Principfast eller pragmatiskt försvar?

Nästan varje dag så diskuterar vi filosofiska frågor utan att egentligen närmare reflektera över att det är filosofi vi talar om.

På lunchen så var det en kollega som tog upp de föreslagna nerdragningarna i försvaret och kommenterade den svenska neutraliteten historiskt sett. Han upprördes över att Sverige en gång hjälpt den tyska krigsmaskinen med transporter, och ändå fortsatt att kalla sig neutral stat. Han påpekade att det vore bättre om Sverige helt tagit konsekvenserna av sin neutrala hållning, och nekat nazisterna allt bistånd. Bättre en ockuperad men stolt nation, än en plundrad och feg var argumentationen.

Jag håller nog inte riktigt med. För principer har sitt pris. Och så snart man sätter principerna framför syftena, så kommer man också att riskera ganska mycket. För svensk del hade säkerligen en hel del riskerats under de förhållandena. Som ockuperad stat tvingas man förstås att ha administrativa förbindelser med ockupationsmakten och handla i ockupationsmaktens intressen. Det hade sannolikt inte varit bättre vare sig för svensk del eller för utvecklingen i världen generellt sett.

Sedan är det förstås så att det är lätt att i efterhand vara principfast. Då tar man heller inget ansvar för de människor som levde då. Man behöver inte se någon i ögonen och säga: "Jag skulle gärna riskera ditt liv för mina principer". Pragmatismen har sällan några företrädare. Och den blir ganska bespottad, just eftersom den ser till människors vardag just nu och innehåller sällan några visionära anspråk. Revolution låter alltid mer attraktivt och ungdomligt än att i stort sett godta ramarna men ändra lite i den riktning man önskar.

Men som försvarstaktik är pragmatismen, eller förmågan att släppa på sina principer, inte alltid en dum försvarsidé. Tvärtom - den kan rädda liv och skapa högre lycka, även om ingen kommer tacka dig i efterhand.

Och nerdragningar i försvaret behöver inte vara något odelat negativt, så länge man vet vad man gör och varför. Ett försvar fyller inget självändamål och bör heller inte i första hand vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Försvaret måste naturligtvis också i sig bygga på en omvärldsanalys med grunden i pragmatiskt tänkande och en djup förståelse kring andra länder och kulturer, inte på principfasta argument om att en organisation för alltid måste vara rätt och riktig.

Mvh
Anders

Politiska seanser

Den moderata kommunfullmäktigeordföranden i Borås, Maj Steen, har avslöjats med att hålla seanser. Hon kallar sig "spiritualist" och försöker få kontakt med de döda. Dessutom tar hon bra betalt för att dra folk vid näsan.

Företagsamt eller bedrägligt, döm själva.

Men kanske det inte skiljer sig från politiken i stort. Vi vill så gärna höra det som bekräftar vår egen världsbild, och skulle sannolikt betala ett väldigt högt pris för att hellre bli bedragna än att behöva förändra mera grundläggande sätt att tänka.

Men även politiska beslut kostar. De kostar på ett mer djupgående plan. De kan kosta din egen och dina framtida barns livssituation.

En revolution i tanken vore på sin plats. Vi borde sluta lyssna på de politiska seanshållarna, låt dem prata med de döda. Vi har ännu de levande att tänka på. Det kostar bara engagemang. Men så slipper vi känna oss lurade den dagen när vi väl somnar in.

Mvh
Anders

Vilket värde har en mördare?

Fallet Engla har nog inte lämnat särskilt många människor oberörda. Det måste vara den värsta känslan av alla att förlora en älskad dotter på ett sådant sätt. Att se bilden av den misstänkte på alla tidningslöp och sedan också se sin dotter på samma sida i vit klänning och glasögon.

Det är lätt att förstå reaktionerna på hämnd. Ett öga för ett öga, en tand för en tand. Den mosaiska lagen är djupt rotad i vår kultur och våra moraluppfattningar.

Samtidigt så infinner också en annan fråga. Den misstänkte mördaren - vad har han för värde? Är han lika mycket värd som dig, mig eller vem som helst i övrigt? Eller har han gjort sig oförtjänt av att ha ett värde? Existerar ens "värdet" på personen?

Begreppet "värde" är i sig ganska oklart. Dock tror jag att värde kan sägas existera, som ett abstrakt redskap som vi människor använder oss av i en kulturell kontext. Ungefär som andra fluffiga ord som vi ändå anser betyder någonting för oss, som skapar mening i vårt språk.

Så, för att helt föregripa slutsatsen. Jag tror att Anders Eklund är lika mycket värd som vilken annan människa som helst.

En närmare förklaring kanske krävs, för det låter ju onekligen bisarrt att anse någon som högre högst troligt mördat en oskyldig flicka har ett lika stort värde som vem som helst i övrigt.

Jag brukar ofta försöka dela upp just detta med "värde" i två sfärer; dels en privat sfär, dels en offentlig. I den privata sfären gör vi mängder av olika värderingar. Vi tycker kanske bättre om våra släktingar än andra människor, vi kanske lägger ett större värde på våra vänner än någon helt okänd och så vidare. Vi värderar människor högst olika på ett personligt plan.

Men när vi ska tänka på hur staten ska agera, så kan vi inte längre utgå från det privata. Vi måste böja oss för att staten ska ha neutrala principer och utgångspunkter. Och där är människors lika värde en helt central princip för att staten ska kunna fungera tillfredsställande ur ett demokratiskt perspektiv. Skulle vi svika detta ideal i ett enda fall, skulle trovärdigheten vad gäller upprätthållandet av lag och rättssäkerhet fullkomligt gå om intet. Och det skulle inte bara leda till minskad lycka i det enskilda fallet, utan också öka osäkerheten totalt sett. Ett uttalat lägre värde på en människa skulle förstås också kunna innebära att vi skulle blunda för tortyr och annat godtycke, kanske till slut även i fall där vi verkligen borde reagera.

Staten är felbar, alla dess institutioner är felbara. Och om beslut fattas under osäkerhet, så kommer principen om alla människors lika värde att vara en trygghet för oss alla. Även om den kan leda till en, kan tyckas, motbjudande slutsats. Men vill vi ta principen på allvar, så måste vi erkänna att alla människor har samma värde - även Anders Eklund.

Mvh
Anders

Är levande döda levande eller döda?

Har varit på ett intressant och väl genomfört seminarium om döden. Och det var faktiskt intressantare än vad det må låta. Och när man tänker på det så är det svårt att hitta ett mer laddat ämne bland de levande än just döden.

Idag regleras svenska personers död i lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död. I korthet innebär detta att vid tillämpning av bestämmelser i lag eller annan författning som tillskriver en människas död rättslig betydelse ska gälla att en människa är död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Hjärndöd, vad man kallar det. Ja, det är i alla fall vad som krävs för att vara död i Sverige. Andra länder har andra lagar, och någon internationell konvention på området har faktiskt ännu inte kommit till stånd.

Döden har en extrem betydelse för våra idéer om vad en människa har rätt till, vad hon förtjänar, vad hon är skyldig m.m. Kort sagt - en död person är inte skyldig oss någonting. Hon har heller inga rättigheter. Eller, i vart fall, hon bryr sig antagligen föga om eventuella rättigheter hon skulle tillskrivas.

Och då inses naturligtvis att dödsögonblicket får en stor betydelse för vårt filosoferande. Det stannar ju någonstans vid döden: I livet, filosofin. Efter döden, spekulationer.

Det slog mig att det finns människor som vi idag betraktar som levande, men som egentligen är i en gråzon mellan de levande och de döda. Hur ställer vi oss t.ex. till en dekortikerad person som saknar storhjärna? Är det fortfarande en människa? Är en person som fastnat i ett permanent vegetativt tillstånd en människa? Den kan reagera på reflexer, men någon mer aktivtet än så verkar inte finnas.

Man kan ställa sig ett antal etiska frågor med anledning av detta. Dels går det att fundera över om man ska ha rätt att i förväg säga att man vill få hjälp med att dö ifall man hamnar i ett liknande tillstånd, dels går det också att fråga sig om inte rentav samhället skulle kunna få gå in och bestämma att en person som hamnat i ett dylikt tillstånd inte längre ska få vård från samhällets sida.

Någon förbättring av individerna kommer aldrig att ske. Den som saknar storhjärna kommer inte ha mycket av det vi kallar livskvalitet. Men det är det förvisso också många som har storhjärna som saknar... så det verkar inte vara något bra kriterium för att bestämma vem som ska få leva och vem som ska få dö.

Kanske bör man ha rätt att få hjälp med att dö ifall man har hamnat i ett dylikt stadium. En svårighet är förstås bevisproblematik om personen verkligen fortfarande vill dö, eller om någon har förfalskat ett medgivande till döden. Men det är ju en rättslig fråga, inte en etisk. Utifrån en utilitaristisk ståndpunkt verkar det svårt att ha ståndpunkten att det skulle vara fel med dödshjälp, inte minst vid sådana fall.

Frågan har också betydelse för huruvida vi kan använda oss av människans organ för organtransplantation eller ej. Organ kan hos den hjärndöde användas för transplantation, men inte för den som är dekortikerad eller hamnat i PVS. Om de senare personerna också ansågs vara döda, skulle fler organ kunna användas till gagn för enskilda och samhället.

Så kanske är det ändå rimligt att vidga dödsbegreppet till att omfatta även de levande döda?

Förväntat bönesvar

I dagens Aftonbladet kan man läsa om ett par föräldrar som istället för att ge sin dotter adekvat vård bad till gud för att hjälpa henne.

Bönen fungerade inte, och förra söndagen dog den elvaåriga flickan.

Man kan nu fråga sig varför bönen inte fungerade. Föräldrarna själva ska enligt artikeln ha påstått att de bad för lite. Kanske berodde den misslyckade behandlingen inte bara på att de bad för lite.

Kanske bad de inte på rätt sätt? Kanske skulle de ha bett med en särskild latinsk dialekt istället? Kanske bad de till fel gud? Kanske gudarna ville utsätta föräldrarna för prövning? Guds vägar äro outgrundliga, brukar det ju heta.

Man kan ställa sig fler dylika nonsensfrågor, men ingen kommer att ha något empiriskt eller rationellt värde. Det blir bara vilda gissningar utifrån en svag hypotes om att det existerar en viss slags gud vid ett visst givet tillfälle.

Så varför är jag nu då så negativt inställd till frågor av den här karaktären? Varför anser jag att det inte är en relevant invändning att de "bad för lite"?

Vi kan ju förvisso inte filosofiskt vattentätt bevisa att föräldrarna inte har rätt. Ändå verkar deras föreställning ganska märklig. Vi får helt enkelt göra en bedömning av vilket av ovederläggbara påståenden som är korrekt. Karl Popper tar upp exemplet: "Det finns en latinsk formel som om den uttalas på rätt sätt kan bota alla sjukdomar" (Miller, David, Popper i urval, Metafysik och kritiserbarhet, s. 226 ff.).

Ingen skulle väl oreserverat tro på en dylik tes? Även om man inte helt kan bevisa att det inte är sant, får man helt enkelt nöja sig med att påståendet inte överhuvudtaget går att falsifiera och att stöd saknas för att det skulle vara korrekt. Slutsatsen är inte "det är mest troligt att det är sant", utan som mest kan vi säga att just stöd saknas för att tro det.

Samma sak med påståendet att föräldrarna "bad för lite". Påståendet går överhuvudtaget inte att testa empiriskt, och det närmaste man kommer en empirisk slutsats är väl möjligen att bönesvaret var helt förväntat.

Bör man acceptera att föräldrar tar livet av sina barn för religionens skull? I mitt tycke är svaret nej. Det finns gränser för föräldramakten, där den sekulära staten bör gå in och förhindra skador på grund av felaktiga eller bisarra föreställningar. Även om de må gå under beteckningen religionsfrihet.

Mvh
Anders

Jag hittar inte vägen

Ett filosofiskt problem har formen: ”Jag hittar inte vägen.”

- Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, § 123

Människor tycker väldigt mycket. Dessutom verkar så många tycka märkliga eller felaktiga saker. Ja, jag säger nu inte detta för att verka märkvärdig på något sätt. Utan för att jag faktiskt tror att människor i allmänhet utgår från att deras egen kultur och deras trossatser är de mest rimliga och riktiga. Det finns förstås människor som skulle anse att det jag tycker är märkligt eller felaktigt likaså.

Grunderna för våra tyckanden verkar också kunna variera. I sitt verk Ethics and Language från 1944 hävdar Stevenson att vilket uttalande som helst om vilken slags fakta som helst kan antas av en person som ett skäl för eller emot ett etiskt omdöme. Någon rationell förklaring till varför vi tycker saker verkar inte kunna ges. Och i mångt och mycket får man kanske hålla med honom till en viss grad. Ingen människa har all kunskap om världen, och vi har förstås inte intresse av allt som sker heller. Så när den ene har ett vackert diagram som förklaring till varför han tycker en viss sak, kan en annan person ha personliga erfarenheter som grund. I betraktarens ögon kan argumenten förstås också verka helt rationella.

Men saknar vi nu rationella förklaringar till etiska omdömen, så verkar också filosofiska problem som t.ex. vad som är en rationell förklaring eller vad som är ett filosofiskt problem helt plötsligt väldigt nonsensartade. Och vad värre är, politiska strävanden framstår i så fall nästan alltid som dogmatiska ställningstaganden. För visserligen kan jag ha en rationell förklaring till varför jag tycker något genom att hänvisa till att en viss ideologi säger så, men det skulle inte te sig som annat än en dogm. Och dogmen i sig skulle inte vila på någon rationell förklaring om varför vi borde agera på ett visst sätt. Politik skulle kunna sägas vara konsten att upprätthålla dogmatiska föreställningar utifrån nonsens. En tämligen pessimistisk syn på politiken skulle man kunna säga. Samtidigt är det något vi måste leva med, då det inte existerar samhällen utan politik.

Så vad är det egentligen man håller på med när man söker filosofiska svar i politiken? Problemet är knappast att det saknas vägbeskrivningar. Problemet är snarare av karaktären att politiken har så många vägbeskrivningar att man inte kan avgöra vilken färdriktning som slutligen skulle vara bäst.

Mvh
Anders

Var börjar feminismen?

Det är intressant hur många som idag kallar sig feminister. Och säkerligen med rätta också, även om de inbördes skiljer sig åt väldigt mycket.

För det torde stå helt klart att feminismens idéer kan grunda sig i antingen individuella eller strukturella utgångspunkter, men ändå vara "feministiska" åsikter. Jag tror att det finns goda grunder att kritisera både den liberala feminismen och radikalfeminismen, för att istället möjligen närma sig en annan slags feminism.

Kritiken är måhända uppenbar. Liberalfeminismen verkar missa att människor har olika förutsättningar i verkligheten, och för att få lika rättigheter och skyldigheter så krävs en sådan förståelse. Att enbart hävda att vi har en viss rättighet är inte tillräckligt för att säga att vi verkligen uppnår den. Dvs, bara för att man vid ett visst tillfälle säger att rättigheten X ska värnas, så betyder det ju inte att alla har lika tillgång till rättigheten X.

Liberalfeminismen kan tyckas alltså ”ge upp” för tidigt. John Stuart Mills tanke om att gifta kvinnor har ”valt” att bli hemmafruar och därför efter detta måste respektera att vara en god hemmafru tycker jag är ett exempel på en sådan enkel tanke. Även om han levde i en annan tid än idag, så utgör hans inställning dock en tydlig liberalfeministisk utgångspunkt. Eftersom kvinnor anses helt själva kunna förändra dessa förutsättningar utan att förändra strukturerna i samhället, så verkar förstås en sådan åsikt självklar för en liberalfeminist: ”Hon har ju själv valt det – men hon ska ha rätten att vägra.”. En i grunden ljus syn på kvinnan och hennes möjligheter, även om den sannolikt alltså inte är helt verklighetsförankrad generellt sett.

För i vilken mån påverkar strukturerna hennes val? Kan vi helt utesluta att en kvinna kanske inte har annat val än vad omgivningen har tvingat henne till? Ett extremt exempel kan ju t.ex. vara kvinnosynen i vissa religiöst styrda länder, där man har en helt annan uppfattning än här om vad som överhuvudtaget är att anse som ”normalt” för en kvinna. Och för en kvinna är det själva ramen som hon lever i – hon har fostrats i att tänka och tycka så. Så varför ändra något som hon redan anser? Och vilka är vi att anse att andra kulturers kvinnosyn skulle vara sämre bara för att de inte har samma normer som vi?

Många feminister tar ju upp just strukturernas roll, och radikalfeministerna talar om ett patriarkat som en historiskt-sociologiskt utvecklad struktur. Även om man nu inte anser att det finns ett sådant patriarkat kan man förstås instämma i att det finns både strukturer och normer som påverkar våra uppfattningar om män och kvinnor och om sexualitet och kön. Men svaren på frågan hur kvinnor (och män) ska lösgöra sig från de normsystemen verkar variera: Pankhurst menade att kvinnors ekonomiska oberoende var svaret på kvinnans frigörelse, Simone de Bevouir framhärdade i att socialismen var svaret, andra har velat göra slut på kvinnans "omhändertagande och barnalstrande roll" och Goldman gick ju så pass långt att hon ville krossa demokratin för att införa feminismen.

Om liberalfeminismen stannar för tidigt, kan feminism som tar alltför många strukturella hänsyn tyckas gå för långt. Risken blir att de strukturella resonemangen blir så fluffiga och hypotetiska att det är svårt att veta vad som kritiseras egentligen; allt kan förklaras av en struktur som vi inte ser men som lever sitt eget liv och har sin egen historia. Och den strukturella feminismen saknar ju heller inte inslag av ”enkla lösningar”; t.ex. sinnebilden att män står mot kvinnor i en kamp i en svartvit verklighetsbeskrivning.

Så ser sannolikt heller inte verkligheten ut: Det finns kvinnor som har hög status, och det finns män med låg status. Det finns kvinnliga höginkomsttagare och manliga låginkomsttagare. Det finns kvinnor som tar för sig, och kvinnor som inte gör det. Det finns män som tar för sig, och män som inte gör det.

För att uppnå ”frihet” för män såväl som för kvinnor tror jag att det sannolikt krävs någonting annat, något mer ingripande än att krossa demokratin eller göra kvinnor ekonomiskt oberoende: Det krävs en uppgörelse med våra verklighetsbilder och vår historieuppfattning. Det blir en enorm uppgörelse av vår egen bild av hur verkligheten ser ut, vad som förväntas av oss, hur vi bör vara, hur vi uppfostrats och så vidare.

Även om jag personligen alltså gillar en mer existensialistisk feministisk inriktning så är det också problematiskt att utgå endast från det egna. Så ser jag problem med t.ex. feminism som säger sig utgå enbart från kvinnors erfarenheter. Då är det helt plötsligt omöjligt att bemöta den upplevelsen som man. Å andra sidan så kan ju inte heller alla kvinnors upplevelser sägas vara likadana, så svårigheten borde i så fall finnas hos var och en.

Och även om man som man försöker kritisera feminismen utifrån en ”neutral rationell” utgångspunkt, så kan det bli problematiskt. Kanhända det ligger en poäng i att kritsera ”rationaliteten” som något specifikt manligt och ”icke-neutralt” som t.ex. feminister som Braidotti gör.

Tanken på ett neutralt förnuft ter sig ju också underligare ju mer man tänker på det. Men samtidigt – om man hävdar att något neutralt förnuft inte existerar, ger man då inte upp hela det västerländska filosofiska projektet om att nå sanningen om hur saker ”är”?

Och är det verkligen någonting som jämställdhetssträvandena skulle gagnas av? (om nu detta är målet?)