Var börjar feminismen?

Det är intressant hur många som idag kallar sig feminister. Och säkerligen med rätta också, även om de inbördes skiljer sig åt väldigt mycket.

För det torde stå helt klart att feminismens idéer kan grunda sig i antingen individuella eller strukturella utgångspunkter, men ändå vara "feministiska" åsikter. Jag tror att det finns goda grunder att kritisera både den liberala feminismen och radikalfeminismen, för att istället möjligen närma sig en annan slags feminism.

Kritiken är måhända uppenbar. Liberalfeminismen verkar missa att människor har olika förutsättningar i verkligheten, och för att få lika rättigheter och skyldigheter så krävs en sådan förståelse. Att enbart hävda att vi har en viss rättighet är inte tillräckligt för att säga att vi verkligen uppnår den. Dvs, bara för att man vid ett visst tillfälle säger att rättigheten X ska värnas, så betyder det ju inte att alla har lika tillgång till rättigheten X.

Liberalfeminismen kan tyckas alltså ”ge upp” för tidigt. John Stuart Mills tanke om att gifta kvinnor har ”valt” att bli hemmafruar och därför efter detta måste respektera att vara en god hemmafru tycker jag är ett exempel på en sådan enkel tanke. Även om han levde i en annan tid än idag, så utgör hans inställning dock en tydlig liberalfeministisk utgångspunkt. Eftersom kvinnor anses helt själva kunna förändra dessa förutsättningar utan att förändra strukturerna i samhället, så verkar förstås en sådan åsikt självklar för en liberalfeminist: ”Hon har ju själv valt det – men hon ska ha rätten att vägra.”. En i grunden ljus syn på kvinnan och hennes möjligheter, även om den sannolikt alltså inte är helt verklighetsförankrad generellt sett.

För i vilken mån påverkar strukturerna hennes val? Kan vi helt utesluta att en kvinna kanske inte har annat val än vad omgivningen har tvingat henne till? Ett extremt exempel kan ju t.ex. vara kvinnosynen i vissa religiöst styrda länder, där man har en helt annan uppfattning än här om vad som överhuvudtaget är att anse som ”normalt” för en kvinna. Och för en kvinna är det själva ramen som hon lever i – hon har fostrats i att tänka och tycka så. Så varför ändra något som hon redan anser? Och vilka är vi att anse att andra kulturers kvinnosyn skulle vara sämre bara för att de inte har samma normer som vi?

Många feminister tar ju upp just strukturernas roll, och radikalfeministerna talar om ett patriarkat som en historiskt-sociologiskt utvecklad struktur. Även om man nu inte anser att det finns ett sådant patriarkat kan man förstås instämma i att det finns både strukturer och normer som påverkar våra uppfattningar om män och kvinnor och om sexualitet och kön. Men svaren på frågan hur kvinnor (och män) ska lösgöra sig från de normsystemen verkar variera: Pankhurst menade att kvinnors ekonomiska oberoende var svaret på kvinnans frigörelse, Simone de Bevouir framhärdade i att socialismen var svaret, andra har velat göra slut på kvinnans "omhändertagande och barnalstrande roll" och Goldman gick ju så pass långt att hon ville krossa demokratin för att införa feminismen.

Om liberalfeminismen stannar för tidigt, kan feminism som tar alltför många strukturella hänsyn tyckas gå för långt. Risken blir att de strukturella resonemangen blir så fluffiga och hypotetiska att det är svårt att veta vad som kritiseras egentligen; allt kan förklaras av en struktur som vi inte ser men som lever sitt eget liv och har sin egen historia. Och den strukturella feminismen saknar ju heller inte inslag av ”enkla lösningar”; t.ex. sinnebilden att män står mot kvinnor i en kamp i en svartvit verklighetsbeskrivning.

Så ser sannolikt heller inte verkligheten ut: Det finns kvinnor som har hög status, och det finns män med låg status. Det finns kvinnliga höginkomsttagare och manliga låginkomsttagare. Det finns kvinnor som tar för sig, och kvinnor som inte gör det. Det finns män som tar för sig, och män som inte gör det.

För att uppnå ”frihet” för män såväl som för kvinnor tror jag att det sannolikt krävs någonting annat, något mer ingripande än att krossa demokratin eller göra kvinnor ekonomiskt oberoende: Det krävs en uppgörelse med våra verklighetsbilder och vår historieuppfattning. Det blir en enorm uppgörelse av vår egen bild av hur verkligheten ser ut, vad som förväntas av oss, hur vi bör vara, hur vi uppfostrats och så vidare.

Även om jag personligen alltså gillar en mer existensialistisk feministisk inriktning så är det också problematiskt att utgå endast från det egna. Så ser jag problem med t.ex. feminism som säger sig utgå enbart från kvinnors erfarenheter. Då är det helt plötsligt omöjligt att bemöta den upplevelsen som man. Å andra sidan så kan ju inte heller alla kvinnors upplevelser sägas vara likadana, så svårigheten borde i så fall finnas hos var och en.

Och även om man som man försöker kritisera feminismen utifrån en ”neutral rationell” utgångspunkt, så kan det bli problematiskt. Kanhända det ligger en poäng i att kritsera ”rationaliteten” som något specifikt manligt och ”icke-neutralt” som t.ex. feminister som Braidotti gör.

Tanken på ett neutralt förnuft ter sig ju också underligare ju mer man tänker på det. Men samtidigt – om man hävdar att något neutralt förnuft inte existerar, ger man då inte upp hela det västerländska filosofiska projektet om att nå sanningen om hur saker ”är”?

Och är det verkligen någonting som jämställdhetssträvandena skulle gagnas av? (om nu detta är målet?)