Idag fick jag ett mejl som kommenterade min blogg. Skribenten tyckte att jag borde ta upp mer komplicerade frågor.
Kanske är det så att man borde göra det rent normativt sett. Kanske ökar det lyckan i världen ifall man ägnar sig åt komplicerade frågor, kanske ens eget välbefinnande, kanske når man sanningen på ett mer detaljerat sätt genom att ägna livet åt komplicerade frågor.
Även om nu allt detta är helt sant, infinner sig förstås frågan: Vad är en komplicerad fråga? Och i förhållande till vad ska den prövas?
Komplicerade frågor kan vara sådant som t ex Wittgensteins språkfilosofi, universums tillblivelse, statens och demokratins legitimitet, vilken rätt staten har att straffa och så vidare. Men en komplicerad fråga kan också vara hur det kommunala utjämningssystemet egentligen fungerar och beräknas, reglerna för socialförsäkringsersättning, hur brottsligheten ska beräknas eller hur resurserna ska fördelas. Hur skall en komplicerad fråga skiljas från en enkel?
I en mening har naturligtvis skribenten fullständigt rätt. Vad kan en blogg bli annat än en miljondels skymt av mina erfarenheter, mina åsikter, min uppfostran, min roll i samhället, i det här systemet, i det här universumet? Även om man må läsa allt som står här på bloggen, så kommer man ändå inte kunna säga annat än att jag enbart skrapat på ytan.
Till och med när vi läst alla böcker på kungliga biblioteket, när vi berikat oss med all tillgänglig kunskap som historien har sparat åt oss, kommer vi fortfarande bara vara vilsna själar ivrigt sökande efter svar, men svaren kommer med säkerhet aldrig att bli så komplicerade att vi kan säga att vi förstått eller förklarat något komplicerat.
För vi kommer ändå bara att ha skrapat lite på ytan, vilsna i all vår enkelhet och bristfällighet.
Mvh
Anders
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tror Marx Kapitalet inleds med "Det finns ingen genväg till toppen av kunskapens berg, men när man är där så njuter man av utsikten".
Det kanske är upp till läsaren att skaffa sig en djupare förståelse och din uppgift är endast att vägleda henne i sitt sökande?
Det var mycket poetiskt sagt, och ligger det blott lite sanning i det sistnämnda så kan jag inte annat än vara på en väldigt god väg mot utsiktsplatsen.
Frågan är om det ens finns en omväg till toppen av kunskapens berg. Jag betvivlar det, och tror att själva resan mot toppen i sig är resans mål.
Det du skriver fick mig också att tänka på en sak som Proudhon tar upp (förvisso om rättvisa, men resonemanget kan sannolikt också göras mer generellt):
"The Philosophers ought to be better informed: they have argued so much about justice and injustice! Unhappily, an examination proves that their knowledge amounts to nothing, and that with them - as with the savages whose every prayer to the sun is simply O! O! - it is a cry of admiration, love and enthusiasm; but who does not know that the sun attaches little meaning to the interjection O!" (Prodhoun, Pierre-Joseph, What is property? ur The Communist Manifesto and other Revolutionary writings, Blaisdell (ed.), 2003, s 112)
I allt vårt sökande efter sanning så blir kanske inte våra begrepp, tankar och ord om samhället så mycket mer än "O! O!"?
Det är bara det att den som också kan skriva akademiskt på ett sätt så ingen förstår, kan uttrycka sitt "O! O!" så att det verkar som att interjektionen har ett alldeles särskilt sanningsinnehåll.
Något som i grunden också alldeles sannolikt handlar om makt.
Mvh
Anders
http://www.18september.se/
Skicka en kommentar