Svar till C.S. om egoismen

Som svar på mitt inlägg "Egoismen - en dålig idé" så skrev en randian som kallar sig C.S. ett inlägg på sin egen blogg, som jag fann av en ren slump.

Trots att C.S. hade riktat sig till mig personligen på sin blogg, utan att meddela mig om kritiken, så ville jag ändå ge honom ett svar eftersom jag tycker att offentlig debatt är oerhört värdefull.

Mitt inlägg till C.S. skickades till hans blogg den 18 november 2008.

Inlägget har ännu, drygt en månad senare, inte lagts in av C.S. Däremot har han lagt in andra inlägg, vilket skulle kunna tolkas som att han inte är intresserad av att mina invändningar ska offentliggöras på hans blogg.

Jag väljer därför att publicera mitt inlägg till honom på min egen blogg istället, för att var och en ska kunna ta ställning till argumenten om egoismens hållbarhet. Jag har naturligtvis meddelat C.S. denna dag om att jag lagt ut detta inlägg, och också gett honom mina kontaktuppgifter om det skulle vara så att något missförstånd har uppstått.

/Anders

* * * * *

Hej C.S.,

Av en ren slump så ser jag ett inlägg som du skrivit där du riktar offentlig kritik mot mig. Jag ser gärna att du uppmärksammar mig på personlig kritik, i synnerhet med tanke på att det hade varit så lätt att bara kommentera på min blogg att du avsåg att kritisera mig. Du om någon borde veta att jag uppskattar kritik, fast jag vill gärna få en chans att bemöta den i så fall.

Väl här, så vill jag gärna ta tillfället i akt och i korthet bemöta det du skriver. En del håller jag helt med om, annat inte.

1. Egoism och altruism som psykologiska drivkrafter

Du verkar anse att varken egoism eller altruism finns som motivationskrafter för mänskligt handlande (Med dina ord: ”Psykologisk altruism är precis lika mycket nonsens som psykologisk egoism.”). Det är onekligen en ganska ovanlig åsikt. Det hade därför varit intressant med något vetenskapligt stöd för din nya och kontroversiella tes. Emellertid så ser jag inte att du definierar vare sig altruism eller egoism, varför du skulle behöva göra det innan vi kan ge oss in i en diskussion om vad det är. Annars synes det hela utmynna i en strid om påvens skägg.

Dessutom kan man fråga sig vad som alls utgör psykologiska motiv hos människan om det aldrig är vare sig egoistiska eller altruistiska skäl som ligger bakom ett visst skäl som man har. Jag kan nog tänka mig tusentals gånger där jag har haft antingen ett egoistiskt eller ett altruistiskt skäl för en viss handling jag gör, även om det synes vara ett inlärt beteende.

Du skriver: ”Att man vill göra någonting betyder inte nödvändigtvis att det är egoistiskt.” Men ingen har väl heller hävdat något annat? Frågan är huruvida egoistiska motiv kan vara psykologiska skäl för handling eller ej. Egoistiskt handlande och motiverat handlande är inte samma sak, säger du. Ingen lär dock säga emot dig. Men däremot blir det ju ytterst märkligt av dig att hävda att egoism inte kan motivera människor psykologiskt sett.

2. Objektivismen som vetskapen om det Sanna och Rätta

Av din text går det tyvärr inte att förstå vad du själv anser utgör ”egoism”. Det enda vi vet är att det enligt dig inte är en psykologisk process och inte heller sådant som att t.ex. knarka, äta sig mätt eller andliga upplevelser. Det leder sannolikt till att du måste sitta på den objektiva sanningen om vad som är ”den goda egoismen”. Man kan i så fall fråga sig varför just du på planeten Tellus är utrustad med att veta hur människor ska leva sina liv för att leva goda egoistiska (moraliskt goda) liv? Av ditt inlägg här, så framstår det som att det är att till varje pris överleva (inte nödvändigtvis att ha roligt eller leva lyckligt för stunden). Men varför i så fall anta att ett längre liv automatiskt är ett moraliskt bättre liv än ett kortare? Varför skulle det inte kunna vara mer ”egoistiskt” att leva kungligt så länge man lever, roa sig och må gott, men dö ung?

Du skriver också: ”Om psykologisk egoism vore sann, då skulle det förstås meningslöst att rekommendera någon moral överhuvudtaget, inklusive en egoistisk moral.”. Min fråga blir förstås: Hur följer det logiskt? Att vi handlar i vårt egenintresse psykologiskt sett, ger till synes ingenting som följd.

3. Om varför randianen vet bättre än andra

Du skriver om Ayn Rand: ”Och de som ser henne som det stora filosofiska geni hon var, de gick från likgiltighet inför hennes existens om vilket de visste inget, till en mycket genuin beundran.”. En dylik oreserverad beundran för någon kan anses positiv i vissa sammanhang, men i ett filosofiskt sammanhang riskerar det att framstå som något dogmatiskt. Jag tror att man bör undersöka argument, inte hänvisa till auktoritativa personer inom ens egen troslära när man bedömer arguments hållbarhet.

Du skriver om andra människors kunskap: ”Eftersom de allra flesta dessutom är ganska dåliga på att ägna sig åt introspektion, är det inte konstigt att många inte identifierar sina implicta eller explicita värderingar som uttryck för sin kunskap eller sina värderingar.”. Hur har du gått till väga för att genom ”introspektion” - på ett korrekt objektivt sätt - kunna tala om för alla hur verkligheten verkligen förhåller sig…?

Din argumentation påminner mig här lite om den religiöst insiktsfulles argumentaion: Hänvisningar till en genial och upphöjd läromästare, som har idéer som enbart kan tolkas korrekt av dem som vunnit insikter i den sanna läran genom ”introspektion”, och där alla som motsäger den rätta läran gör detta därför att de bara inte är tillräckligt insatta i sanningen om verkligheten som bäst beskrivs med Ayn Rands egna upphöjda ord.

4. Bättre fly än illa fäkta

Du skriver sedan om epistemologin följande: ”Resten av Ekmands artikel är bara uttryck för mycket dålig epistemologi. Det är inte värt ett svar.”

Det är inte första gången som jag av en randian hänvisa till uttryck av karaktären: ”X är inte värd ett svar, för han har inte förstått den sanna läran.” alternativt ”Många objektivister har i olika sammanhang gett alla sanna svaren åt sina meningsmotståndare, men de lyssnar inte.”.

Exakt vad som är fel brukar dock inte beskrivas. Inte heller får man veta när dessa ”otaliga debatter” där den objektivistiska sanningen bevisats skulle ha ägt rum. Inte heller sägs klart vilka argument det skulle vara fel på eller varför. Inte heller i detta inlägg sker något dylikt såvitt jag kan bedöma.

Jag tänker inte avkräva dig något svar – jag är nog inte ens värd det med objektivistiska mått mätt – men en förhoppning är väl att du i alla fall funderar på argumenten. Du kanske inte gillar dem, fine. Och att människor har olika sätt att tänka, det är nog något som du måste försöka lära dig leva med.

Mvh
Anders

IPRED - ytterligheternas debatt

Jag har ett tag följt debatten om IPRED, och också noga läst regeringens förslag till riksdagen angående genomförandet av IPRED i Sverige.

Det är framför allt en sak som slår mig. Att debatten är så extremt onyanserad: Det har utvecklats till en ytterligheternas diskussionsfält. I det ena lägret så finns regeringen, som på flera punkter vill gå ännu längre än direktivet för att ge utökade befogenheter för rättighetsinnehavarna och deras organisationer för att därigenom kunna få ut information om enskildas personuppgifter. Regeringen bedyrar att det inte kommer att röra sig om polisiära uppgifter som läggs över på enskilda genom förslaget, men å andra sidan finns det ju absolut inget hinder för att materialet som man får ut kan användas för att straffa enskilda. Dessutom är ju beviskravet tämligen lågt enligt förslaget. Det krävs enbart "sannolika skäl" för att en rättighetsinnehavare ska kunna begära ut en uppgift. Detta torde i stort sett alltid vara uppfyllt. Om det går att visa att ett intrång har skett från en viss adress (IP-nummer) så lär processen bli kortvarig.

Den borgerliga regeringens iver att gå längre än direktivet och inskränka den personliga integriteten ytterligare är svår att förstå.

Samtidigt finns det andra lägret, som vill stoppa genomförandet av IPRED helt och hållet. Denna grupp anser i stort sett att direktivet överhuvudtaget inte ska genomföras. Problemet med detta synsätt är dock att Sverige gått med i Europeiska Unionen 1994, och EG-lagstiftning gäller fullt ut såsom svensk rätt. Ja, EG-rätten har rentav företrädare framför svensk lagstiftning vid normkollision (Se t.ex. EG-domstolens mål nr 6/64 Costa mot ENEL och mål nr 11/70 Internationale Handelsgesellschaft, där EG-domstolen konstaterar att företräde gäller även vid konflikt med medlemsstaternas konstitutioner).

Om ett gemenskapsdirektiv inte genomförs, så kan skadestånd utkrävas (se t.ex. mål C-6, 9/90 Francovich och mål C-46, 48/93 Brasserie du Pecheur). Att överhuvudtaget inte genomföra direktivet framstår alltså inte som ett särskilt insiktsfullt eller seriöst förslag heller. Ur en populistisk synvinkel kanske det dock är bäst, bröd och skådespel har länge varit politikens huvudregel.

För egen del tror jag därför att en mellanväg är att föredra: Dvs. en god balans mellan å ena sidan rättighetsinnehavarnas intressen och att samtidigt lyfta fram frågan om personlig integritet och rättssäkerhet mer, frågor som nästan helt har försvunnit i regeringens proposition. Min åsikt är att direktivet ska genomföras, det är vi förbundna till genom att vi i en demokratisk folkomröstning och lag har accepterat EG-rättens företräde.

Men det finns heller ingen som helst anledning att gå längre än direktivet och tumma på rättssäkerheten, som regeringen gör i sitt förslag.

Pragmatism trots allt

Väldigt ofta i politiska debatter och diskussioner så framstår det som att människor är väldigt oeniga om saker och ting. I synnerhet när det gäller diskussioner på Internet, där man inte ens behöver uppträda hyfsat mot varandra så kan debatterna bli väldigt heta.

Men det slog mig när jag träffade en vän i lördags att så är ju nästan aldrig fallet när man möter någon på tu man hand och får möjlighet att förklara vad man själv menar, och får möjlighet att lyssna på vad den andre har att säga. Ofta kan man förstås komma fram till att man tycker olika i diskussionen och att det är bra med det, men inte sällan så kan man sluta i någon slags konsensus trots att man utifrån sett inte verkar ha minsta gemensamt med varandra. Vännen är en hängiven randian (och religiös likaså).

Trots detta kunde vi alltså komma överens om väldigt många "grundvärden", även om vi försvarade dem från olika metodiska utgångspunkter. T.ex. rätten till liv, som både han och jag omfattar. Ja, rentav de flesta människor.

Och någonstans så tycker jag att det ofta verkar just så. Det finns nog ingen som tycker exakt likadant som en annan i varje given fråga, men ofta kan vi komma överens om ganska mycket även om vi från början verkar vara ganska principiella varelser.

Så kanske pragmatismen erbjuder det allra bästa principiella tänkandet; Små steg i taget, en lagomt fördomsfull inställning till alltför revolutionerande tankar och en sund försiktighet inför alltför ungdomliga tokerier (som dylika exempel: Anders E Borg om demokratin).

Även utifrån hur komplex verkligheten är, så erbjuder pragmatismen någonting ganska filosofiskt attraktivt. För egentligen är ju chansen väldigt väldigt liten för att någon enda människa sitter på sanningen om allting. Ja, den är rentav obefintlig. Och under osäkerhet verkar det ju då ganska sunt att plocka lite av det bästa från allting, vara öppen för att man kan ha fel och avfärda det som låter alltför dogmatiskt och korkat.

Dessvärre tror jag inte att det är ens den vanligaste metoden inom politiken.