Ett nytt år närmar sig, och vad kan då vara mer passande än ett historiskt tankeexperiment?
Jag börjar tro att Heiddegger hade en poäng i att historien är det som sker nu, det som vi skapar själva. Att tro att vi skulle kunna "se" eller "förstå" hela historien är ett lönlöst företag. Vi ser bara i bästa fall genom nyckelhålet till det som en gång varit. Kan vi någonsin förstå historien? Kan vi ens begripa ett enda skeende i dåtid?
Gör följande tankeexperiment: Beskriv din gårdag så exakt som möjligt. Beskriv exakta tider du gjorde vissa saker, vad som skedde, hur saker sades, hur saker gjordes, vad som inträffade omkring dig, vad som hände i världen när du vaknade, vad du fick veta om detta, berätta om tekniken som fanns omkring dig, berätta om människorna där, berätta om deras ursprung, modet, viljorna, berätta om hur du tänkte, berätta om hur du hamnade just där du var igår.
Berätta historien om gårdagen.
Gott nytt 2010!
2009-12-31
2009-12-24
En rättvis jul?
Jag gjorde färdigt mina julklappsinköp igår. Förhållandevis tidigt för att vara jag faktiskt. Igår väcktes också ånyo en diskussion kring begreppet rättvisa, då min mamma tyckte att jag skulle köpa för lika mycket åt mina brorsbarn. Varför då?, frågade jag.
För att det är mest rättvist så, menade min mamma. Jag följde också hennes råd för att det spontant verkade rimligt och riktigt, men det var fortfarande någonting som gnagde mig. Jag lämnades med en känsla av att hon nog rent filosofiskt sett inte hade rätt. Eller så hade hon det, och då borde radikala förändringar ske ifall julen bör handla om att ge alla lika.
För någon socialistisk rättviseprincip är det ju inte. En socialist skulle väl ha talat om behoven främst. Och då skulle jag ju inte alls ha köpt för lika mycket till mina brorsbarn. Det äldsta barnet kanske hade ett mer kostsamt behov för att bli glad än det yngsta. Det yngsta barnet är ju för övrigt bara snart två år, varför han nog egentligen hade kunnat nöja sig med omslagspappret.
Fast jag erkänner att det hade känts olustigt att ge bort omslagspapper i present. Hans föräldrar kanske inte varit helt nöjda, även om den yngstes behov varit väl tillgodosedda.
Inte heller hade det ju varit den konservativa/liberala rättviseprincipen "Åt envar sitt", då skulle ju julklapparna ha varierat beroende på vem som verkligen förtjänat julklapparna. Det låter i och för sig mer som en princip i julens anda - "ho ho, finns det några snälla barn?". De barn som inte är snälla, förtjänar helt enkelt inte några klappar. Och den allra snällaste ungen bör få allra mest.
Inte heller detta kändes dock helt tillfredsställande. Jag insåg att jag inte hade någon bra metod för att mäta snällheten hos respektive barn. Dessutom gissar jag att det inför föräldrarna inte varit helt accepterat att säga "Nej, jag ger bara presenter till Lisa, för hon har varit snällast. Till er andra säger jag bättre lycka nästa gång. God jul."
Så det fick helt enkelt bli att ge alla lika mycket. Om det var rättvist? Nä, antagligen inte. Men det var enklast och mest socialt acceptabelt.
Filosofin segrar inte alltid. Men kanske kan det vara klokt för att få en god jul i stillhet och god familjeanda.
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!
För att det är mest rättvist så, menade min mamma. Jag följde också hennes råd för att det spontant verkade rimligt och riktigt, men det var fortfarande någonting som gnagde mig. Jag lämnades med en känsla av att hon nog rent filosofiskt sett inte hade rätt. Eller så hade hon det, och då borde radikala förändringar ske ifall julen bör handla om att ge alla lika.
För någon socialistisk rättviseprincip är det ju inte. En socialist skulle väl ha talat om behoven främst. Och då skulle jag ju inte alls ha köpt för lika mycket till mina brorsbarn. Det äldsta barnet kanske hade ett mer kostsamt behov för att bli glad än det yngsta. Det yngsta barnet är ju för övrigt bara snart två år, varför han nog egentligen hade kunnat nöja sig med omslagspappret.
Fast jag erkänner att det hade känts olustigt att ge bort omslagspapper i present. Hans föräldrar kanske inte varit helt nöjda, även om den yngstes behov varit väl tillgodosedda.
Inte heller hade det ju varit den konservativa/liberala rättviseprincipen "Åt envar sitt", då skulle ju julklapparna ha varierat beroende på vem som verkligen förtjänat julklapparna. Det låter i och för sig mer som en princip i julens anda - "ho ho, finns det några snälla barn?". De barn som inte är snälla, förtjänar helt enkelt inte några klappar. Och den allra snällaste ungen bör få allra mest.
Inte heller detta kändes dock helt tillfredsställande. Jag insåg att jag inte hade någon bra metod för att mäta snällheten hos respektive barn. Dessutom gissar jag att det inför föräldrarna inte varit helt accepterat att säga "Nej, jag ger bara presenter till Lisa, för hon har varit snällast. Till er andra säger jag bättre lycka nästa gång. God jul."
Så det fick helt enkelt bli att ge alla lika mycket. Om det var rättvist? Nä, antagligen inte. Men det var enklast och mest socialt acceptabelt.
Filosofin segrar inte alltid. Men kanske kan det vara klokt för att få en god jul i stillhet och god familjeanda.
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!
2009-12-19
Övermänniskan eller flocken?
Hade ett mycket givande samtal om Nitzsches "Zarathustra" häromdagen. Har inte tagit mig tid att läsa den förrän nu, och måste säga att den verkligen inspirerade.
Vem är egentligen övermänniskan? Och vad har övermänniskan för samhällsfilosofisk betydelse idag?
Övermänniskan är, som jag ser det, en tanke att sträva efter snarare än någonting rent faktiskt. Övermänniskan finns hos oss alla och är den som inser att hon är fri och fri att själv bestämma sin egen moraliska kompass. Hon kan närsomhelst slita sig fri från flockens gemensamt bestämda moral, och träda fram i all sin egen moraliska prakt.
I alla de fall där vi någon gång bryter oss loss från gemensamma konventioner och normer, där är vi övermänniskan. Inte för att vi är bättre, utan för att vi agerar. Om agerandet är rätt eller fel kan vi bara själva avgöra. Nietzsches världsbild är påtagligt subjektiv.
Övermänniskan är alltså inte bättre. Hon handlar bara annorlunda. Är hon därmed eftersträvansvärd? Ja, om människan är ett självändamål, vilket jag tror, så måste jag nog erkänna detta.
Samtidigt verkar samhällets/flockens moral i många avseenden fullt rimlig och genomtänkt, lite för välanpassad för att bara vifta bort och istället bara göra som man själv vill i alla lägen. Övermänniskan inser att moral är makt, men kan för den sakens skull också välja flockens moral alldeles av egen vilja. Men hon behöver inte - utan gör det i så fall därför att hon vill det.
Kanske behöver inte övermänniskan vara ett motsatsförhållande till flocken. Kanske är det bara nödvändiga komplement i en mycket komplex värld. För vad vore ett samhälle utan övermänniskor som faktiskt ibland bröt mot samhällets och gruppens normer?
Vem är egentligen övermänniskan? Och vad har övermänniskan för samhällsfilosofisk betydelse idag?
Övermänniskan är, som jag ser det, en tanke att sträva efter snarare än någonting rent faktiskt. Övermänniskan finns hos oss alla och är den som inser att hon är fri och fri att själv bestämma sin egen moraliska kompass. Hon kan närsomhelst slita sig fri från flockens gemensamt bestämda moral, och träda fram i all sin egen moraliska prakt.
I alla de fall där vi någon gång bryter oss loss från gemensamma konventioner och normer, där är vi övermänniskan. Inte för att vi är bättre, utan för att vi agerar. Om agerandet är rätt eller fel kan vi bara själva avgöra. Nietzsches världsbild är påtagligt subjektiv.
Övermänniskan är alltså inte bättre. Hon handlar bara annorlunda. Är hon därmed eftersträvansvärd? Ja, om människan är ett självändamål, vilket jag tror, så måste jag nog erkänna detta.
Samtidigt verkar samhällets/flockens moral i många avseenden fullt rimlig och genomtänkt, lite för välanpassad för att bara vifta bort och istället bara göra som man själv vill i alla lägen. Övermänniskan inser att moral är makt, men kan för den sakens skull också välja flockens moral alldeles av egen vilja. Men hon behöver inte - utan gör det i så fall därför att hon vill det.
Kanske behöver inte övermänniskan vara ett motsatsförhållande till flocken. Kanske är det bara nödvändiga komplement i en mycket komplex värld. För vad vore ett samhälle utan övermänniskor som faktiskt ibland bröt mot samhällets och gruppens normer?
2009-10-31
Det "enda" vetenskapliga...?
Jag läste häromdagen en mycket bisarr artikel, som fick mig att fundera. En "forskare" hävdar att "Gudstro är det enda vetenskapliga" i den kristna tidningen Dagen.
Det uppstår en hel del intressanta frågeställningar kring artikeln. Min första tanke är vad det betyder att just en s.k. "forskare" tycker någonting. I regel brukar vi tillmäta forskares åsikter en ganska stor betydelse. Problemet är när forskare säger saker som de alls inte har belägg för, eller sådant som uppenbarligen inte ligger inom deras forskningsfält. Här har vi t.ex. en person som tidigare varit anställd på Universitet och hållt på med kemi. Av artikeln så framstår det som att personen senare inte bara varit fil. dr. i kemi, utan även expert i antika språk, kvantfysik och evolutionslära. Inte illa, kan tyckas.
Vad som inte framgår i artikeln är att personen sannolikt - i forskarvärlden - torde vara mycket ensam om sin uppfattning att gudstro skulle vara det enda vetenskapliga. Lite ödmjukhet hade man väl kunnat förvänta sig...
Den vetenskapliga metoden handlar om att systematiskt söka sanningar. Man kan göra det genom att falsifiera påståenden, genom att verifiera tidigare försök eller t.ex. genom logiska operationer visa att man har stöd för det man säger. Därför blir det i sig absurt att hävda att den enda vetenskapliga sanningen är gudstron. Det skulle ju innebära slutet för vetenskapen som den idag ser ut.
Lyckligtvis fungerar inte vetenskapen på det sättet. Inom vetenskapen, men inte i religionen, tillåts saker vara oförklarliga. Fast där religionen säger "Det är våra gudar X och Y som gjort det här", så frågar vetenskapsmannen öppet: "Hur ska jag ta reda på vilka fakta som gäller här?"
Jag har därför utmanat några kompisar att komma med en gedigen och genomtänkt vetenskaplig metod som gör att man kan undersöka huruvida gud existerar eller, för den delen, att "gudstro är det enda vetenskapliga".
Den som lyckas bjuder jag på en middag.
/A
Det uppstår en hel del intressanta frågeställningar kring artikeln. Min första tanke är vad det betyder att just en s.k. "forskare" tycker någonting. I regel brukar vi tillmäta forskares åsikter en ganska stor betydelse. Problemet är när forskare säger saker som de alls inte har belägg för, eller sådant som uppenbarligen inte ligger inom deras forskningsfält. Här har vi t.ex. en person som tidigare varit anställd på Universitet och hållt på med kemi. Av artikeln så framstår det som att personen senare inte bara varit fil. dr. i kemi, utan även expert i antika språk, kvantfysik och evolutionslära. Inte illa, kan tyckas.
Vad som inte framgår i artikeln är att personen sannolikt - i forskarvärlden - torde vara mycket ensam om sin uppfattning att gudstro skulle vara det enda vetenskapliga. Lite ödmjukhet hade man väl kunnat förvänta sig...
Den vetenskapliga metoden handlar om att systematiskt söka sanningar. Man kan göra det genom att falsifiera påståenden, genom att verifiera tidigare försök eller t.ex. genom logiska operationer visa att man har stöd för det man säger. Därför blir det i sig absurt att hävda att den enda vetenskapliga sanningen är gudstron. Det skulle ju innebära slutet för vetenskapen som den idag ser ut.
Lyckligtvis fungerar inte vetenskapen på det sättet. Inom vetenskapen, men inte i religionen, tillåts saker vara oförklarliga. Fast där religionen säger "Det är våra gudar X och Y som gjort det här", så frågar vetenskapsmannen öppet: "Hur ska jag ta reda på vilka fakta som gäller här?"
Jag har därför utmanat några kompisar att komma med en gedigen och genomtänkt vetenskaplig metod som gör att man kan undersöka huruvida gud existerar eller, för den delen, att "gudstro är det enda vetenskapliga".
Den som lyckas bjuder jag på en middag.
/A
2009-10-07
Sannolikhetsargument för en naturlig värld
Religion är en samhällsfråga i högsta grad. Naturligtvis kan religion ske som en privat yttring också, men det förtar inte det faktum att det faktiskt är en samhällsfråga. Om religioner får stor makt så påverkar det andra människor och ytterst hur samhället är utformat. Religioner har traditionellt sett påverkat såväl familjerättslig lagstiftning som straffrätt och andra lagar. Grunden för religionens påståenden om världen grundar sig i regel på att gudarna existerar.
Därför är det likaså en intressant fråga ur ett samhällsperspektiv att fundera på om gudarna existerar. En vän till mig gav mig följande argument för en naturlig värld:
Jag tyckte att det var ett ganska intressant argument. Det förutsätter förstås att vi definierar "gud" som en mer traditionell "gud", dvs. en övernaturlig kraft som är allsmäktig och som har skapat universum m.m. Som ignostiker är jag naturligtvis tveksam till en sådan definition (eftersom hela gudsdiskussionen tenderar att vara ett språkligt spel snarare än en fråga om verklighet), men tycker ändå att argumentet är intressant.
Om egenskaperna "skapat universum" och "allsmäktighet" gäller för gud X, så är det förstås mer specifika egenskaper än att tillhöra gruppen icke-X, dvs. något/någon som inte "skapat" universum och något/någon som inte är allsmäktig.
Vi kan inte veta om gudarna existerar. Det är något okänt för oss. Det mest sannolika torde därför vara att det okända tillhör gruppen icke-X, eftersom vi inte vet någonting om gudarna - definitivt inga egenskaper annat än dem vi tillskriver dem.
Ganska briljant i all sin enkelhet.
Därför är det likaså en intressant fråga ur ett samhällsperspektiv att fundera på om gudarna existerar. En vän till mig gav mig följande argument för en naturlig värld:
Det finns fler sätt att inte vara en gud på än det finns sätt att vara en gud på. Så rent statistiskt, om vi har något okänt, bör vi anta att det inte är gud, eftersom det antagandet utesluter minst möjligheter: Att vara en gud är mer specifikt än att vara en icke-gud.
Jag tyckte att det var ett ganska intressant argument. Det förutsätter förstås att vi definierar "gud" som en mer traditionell "gud", dvs. en övernaturlig kraft som är allsmäktig och som har skapat universum m.m. Som ignostiker är jag naturligtvis tveksam till en sådan definition (eftersom hela gudsdiskussionen tenderar att vara ett språkligt spel snarare än en fråga om verklighet), men tycker ändå att argumentet är intressant.
Om egenskaperna "skapat universum" och "allsmäktighet" gäller för gud X, så är det förstås mer specifika egenskaper än att tillhöra gruppen icke-X, dvs. något/någon som inte "skapat" universum och något/någon som inte är allsmäktig.
Vi kan inte veta om gudarna existerar. Det är något okänt för oss. Det mest sannolika torde därför vara att det okända tillhör gruppen icke-X, eftersom vi inte vet någonting om gudarna - definitivt inga egenskaper annat än dem vi tillskriver dem.
Ganska briljant i all sin enkelhet.
2009-08-09
En rockring och en vis flicka
Idag har jag varit ute på en kortare cykeltur. Stannade till vid en sandstrand och fick till min glädje höra ett samtal mellan två barn som badade.
Pojken: "Jag kan snurra den här rockringen så snabbt att du inte hinner se när den snurrar."
Flickan: "Nähä, det tror jag inte alls!"
Pojken: "Joho. Kolla då!"
Pojken står stilla med rockringen, som inte rör sig en tum.
Flickan: "Men den stod ju helt stilla - du kunde ju inte alls!"
Pojken: "Joho. Den gick så fort att du inte hann se att den rörde sig!"
Flickan: "Nä, det tror jag inte på."
De flesta skulle nog tycka att flickan på stranden förhöll sig ganska klokt i frågan. Detta utifrån vad hon kunde erfara om objektet, baserat på vad hon kände till om sådana objekt i allmänhet och tidigare erfarenheter av liknande objekt. Därtill kommer naturligtvis olika vetenskapliga förklaringar, som med all sannolikhet skulle stödja flickans inställning att objektet faktiskt inte alls rörde sig så snabbt att man inte skulle ha kunnat uppfatta det.
Så långt sandstranden.
Om någon skulle säga åt oss att "Det finns En Övernaturlig Varelse, som kanske bestämmer över hela universum, fast Han syns inte och ingen kan ge något bevis för att Han verkligen existerar eller ens har existerat, men vi måste följa Hans regler som några människor har skrivit ihop i en mycket auktoritativ källa.", så låter det onekligen som pojken med rockringen.
Inga erfarenhetsbelägg för att påståendet är sant. Inga rationella belägg för att påståendet är korrekt. Och inga fysiskaliska eller andra vetenskapliga stöd för att påståendet är sant.
Och tills jag fått bevis eller något skäl för att rockringen verkligen rör sig när den i själva verket står stilla för min syn, så gör jag detsamma som den vetenskapliga flickan och förhåller mig skeptisk till att pojken hade rätt i sitt påstående...
Pojken: "Jag kan snurra den här rockringen så snabbt att du inte hinner se när den snurrar."
Flickan: "Nähä, det tror jag inte alls!"
Pojken: "Joho. Kolla då!"
Pojken står stilla med rockringen, som inte rör sig en tum.
Flickan: "Men den stod ju helt stilla - du kunde ju inte alls!"
Pojken: "Joho. Den gick så fort att du inte hann se att den rörde sig!"
Flickan: "Nä, det tror jag inte på."
De flesta skulle nog tycka att flickan på stranden förhöll sig ganska klokt i frågan. Detta utifrån vad hon kunde erfara om objektet, baserat på vad hon kände till om sådana objekt i allmänhet och tidigare erfarenheter av liknande objekt. Därtill kommer naturligtvis olika vetenskapliga förklaringar, som med all sannolikhet skulle stödja flickans inställning att objektet faktiskt inte alls rörde sig så snabbt att man inte skulle ha kunnat uppfatta det.
Så långt sandstranden.
Om någon skulle säga åt oss att "Det finns En Övernaturlig Varelse, som kanske bestämmer över hela universum, fast Han syns inte och ingen kan ge något bevis för att Han verkligen existerar eller ens har existerat, men vi måste följa Hans regler som några människor har skrivit ihop i en mycket auktoritativ källa.", så låter det onekligen som pojken med rockringen.
Inga erfarenhetsbelägg för att påståendet är sant. Inga rationella belägg för att påståendet är korrekt. Och inga fysiskaliska eller andra vetenskapliga stöd för att påståendet är sant.
Och tills jag fått bevis eller något skäl för att rockringen verkligen rör sig när den i själva verket står stilla för min syn, så gör jag detsamma som den vetenskapliga flickan och förhåller mig skeptisk till att pojken hade rätt i sitt påstående...
2009-07-25
Agnosticism och sanningsrelativism
Stefan Einhorn har skrivit något som han kallar ett agnostiskt manifest, där han lyfter fram det aktiva tvivlet. Det har noterats (bl.a. här i en snygg jämförelse) att hans manifest huvudsakligen är identiskt med förbundet Humanisternas program för ett mänskligare och mer sekulärt samhälle.
Många medlemmar i Humanisterna, däribland jag själv, uppfattar sig själva som just agnostiker. Jag vill därför peka på en brist i Stefan Einhorns resonemang; nämligen definitionen Gud.
När jag kallar mig agnostiker så är det i förhållande till om någon uttalar "gud finns", eftersom det i denna stund inte finns en möjlighet för mig eller någon annan att förstå vad personen menar. Det är ett uttalande jämställt med "X finns", där X är en okänd faktor. Självklart kan den okända faktorn finnas, men den kan också inte finnas.
Däremot skulle jag naturligtvis kalla mig ateist i förhållande till nu kända religiösa auktoritativa källor. Det finns för mig - mot bakgrund av vetenskapliga landvinningar de senaste hundra åren - alltför goda skäl för att hävda att det inte är möjligt att födas av en kvinna utan föregående samlag eller assisterad befruktning, det är inte möjligt att väcka hjärndöda människor till liv, det är inte möjligt att förvandla vatten till vin (tyvärr...), en kaka och lite vin blir inte kropp och blod rent faktiskt m.m.
Så vad är nu alltså problemet? Jo, det är förstås att varken Einhorn eller någon annan som intar perspektivet "allt kan vara sant" har definierat vad de faktiskt tror på. Och då kan man lura vem som helst. Till och med en programledare på SVT, som när hon frågade Stefan Einhorn idag sa "Vad har du för förhållande till Vår Herre?" precis som om hon vidimerade att det verkligen fanns något sådant som "En Herre" i Himlen.
Och kulturellt sett så är det ingenting konstigt. Vi har ju matats med bilder av att det finns en "Herre" i himlen i flera hundra år. Våra förfäder har tvingats till kyrkbänkarna och husförhör. Vår lagstiftning har genomsyrats med religiösa tvångsbestämmelser.
Men Einhorns perspektiv "allt kan vara sant" är med all sannolikhet felaktigt. Redan Sokrates ifrågasatte mycket skickligt denna typ av sanningsrelativism, men alltjämt synes den alltså leva kvar.
En god utgångspunkt kan vara: Tro främst på sådant du har goda skäl att tro på, och vet med dig när du tror på något du inte har goda skäl för.
Många medlemmar i Humanisterna, däribland jag själv, uppfattar sig själva som just agnostiker. Jag vill därför peka på en brist i Stefan Einhorns resonemang; nämligen definitionen Gud.
När jag kallar mig agnostiker så är det i förhållande till om någon uttalar "gud finns", eftersom det i denna stund inte finns en möjlighet för mig eller någon annan att förstå vad personen menar. Det är ett uttalande jämställt med "X finns", där X är en okänd faktor. Självklart kan den okända faktorn finnas, men den kan också inte finnas.
Däremot skulle jag naturligtvis kalla mig ateist i förhållande till nu kända religiösa auktoritativa källor. Det finns för mig - mot bakgrund av vetenskapliga landvinningar de senaste hundra åren - alltför goda skäl för att hävda att det inte är möjligt att födas av en kvinna utan föregående samlag eller assisterad befruktning, det är inte möjligt att väcka hjärndöda människor till liv, det är inte möjligt att förvandla vatten till vin (tyvärr...), en kaka och lite vin blir inte kropp och blod rent faktiskt m.m.
Så vad är nu alltså problemet? Jo, det är förstås att varken Einhorn eller någon annan som intar perspektivet "allt kan vara sant" har definierat vad de faktiskt tror på. Och då kan man lura vem som helst. Till och med en programledare på SVT, som när hon frågade Stefan Einhorn idag sa "Vad har du för förhållande till Vår Herre?" precis som om hon vidimerade att det verkligen fanns något sådant som "En Herre" i Himlen.
Och kulturellt sett så är det ingenting konstigt. Vi har ju matats med bilder av att det finns en "Herre" i himlen i flera hundra år. Våra förfäder har tvingats till kyrkbänkarna och husförhör. Vår lagstiftning har genomsyrats med religiösa tvångsbestämmelser.
Men Einhorns perspektiv "allt kan vara sant" är med all sannolikhet felaktigt. Redan Sokrates ifrågasatte mycket skickligt denna typ av sanningsrelativism, men alltjämt synes den alltså leva kvar.
En god utgångspunkt kan vara: Tro främst på sådant du har goda skäl att tro på, och vet med dig när du tror på något du inte har goda skäl för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
