2005-12-08

Fråga om ohållbarheten i egoismen

Enligt den etiska egoismen sägs att var och en skall maximera sin egen välfärd och lycka, medan altruismen ses som en moraliskt förkastlig lära. Att maximera sin egen välfärd sägs enligt den etiska egoismen också vara "rationellt".

Men om en person, Bernt, får sin största lycka genom att ge åt andra människor och hjälpa andra till ett bättre liv (vilket ju iofs inte är otänkbart att vi hittar en sådan person ens i vårt liberala samhälle) vore det då inte rationellt att agera altruistiskt för Bernt?

Förvisso behöver inte en moralisk teori vara applicerbar för att vara sann, men hur trovärdig kan den etiska egoismen vara om dess slutsats kan bli att agera i enlighet med ett synsätt som läran i sig förkastar?

13 kommentarer:

Alexander Pär Nielsen sa...

En sann egoist, mao en som långsiktigt eftersträvar ett lyckligt liv, inser att ge till oförtjänade INTE gynnar hans liv.

Däremot att hjälpa personer som förtjänar det eller personer som är oskyldiga har den rationella etiska egoismen inget emot.

Så att hjälpa andra på bekostnad av ens eget liv, och att hjälpa personer som bara bespottar en, är mao inte rationellt.

Just därför jag lägger in rationell i begreppet när jag talar om egoism, då irrationell egoism är livshämnande och därmed inte, långsiktigt, hållbart att kallas egoistiskt.

Anders Ekman sa...

Så vi har alltså att laborera med "sanna" och "falska" egoister?
Hur vet jag att du är en sann egoist i så fall? Vilka värden är det som den "sanna egoisten" vill maximera - och framför allt - varför just dessa?

Du skriver: "En sann egoist...inser att ge till oförtjänade INTE gynnar hans liv.".

Sålunda menar du att mitt exempel Bernt, som av generositet vill ge till andra för att bli lycklig, inte är någon riktig egoist även om han därmed vill maximera sin egennytta (vilket alltså är att maximera värdet att göra andra glada). Du inser här att du får väldiga problem med att skilja bort de falska egoisterna från de sanna. Varför ska bara dina värden räknas som väsentliga och inte t ex Bernts? Finns några skäl alls?

Man kan också fråga sig vad en "oförtjänad" eller "oskyldig person" är för någonting. Om en mor föder ett barn, finns ju ingenting som säger att barnet "är förtjänt" av kärlek.

Om man för övrigt bara fick hjälpa oskyldiga personer, skulle man nog inte kunna hjälpa någon alls. Även jag har brutit mot samhällets regler.

Sedan finns det ju mängder med situationer i livet där en person visst kan inse att omfördelning av resurser faktiskt gynnar hans eget liv:

Via skatten betalar jag för ett effektivt kollektivtrafiknät. Har jag ingen bil så inses att jag kan gynnas av det. Likaså kan jag gynnas av att det finns ett skolväsende där alla får grundläggande kunskaper, jag kan tjäna på att staten satsar på forskning (i synnerhet om egoisten kanske har någon sjukdom som forskningen upptäcker hur man kan bota).

Dessutom finns ju valsituationer där "den sanna egoismen" leder till kollektiv dumhet. Dvs utfallet blir sämre för var och en ifall de bara maximerar egennyttan än vad det hade blivit om de samarbetat (oförtjänta eller inte).

Problemet är väl därför snarare att vare sig "den falska" eller "den sanna" egoismen är hållbara i längden.

Mvh
Anders

Anton Dackenberg sa...

Dessutom finns ju valsituationer där "den sanna egoismen" leder till kollektiv dumhet. Dvs utfallet blir sämre för var och en ifall de bara maximerar egennyttan än vad det hade blivit om de samarbetat (oförtjänta eller inte).

Jag tänker på 'fångarnas dilemma' när du skriver det, och jag gissar att du också har det i baktankarna... :-)

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A5ngarnas_dilemma

Anders Ekman sa...

Hej Anton,

Ja, det är fullständigt korrekt. Jag hade spelteori i tankarna, inte bara för att årets nobelpristagare behandlade denna, utan för att fångarnas dilemma innebär en allvarlig kritik mot den etiska egoismen.

Det innebär ju att egoismen inte är en konsistent lära. Det är ett ganska rimligt krav att ha på en etisk modell i mitt tycke.

Mvh
Anders

Alexander Pär Nielsen sa...

Frågan är varför utveckla en etik utifrån verklighetsfrånvända experiment snarare än verkligheten ;)

Och sedan gör jag en avgränsning mellan olika egoister, självfallet.

Precis som det finns olika typer av altruister - inte sant? Vissa anser att man kan mörda lite hejvilt, bara det gynnar flertalet, och så finns det rasister som eftersträvar att leva för sin egen ras och utplåna mindre raser, etc. Det finns altruistiska utilitarister och altruistiska nazister, ja, det finns ganska många olika sorters altruister precis som det finns många sorters egoister.

Så nog bör man specifiera att man inte tillhör sådant pack, inte sant? ;)

Just därför jag gör en avgränsning mellan rationell och irrationell, då det är irrationellt att skada andra.

Och varför skulle inte den rationella egoismen, eller sanna om du så önskar, vara hållbar i längden? Finns det _någon_ situation där egoismen och de negativa rättigheterna inte håller? I extrema nödsituationer? Troligtvis inte men där är altruismen till lika stort besvär och man bör inte utforma sin etik över nödsituationer utan hur man gör livet här och nu så fantastiskt som möjligt.

Men för övrigt, i en situation där jag ställs inför valet av en annan människa att dö själv eller döda en annan så vägrar jag alltid att välja; då jag vägrar acceptera dylika ultimatum. Förlorade faktiskt nästan en flickvän över min vägran att välja i ett ultimatum men hon insåg att jag hade rätt och skippade att fortsätta hävda sitt ultimatum.

Marcus sa...

Jag har en holistisk utgångspunkt för individen/ego, med konsekvensen att jag anser det vara ganska meninglöst att tala om en individ utan att se det sammanhang hon ingår i, att individen således inte existerar utanför sin kontext. För mig tycks skillnaden mellan "egoism" och "altruism" endast vara ett informationsproblem, och det är det som gör det svårt att formulera en etik.

Frågan är ju: Hur bedömer man en handling (etisk/oetisk) om man inte vet vilka konsekvenser den har och för vem - inklusive en själv? I många fall är altruism bara konsekvent genomförd egoism. I vissa fall är egoism bara konsekvent genomförd altruism. Det trixiga är att det krävs absolut kunskap för att veta vad som är vad...

Anton Dackenberg sa...

Detta kanske inte direkt hör till diskussionen, men Sokrates sa ju att:

Bättre att lida orätt än att göra orätt

Vad tycker ni om detta? Är det en rimlig utgångspunkt?

Anders Ekman sa...

Alexander,

1. Du säger att du gör en avgränsning av "äkta" och "oaäkta" egoister. På vilken grund? Vad är skälet till att viss personlig lycka inte räknas?

2. ALtruism betyder snarast "osjälvisk omtanke om andra". I det ligger knappast att man anser att man kan mörda hejvilt bara det gynnar flertalet (det vore en handlingsutilitaristiskt ståndpunkt, inte en altruistisk!).

3. Begreppet "rationell" är en svårighet. Vad är rationellt i moraliskt hänseende, dvs när det gäller vad vi bör göra? Är det rationellt att förespråka dödsstraff? Är det rationellt att föredra världens undergång framför att själv göra illa sig? Är det rationellt att ta livet av sig för att mänskligheten ska få leva vidare?

För Hume var frågorna av en ganska enkel natur. Alla dessa frågor rör känslorna, inte förnuftet. Alltså finns ingen rationalitet i fråga om vad vi bör göra (och vi skiljer ju mellan faktasatser och börsatser). Du instämmer ju själv i Humes lag, men nu inser du svårigheten: Om du skiljer mellan känsla och förnuft, hur får moralen plats i förnuftet?

Vad är ett förnuft enligt dig?

4. Att "vägra att välja" är för övrigt också ett aktivt val.

Anders Ekman sa...

Anton,

"Bättre att lida orätt än att göra orätt" sa Sokrates när han erbjöds att fly från sitt fängelse.

Ja, varför inte? Om det verkligen är orätt så bör man väl inte gå emot sina principer.

Däremot så anser jag dock att Sokrates tänkte fel här. Han borde ha flytt - och han hade inte gjort orätt. Lagen kan inte vara någonting annat än ett moraliskt argument för handling, och därmed borde han ha trotsat Atens lagar.

* * *

Marcus,

Din syn på det hela ligger i så fall i linje med min egen syn på individen och dess förhållande till samhället. Individen är en komplex varelse som rymmer både egoistiska och altruistiska tankar och handlingar. Ingen etisk teori kan fånga det universum som finns i en människa.

För att fortsätta på temat Sokrates så benäms ju han "egoist" i likhet med de flesta andra grekiskt antika filosofer. Men hans morallära utgick från det egna välet - men för att bli lycklig var man tvungen att bli vis och god (dygdig). Han var med andra ord vad Alexander skulle kalla en "falsk" egoist eftersom han inte ville "rätt egoistiska saker" för sin egen del.

Mvh
Anders

Kolumnisten sa...

En mer realistisk syn på människan menar jag är att hon både inrymmer altruistiska och egoistiska känslor. En synonym till egoism är egenytta. Jag tror att det är få som skulle förneka att det inte är nödvändigt att i ganska stor utsträckning handla egennyttigt.

Persoligen förhåller jag mig väldigt skeptisk till människor som förkastar alla handlingar som kan betraktas som egennyttiga. En sådan inställning menar jag är självutplånande. I det lilla kan det exempelvis handla om modern som kånkar tvätt, lagar mat, städar och på alla andra vis lägger livet tillrätta för sina barn men negligerar sin egna behov av lugn och ro. Speciellt nu i jultider så kommer Sverige i hög grad att präglas av ett sådant beteende.

Men inte heller menar jag att alla former av altruism, förstådd som en allmän människokärlek, bör bannlysas. I själva verket så är nog en balans mellan egennyttiga handlingar och självuppoffrande diton det som är att föredra. Människor har som regel ett behov av umgänge med andra människor. Ett sådant umgänge brukar för att vara lyckat behöva präglas av att givande och ett tagande. Människor som agerar självutpplånande genom att aldrig hävda sina egna intressen gör både sig själva och sin omgivning en otjänst. Människor som bara tänker på sig själva är också som regel helt outhärdliga att umgås med. Det idala är därför att försöka uppnå en sunda balans mellan egoism och altruism.

Ps. Jag har börjat blogga. Besök gärna bloggen: kolumnisten.blogspot.com

Marcus sa...

I:
Jag tror inte riktigt att jag håller med om att egoism och egennytta är synonymer. "Egoism" och "altruism" är egenskaper av nästan metafysisk karaktär som vi kan tillskriva framför allt människor (en känguruhona som kastar sin unge i rovdjurets käftar för att själv kunna undkomma är ju inte egoist - hon är känguru...). "Egennytta" är snarare ett slags rationalitetens produkt.

Skillnaden dem emellan är väsentlig. (Jag använder visserligen egoism/altruism ganska slarvigt själv i min kommentar ovan, men låt oss bortse från det ;) ...) Exempelvis innebär det att egennytta (som är begreppet jag förespråkar framför egoism) mycket väl samtidigt kan vara allmännytta (framför altruism). Du kan kort sagt gagnas av att offra något för andras skull. Den principen nyttjar vi ju faktiskt varje dag i samvaron med andra, skulle jag vilja säga.

Egennytta och allmännytta har således väldigt lite med moral att göra. Så har man svårt att upprätta universella moraliska regler (vilket man har) är begreppen användbara.

Anders Ekman sa...

Marcus,

Ditt känguruexempel var roligt.

Traditionellt brukar man ju tala om olika slags egoismer, och det finns väl anledning att göra skillnad. Den etiska egoismen utgår från att det alltid är moraliskt rätt att maximera egennyttan. Den moralpsykologiska egoismen konstaterar att människor ibland handlar för att uppnå egennytta (detta är dock inget skäl för att bifalla den etiska egoismen!). Den rationella egoismen (t ex Rawls) handlar om en så enkel sak som att när vi gör ett rationellt val så väljer vi det som ger oss det högsta eller mesta värdet. Om V1 > V2 i en valsituation så väljer jag V1 eftersom det ger det mesta värdet.

Den rationella egoismen kan för övrigt också innebära att vi bör eftersträva kollektivism och altruism om det ger det högsta värdet totalt sett. Att vi ibland gör offer för att gynna egennyttan på sikt får väl anses ingå härunder.

Hälsar
Anders

Anders Ekman sa...

L,

Jag instämmer i det du skriver. Människan är en oerhört komplex varelse och rymmer såväl egoistiska som altruistiska handlingar och motiv (som sedan också tolkas olika av olika människor).

Mvh
Anders