Ett filosofiskt problem har formen: ”Jag hittar inte vägen.”
- Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, § 123
Människor tycker väldigt mycket. Dessutom verkar så många tycka märkliga eller felaktiga saker. Ja, jag säger nu inte detta för att verka märkvärdig på något sätt. Utan för att jag faktiskt tror att människor i allmänhet utgår från att deras egen kultur och deras trossatser är de mest rimliga och riktiga. Det finns förstås människor som skulle anse att det jag tycker är märkligt eller felaktigt likaså.
Grunderna för våra tyckanden verkar också kunna variera. I sitt verk Ethics and Language från 1944 hävdar Stevenson att vilket uttalande som helst om vilken slags fakta som helst kan antas av en person som ett skäl för eller emot ett etiskt omdöme. Någon rationell förklaring till varför vi tycker saker verkar inte kunna ges. Och i mångt och mycket får man kanske hålla med honom till en viss grad. Ingen människa har all kunskap om världen, och vi har förstås inte intresse av allt som sker heller. Så när den ene har ett vackert diagram som förklaring till varför han tycker en viss sak, kan en annan person ha personliga erfarenheter som grund. I betraktarens ögon kan argumenten förstås också verka helt rationella.
Men saknar vi nu rationella förklaringar till etiska omdömen, så verkar också filosofiska problem som t.ex. vad som är en rationell förklaring eller vad som är ett filosofiskt problem helt plötsligt väldigt nonsensartade. Och vad värre är, politiska strävanden framstår i så fall nästan alltid som dogmatiska ställningstaganden. För visserligen kan jag ha en rationell förklaring till varför jag tycker något genom att hänvisa till att en viss ideologi säger så, men det skulle inte te sig som annat än en dogm. Och dogmen i sig skulle inte vila på någon rationell förklaring om varför vi borde agera på ett visst sätt. Politik skulle kunna sägas vara konsten att upprätthålla dogmatiska föreställningar utifrån nonsens. En tämligen pessimistisk syn på politiken skulle man kunna säga. Samtidigt är det något vi måste leva med, då det inte existerar samhällen utan politik.
Så vad är det egentligen man håller på med när man söker filosofiska svar i politiken? Problemet är knappast att det saknas vägbeskrivningar. Problemet är snarare av karaktären att politiken har så många vägbeskrivningar att man inte kan avgöra vilken färdriktning som slutligen skulle vara bäst.
Mvh
Anders
Människor tycker väldigt mycket. Dessutom verkar så många tycka märkliga eller felaktiga saker. Ja, jag säger nu inte detta för att verka märkvärdig på något sätt. Utan för att jag faktiskt tror att människor i allmänhet utgår från att deras egen kultur och deras trossatser är de mest rimliga och riktiga. Det finns förstås människor som skulle anse att det jag tycker är märkligt eller felaktigt likaså.
Grunderna för våra tyckanden verkar också kunna variera. I sitt verk Ethics and Language från 1944 hävdar Stevenson att vilket uttalande som helst om vilken slags fakta som helst kan antas av en person som ett skäl för eller emot ett etiskt omdöme. Någon rationell förklaring till varför vi tycker saker verkar inte kunna ges. Och i mångt och mycket får man kanske hålla med honom till en viss grad. Ingen människa har all kunskap om världen, och vi har förstås inte intresse av allt som sker heller. Så när den ene har ett vackert diagram som förklaring till varför han tycker en viss sak, kan en annan person ha personliga erfarenheter som grund. I betraktarens ögon kan argumenten förstås också verka helt rationella.
Men saknar vi nu rationella förklaringar till etiska omdömen, så verkar också filosofiska problem som t.ex. vad som är en rationell förklaring eller vad som är ett filosofiskt problem helt plötsligt väldigt nonsensartade. Och vad värre är, politiska strävanden framstår i så fall nästan alltid som dogmatiska ställningstaganden. För visserligen kan jag ha en rationell förklaring till varför jag tycker något genom att hänvisa till att en viss ideologi säger så, men det skulle inte te sig som annat än en dogm. Och dogmen i sig skulle inte vila på någon rationell förklaring om varför vi borde agera på ett visst sätt. Politik skulle kunna sägas vara konsten att upprätthålla dogmatiska föreställningar utifrån nonsens. En tämligen pessimistisk syn på politiken skulle man kunna säga. Samtidigt är det något vi måste leva med, då det inte existerar samhällen utan politik.
Så vad är det egentligen man håller på med när man söker filosofiska svar i politiken? Problemet är knappast att det saknas vägbeskrivningar. Problemet är snarare av karaktären att politiken har så många vägbeskrivningar att man inte kan avgöra vilken färdriktning som slutligen skulle vara bäst.
Mvh
Anders
2 kommentarer:
Bloggen som jag "rullat" till sedan länge vissde sig visst skrivas av Dig Anders. Jag har inte observerat detta tidigare. Världen är liten.
Ja, världen är sannerligen en liten plats att vara på. Så det gäller att förvalta stunden här väl. :)
Mvh
Anders
Skicka en kommentar