IPRED - ytterligheternas debatt

Jag har ett tag följt debatten om IPRED, och också noga läst regeringens förslag till riksdagen angående genomförandet av IPRED i Sverige.

Det är framför allt en sak som slår mig. Att debatten är så extremt onyanserad: Det har utvecklats till en ytterligheternas diskussionsfält. I det ena lägret så finns regeringen, som på flera punkter vill gå ännu längre än direktivet för att ge utökade befogenheter för rättighetsinnehavarna och deras organisationer för att därigenom kunna få ut information om enskildas personuppgifter. Regeringen bedyrar att det inte kommer att röra sig om polisiära uppgifter som läggs över på enskilda genom förslaget, men å andra sidan finns det ju absolut inget hinder för att materialet som man får ut kan användas för att straffa enskilda. Dessutom är ju beviskravet tämligen lågt enligt förslaget. Det krävs enbart "sannolika skäl" för att en rättighetsinnehavare ska kunna begära ut en uppgift. Detta torde i stort sett alltid vara uppfyllt. Om det går att visa att ett intrång har skett från en viss adress (IP-nummer) så lär processen bli kortvarig.

Den borgerliga regeringens iver att gå längre än direktivet och inskränka den personliga integriteten ytterligare är svår att förstå.

Samtidigt finns det andra lägret, som vill stoppa genomförandet av IPRED helt och hållet. Denna grupp anser i stort sett att direktivet överhuvudtaget inte ska genomföras. Problemet med detta synsätt är dock att Sverige gått med i Europeiska Unionen 1994, och EG-lagstiftning gäller fullt ut såsom svensk rätt. Ja, EG-rätten har rentav företrädare framför svensk lagstiftning vid normkollision (Se t.ex. EG-domstolens mål nr 6/64 Costa mot ENEL och mål nr 11/70 Internationale Handelsgesellschaft, där EG-domstolen konstaterar att företräde gäller även vid konflikt med medlemsstaternas konstitutioner).

Om ett gemenskapsdirektiv inte genomförs, så kan skadestånd utkrävas (se t.ex. mål C-6, 9/90 Francovich och mål C-46, 48/93 Brasserie du Pecheur). Att överhuvudtaget inte genomföra direktivet framstår alltså inte som ett särskilt insiktsfullt eller seriöst förslag heller. Ur en populistisk synvinkel kanske det dock är bäst, bröd och skådespel har länge varit politikens huvudregel.

För egen del tror jag därför att en mellanväg är att föredra: Dvs. en god balans mellan å ena sidan rättighetsinnehavarnas intressen och att samtidigt lyfta fram frågan om personlig integritet och rättssäkerhet mer, frågor som nästan helt har försvunnit i regeringens proposition. Min åsikt är att direktivet ska genomföras, det är vi förbundna till genom att vi i en demokratisk folkomröstning och lag har accepterat EG-rättens företräde.

Men det finns heller ingen som helst anledning att gå längre än direktivet och tumma på rättssäkerheten, som regeringen gör i sitt förslag.