I dagens Aftonbladet kan man läsa om ett par föräldrar som istället för att ge sin dotter adekvat vård bad till gud för att hjälpa henne.
Bönen fungerade inte, och förra söndagen dog den elvaåriga flickan.
Man kan nu fråga sig varför bönen inte fungerade. Föräldrarna själva ska enligt artikeln ha påstått att de bad för lite. Kanske berodde den misslyckade behandlingen inte bara på att de bad för lite.
Kanske bad de inte på rätt sätt? Kanske skulle de ha bett med en särskild latinsk dialekt istället? Kanske bad de till fel gud? Kanske gudarna ville utsätta föräldrarna för prövning? Guds vägar äro outgrundliga, brukar det ju heta.
Man kan ställa sig fler dylika nonsensfrågor, men ingen kommer att ha något empiriskt eller rationellt värde. Det blir bara vilda gissningar utifrån en svag hypotes om att det existerar en viss slags gud vid ett visst givet tillfälle.
Så varför är jag nu då så negativt inställd till frågor av den här karaktären? Varför anser jag att det inte är en relevant invändning att de "bad för lite"?
Vi kan ju förvisso inte filosofiskt vattentätt bevisa att föräldrarna inte har rätt. Ändå verkar deras föreställning ganska märklig. Vi får helt enkelt göra en bedömning av vilket av ovederläggbara påståenden som är korrekt. Karl Popper tar upp exemplet: "Det finns en latinsk formel som om den uttalas på rätt sätt kan bota alla sjukdomar" (Miller, David, Popper i urval, Metafysik och kritiserbarhet, s. 226 ff.).
Ingen skulle väl oreserverat tro på en dylik tes? Även om man inte helt kan bevisa att det inte är sant, får man helt enkelt nöja sig med att påståendet inte överhuvudtaget går att falsifiera och att stöd saknas för att det skulle vara korrekt. Slutsatsen är inte "det är mest troligt att det är sant", utan som mest kan vi säga att just stöd saknas för att tro det.
Samma sak med påståendet att föräldrarna "bad för lite". Påståendet går överhuvudtaget inte att testa empiriskt, och det närmaste man kommer en empirisk slutsats är väl möjligen att bönesvaret var helt förväntat.
Bör man acceptera att föräldrar tar livet av sina barn för religionens skull? I mitt tycke är svaret nej. Det finns gränser för föräldramakten, där den sekulära staten bör gå in och förhindra skador på grund av felaktiga eller bisarra föreställningar. Även om de må gå under beteckningen religionsfrihet.
Mvh
Anders
3 kommentarer:
Jag anser inte att vård motsätter bön. Flera uppfinnare av mediciner och behandlingsmetoder har varit kristna, begick de kanske synder när de uppfann sina mediciner? Föräldrarna har kort sagt dräpt sitt eget barn genom att blint lita på Gud. De förstår inte att de är verktyget som Gud använder, Gud vill använda människan för att göra gott och man kan inte bara sitta ner och vänta på mirakel.
/John G
lsmv.blogspot.com
John,
Tack för din kommentar.
För att göra ett klarläggande hävdar jag förstås inte att bön står i motsats till vård. Dvs. en person kan be och samtidigt få vård och tvärtom.
Däremot kan vi väl vara helt ense om att bön inte kan ERSÄTTA vård? Dvs. bön hjälper inte lika effektivt mot cancer som t.ex. strålbehandling.
Observera vad du skriver: "Föräldrarna har kort sagt dräpt sitt eget barn genom att blint lita på Gud."
Detta påstående kan ju inte verifieras eller falsifieras på något sätt. Det håller alltså inte för en vetenskaplig prövning, och likheten med de argument jag förde fram som ovetenskapliga är ju slående.
För hade det inte motsatsvis hetat att "de litade blint på gud, vilket man ska göra" ifall bönen hade lyckats?
Den enda slutsats vi kan dra är att vi inte kan säga något om effekterna av bönen i det här fallet mer än att inget psåtående går att testa och grundas i mindre kvalificerade gissningslekar.
Mvh
Anders
Skicka en kommentar