Och då menar jag inte en generell hänvisning att det finns fel och brister, utan den gode filosofen måste anstränga sig att förklara exakt vilka bristerna är. Och varför de finns där.
- öppen med sina utgångspunkter och klargör dessa så tydligt som möjligt.
- intresserad av att lära eller lära ut någonting. Men inser sina begränsningar.
- konsistent och följer logiska regler för sig själv och andra.

En dålig filosof är följaktligen otydlig med sina definitioner, vill inte öppet visa fel och brister i resonemangen eller utgångspunkterna och har en annan agenda än att lära eller lära ut någonting viktigt.

Det behövs fler bra filosofer i samhällsdebatten. Ett exempel på detta fick jag idag när jag läste den eminenta bloggen Häggström hävdar som tar upp en forskare som, vad det tycks, ha blivit "klimatförnekare" (dvs. en person som förnekar att förekomsten av global uppvärmning beror på mänsklig inverkan eller förnekar risker med sådan inverkan).

Hur vi ska hantera risker är i grunden ett filosofiskt problem. Inte i första hand ett tekniskt.

Så är personen i Häggströms exempel en god eller en dålig filosof? Det kan vi ju egentligen inte veta utifrån hans ståndpunkter i enbart klimatfrågan, men vi kan åtminstone inse att frågan gäller den filosofiska frågan om ansvaret för kommande generationer och om hur vi ska handla moraliskt avseende risker (stora som små) för vårt eget och andras bevarande. Och att denna filosofiska fråga hänger ihop med vad personen faktiskt vill ha för politiska åtgärder i framtiden.

Man kan tänka sig att en god filosof kommer fram till endera att vi har ett moraliskt ansvar för kommande generationer, men en god filosof kan också komma fram till motsatsen. Att vi överhuvudtaget inte borde bry oss om kommande generationer. Dvs. även den för mig obegripliga läran om "etisk egoism" kan ju företrädas av någon som har ett tydligt och konsistent resonemang. Och då är man alltjämt en god filosof, även om man företräder en lära som av andra uppfattas som rentav stötande.

Den dåliga filosofen skulle däremot knappt ha reflekterat över frågan, utan gör det hela till en teknisk fråga där det överhuvudtaget inte spelar någon större roll om det finns risker eller inte och där det heller inte spelar någon roll vad som händer i framtiden - eftersom det inte angår oss i nuet.

Sedan inses förstås att alltså även goda filosofer kan företräda dåliga filosofier. Men det är ju trots allt en annan sak, och har man med en god filosof att göra så kan man ju i alla fall föra diskussionen på en rationell och begriplig nivå.

Huruvida den nämnda personen är en god eller en dålig filosof vet vi som sagt inte. Inte heller har vi så mycket vetskap om hans filosofiska grunder för att inte bry sig om framtida generationer.

Men vi kan i alla fall sluta oss till att de filosofiska ståndpunkter som man har i en sån här fråga kan få stor betydelse för andra människor. Och för den gode filosofen gäller det också att då försöka ta ställning till vad man faktiskt anser om ansvaret för jorden och kommande generationer. Och varför man tycker så. För uppenbarligen kan det ha väldigt praktiska konsekvenser.

Religion och vetenskap är olika saker!

1. Ofelbar filosofi – snarast ett tecken på dålig filosofi

Det här inlägget skriver jag med anledning av att jag på Facebook inledde ett filosofiskt samtal med Mats Molén. Mats är bl.a. geovetare och ämneslärare i naturvetenskapliga ämnen. Men han skiljer sig från de flesta andra naturvetare på ett intressant sätt: Han är kristen och avvisar evolutionsteorin. Han vill istället ersätta denna teori med idén om att allt levande har kommit till genom ett gudomligt ingripande, s.k. skapelsetro.

Efter att jag ifrågasatt en kortare filosofisk text han skrivit, svarade han mig att ingen klagat på hans filosofi i något sammanhang och att det han skrivit har faktagranskats av många så att fel eliminerats innan något publicerats.

Jag ville därför ta mig an uppgiften att visa att något sådant som en felfri filosofi närmast låter som dålig filosofi och att det snarast är en förlust än en vinst för hans filosofi att ingen klagat på den tidigare.

Filosofin är - som jag ser det - ett verktyg för analytisk klarhet. Inte en tro på att det vi håller på med är någonting ofelbart som inte kan kritiseras. I mitt tycke är det i så fall inte filosofi man håller på med. Filosofin handlar om att visa upp sina argument och - utan fördomar - granska dem noga, oavsett var man i slutänden hamnar. Allt detta med den gode Wittgenstein i tankarna: ”Filosofin skall göra tankar, som eljest är så att säga dunkla och suddiga, klara och skarpt avgränsa dem.” (Wittgenstein, L., Tractatus logico-philosophicus, Thales, Stockholm, 1992, p. 4.112, s. 63).

2. Närmare om utmaningen

Jag har med anledning av ovanstående bett Mats att presentera en filosofisk text om vetenskaplighet som han har skrivit, för att undersöka om jag kunde ifrågasätta den.

Mats hänvisade mig till följande text, som jag alltså fick i uppgift att försöka ifrågasätta.

http://www.matsmolen.se/index.php?sida=51

3. Att ta ställning för god vetenskap är ett moraliskt ställningstagande!

Vetenskap och vetenskaplig metod har en hög status i vårt samhälle. Och det är inte så konstigt eftersom det trots allt är den absolut bästa metod vi för tillfället har för att försöka ta reda på fakta.

Men vetenskaplighet är inte bara något som kommer av sig självt, och att vilja värna eller främja en vetenskaplig samhällssyn är därför i högsta grad ett moraliskt ställningstagande. Karl Popper skriver att rationalismen är ”nära besläktat med tron på människosläktets enhet” (Popper, Karl R., Popper i urval av David Miller, Thales, Stockholm, 1997, s. 37; hädanefter Popper) och de många upptäckter som görs i forskningen gagnar ju ofta mänskligheten på ett eller annat sätt.

För att veta vad vi moraliskt tar ställning för när vi önskar uppnå vetenskaplighet, så krävs också kunskap om vad vi talar om – dvs. vetenskapsteorin. Det finns ju trots allt människor som gör anspråk på att verka vetenskapliga trots att det inte ens är vetenskap de sysslar med.

4. Låt oss börja med att svara på frågan: Vad är vetenskap?

Det första jag noterar är att Mats ställer frågan ”Vad är vetenskap?” redan som rubrik för sin text, men att frågan inte får något klart svar i texten.

Det finns komplexa svar på frågan, men det finns också ett väldigt grundläggande och enkelt svar. Vi börjar därför med det enkla svaret: Vetenskap är det systematiska sökandet efter kunskap. (1) Det handlar alltså om att försöka lägga pussel utifrån den begränsade erfarenhet som vi människor har.

Till sin hjälp har vetenskapen den vetenskapliga metoden. Metoden behandlar dels
1) sådant vi kan se (dvs. vi kan pröva hypoteser, teorier och olika slags modeller genom observationer, experiment och mätningar) och dels
2) sådant vi kan beräkna eller logiskt härleda (deduktion, logik, formulera hypoteser m.m.).

5. Vetenskap är bristfällig – men det bästa vi har för att nå kunskap

Det ovan sagda innebär tydligt att vetenskapen inte alls nödvändigtvis uttalar sig om sanningen. Vetenskap är en mänsklig verksamhet, och är således också bristfällig. Precis som alla mänskliga verksamheter. Som Karl Popper skriver: "I de empiriska vetenskaperna, vilka är de enda som kan förse oss med information om den värld vi lever i, förekommer inga bevis om vi med 'bevis' menar ett resonemang som en gång för alla säkerställer sanningen hos en teori." (Popper, s. 98).

För att en teori ska ses som vetenskaplig kan det räcka redan med att den är falsifierbar, dvs. att teorin kan ge förklaringar eller förutsägelser som kan prövas och att teorin är formulerad på ett sådant sätt att den kan motbevisas ifall den är felaktig.

Mats skriver: 

”När man inte kan göra så många experiment och observationer är det svårt att kalla något för fakta eller teori. Det blir mer av typen hypotes, spekulation eller tro." 

Mats har bett mig att förtydliga citatet och menar med detta att det "finns saker utanför den vetenskapliga metoden, dvs. att vi människor inte kan hitta på en metod och sedan säga att det finns saker som inte kan bestämmas med metoden.". För egen del anser jag att det går alldeles utmärkt att ha olika metoder för olika ändamål. Det är ofta själva metodernas ändamål att de tjänar ett visst speciellt syfte, och avgränsar sig från andra saker. Ta t.ex. metoden att följa ett recept i en kokbok. Det har ett visst särskilt syfte och lämpar sig väl om man ska laga en god söndagsstek. Däremot lämpar det sig dåligt om man tänkt använda sig samma metod för att laga sin bil.

Själv tolkade jag hans uttalande tidigare som att skiljelinjen mellan vetenskap och metafysik inte alltid är skarp – och det är i alla fall min egen uppfattning. Så var t.ex. fallet med atomismen, där några grekiska filosofer ansåg att världen var uppbyggd av små atomer. Detta var på den tiden förstås en ren gissning, som långt senare visade sig vara korrekt i stora drag. Men likafullt var det en teori. Detta alldeles oavsett man vid den tiden kunde göra experiment och observationer eller inte.

Och det är just detta som är både tjusningen - och problemet - med vetenskapen. Den är inte klart avgränsad. Men det är inte alls svårt att kalla en teori för en teori enbart av det skälet att du inte kan göra så många experiment eller observationer. En teori kan faktiskt även vara en slags gissning - en idé om hur någonting kommer att utvecklas och varför. Popper igen: ”Vad vetenskapsmannens och galningens teorier har gemensamt är att de båda hör till den kunskap som grundas på gissningar. Men vissa gissningar är mycket bättre än andra; och detta räcker som svar till Russell, och det är tillräckligt för att undvika radikal skepticism.” (Popper, s. 121). För Popper, och för vetenskapen i stort, är det intressanta är om hypoteserna som ställs upp är falsifierbara eller inte. Och ju mer falsifierbar en teori är, desto bättre är teorin. Är den prövbar (och ännu inte falsifierad förstås), ja, då kan vi också kalla det en vetenskaplig teori (jfr Popper, s. 133).

Naturligtvis vill vi – om det går – ha sanna teorier. Kan vi inte uppnå det, så bör vi åtminstone alltid föredra den bäst prövade teorin. Står valet mellan olika konkurrerande teorier bör vi välja den teori som ger oss mest informationsvärde och är mest falsifierbar, men ännu inte är falsifierad.

Alvar Ellegård skriver vackert på temat: ”Teorier är helt enkelt oundgängliga medel att utforska det okända. De bygger bryggor ut i Sanningens ocean. En del, rentav de flesta, av bryggorna spolas snart bort, men andra förstärks, åtminstone vid basen, och bildar utgångspunkt för nya konstruktioner. Slutresultatet blir att vetenskapen tränger allt längre ut i den outforskade oceanen. Men ingen tror att oändligheten någonsin skall bli fullständigt kartlagd.” (Ellegård, A., Kan vi lita på vetenskapen?, Natur och kultur, Stockholm, 1989, s. 8).

6. Vetenskap och religiös tro har inte samma metoder

Mats skriver:

"Vad är omöjligt att bevisa? Det som inte kan undersökas med vetenskap kan kallas tro."

Som jag har framhållit ovan innehåller även vetenskapen ett mått av tro, eftersom tro är en nödvändig - men inte tillräcklig - förutsättning för kunskap. Och som Popper framhöll, så är egentligen alla teorier omöjliga att "bevisa". Vetenskapsmän sysslar huvudsakligen heller inte med att verifiera sanningar. 

Vad som däremot är någonting helt annat än vetenskap är religiös tro. 

Mats skriver:

”Men, det man tror kan vara sant. Man kan inte mäta ljus med en bullermätare och man kan inte mäta styrkan på kärleken eller upptäcka om Gud finns eller inte med hjälp av en linjal (eller med någon annan vetenskaplig metod). Olika metoder fungerar på olika fenomen. Man kan dock indirekt lista sig fram till om det finns en skapare eller inte, ungefär på samma sätt som en arkeolog undersöker stenar för att se om de är utformade av människor eller har uppkommit på naturlig väg.”

Mats säger här att det inte finns någon vetenskaplig metod för att upptäcka om gud/gudar finns eller inte, och så långt är jag helt med honom. Så länge vi inte har definierat vad gud/gudar är för något, så inses att en teori som innefattar gud eller gudar överhuvudtaget inte är falsifierbar. Frågan som direkt infinner sig är förstås – vilken metod fungerar då på att upptäcka om gud/gudar finns eller inte?

Frånvaron av möjligheter att mäta eller observera någonting innebär ju inte i sig att vi kan anta att det finns gud/gudar, lika lite som enhörningar blir verkliga enbart därför vi inte kan mäta dem med linjal. Kvar som metod för att upptäcka gud/gudar (beskrivet såsom något övernaturligt) blir väl då i så fall snarast den personliga uppenbarelsen, tradition eller att ha en ”känsla” av gud/gudar. Jag känner många som är religiösa och har själv varit kristen en gång i tiden. Jag har stor respekt för att man kan ha en tro på gud/gudar, även om jag inte själv har det i dagsläget. Men religiös tro på ett övernaturligt väsen är en icke-falsifierbar tro, och utgör inte i sig vetenskap.

7. Hur bör jag välja mellan konkurrerande teorier?

Eftersom vetenskap som vi har idag mycket väl kan ändra sig imorgon, så inses att det kan finnas konkurrerande teorier inom vetenskapen.

Mats skriver:

”Fantasier är något man drar till med utan att veta säkert om det fungerar eller finns i verkligheten. (Exempel: ’Anledningen till att det inte finns några mellanting mellan reptiler och fåglar, är att en liten dinosaurie en gång fick fågelungar.’…”

Detta exempel kan tjäna väl till att visa att en teori inte alls behöver vara fullständig för att vara den rimligaste vetenskapliga teorin. Tvärtom hör det snarast till vanligheterna att en teori är ofullständig. För att konkretisera: Vi ställer upp en hypotes om att för fenomenet A gäller ”x, y och z”, där fynden x, y och z är enskilda komponenter som tillsammans visar att A är en rimlig teori. Hittar vi något av motsatsfynden ”icke-x”, ”icke-y” eller ”icke-z” så är vår teori falsifierad och slängs obarmhärtigt på den vetenskapliga sophögen.

Låt säga att vi får reda på att x och y stämmer överens med en observation eller härledning som vi har gjort. Innebär avsaknaden av fyndet z att vår teori måste överges? Nej, inte alls faktiskt. Det kan ju rentav vara så att en sådan teori fortfarande är den bästa förklaringen som vi hittills har. Och då antar vi den teorin tills vidare.

Så om vi har två konkurrerande teorier, där den ena teorin är falsifierbar och kan förklara mönster i vår värld, och den andra teorin bygger på en icke-falsifierbar tro som inkluderar personlig övertygelse om gud/gudar, vilken ska vi då välja?

Ur ett vetenskapligt perspektiv är frågan lätt. Vi väljer den teori som har bäst stöd, som har testats, faktagranskats och är falsifierbar men som ännu inte har falsifierats. Det är i all enkelhet hur vetenskap fungerar.

Detta kan vi förstås göra och ändå ha en personlig tro på gud/gudar. Problemet uppstår först när vi tror att personlig religiös övertygelse handlar om vetenskap. Religionen är ett system för sig, vetenskapen är ett system för sig. Att blanda ihop dem gynnar inte någon.

______________________

(1) Platons uppfattning om att kunskap innebär ”sann, berättigad, tro” har länge tjänat som en utgångspunkt för kunskapsbegreppet. I artikeln ”Is Justified True Belief Knowledge?” från 1963 har emellertid Edmund Gettier pekat på att denna definition inte är tillräcklig, utan det synes också krävas att vi känner till det verkliga förhållandet som berättigar vår tro.

Värden och preferenser som kollektiva drivkrafter

Jag har läst ut Amartya Sens bok Kollektiva beslut & social välfärd (Thales, 1988). Boken har några år på nacken, men stimulerar till tänkande kring hur vi människor fattar beslut i grupp. Våra individuella preferenser kommer kanske inte alltid att få genomslag, ibland kanske överhuvudtaget inte alls trots att vi kan vara nöjda ändå.

Sen utgår från Arrow (1959), som låter individernas rangordning i en grupp utgöra grunderna för kollektiva beslut. Tesen är att individerna gör rangordningar av sina alternativ och fattar beslut utifrån rangordningen (kallas svaga ordningar och innebär alltså att den rangordnar alla alternativ visavis varandra). Tre villkor ställs upp för rangordningarna:

1. De måste vara transitiva, dvs. om a är minst lika bra som b och b är minst lika bra som c, så är också a minst lika bra som c.

2. Relationen i rangordningen måste vara reflexiv. Varje alternativ a måste uppfattas som minst lika bra som sig självt.

3. Relationerna i rangordningen måste vara fullständig, dvs. för varje alternativpar a och b som jämförs så gäller antingen att a är minst lika bra som b eller att b är minst lika bra som a (eller båda).

Amartya Sen pekar sedan på att inte är nödvändigt att anta att samhällets rangordning av alternativen uppfyller transivitetskravet i punkt 1. Även om a, b och c uppfattas som lika bra, kan fortfarande ett konstistent beslut fattas, trots att alltså kravet på transivitet inte är uppfyllt. Inte heller behöver vi kräva fullständighet för preferensrelationen i vissa beslutssituationer: Om a kan föredras framför b och c, men b och c inte kan jämföras, så kan vi ändå välja a.

Amartya Sen fortsätter också att ifrågasätta om inte de individuella preferensernas styrka kan vara av större betydelse för ett gruppbeslut, snarare än en mängd olika individuella rangordningar som är mer eller mindre meningslösa för det slutliga beslutet. Olika personer har ju olika starka önskningar. Sedan kan även interpersonella jämförelser bli intressanta – har det betydelse vem man är i en beslutsprocess? Han tar också upp andra svårigheter, som t.ex. vilken institutionaliserad mekanism för beslutsfattande vi ska ha, ska majoritetsregler gälla eller ska poängsättnings- och rangordningsmetoder gälla? Utfallen kan ju bli högst olika beroende på vilket system man väljer.

Ett par andra tankar tas också upp som jag tycker man kan ta med sig när det gäller individ kontra samhällsbeslut: Då det gäller att formulera regler för gruppbeslut kan de individuella preferensernas ursprung ha relevans. För en nyliberal tänkare kanske detta också skulle kunna uppfattas kontroversiellt. Sen skriver: ”Det samhälle en person lever i, den klass han tillhör och den relation han har till den sociala och ekonomiska strukturen i samhället är relevant för hans val, inte endast för att allt detta berör hans personliga intressen utan också för att det påverkar hans värdesystem, inklusive hans uppfattning om hur stora hänsyn det är befogat att ta till andra medlemmar i samhället.” (Sen, 1988, s. 6). Jag tolkar det hela som att uppfattningen om individen som en konstant oförstörd tabula rasa, med ständig fri vilja att fatta beslut, inte verkar falla Amartya Sen i smaken.

Några andra tankar som jag tog med mig från Amartya Sens bok var frågan om grundläggande och icke-grundläggande värden för en individ. Med grundläggande värden avser han att omdömet alltid gäller under alla tänkbara omständigheter (utan att nödvändigtvis vara någon yttersta princip), men han gör skillnad på dem på så sätt att grundläggande värden inte kan ges skäl för vetenskapligt, medan icke-grundläggande värderingar kan ges vetenskapliga skäl. Han konstaterar dock själv att det kan vara svårt att avgöra om ett värde är grundläggande eller ej. Det hela kan sluta i ett enkelt: ”Jag värderar detta för att det är värdefullt.”. Med bestämdhet tillbakavisar han nihilismen, i vart fall som drivkraft för kollektiva beslut. Det må vara rätt som lära, men för att studera beslutsmekanismer verkar det sannerligen som att nihilismen är värdelös (lol). Värdeomdömen bidrar till nya regler, nya institutioner och håller igång samhället hela tiden.

Boken innehåller många andra intressanta tankar kring paretoprincipen, rättvisa och normbildning, men dessa avsnitt låter jag bero tills vidare. Boken rubbade i vart fall något av min nihilism, och fick mig att tro på att det faktiskt går att finna vägar att förstå mänskligt beslutsfattande. Boken rekommenderas varmt, särskilt till mina nyliberala vänner.

Är det moraliskt att sprida uppfattningar som kanske inte ens är sanna?

Jag fortsätter på spåret Harris, och vill ställa mig frågan om det kan vara moraliskt att sprida felaktiga uppfattningar.

Det är ju annars en tämligen vanlig föreställning bland människor att man inte ska ljuga och rent vetenskapligt verkar det ju onekligen dumt att hävda någonting som inte är sant. Men om man inte huruvida uppfattningarna är sanna eller inte, ska man sprida dem ändå? Eller kan det vara så att vi rentav ibland har en moralisk skyldighet att göra det?

Tanken slog mig när jag läste Sam Harris bok "The Moral Landscape"; han presenterar en idé om att värden hänger samman med fakta om mänskligt välmående och att det går att finna rätt och fel svar på moraliska frågeställningar: "Questions about values — about meaning, morality, and life’s larger purpose — are really questions about the well-being of conscious creatures. Values, therefore, translate into facts that can be scientifically understood."

Jag måste säga att han argumenterar rätt väl för saken, även om jag kan tycka att det är svårt att bestämma sig för om det han skriver egentligen bara är rena banaliteter (att vetenskap kan användas för att uppnå vissa kloka moraliska riktlinjer i livet känns ju inte som någon nyhet) eller om det ligger någonting väldigt klokt i det han skriver.

Hans målsättning med projektet verkar vara följande: “As we come to understand how human beings can best collaborate and thrive in this world, science can help us find a path leading away from the lowest depths of misery and toward the heights of happiness for the greatest number of people.”. Vetenskaplig förståelse för att uppnå förståelse för hur vi undviker största möjliga olycka och största möjliga lycka för största möjliga antal människor. (Jag ställer mig frågan om inte här en variant av utilitarismen förutsätts i hans moraliska argumentation?). I sig en högst eftersträvansvärd idé, således.

Nu skriver Harris uttryckligen att moral kanske inte nödvändigtvis handlar om sanning: "It is easy to see why the study of the evolutionary origins of “morality” might lead to the conclusion that morality has nothing at all to do with Truth. If morality is simply an adaptive means of organizing human social behavior and mitigating conflict, there would be no reason to think that our current sense of right and wrong would reflect any deeper understanding about the nature of reality.". Denna passus är intressant, men samtidigt svår att förstå mot bakgrund av det han vill visa.

Har han rätt, så verkar moral i första hand vara ett socialvetenskapligt projekt snarare än ett filosofiskt (även om vi fortfarande kan ställa oss frågorna: Men är det RÄTT då? Är det GOTT? osv.). Kan vetenskapen hjälpa till med att ge oss redskap för att förstå vilka moraliska idéer som är bättre än andra och hjälpa samhällen att se till att de goda moraliska idéerna får fotfäste i det vardagliga livet, så verkar även det rimligt att sträva mot.

Detta verkar förstås rimligt, men ändå kan jag inte låta bli att tro att det finns någonting felaktigt i hans argumentation; övergången från "är" till "bör" är inte uppenbar, det är ju inte nödvändigtvis så att utilitarismen i Harris version är "den mest korrekta etiken" och någon egentligen diskussion kring vad värden egentligen representerar i människan förs heller inte. Som emotivist skulle jag t.ex. kunna invända att vi kan ha känslor inför fakta och att det egentligen är dessa känslor som utgör de värden som vi uttalar (dessa känslor bygger förstås också på evolutionär utveckling...).

Men så kvarstår ändå frågan: Bör jag sprida Harris idéer? Har jag rentav en moralisk skyldighet att göra det - även om de kanske inte ens är sanna?

Den första frågan har i och för sig redan besvarats eftersom jag skrivit detta inlägg (hade jag nu kunnat besvara första frågan på annat sätt än ja...?), men jag tror att svaret är ja: För även om han har fel, så är det rimligt att anta att någon som tycker som han tillför någonting till mänsklig samverkan.

Utilitaristiskt sett borde det vara bättre att bra moraliska idéer får fotfäste i samhällslivet, snarare än dåliga moraliska idéer. Emotivistiskt sett kan jag säga "hurra" för att mina känslor för mänsklig samverkan och för respekt för människovärdet sprids. För dygdetikern ges, om Harris idéer vinner genomslag, fler metoder för att förstå huruvida hon handlar dygdigt eller inte (även för Kant borde ju en idé om att vetenskapen kan vara till hjälp för att verkligen få oss att förstå vad som bör upphöjas till allmän lag - om än jag inte är säker på hur Kant hade besvarat min frågeställning om vi har en moralisk skyldighet att sprida Sam Harris skrifter, med tanke på att det skulle innebära att utilitarismen i Harris version skulle upphöjas till allmän lag och därigenom göra Kants egen deontologi tämligen onödig). För den etiske egoisten torde det i och för sig verka märkligt med en lära som går ut på att öka samverkan med andra människor - men vid närmare eftertanke så är det ju högst rimligt eftersom Harris idé skulle innebära ökad livskvalitet, och även den etiske egoisten kan förstås tänka sig att samarbeta med andra för att uppnå det. Ett annat skäl till varför Harris idéer här faktiskt bör spridas, är att de öppnar en ny dimension i den filosofiska diskussionen: Även om han har fel, så kan hans tankar inspirera andra och få människor att söka andra "sanna" svar. Det är kanske dock mer en fråga om att finna sanningen än att agera moraliskt dock.

Men på dessa grunder torde i vart fall kunna konstateras att man ibland för att agera moraliskt korrekt bör sprida idéer vars sanningshalt man ännu inte känner till, eller ens aldrig kommer att få veta. För även om det kan vara falskt, så kan det ju leda till ett bättre liv för fler människor. Och här är jag ense med Harris; det är väl trots allt en ganska rimlig uppgift för det mänskliga projektet att sträva efter?

Moral som system

Jo, jag vet att det var ett tag sedan jag skrev... Å andra sidan ska också noteras att jag redan för flera år sedan skrev att bloggen inte existerar för att påverka andra människors tankar, utan för att pröva mina egna synsätt och utmana dem (genom antingen diskussion eller genom att tiden och erfarenheten för mig till andra platser i tanken).

Jag fick ett antal frågor kring objektiv moral utifrån Sam Harris föredrag (utdrag från föredraget finns här).

Sam Harris hävdar bl.a. följande:

And, consequently, most people -- I think most people probably here -- think that science will never answer the most important questions in human life: questions like, "What is worth living for?" "What is worth dying for?" "What constitutes a good life?"

So, I'm going to argue that this is an illusion -- that the separation between science and human values is an illusion -- and actually quite a dangerous one at this point in human history.

Han hävdar vidare att när vi talar om värden så talar vi egentligen om fakta. Om så är fallet borde vi också kunna välja vilka fakta som är de mest rationella fakta att välja i varje given situation, ungefär som att välja mellan om vi ska ha kokande vatten eller kallt vatten för att koka en potatis. Det vore naturligtvis otroligt bekvämt att kunna välja moral eller rentav moraliska system baserat på en vetenskaplig ståndpunkt. För då avgörs ju fakta direkt av metoden, och resultatet blir egentligen mindre intressant så länge metoden för att ta reda på faktaresultatet blir det väsentliga.

Detta är en högst intressant och utmanande tanke. Jag utesluter inte att det skulle vara möjligt att bygga ett moraliskt system baserat på vetenskaplig metod. Men för att göra det krävs åtminstone att vissa grundläggande behov axiomatiseras och anses som något eftersträvansvärt i sig (att komma fram till detta på vetenskaplig grund kan dock vara något av en tuff utmaning) och att vi verkligen kan ha kunskap om moraliska "fakta" samt att dessa fakta går att återföra i konkreta mänskliga situationer. Allt detta blir naturligtvis problematiskt, även om det är intressant.

Men jag utesluter som sagt inte att det verkligen går att bygga ett sådant system, ungefär som människor har byggt upp matematiken som system (man bör påminna sig om att Gödel på 1930-talet visade att matematiken inte kan bevisa sin egen sanning), även om matematiken sannolikt kommer att vara ett mycket mer exakt system än det moraliska system som skisseras av Sam Harris. Det är dock här som jag tycker att Harris tanke blir intressant: Kan vi lära oss att döma ut vissa moraliska system som undermåliga? Kan vi precis som när vi väljer matematiken, även välja moraliska system med nästan samma självklarhet? Och hur gör vi för att välja mellan olika moraliska system? (Rymmer även frågan hur stora moraliska system egentligen är - går de in i varandra eller går det att skilja moraliska system åt i verkligheten?)

Nå, kan då moralen vara - eller måste den vara - "objektivt korrekt" i ett dylikt system? Nja. Egentligen inte. Det räcker kanske med att konstatera att moral inom systemet är korrekt. Ungefär på samma sätt som "1+1=2" inom matematiken.

På så sätt kanske det också är möjligt att ha kunskap om moral, dvs. en kognitiv inställning som innebär att man inom ett visst moraliskt system kan säga "det här är rätt" på samma sätt som 1+1=2 inom matematiken.

Men kan man då ha kunskap om detta moraliska system verkligen är det rätta? Julia Galief anser att vi inte kan använda vetenskapen för att avgöra vilket moraliskt system som är det rätta.

Och här tror jag att hon har rätt. Det finns ingen vetenskapligt belagd metod för att nå fram till vilket av konkurrerande moraliska system som är det rätta. För detta krävs helt och hållet den mänskliga hjärnans känsliga system: Hur känns det? Vad vinner vi på detta? Hur ser alternativen ut?

Och att det inte blir bättre än så kanske egentligen gör så mycket. Kanske är det alldeles tillräckligt för att våra moraliska intuitioner ska leda oss rätt.

När döden blir politik

Det är svårt att förstå att över 80 människor, de flesta ungdomar, fått sätta livet till för att en enskild person bestämt sig för att driva sin egen politiska agenda med våld. Det är också svårt att hålla tillbaka tårarna när man tänker på hur alla de där ungdomarna åkte iväg för att diskutera, ha kul, bli förälskade - men hur det slutade med att många av dem mördades och hur deras döda kroppar blev internationell politik.

I en mening var deras död totalt meningslös. Nationalisten Behring Breivik hade kunnat mörda vilka personer som helst, för honom var inte diskussion och förståelse viktigt. Det hade kunnat vara vilken människa som helst som han tänkte hade fel åsikter. Det bara råkade vara de människor som var där.

I en annan mening kan deras död få en stor betydelse. Kanske kan händelsen ge en insikt om hur extremism kan påverka människor och hur farligt det är när extrema åsikter - oavsett i vilken form de än framträder - förvandlas till politik som innebär terror, lidande och död för enskilda. Kanske kan det också ge insikt om hur mycket bättre demokratins arbetsmetoder är än våldets ideologier, där våld och mord inte är en främmande metod för att uppnå sina mål.

Och jag kan inte tänka mig ett bättre straff för Behring Breivik än att han varje dag tvingas veta att hans handlingar fick fler människor att ta ställning för demokratin och för ökad individuell frihet.

Var finns framtidsberättelsen?

"Regeringens problem bland de unga är nog att man inte har någon framtidsberättelse att komma med. De tycker inte skatterna är viktigast, de är intresserade av de stora vyerna och vill prata om sin framtid, säger Toivo Sjörén, ansvarig för Sifos opinionsundersökningar, till SvD."

I en artikel i Expressen den 30 juni i år så uttalar sig en ansvarig för Sifos opinionsundersökningar och hävdar att regeringens problem bland de unga är att alliansen saknar framtidsberättelse.

Jag tycker inte riktigt att svaret är tillfredsställande. Ärligt talat är väl framtidsberättelserna ett problem för såväl den sittande alliansregeringen såväl som för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet?

Visst är det sannolikt så att regeringens vision bortom mandatperioden är det nog få som har någon koll på; kanske för att moderaterna saknar partiprogram och heller egentligen inte vill tala om sådant som ligger längre bort. Moderaterna har trots allt på ganska kort tid under Reinfeldts ledning blivit ett hyfsat pragmatiskt mittenparti, i såväl retorik som i praktisk politik. Otydligheten har därför i det närmaste blivit total om vad partiet vill på längre sikt. Ingen vet, men strategin att bli mer som socialdemokraterna själva har varit framgångsrik, varför man fortsätter på den inslagna vägen även om man förlorar i tydlighet på sikt.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har motsvarande problem. Välfärdssamhället är i stort sett "färdigt", och Sverige har en internationellt hög standard. Det stora flertalet har det ganska hyfsat, Sverige klarar sig väl vid jämförelser om barnadödlighet, läs- och skrivkunnighet, boendestandard, miljö, hälsa, utbildning, vård och omsorg m.m. Så vad vill man göra nu? Är miljön och omtanken om kommande generationer det som kommer att frälsa oss? Är det höjda skatter som blir lösningen för att rädda välfärdsstaten? Svårt att veta.

Inte helt oväntat tycker jag att de stora frågeställningarna idag, i mer eller mindre grad, saknas hos samtliga partier. Naturligtvis finns de heller inte hos småpartierna, som i regel bara har en frågeställning på agendan och heller nog inte mäktar med andra samhällsfrågor vare sig organisatoriskt eller kunskapsmässigt.

Så vad vill egentligen dagens partier?

Finns det någon som kan ta bladet ur munnen och bara ge lite anvisningar om de stora dragen? Hur vill man att skattesystemet ska se ut för att vara både effektivt och rättvist utformat? Hur vill man möta de globala utmaningarna på arbetsmarknaden? Hur ska framtidens sjukvård och äldreomsorg se ut med fler och fler äldre som ställer allt högre krav på sin vård? Hur vill partierna utveckla demokratin och öka inflytandet för människor i en tid där allting gå enormt snabbt och beslut fattas på fler och mer komplexa nivåer än tidigare? Var finns ideologierna och tankarna som ska föra samhället i den tänkta riktningen?

Såvitt jag kan bedöma verkar svaren saknas på frågorna även bland de mest seriösa och etablerade partierna idag. Som väljare kan man visserligen rösta, men inte välja. Två alternativ som egentligen ter sig tämligen lika tornar upp sig alltmer, och ingen pratar om vad man tänkt sig bortom horisonten. Alliansen för att det knappast skulle gagna deras väljarsiffror, de rödgröna för att de egentligen mer eller mindre tvingats in i ett samarbete utifrån omständigheterna.

Kanhända är det också så att vi nu egentligen inte kommer längre med välfärdsstaten, politiska beslut reduceras till förvaltarskap och den socialliberala pragmatismen gick slutligen ur som segrare över samhällsordningar och ideologiska tankesätt?