Brev om tro, sanning och vetenskaplighet

Idag har jag skickat ett öppet brev till pastorn, tillika författaren, Maria Hallman för att inleda en dialog kring tro, sanning och vetenskaplighet.

Mvh
Anders

* * *

Bästa Maria Hallman!

Jag har noga läst din bok ”Homosexualitet är synd” (2005) och önskar ge några korta kommentarer.

Av din underrubrik – en rak sanning i en snedvriden värld – så förstår jag att du också är intresserad av sanningen, d.v.s. överensstämmelse med fakta. Jag antar att du också vill söka sanningen genom att söka ha berättigade skäl för att tro på den, och alltid gör ditt bästa för att din tro ska vara sammanhängande och bäst förklara det som du tror på i förhållande till alternativen.

Emellertid är det några saker i din bok som något skymmer dessa dina avsikter, och jag tror därför att vi bör uppehålla oss något en stund kring detta med sanning. Du skriver att en del präster och pastorer har ”…fått lära sig ifrågasätta allt. Det kan vara rätt i sig, det som är ’äkta vara’ tål att bli ifrågasatt.” och lite senare i sammanhanget skriver du också: ”Deras uppgift är att vara apologeter (trons försvarare) och representanter för Guds rike på Jorden. Din och min åsikt är ointressant och har ingen betydelse när det ställs gentemot vad Gud har sagt.”

Jag vill inte vara alltför framfusig nu, men om det som är äkta vara tål att bli ifrågasatt, så är det väl rimligen också så att tron på en gud i sig kan ifrågasättas? Om vi nu kan ifrågasätta det, vilket du tycks instämma i, så torde det vara rimligt att fråga sig vilka stöd vi har för att hävda att det existerar en allsmäktig och allvetande gud som beskrivs i t ex bibeln, koranen eller något annan religiös urkund.

Frågan: ”Varför tro på gud eller gudar?” både kan och bör ställas även av apologeter. För varför skulle någon vilja försvara en tro som är uppenbart falsk och som inte överensstämmer med de bästa förklaringarna av observationer som vi har gjort? Att försvara en tro är både rimligt och riktigt så länge man har en god grund för tron. Men om man helt saknar dessa skäl, är det då fortfarande rimligt att hålla fast vid en sådan tro? Där måste väl vårt gemensamma svar bli nej? Sedan kan man förstås som en gammal kyrkofader hävda att man tror emedan det är orimligt, vilket kan tyckas vara ett ganska ärligt förhållningssätt till gudstron. Naturligtvis betalar man då emellertid ett högt pris för sin världsbild. För att hävda att man bör tro det orimliga gör naturligtvis att man heller inte omdelbart kan hålla fast vid andra vardagsförnuftiga trosföreställningar, såsom t ex ”Människor existerar” eller ”1+1=2”.

Om din och min åsikt är ointressant när den ställs gentemot vad gud har sagt, måste man för övrigt också fråga sig varför din bok skrivs. Uppenbarligen har du velat säga någonting när du skrev boken, och att dina egna åsikter skulle vara betydelselösa synes innebära att du skrivit en betydelselös bok. Det verkar hårt mot dig själv, i synnerhet med tanke på att det skulle ha inneburit att du i så fall skulle ha ägnat hela åtta år åt att skriva en betydelselös bok. Du bör dock inte vara alltför säker på att dina åsikter är ointressanta och betydelselösa. Eftersom åtminstone jag har bemödat mig att ge några kommentarer på din bok, så tycks din bok åtminstone vara intressant för mig.

Nå, låt oss nu lämna själva grundfrågan om sanning och vilka skäl man har för att tro en stund och istället närmare undersöka några argument du för fram i din bok.

1. Du skriver på sidan 124: ”Generellt har den lesbiska kvinnan mycket ilska i sig. Självklart inte alla, men många är besvikna och missbelåtna på män.”

Det är nog helt riktigt att det existerar lesbiska kvinnor som kan bli aggressiva. Om jag inte är helt fel ute så tror jag emellertid att man med viss säkerhet kan säga att det även existerar en del heterosexuella män som också kan bli aggressiva. Säkerligen finns också en och annan heterosexuell kvinna som är besviken på män.

Jag är knappast man att ifrågasätta riktigheten i ditt påstående, men med tanke på att du uttalar dig med sådan säkerhet, så antar jag att du stödjer dig på någon slags studie av lesbiska kvinnors aggressivitet. Kanske har du åtminstone lesbiska i din bekantskapskrets som du uppfattar som aggressiva (om de fått del av dina åsikter så synes dock deras aggressivitet inte helt oförklarlig i vart fall). Det var bara egentligen en fråga som slog mig: Hur går man egentligen tillväga för att mäta lesbiska kvinnors aggressivitet i förhållande till andra människor?

2. På sidan 71 skriver du: ”För ca 6000 år sedan när Gud skapade människan tog Gud mannens revben och byggde en kvinna. Gud skapade mannen med blotta sitt Ord.”

Hur enkel hade inte reproduktionen av idag varit om någon bara kunde finna den exakta formeln för hur man skapar människor (hokus pokus, från latinets "hoc est corpus", tycks inte ha gett de önskade resultaten). Det mer traditionella sättet tycks kräva en hel del sena nätter och en hel del arbete, inte minst för den manliga delen av befolkningen. Detta merarbete kunde naturligtvis undvikas om vi bara kunde uttala de rätta orden för att skapa en människa. På så sätt skulle världen också möjligen bli en mindre syndig plats, eftersom sexuell reproduktion hade varit helt onödig.

Du daterar de första människorna som Gud skapade till för ca 6000 år sedan. De äldsta fynden av vad som verkar höra till släktet ”homo” (ja, de kallas ju faktiskt så) synes vara åtminstone ett par miljoner år gamla. Med sedvanliga vetenskapliga metoder har man tillika funnit att de äldsta fossila fynden av anatomiskt moderna människor är ungefär 100 000 år gamla (se t ex Stringer, C. & McKie, R, African exodus, New York, 1997). Nå. Låt oss leka med tanken att en kristen gud skapade ett par människor för ca 6000 år sedan.

Men vem skapade i så fall människorna som kom före dem? Vem skapade Cro-Magnon-människorna, som kom till Europa för ungefär 40 000 år sedan och vem eller vilka skapade människorna som befolkade den amerikanska kontinenten för blott 15-20 000 år sedan (se Cavalli-Sforza, L.L. et al, The Great Human Diasporas: The History of Diversity and Evolution, Reading, 1996)?

Dessutom kan man ju undra om det inte är så att ditt uttalande i själva verket är ett försök till att sakligt ifrågasätta kol-14-metoden eller andra vetenskapliga mätmetoder. Om ditt uttalande i själva verket är ett sådant ifrågasättande, så bör detta utvecklas. Det kommer att ha en viss betydelse för frågor som t ex om vi lever med dödliga doser av radioaktivitet på jorden samt om solen alls existerar. Detaljfrågor kan tyckas, men de kan ändå vara värda att ta på allvar. Skall vi sedan tro det orimliga, så behöver vi förvisso inte anta att solen existerar. En sådan teori verkar dock ha ett tämligen lågt, för att inte säga obefintligt, förklaringsvärde.

3. På sidan 68 skriver du: ”De som levt ett aktivt homosexuellt leverne har i många fall gemensamma nämnare, förnedrande sexupplevelse som barn, masturbation och senare i livet självmordstankar. Masturbation ger ångest!”

Återigen uppkommer en fråga om sanning och metod för att finna den, vi har nu att ta ställning till huruvida det ger ”ångest” att onanera eller ej. Som ärlig förkämpe för god vetenskap har du förstås ansträngt dig för att ta reda på sanningen om människors sexuella beteende och psykisk hälsa. Förvisso kan det säkerligen vara så att en och annan ängslig ungdom som onanerar för första gången kan känna skuld och skam. I övrigt tycks det dock vara så att företeelsen verkar tämligen normal, och några skrämmande rapporter på att masturbationsångest skulle vara särskilt utbredd i Sverige tycks inte kunna uppvisas.

I en biologibok från år 1966 kan man läsa: ”Förr ansåg man, att onani kunde skada hälsan. Nu vet man, att så inte är fallet” (Linnman, Nils, Wennerberg, Birger, Grundskolans biologi, Bergvalls förlag, Stockholm 1966, sid. 151). Naturligtvis kan de ha fel, och det i själva verket är så att ditt påstående om att onani ger upphov till ångestattacker som är korrekt. Dock borde man efter år 1966 åtminstone ha hört någon läkare eller psykolog varna för hälsofarorna med onani, inte minst med tanke på att det varnas för så mycket annat.

Senare undersökningar (t ex Forsberg, M., Ungdomar och sexualitet, Stockholm, Folkhälsoinstitutet, 2000:15, s. 39) verkar också ge stöd för att företeelsen är vanlig. Ja, Forsberg går till och med så långt att han hävdar att företeelsen är normal. I undersökningen visar det sig nämligen att nära 90 procent av killarna onanerar och strax över 60 procent av flickorna. Visserligen har Forsberg inte sökt efter någon särskilt ”ångestfaktor”, men även om en sådan skulle ha funnits så uppkommer förstås svårigheter med att mena att den i så fall skulle bero på just onani.

Trots ihärdigt letande, så har jag inte hittat något som tycks stödja ditt uttalande om att masturbation skulle ge ångest generellt sett. Jag hoppas därför att du kan hjälpa mig med att hitta åtminstone en vetenskaplig artikel i Sexual Archive eller annan referens med forskning kring människors sexuella beteende på denna punkt. Det vore sannerligen en stor seger för sanningen om vi fann resultat som pekade på att så är fallet.

4. På sidan 69 skriver du: ”Masturbation kan leda till äktenskapsbrott, otukt, orenhet och lösaktighet och homosexualitet.”

Egyptens plågor med gräshoppor och annat otäckt tycks bara vara en västanfläkt i jämförelse med onani. Men, återigen, om du är intresserad av att säga sanningen, vilket jag fortfarande tror att du är, så måste du ju presentera de goda skäl som visar att det finns ett orsakssamband mellan onani å ena sidan och t ex homosexualitet å andra sidan.

Uppfattningen att onani var syndfullt var vanligt förekommande i Europa under 1000- och 1100-talen, och kanske kan detta vara räddningen för ditt resonemang. Å andra sidan fanns också t ex uppfattningar innebärande att samlag med en menstruerande kvinna kunde ge upphov till spetälska (Olaison, Otukt är världens lön: Om kön och sexualitet i den kristna traditionen, i Lennerhed, Lena, red., Från Sapfo till Cyborg, idéer om kön och sexualitet i historien, 2006, s 50). Att en uppfattning var vanligt förekommande på 1000-talet synes inte omedelbart kunna tas till intäkt för att uppfattningen är korrekt även idag.

För övrigt känner jag faktiskt inte till ett enda fall där en heterosexuell person onanerat och sedan upptäckt att han eller hon har blivit homosexuell. Med tanke på Forsbergs undersökning ovan, så borde det innebära en rätt stor risk för att ungefär 90 procent av alla svenska killar riskerar att bli homosexuella samt att ungefär 60 procent av flickorna riskerar att bli aggressiva lesbiska. Jag förutsätter att du redan tagit krafttag för att upprätta en handlingsplan mot en sådan utveckling.

5. På sidan 76 skriver du: ”Noa dyker upp från intet, han är 500 år när han kliver in i offentligheten.”

Det är citat som det ovanstående som gör att jag kan vara helt ärlig när jag säger att din bok har skänkt mig ett stort nöje. Jag tror dock att det är en underdrift att säga att Noa dyker upp ”från intet” ifall han har levt i 500 år innan han kliver in i offentligheten. Han har ju trots allt haft ungefär ca 480 år på sig att lansera sig själv som båtbyggare.

Dessutom undrar jag vilken betydelse det egentligen har att Noa är 500 år gammal när han uppkommer ur intet. Vad har han gjort där i 500 år? Ja, vad ger det egentligen för slags erfarenheter att sitta i intets utkanter och betrakta ingenting?

Om jag skulle bygga en ark och hade att välja mellan en tjugofemårig byggsnickare och en femhundraårig man som tillbringat sin vuxna tid i intet så hade valet, med viss tvekan, fallit på den unge mannen. Men om intet ger erfarenheter som t ex alltet eller verkligheten inte kan ge, så kanske åldermannen hade varit att föredra.

6. På sidan 57 skriver du: ”Homosexualitet är onaturlig otukt. Man skulle kunna säga att den homosexuella synden är en dubbel synd.”

Man får förmoda att du inte förespråkar någon ”naturlig otukt” i kontrast till den onaturliga otukten. Läst i sitt sammanhang så verkar det närmast som att du anser att homosexualitet är onaturligt. Så, vad är egentligen naturligt frågar man sig. Rimligen något som kan förklaras med hänvisning till naturlagarna. Det är naturligt att det existerar människor och att vi gör saker, t ex går till affären och handlar, reser till Skövde eller har intimt umgänge med varandra. Allt sådant är sådant som människor faktiskt kan göra. Och faktiskt gör.

Att göra något onaturligt innebär därmed att göra något som strider mot naturlagarna. Om vi istället för att åka tåg till Skövde tog oss dit genom tankekraft, så skulle det vara onaturligt. Likaså hade det varit onaturligt om en kvinna födde ett barn genom näsborren. Eller för den delen, om hon avlade barn genom jungfrufödsel.

Vad som är – låt vara onaturlig eller naturlig – otukt, tycks för övrigt vara en moralisk ståndpunkt, som varierar från tid till annan. Homosexuella handlingar tycks alltså vara helt naturliga, även om de inte är vanligt förekommande i förhållande till heterosexuella handlingar i världen. Däremot tycks homosexuella handlingar vara en normalvariation i mänskligt sexuellt beteende, ungefär som oralsex idag också kan sägas vara en normalvariation i sexuellt beteende. Mig veterligen finns beskrivningar av homosexuella handlingar eller homosexuell åtrå sedan lång tid tillbaka, du noterar själv att detta finns väl belagt i antik litteratur (att Platon själv skulle ha använt sig av begreppet ”homosexualitet”, ett ord som inte började användas förrän i mitten på 1800-talet, är för övrigt något jag tror att du bör betänka i ditt val av referenser och översättningar).

7. På sidan 110 skriver du: ”Att nagga i kanten på religionsfrihetslagen, yttrandefriheten och åsiktsfriheten är att gå tillbaka 100 år i tiden.”

Det gläder mig att du vill upprätthålla vår svenska yttrande- och tryckfrihet. Tillika tycker jag också att ditt ställningstagande mot att gå tillbaka i tiden synes gott och väl. Utveckling är onekligen ofta att föredra framför en dogmatisk konservatism. Att bara sträva bakåt, för bakåtsträvandets skull, kan vi ju inte gärna göra.

Som jag förstår dig tycks du mena att just hets mot homosexuella skulle innebära att nagga i kanten på yttrandefriheten. Kanske bör det dock tilläggas att det sedan 1948 har varit olagligt att hetsa mot kristna i Sverige. Visserligen kan man ju nu hävda att förbud mot hot- och hetspropaganda bara är bra ifall den skyddar kristna, muslimer och andra med diverse religiösa trosföreställningar, men frågan är om man i så fall är en sådan ivrig värnare av yttrandefriheten som man gärna vill vara?

Vill man försvara yttrande- och tryckfriheten kan det vara klokt att göra det utifrån en konsekvent hållning. Ett alternativ till din nästa upplaga kan vara att helt förkasta att grupper såsom t ex ”kristna”, ”muslimer” eller ”homosexuella” ska skyddas från hot och hets som sprids till allmänheten. Ett annat sätt är att mena att kriminaliseringen av hets mot folkgrupp är ett tämligen godtagbart krav på att även andra människors rättigheter och den grundläggande principen om alla människors lika värde ska respekteras vid utövandet av fri- och rättigheter såsom t ex yttrandefriheten. En sådan senare tolkning står väl i överensstämmelse med Europakonventionen. Det är nog en smaksak hur man väljer orden bara.

Sedan måste man väl ändå säga att yttrande- och tryckfriheten i Sverige ändå tycks vara tämligen tolerant med tanke på att även din bok – som trots en god vilja och ett genomgående humoristiskt anslag ändå objektivt sett innebär ett spridande av missaktning om andra – tycks gå alldeles utmärkt att distribuera, köpa och läsa i Sverige.

8. På sid 73 skriver du: ”Homosexualitet beror inte på fysisk konstitution eller ärftliga anlag, det är vetenskapligt bevisat.”

Det är bra att du anstränger dig för att vara vetenskaplig. Enligt vad jag har hört så räcker det inte med att säga att saker är vetenskapligt bevisade för att vara vetenskaplig. Det är möjligt att jag är felunderrättad, men vad jag har förstått handlar vetenskaplighet också om sådant som t ex att visa goda skäl för sin teori. Enligt en säker källa har jag hört att man bör ha en tillförlitlig källa till sina påståenden.

Kanhända är det så att du syftar på molekylärbiologen Dean Hamers studie i början av nittiotalet, där han påstod sig ha hittat en gen för manlig homosexualitet. Eftersom du också har en orubblig vilja att vara vetenskaplig, så antar jag att du förkastat hans studie på grund av att den inte kunnat återupprepas av andra forskare. Återupprepade resultat är ju, som vi båda vet, en viktig aspekt i den vetenskapliga metoden.

Emellertid hörde jag också om ett italienskt forskarteam som undersökt 98 homosexuella män och 100 heterosexuella, samt deras släktingar, totalt över 4 600 personer, där man funnit stöd för att homosexualitet är ärftligt på mödernet. Studien visar på en fullgod evolutionär förklaring hur manlig homosexualitet överlever trots att homosexuella inte kan få barn själva (Camperio-Ciani, Andrea, et al, Evidence for maternally inherited factors favouring male homosexuality and promoting female fecundity, Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences Volume 271, Number 1554, November 07, 2004, DOI: 10.1098/rspb.2004).

Att tro det ena eller andra utan att ha skäl för det, sådant är förstås ingenting som vi sanningssökare kan hänge oss åt. Det vore att svika vårt uppdrag att endast rakryggat yppa sanningen. Så hur gör vi nu för att bevisa att Camperio-Cianis forskning är felaktig och att endast sociala faktorer avgör huruvida människor och djur blir homosexuella eller ej?

Apropå djur och natur, så tycks det homosexuella beteendet frodas även i djurriket. Zoologen Petter Böckman hävdar te x i DN den 20 januari 2007: "Homosexualitet finns väl beskrivet hos exempelvis lejon, elefant - både afrikansk och indisk - zebra, gorilla, schimpans, giraff, amerikansk bison, myskoxe, varg, mård, delfin, gråval och späckhuggare.". Hur bör vi egentligen betrakta dessa djurs obetänksamma beteende?

Att en företeelse är vanligt förekommande eller normal är förstås ingenting som säger att handlingen är ”moraliskt rätt”. Men å andra sidan, hur bevisar man överhuvudtaget att någonting är moraliskt rätt (i betydelsen ”sant”)? Eller snarare, hur gör just du för att visa att det existerar moraliska objektiva sanningar?

* * *

Detta var några korta kommentarer kring din bok. Mina anmärkningar ska inte ses som en kritik mot dig personligen eller mot att du hyser åsikter och trosföreställningar som inte sammanfaller med majoritetens. Att människor har olika åsikter om saker och ting är i grunden någonting väldigt positivt. Det speglar bara att vi har olika erfarenheter, kunskaper och olika sätt att hantera ny information på. Mina kommentarer skall snarare betraktas som ett trevande försök till en dialog om tro, sanning och vetenskaplighet.

Jag hoppas dock att mitt brev kan bidra till att visa på vikten av varför vi bör ifrågasätta våra egna trosföreställningar. Vilka skäl vi har för att tro något är ju en minst lika viktig fråga som vad vi tror och hur våra trosuppfattningar egentligen hänger ihop logiskt.

Med hopp om ett genomarbetat och sakligt svar!

Stockholm den 29 mars 2007
Med vänliga hälsningar

Anders Ekman