2005-12-01

Lovsång till den kaotiska ordningen

Jag defragmenterade min hårddisk idag. Det är någonting oerhört fascinerande att titta på när de blåa rutorna fylls undan för undan och se de ensamma rutorna faller in i leden. I mängden av enskilda rutor framträder en struktur. Ordning. Och min dator fungerar lite bättre.

Vi kan välja att försöka se strukturen, vi kan välja att bortse från den. Ändå finns den där. Vi kan sticka ut hur mycket vi vill, vi kan säga att vi är enskilda varelser med egna uppfattningar, vi kan klä oss annorlunda, vi kan ha egna tankar, vi kan skapa egna saker. Men till syvende och sidst är vi ändå en del av en struktur. Ja, vi är faktiskt en struktur i oss själva som människor. Alla som någon gång sett den där gulliga franska tecknade serien om människokroppen vet vad jag talar om.

Vi förhåller oss också till en mängd olika saker i vår värld hela tiden. Vi har en familj, vi har vänner, vi förhåller oss till känslor, till organisationer, till nyheter, till myndigheter, till stater, till bilar, till havet, till semesterorter. Vi förhåller oss till allt som finns. Och om alla dessa enskildheter radas upp; ruta för ruta, så har vi när blickar över hela samhället, hela världen, hela universum, en förmåga att resa oss upp över enskildheterna och se helheten. Det är möjligt att se strukturen. Vi har inte helt grepp över den, och kanske aldrig kommer att få det, men vi kan alltid nå mer förståelse om strukturen så länge vi lever.

Varje system på en lägre nivå tycks också vara subsystem i en högre nivå. Min stortå är ett subsystem för min fot, min fot är ett subsystem för min kropp, min kropp är ett subsystem i min lilla verklighet här i Stockholm, som i sin tur är ett subsystem för Sverige och så vidare. De många rutorna i rad är någonting annat än de enskilda rutorna på olika ställen. Så kan man fråga sig; är då denna struktur någonting mer komplext än varje enskild ruta (individ)? Jag skulle svar att det inte nödvändigtvis behöver vara så. Det är någonting mer och någonting annat än varje enskild ruta, men alltså inte nödvändigen mer komplext. Den mänskliga hjärnan kan vara ett mer komplext universum än hela strukturen i det mänskliga samhället.

Här behöver man heller dock inte se någon motsättning mellan människan och det av människan skapade. Saker och ting tycks för övrigt snarare hänga ihop: Från minsta atom till högsta struktur. Allt vi ser omkring oss är del av vårt medvetande. Det formar oss som individer. Själva livet skulle kunna sägas vara en helhet, en ogreppbar organisation: För när vi säger att vi sett en katt, så menar vi inte att vi sett en katt med en levande svans, med levande öron eller med levande päls. Vi menar att vi sett en levande katt som förhåller sig till tingen som gör det till en katt: Päls, svans, öron, ögon osv. Alla tingen som gör katten, strukturen, ger oss en katt. Själva katten är en slags organisation i sig, precis som vi människor är en organisation i oss själva.

Det tycks också som om de tämligen strukturerade livsprocesserna på vår jord inte är godtyckliga, armar tycks ha en viss funktion, liksom ögon, ben och andra kroppsdelar. De tycks snarare vara målsökande, precis som organisationen: När vi vill ta fram en bok ur bokhyllan så lyckas vi oftast med det eftersom tanken på att ta fram boken och armen, leder, muskler och skelett samverkar för att nå målet. När jag tittar på människor, vägarna, bilarna, tunnelbanan och hur de tar sig framåt mot ett mål så blir tanken tydligare. Det är inte bara enskildheter; det är en kultur, en organisation jag ser.

Skulle organismerna i vår kropp inte samverka för att nå målet, skulle vi antagligen känna oss mycket frustrerade. Precis som vi i ett samhälle inte skulle önska ständiga konflikter och skador. Det verkar faktiskt inte som om livet går ut på att icke levas. Om så vore fallet, hade det enda rätta varit att alla växter skulle sluta växa så snart de börjat, alla djur skulle försöka självdö så snart de fötts och all energi skulle försvinna ur universum (hur nu det är möjligt om universum är oändligt?). Men i huvudsak så sker ju inte det. Samhällen verkar heller inte byggas för att gå under.

Det verkar vara ett misstag att tro att vår historia handlar främst om ständiga konflikter och strider. I huvudsak tycks historien och vår tillvaro istället handla om att undvika strider och söka fred. Och även i djupa konflikter har människan lyckats upprätthålla organisationen. Ja, säg den befälhavare som lyckats uppnå sitt mål utan vare sig organisation eller ledning? Liksom djuren går vi hellre undan än kastar oss in i allehanda konflikter. Inte alltid förstås, men i normalfallet. Samhällen verkar på det hela taget vara en stabil företeelse på vår jord, även om samhällena har utvecklats och ser annorlunda ut nu än för t ex 4000 år sedan. Framförallt tycks de ha blivit mer komplexa; vi har helt enkelt fler saker att förhålla oss till i dagens samhällen. Som jag tidigare nämnt: Den sociala strukturen kommer vi inte undan. Den finns där att förhålla sig till, vare sig vi vill det eller inte.

Så lever vi vidare. Du som läser det här vet att du lever. Kanske tänkte du inte riktigt på det när du läste det här. Du förutsätter levandet, det är ingenting som kräver aktivt tänkande för att du ska fortsätta med, din kropp räknar i normalfallet med att uppehålla dig vid liv så du kan tänka på andra saker. Riktigt varför du lever vet du inte, men du vet att du lever när du måste tänka efter. Vi accepterar det bara, och vi kan dessutom tycka att det finns väldigt många roliga saker att göra i det här livet. Men ändå verkar vi inte förstå särskilt mycket av detta som är livet. Det ter sig mest som en tillvaro av kaos och brister. Men i allt detta kaos finns också ordning.

Det minsta på jorden kan vi inte förstå, atomens minsta beståndsdelar verkar närmast helt obegripliga även för den mest framstående forskaren. Inte heller får vi riktigt något bra grepp om det största vi känner till: Universum. Det verkar bara vara oändligt fyllt av planeter, stjärnor, svarta hål och solar. Dess rum är oändligt, har det sagts. Oändlighet kan vi inte riktigt förhålla oss till mer än som idé. Men vi har inte upplevt det.

Och någonstans mellan den lilla beståndsdelen i atomen och det enorma universum står vi själva. Lite vilsna med våra vardagliga bekymmer om vad vi ska äta till middag, fråga oss om det var rätt av oss att göra som vi gjorde, vad hon eller han ska tänka om oss, hur vi ska göra för att bli accepterade, hur vi ska få ordning på ekonomin, om vi kanske skulle köpa den där bostadsrätten, om vi skulle ta och skaffa barn eller om vi kanske skulle ta och läsa tidningen för att se om någonting nytt har hänt i världen som vi har att förhålla oss till. Som om vi visste att vi trots allt hade en mening.

Och i mängden av enskilda rutor framträder en struktur. Ordning. Och vår värld fungerar lite bättre.

Många hälsningar,

Anders Ekman

2 kommentarer:

Anton Dackenberg sa...

Såg att ingen kommenterat detta än, så jag känner ett socialt tvång att flika in med ett "Mycket bra!"... =)

Anders Ekman sa...

Tackar. Jag blev lite inspirerad av den förra diskussionen om frihet. Vi kommer inte ifrån vår sociala och naturliga miljö, vi blev bara placerade här. Vi är inte naturens herrar, utan dess herdar som Heidegger en gång sa.