Filosofin tycks börja någonstans. För Locke så började filosofin med ett tabula rasa, för Descartes med res cogitans, det tänkande tinget, och för Aristoteles med fostran, dygden. Den som tycks ha varit närmast sanningen rent metodologiskt verkar dock vara Kirkegaard. Sanningen är subjektiv, det är ögonblicket, valet som räknas. Som vetenskapligt sanningskriterium verkar det inte vara en rimlig ståndpunkt, men som metodologisk utgångspunkt tror jag att det är rimligt.
För hade jag verkligen ställt mig frågan "med vilken rätt gör ni mig detta?" om mina föräldrar från dag 1 hade låst in mig under förvisso ordnade förhållanden där jag fick mat och kärlek, men saknade möjligheten att gå ut i friheten? Om jag inte kände till någonting annat just nu, varför skulle jag fråga mig med vilken rätt? Och vad säger ens att jag skulle känna till frågor om rätt och legitimitet? Och finns någonting som säger att jag i det ögonblicket hellre skulle välja friheten framför kärleken från mina föräldrar? Om jag tror att världen utanför är farlig, och jag hellre stannar inomhus, vem skulle kunna klandra mig? I just det ögonblicket så upplever jag det exakt så.
Och är det inte ofta så att vi sällan som barn frågar oss vilken auktoritet våra föräldrar har? Föräldrar utövar makt över sina barn ständigt. De kan använda makten på ett sätt som gynnar barnet, och de kan använda sin makt på ett sätt som skadar barnet.
Jag misstänker att frågan om legitimitet för regler måste vara en icke-fråga. Svaret är att det finns ingen legitimitet för något system. Ingen regel har legitimitet. Sålunda har inte heller demokratiska regler legitimitet. Men att demokratin saknar legitimitet innebär förstås inte att något annat system med en eller flera regler för människor skulle vara legitima, inte ens anarkin är ett legitimt system. Det innebär heller inte att det finns illegitima regelsystem. Frågan om legitimitet synes mest bara vara en fråga om makt. Augustinus visar det förträffligt när han beskriver staten som ett rövarband. Och vad skulle skilja egentligen?
Legitimitet saknas alltså. Den kan helt tänkas bort. Det vi betraktar i ögonblicket just nu är maktrelationer. Det låter onekligen som en slags nihilism jag beskriver. Men vad man inte får glömma är att makten kan användas för att skada såväl som för att gynna vissa intressen eller ändamål, och det finns ingenting som säger att jag kan använda makten för att sträva efter att gynna just dessa intressen vilka de än må vara.
Trots att det ena inte är mer legitimt än det andra, så har då vår ögonblicksbild betydelse för hur makten används och vilket intresse som realiseras. Har vi alkoholproblem och staten omhändertar oss för att vi ska bli fria från alkoholproblemen, så handlar staten i intresset att jag ska bli fri från alkoholproblem. Mitt eget intresse kanske är att fortsätta supa. Statens agerande har ingen legitimitet, utan är enbart ett sätt att utöva makt mot mig, så kommer jag att uppfatta det i min ögonblicksbild av verkligheten. Omvänt kan vi tänka oss att statens intresse är att vi ska supa så mycket som möjligt. Mitt eget intresse är att hålla mig nykter. Staten tvingar mig att dricka alkohol, och även då kommer jag att i min ögonblicksbild just då att betrakta det som att staten utövar makt mot mig.
Om legitimitet saknas för alla tänkbara system, så handlar det enbart om strävan efter makt. Men observera dock att legitimitet i så fall saknas även för ett system där de starkaste har makten. Även övermänniskan skulle sakna legitimitet. Makten är, och ett varande kräver ingen legitimitet för sin existens.
Men med vanan lär vi oss förstå samband. Moral betyder för övrigt just "vana", något som inte tillräckligt har uppmärksammats idag. En god moral handlar bara om vad vi egentligen har lärt oss, vad vi är vana vid. Vi är vana vid demokrati, och därför verkar det vara god moral att förespråka. Vi är vana vid yttrandefrihet, därför verkar det vara god moral att förespråka. Vi är vana vid att kvinnor gifter sig med män. Kort sagt, vår ögonblicksbild måste tolkas mot bakgrund av vad vi är vana vid.
Vanan blir emellertid inte sann därför att den delas av många. Makten reproducerar våra vanor, den normaliserar vanorna och kallar dem god moral eller rätt. Därför blir makten viktig, den är moralskapande inte bara nu utan även för framtiden. Den sätter ramarna för hur systemet ska förstås just nu i ögonblicksbilden.
Makten kan användas för att skada såväl som för att gynna vissa intressen eller ändamål. Kan strävan efter makt vara rationell? Ja, om det är rationellt att vilja gynna vissa intressen.
Vi kan nu dela statens vanor. Men vad händer om staten förespråkar en vana som jag inte delar? T ex att människor ska dödas. Det betyder egentligen ingenting annat än att mitt intresse är ett annat. Om jag vågar har jag all möjlighet att söka uppnå detta intresse istället. Antagligen kommer det inte fungera eftersom makten har djupa rötter i mänskligt tänkande. Men valet är fullständigt mitt.
Staten är vår nuvarande ögonblicksbild. Inget säger dock att den är sann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar