2007-03-15

Vetenskapen och sanningen

I går kväll bevistade jag Jesper Jerkerts föreläsning om vetenskap och pseudovetenskap. Jesper är civilingengör i teknisk fysik och ordförande i föreningen vetenskap och folkbildning.

Själva anförandet hade jag inte så mycket att invända emot, men när det blev dags för frågestund så sa Jesper något som förvånade mig väldigt. Jag pekade på problemet att det inte tycks finnas en vetenskaplig metod, det tycks finnas flera, samt att vetenskapen i sig inte heller verkar ha en särskilt rigid grund, även om den ofta är hållbar. Jesper menade att "så länge vi får säkra fakta, så kan vi nöja oss med det. Det är ändå inte så många som är så intresserade av vetenskapsfilosofi.". Vetenskapsfilosofi, sanningen om vad vetenskap är, var alltså inte något man som vetenskapens försvarare behöver bry sin hjärna med.

Detta var minst sagt förvånande tyckte jag. Det var förvånande av åtminstone två skäl:

1) Vetenskaplig sanning är en filosofisk fråga. Det är en ontologisk fråga om verkligheten vad som är sant. Vetenskapen producerar inte objektiva sanningar. Däremot kan vi försöka få vetskap om sanningar genom metoder som har mer eller mindre bra epistemologiskt stöd. Men likafullt är det en filosofisk fråga om vad vetenskap egentligen är, och det är en filosofisk fråga vad det innebär att ha "säkra fakta". Det är inget som vetenskapen i sig tycks kunna ge svar på, inte ens matematiken eller fysiken.

2) Att många inte är intresserade av sanningen om vad som är vetenskap är inget bra argument för varför man inte ska intressera sig för frågan. Det är inte så många som är intresserade av hjärnkirurgi heller, men vi är glada för att det finns människor som håller på med det.

Min poäng var att även den som står för en vetenskaplig grundsyn måste vara ödmjuk inför vad som faktiskt är vetenskap, och att vi inte får förledas att tro att all kunskap vi har idag är den sanna och rätta kunskapen. Kuhn skriver: "Var och en av [Kopernicus, Newton, Lavoisier och Einstein] gjorde det nödvändigt för det vetenskapliga samhället att överge en länge accepterad teori till förmån för en annan som var oförenlig med den. Och var och en av dem förändrade den vetenskapliga fantasin på ett sådant sätt att vi skall beskriva det som en förändring som inrymmer det vetenskapliga arbetet." (Kuhn, Thomas, De vetenskapliga revolutionernas struktur [1962], Thales, 1992, s 19). Vårt sätt att tänka kring vetenskap hade antagligen inte varit så intressant om inte någon ibland hade ifrågasatt just det vetenskapliga sättet att tänka.

Den som tror att vetenskapen vi känner till idag är den enda sanna och säkra källan till kunskap och att den inte innehåller några brister, kommer inte att skilja sig så mycket från den religiöst övertygade fundamentalisten. Vetenskapen måste innehålla ett stort mått av öppenhet och nyfikenhet också, vetenskapen måste också vara självkritisk och våga granska sig själv.

Chalmers skriver: "Eftersom jag förnekar att det finns en universell beskrivning av vetenskapen som är tillgänglig för filosofer och som förmår tillhandahålla normer för en värdering av vetenskapen, och eftersom jag hävdat att en adekvat beskrivning av olika vetenskaper bara kan erhållas genom en nära granskning av vetenskaperna själva, så kunde man dra slutsatsen att vetenskapsfilosofernas åsikter är överflödiga och att bara forskarnas egna synpunkter spelar någon roll. Man kunde alltså tro att jag, i den mån jag lyckats belägga mina påståenden, gjort mig själv arbetslös. Den slutsatsen är (turligt nog för mig) obefogad. Visserligen är det sant att forskarna själva är de yrkesmän som är bäst ägnade att bedriva vetenskaplig forskning och inte behöver råd från filosofer, men forskare är inte särskilt duktiga på att ta ett steg tillbaka från sitt arbete och beskriva arbetets karaktär." (Chalmers, A.F., Vad är vetenskap egentligen?, Nya Doxa, 1999, s 224).

Vilket skulle bevisas.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!

Inför vårt besök på Jerkerts föreläsning igår hade jag en stor förhoppning om att få en positiv bild av honom och föreningen han representerar. Jag har tidigare läst flera av Jerkerts artiklar i tidskriften "Folkvett" och tyckt att de verkar väldigt vettiga.

Föreläsningen började bra och Jerkerts information om seanser var väldigt intressant. Men jag blev, liksom du, väldigt besviken under frågestunden. Tyvärr visade sig både Jerkert och några ur publiken ha en väldigt trångsint syn gentemot oliktänkande. Jerkert gjorde en rad grova feltolkningar av det som hävdades och gav i många fall inga klara svar på frågorna han ställdes emot. Inte heller visade han någon ödmjukhet mot de som hade en olik uppfattning än han själv. Detta får Jerkert att likna de grupper som han själv så kritiskt granskar och bekämpar. Han klagade inledningsvis på att kreationister, medier m.fl. vägrar lyssna på vetenskapsmännens argument, men när han själv motargumenterades betedde ha sig precis så som många pseudovetenskapliga anhängare gör: han vägrade lyssna och blev närmast arg på de som sa emot.

För att få en bra diskussion mellan pseudovetenskap och vetenskap ställs inte bara krav på den förstnämnda gruppens anhängare. Även vetenskapsmännen måste våga ha en öppen och ödmjuk diskussion med oliktänkande. Det är en liten, men ack så viktig, detalj som Jerkert och några av hans anhängare helt har glömt. Att bemöta pseudovetenskapens anhängare med ilskna feltolkningar gör dem bara än mer misstrogna mot etablerad vetenskap. Och det tror jag verkligen inte att Jerkert och hans meningsfränder vill.

Kram från Louise!

Anders Ekman sa...

Nu sa ju i och för sig Jesper att han inte menade att man behöver försöka övertyga dem som tror på pseudovetenskapen, utan snarare skulle man inrikta sig på den breda massan.

Men om man nu verkligen har sanningen, och dessutom tror att man har sanningen, då verkar det ju faktiskt ganska rimligt att också försöka övertyga alla människor om att det man säger är sant.

Och om man nu möter någon som också är övertygad att han eller hon sitter på den Enda Sanningen, ja, då är det väl snarast en psykologisk-retorisk fråga hur man kan förhålla sig till en sådan person för att vinna över personen till det egna ("sanna") synsättet.

Och jag gissar att det är ett psykologiskt bättre sätt att bemöta en person som tror sig sitta på sanningen med öppenhet, nyfikenhet, vänlighet, förståelse och fantasi snarare än motsatsen.

Mvh
Anders

Unknown sa...

Å andra sidan så är konsteterandet att fakta eller det han troligen menade, precisa förutsägelser, är det enda riktigt kraftfulla när man ska försvara vetenskapen.

Det är det faktum att newtons beskrivning av gravitationens inverkan går att testa som gav hans ideer odödlighet. Hade han istället argumenterat sig fram till att den är osynliga små trådar hade det hela glömts bort när någon annan gav en verifierbar beskrivning.

Allt tal om vad som är vetenskap måste börja vid förutsägelsen, inte vid metoden, eftersom det fundamentala är förutsägelsen, inte metoden som använts för att komma fram till den förståelse från vilken förutsägelsen kommer.

Anders Ekman sa...

Tack för kommentaren rettaw!

I mitt horoskop idag så stod följande att läsa:

"Förnyad kontakt med någon du inte hört ifrån på en tid tycks du få, troligen per telefon men möjligen brevledes."

Förutsägelsen visade sig vara helt precis, faktum är att det ringde en person som jag inte har hört av på flera månader och frågade om jag hade lust att äta lunch någon dag.

Men det ger mig ändå inte skäl att tro att denna precisa och helt korrekta utsaga om framtiden vilade på en vetenskaplig grund. Antagligen går det inte att helt bortse från metoden att komma fram till den precisa förutsägelsen när man vill försvara vetenskapen.

Det verkar i vart fall mycket svårt, och troligast krävs någon slags symbios mellan grund, förutsägelse och metod för att man ska kunna säga "detta är vetenskap".

Mvh
Anders

Anonym sa...

Hej Anders,

Jag råkade just hitta denna sida. (Detta påminner mig om hur underligt hela blogg-fenomenet kan vara ibland. Människor kan lägga upp kommentarer om sådant de sett, hört eller läst. Gott så. Men om man vill protestera mot någon annans åsikt och är genuint intresserad av att få frågan genomlyst, varför inte helt enkelt kontakta den person man vill polemisera mot?)

Jag minns det där föredraget. Det var hos Humanisterna. Det var inte så väl förberett som det borde ha varit. Säkert sade jag saker som jag borde ha uttryckt bättre.

Dina huvudinvändningar är tyvärr inte riktade mot vad jag tycker, utan mot vad din tolkning av vad jag tycker. Kanske uttryckte jag mig så illa att din tolkning är rimlig. Men i vilket fall som helst kan jag ju här förtydliga mig, och gör det gärna.

Jag skulle alltså ha sagt något i stil med: "så länge vi får säkra fakta, så kan vi nöja oss med det. Det är ändå inte så många som är så intresserade av vetenskapsfilosofi". Det kan nog stämma. Men din tolkning, att "[v]etenskapsfilosofi, sanningen om vad vetenskap är, var alltså inte något man som vetenskapens försvarare behöver bry sin hjärna med", stämmer inte med vad jag anser. Personligen är jag mycket intresserad av vetenskapsfilosofi. Ett tag tänkte jag mig rentav en framtid som vetenskapsfilosof, men så blev det nu inte.

Min poäng - som jag tydligen grovt misslyckades att förmedla - är att man sällan har nytta av mer djupsinniga vetenskapsfilosofiska resonemang när man debatterar pseudovetenskap. Tio års erfarenhet av att i olika sammanhang diskutera och debattera pseudovetenskap har lärt mig detta. För att föra meningsfulla diskussioner om olika pseudovetenskaper behöver man sällan något mer än rudimentära överenskommelser om vad man menar med vissa nyckelbegrepp, t.ex. "vetenskap syftar till att öka den objektiva kunskapen om människan och världen". Att gå in och föra ytterligare resonemang om vad "objektiv", "kunskap" och "världen" kan tänkas betyda, är i de flesta fall onödigt, och riskerar bara att ta en massa tid från det som skulle vara diskussionens egentliga ämne: pseudovetenskap.

Jag värjer mig alltså från att börja diskutera Popper, Kuhn, Lakatos m.fl. (jag har läst verk av dem allihop) med för mig okända åhörare när det egentliga ämnet för sammankomsten skulle vara pseudovetenskap och föreningen Vetenskap och Folkbildning (inte "vetenskap och folkvett", tack).

Det är hela saken.

I resten av din första post skriver du mest saker som jag inte har några nämnvärda invändningar emot, och jag hoppas därför inte att du tror att du polemiserar mot mig.

"Louise" tycker att jag var trångsynt och att jag gjorde en rad "grova feltolkningar", men eftersom hon inte preciserar dessa kan jag inte svara henne.

Hälsningar
Jesper Jerkert

Anders Ekman sa...

Hej Jesper,

Tack för kommentaren och klargörandet! Det stämmer att resten av min post utgör generella kommentarer rörande sanningsbegreppet och det är också det som är det intressanta.

Du skriver: "Min poäng - som jag tydligen grovt misslyckades att förmedla - är att man sällan har nytta av mer djupsinniga vetenskapsfilosofiska resonemang när man debatterar pseudovetenskap."

Här tror jag att vi möjligen skiljer oss lite i synen på filosofins möjligheter. För jag tror att om man lyckas så ett frö i människor när det gäller metodiken - hur man kan/bör tänka - så kan det göra mer än att gå direkt på fakta. Men så kan det nog vara så att jag är ganska naiv när det gäller min tro på att människor ska bryta upp med pseudovetenskapliga föreställningar... och jag kan förstå om man efter tio års diskuterande kan bli aningen matt av alla bisarra påståenden som kan användas för att göra vetenskapliga anspråk. Så du har mina sympatier. ;)

Apropå föreningsnamnet har jag korrigerat det (*skäms*), och för en liten tid sedan också gått med i föreningen - något jag starkt rekommenderar andra att göra.

För övrigt lär det väl ännu inte vara för sent med en framtid som vetenskapsfilosof för dig. Karl Popper skrev ju fortfarande intressant filosofisk litteratur som 88-åring ("En värld av begivenheter", en spännande liten vetenskapsfilosofisk skrift).

Allt gott!

Mvh
Anders