Brott och rädsla

I dagens Aftonbladet skriver ett antal äldre socialdemokrater om brott och rädsla kopplat till välfärd. Det finns anledning att kommentera artikeln.

Artikelförfattarna skriver att människor är rädda för att gå ut. Stämmer detta? Ja, så kan det naturligtvis vara. I många fall är säkerligen en personlig rädsla befogad. För en kvinna vars man misshandlar henne så kan det vara befogat att vara rädd när hon kommer hem på kvällen.

I andra fall är rädslan kraftigt överdriven och står inte i relation till de verkliga riskerna (BRÅ, 1991). Detta av en enkel anledning: En upplevelse eller en känsla är inte samma sak som hur det faktiskt förhåller sig. I artikeln skriver artikelförfattarna också att de "upplever" att rättskipningen har mjukats upp. Ingen kan ta ifrån dem deras känsla, och det kanske finns anledning att hålla med. Men att argumentera mot en känsla av hur någon upplever någonting är en omöjlighet.

Och mitt i denna känslostorm uppstår lätt den missriktade lösningens logik. Den kommer inte att handla om att lösa problemen, vare sig med den faktiska brottsligheten eller med rädslan (det bör observeras att detta rör sig om helt skilda ting för den som vill bekämpa brott). Den missriktade lösningens logik handlar istället om snabba konservativa rop på mer polis, mer kontroll, fler fängelser och hårdare tag som lösningen på i grunden sociala problem. En kraftig fokusering på fler poliser och fler fängelser kommer att ytterligare spä på rädslan. Den onda spiralen leder till en samhällsdystopi där ledorden är kontroll, övervakning och polis. Sådana samhällen har vi god historisk kännedom om.

För egen del är jag inte rädd för att gå ut och har aldrig varit det. Kanske är jag en modig person. Kanske blandar jag mig alltför sällan in i gängstrider. Kanske fick jag en trygg uppväxt och kanske har jag en alltför god uppfostran. Min upplevda trygghet är mycket hög, samtidigt som jag statistiskt sett ligger i farozonen som ung man som tycker om att vistas ute. Kanske följer det ett sociologiskt mönster.

Studier visar nämligen att de som i samhället är mest rädda för att utsättas för brott också är de som i minst utsträckning riskerar att bli offer för brott. Mest rädda är äldre kvinnor som sällan lämnar hemmet, mest utsatta - när det gäller våldsbrott - är unga män i utemiljö. De äldre kvinnorna är minst utsatta, de unga männen i utemiljön är de mest utsatta.

Man kan fråga sig vad människors rädsla i vårt tekniskt utvecklade samhälle egentligen beror på. En undersökning gjord av två isländska forskare, Gunnlaugsson och Órisdóttir (2001), visar att massmediernas rapportering har stor betydelse för hur människor upplever rädsla. Gunnlaugsson har också visat att mediers ökade rapportering om brott, kan få människor att tro att det begås fler brott, trots att en individuell känsla ju inte kan motsvara den verkliga bilden av brottsligheten. Inte ens om det är en framstående person som har känslan.

Man får heller inte glömma att det finns mängder med människor som tjänar på att andra människor är rädda. Aftonbladet är en sådan intressent. Rädsla säljer lösnummer. Lösnummer är det som håller Aftonbladet levande. Andra intressenter som tjänar på att människor är rädda är vaktbolagen och företag som säljer larm och övervakningsutrustning. Rädsla säljer och ger vinst.

Rent faktiskt gäller också en annan bild än den som artikelförfattarna upplever: Antalet livstidsdömda har ökat, straffen har generellt sett förlängts, benådningarna har minskat, antalet poliser har ökat, anslagen till polisen har ökat, fler brottsrubriceringar har tillkommit, permissioner har inskränkts, polisens möjligheter att kontrollera och övervaka har förstärkts.

Det har blivit betydligt hårdare tag rent faktiskt. De enda som upplever det är sannolikt de människor som dömts för brott. Men få skulle komma på att undersöka saken närmare. Vi går hellre på våra känslor än på vad som faktiskt är fallet, vilket kan få förödande konsekvenser.

Kommentaren om att Sverige är ett välfärdsland först när vi också har trygghet mot brott förtjänar också en kommentar. Sverige är ett välfärdsland. Vi har en hög offentlig service som omfattar alla, vi har en god sjukvård, vi är högutbildade och bor bra, vi har en väl utbyggd infrastruktur, vi har ett väl utbyggt socialförsäkringssystem, trygghet i anställningen och ytterst få människor som lever under fattigdomsgränsen. Sverige placerar sig på sjätte plats i FN-organets UNDP:s mätningar av välfärd och tillväxt för 2004: www.undp.org

Vad artikelförfattarna glömmer är att välfärd i sig kan leda till ökad brottslighet. Det har vi sett under 1900-talet då välfärden ökat markant i Sverige. Det hela är ganska logiskt. Med ökad välfärd ökar tillfällena till brott (Om tillfällighetsstrukturens betydelse för brottsligheten, se Cohen & Felson, 1979). Detaljhandelns framväxt innebär att människor får fler tillfällen att plocka på sig saker, det ökande antalet bilar innebär att tillfällen för trafikbrott ökar (trafikbrotten motsvarar ungefär 1/3 av alla anmälda brott) och tekniksektorns framväxt med mobiltelefoni m.m. ökar också stöldrisken.

Trots detta är välfärdspolitiken antagligen det viktigaste instrumentet för att bekämpa brottslighet. Och trots att det är svårt att visa på synliga resultat av sociala brottspreventionsåtgärder ger forskaren Hannu Takala följande råd som det viktigaste brottsförebyggande rådet: "Satsa på välfärd för alla, på socialt skydd och en politik som förebygger utslagning."

Anders Ekman