Nozick vs Marx

Det berättas att Schopenhauer försökte motverka Hegels inflytande genom att alltid utlysa sina föreläsningar på samma klockslag som Hegels. Resultatet blev ett totalt fiasko, och Schopenhauer stod i regel ensam och väntade på massorna för att förklara sin filosofi (se Nordin, Svante, Filosofins historia, s 442). Dagens filosoficirkel var tyvärr inte så välbesökt, då många hade goda skäl (i humeansk mening, dvs en trosföreställning och en starkare önskan som orsakar en handling) att utebli. Därför denna korta sammanfattning, där jag också gör några hänvisningar till tidigare bloggar som möjligen kastar ett upplysningens ljus över sakernas tillstånd (eller bara förvirrar dem ännu mer).

Men en tapper skara hade trots allt samlats för att undersöka Nozick och Marx något närmare. Onekligen har de båda haft ett tämligen stort inflytande över politisk filosofi, och såvitt avser deras samhällsfilosofiska resonemang så finns såväl en del likheter som skillnader. Vi gick även närmare in på Rawls teori om rättvisa.

Dagens tema var bl a "Behövs samhället?", och tog alltså sin utgångspunkt i Nozicks första fråga om staten alls kan berättigas. Även om Nozick förnekar den samhälleliga enheten och bara ser de enskilda individerna, så stannar han ändå för att en minimal stat är berättigad moraliskt sett. Man bör komma ihåg att Anarki, stat och utopi inte är något försvar för anarkin. Tvärtom, det är ett försvar för staten, och därmed uppkommer också frågan hur en sådan minimal stat egentligen ska se ut. Nozick uttrycker detta högst oklart och vagt som om samhälleliga konstruktioner som t ex "bedrägeri", "stöld" eller "avtal" är absoluta begrepp. Även den minimala staten är omfördelande, och alltså kan inte Nozick som anarkisten bara luta sig tillbaka och mena att "allt våld är av ondo, staten använder våld, alltså är staten ond.", han måste försvara sin position.

Grunden för Nozick är att personer har individuella rättigheter. Vad dessa grundas i går han inte närmare in på, utan hänvisar till Immanuel Kant och menar att även felaktiga fundamentala förklaringar kan sprida ljus över det som ska förklaras. Detta är emellertid ett märkligt tal, och det är svårt att förstå vilken epistemologisk utgångspunkt Nozick har samt varför falska förklaringar som är fundamentala överhuvudtaget kan ge någon intressant information om verkligheten. I synnerhet när heller humaniora inte kan ge några tydliga förklaringar. Men det finns moraliska sanningar, och problemet för Nozick (och alla andra i hans tradition) blir hur vi kan få kunskap om dessa sanningar.

För Marx så är frågan om tänkandet en rent praktisk fråga. Det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan livet som bestämmer medvetandet. Vi behöver inte ställa upp matematiska axiom för att handla. Den elfte tesen (ur teser om Feuerbach) "Filosofer har bara tolkat världen på olika sätt, det gäller att förändra den." tydliggör detta mycket väl. Denna typ av praktiskt moralskapande har också sitt problem - hur kan vi överhuvudtaget veta vad som är en riktig moralisk hållning när allt bara handlar om att skapa sin egen privatmoral och överföra den på andra?

Nozicks idé om sidorestriktioner verkar på sätt och vis rimlig: Staten ska inte lägga sig i allt i våra privatliv. Samtidigt kan idén inte stå på helt egna ben, ett sådant synsätt klarar sig helt enkelt inte. För att förstå mänsklig frihet, så måste vi också ha en annan frihet än bara "frihet från".

Vi hann också tala om två olika rättvisesyner, där Nozick blir en tydlig företrädare för principen om historiskt berättigande ("åt envar sitt"), medan Marx blir en tydlig företrädare för behovsprincipen.

Vi landade i slutsatsen att Nozick är befriande att läsa i det att han tänker annorlunda och utanför ramarna: Det är en viktig filsofisk utmaning. Dessvärre finns mycket kvar att förklara innan man "motvilligt övertygas" om att han har rätt. Marx må ha fel om mycket, men är likaså en inspirerande filosof: En handlingens filosofi där människors behov sätts i centrum.