Förväntat bönesvar

I dagens Aftonbladet kan man läsa om ett par föräldrar som istället för att ge sin dotter adekvat vård bad till gud för att hjälpa henne.

Bönen fungerade inte, och förra söndagen dog den elvaåriga flickan.

Man kan nu fråga sig varför bönen inte fungerade. Föräldrarna själva ska enligt artikeln ha påstått att de bad för lite. Kanske berodde den misslyckade behandlingen inte bara på att de bad för lite.

Kanske bad de inte på rätt sätt? Kanske skulle de ha bett med en särskild latinsk dialekt istället? Kanske bad de till fel gud? Kanske gudarna ville utsätta föräldrarna för prövning? Guds vägar äro outgrundliga, brukar det ju heta.

Man kan ställa sig fler dylika nonsensfrågor, men ingen kommer att ha något empiriskt eller rationellt värde. Det blir bara vilda gissningar utifrån en svag hypotes om att det existerar en viss slags gud vid ett visst givet tillfälle.

Så varför är jag nu då så negativt inställd till frågor av den här karaktären? Varför anser jag att det inte är en relevant invändning att de "bad för lite"?

Vi kan ju förvisso inte filosofiskt vattentätt bevisa att föräldrarna inte har rätt. Ändå verkar deras föreställning ganska märklig. Vi får helt enkelt göra en bedömning av vilket av ovederläggbara påståenden som är korrekt. Karl Popper tar upp exemplet: "Det finns en latinsk formel som om den uttalas på rätt sätt kan bota alla sjukdomar" (Miller, David, Popper i urval, Metafysik och kritiserbarhet, s. 226 ff.).

Ingen skulle väl oreserverat tro på en dylik tes? Även om man inte helt kan bevisa att det inte är sant, får man helt enkelt nöja sig med att påståendet inte överhuvudtaget går att falsifiera och att stöd saknas för att det skulle vara korrekt. Slutsatsen är inte "det är mest troligt att det är sant", utan som mest kan vi säga att just stöd saknas för att tro det.

Samma sak med påståendet att föräldrarna "bad för lite". Påståendet går överhuvudtaget inte att testa empiriskt, och det närmaste man kommer en empirisk slutsats är väl möjligen att bönesvaret var helt förväntat.

Bör man acceptera att föräldrar tar livet av sina barn för religionens skull? I mitt tycke är svaret nej. Det finns gränser för föräldramakten, där den sekulära staten bör gå in och förhindra skador på grund av felaktiga eller bisarra föreställningar. Även om de må gå under beteckningen religionsfrihet.

Mvh
Anders

Jag hittar inte vägen

Ett filosofiskt problem har formen: ”Jag hittar inte vägen.”

- Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, § 123

Människor tycker väldigt mycket. Dessutom verkar så många tycka märkliga eller felaktiga saker. Ja, jag säger nu inte detta för att verka märkvärdig på något sätt. Utan för att jag faktiskt tror att människor i allmänhet utgår från att deras egen kultur och deras trossatser är de mest rimliga och riktiga. Det finns förstås människor som skulle anse att det jag tycker är märkligt eller felaktigt likaså.

Grunderna för våra tyckanden verkar också kunna variera. I sitt verk Ethics and Language från 1944 hävdar Stevenson att vilket uttalande som helst om vilken slags fakta som helst kan antas av en person som ett skäl för eller emot ett etiskt omdöme. Någon rationell förklaring till varför vi tycker saker verkar inte kunna ges. Och i mångt och mycket får man kanske hålla med honom till en viss grad. Ingen människa har all kunskap om världen, och vi har förstås inte intresse av allt som sker heller. Så när den ene har ett vackert diagram som förklaring till varför han tycker en viss sak, kan en annan person ha personliga erfarenheter som grund. I betraktarens ögon kan argumenten förstås också verka helt rationella.

Men saknar vi nu rationella förklaringar till etiska omdömen, så verkar också filosofiska problem som t.ex. vad som är en rationell förklaring eller vad som är ett filosofiskt problem helt plötsligt väldigt nonsensartade. Och vad värre är, politiska strävanden framstår i så fall nästan alltid som dogmatiska ställningstaganden. För visserligen kan jag ha en rationell förklaring till varför jag tycker något genom att hänvisa till att en viss ideologi säger så, men det skulle inte te sig som annat än en dogm. Och dogmen i sig skulle inte vila på någon rationell förklaring om varför vi borde agera på ett visst sätt. Politik skulle kunna sägas vara konsten att upprätthålla dogmatiska föreställningar utifrån nonsens. En tämligen pessimistisk syn på politiken skulle man kunna säga. Samtidigt är det något vi måste leva med, då det inte existerar samhällen utan politik.

Så vad är det egentligen man håller på med när man söker filosofiska svar i politiken? Problemet är knappast att det saknas vägbeskrivningar. Problemet är snarare av karaktären att politiken har så många vägbeskrivningar att man inte kan avgöra vilken färdriktning som slutligen skulle vara bäst.

Mvh
Anders

Var börjar feminismen?

Det är intressant hur många som idag kallar sig feminister. Och säkerligen med rätta också, även om de inbördes skiljer sig åt väldigt mycket.

För det torde stå helt klart att feminismens idéer kan grunda sig i antingen individuella eller strukturella utgångspunkter, men ändå vara "feministiska" åsikter. Jag tror att det finns goda grunder att kritisera både den liberala feminismen och radikalfeminismen, för att istället möjligen närma sig en annan slags feminism.

Kritiken är måhända uppenbar. Liberalfeminismen verkar missa att människor har olika förutsättningar i verkligheten, och för att få lika rättigheter och skyldigheter så krävs en sådan förståelse. Att enbart hävda att vi har en viss rättighet är inte tillräckligt för att säga att vi verkligen uppnår den. Dvs, bara för att man vid ett visst tillfälle säger att rättigheten X ska värnas, så betyder det ju inte att alla har lika tillgång till rättigheten X.

Liberalfeminismen kan tyckas alltså ”ge upp” för tidigt. John Stuart Mills tanke om att gifta kvinnor har ”valt” att bli hemmafruar och därför efter detta måste respektera att vara en god hemmafru tycker jag är ett exempel på en sådan enkel tanke. Även om han levde i en annan tid än idag, så utgör hans inställning dock en tydlig liberalfeministisk utgångspunkt. Eftersom kvinnor anses helt själva kunna förändra dessa förutsättningar utan att förändra strukturerna i samhället, så verkar förstås en sådan åsikt självklar för en liberalfeminist: ”Hon har ju själv valt det – men hon ska ha rätten att vägra.”. En i grunden ljus syn på kvinnan och hennes möjligheter, även om den sannolikt alltså inte är helt verklighetsförankrad generellt sett.

För i vilken mån påverkar strukturerna hennes val? Kan vi helt utesluta att en kvinna kanske inte har annat val än vad omgivningen har tvingat henne till? Ett extremt exempel kan ju t.ex. vara kvinnosynen i vissa religiöst styrda länder, där man har en helt annan uppfattning än här om vad som överhuvudtaget är att anse som ”normalt” för en kvinna. Och för en kvinna är det själva ramen som hon lever i – hon har fostrats i att tänka och tycka så. Så varför ändra något som hon redan anser? Och vilka är vi att anse att andra kulturers kvinnosyn skulle vara sämre bara för att de inte har samma normer som vi?

Många feminister tar ju upp just strukturernas roll, och radikalfeministerna talar om ett patriarkat som en historiskt-sociologiskt utvecklad struktur. Även om man nu inte anser att det finns ett sådant patriarkat kan man förstås instämma i att det finns både strukturer och normer som påverkar våra uppfattningar om män och kvinnor och om sexualitet och kön. Men svaren på frågan hur kvinnor (och män) ska lösgöra sig från de normsystemen verkar variera: Pankhurst menade att kvinnors ekonomiska oberoende var svaret på kvinnans frigörelse, Simone de Bevouir framhärdade i att socialismen var svaret, andra har velat göra slut på kvinnans "omhändertagande och barnalstrande roll" och Goldman gick ju så pass långt att hon ville krossa demokratin för att införa feminismen.

Om liberalfeminismen stannar för tidigt, kan feminism som tar alltför många strukturella hänsyn tyckas gå för långt. Risken blir att de strukturella resonemangen blir så fluffiga och hypotetiska att det är svårt att veta vad som kritiseras egentligen; allt kan förklaras av en struktur som vi inte ser men som lever sitt eget liv och har sin egen historia. Och den strukturella feminismen saknar ju heller inte inslag av ”enkla lösningar”; t.ex. sinnebilden att män står mot kvinnor i en kamp i en svartvit verklighetsbeskrivning.

Så ser sannolikt heller inte verkligheten ut: Det finns kvinnor som har hög status, och det finns män med låg status. Det finns kvinnliga höginkomsttagare och manliga låginkomsttagare. Det finns kvinnor som tar för sig, och kvinnor som inte gör det. Det finns män som tar för sig, och män som inte gör det.

För att uppnå ”frihet” för män såväl som för kvinnor tror jag att det sannolikt krävs någonting annat, något mer ingripande än att krossa demokratin eller göra kvinnor ekonomiskt oberoende: Det krävs en uppgörelse med våra verklighetsbilder och vår historieuppfattning. Det blir en enorm uppgörelse av vår egen bild av hur verkligheten ser ut, vad som förväntas av oss, hur vi bör vara, hur vi uppfostrats och så vidare.

Även om jag personligen alltså gillar en mer existensialistisk feministisk inriktning så är det också problematiskt att utgå endast från det egna. Så ser jag problem med t.ex. feminism som säger sig utgå enbart från kvinnors erfarenheter. Då är det helt plötsligt omöjligt att bemöta den upplevelsen som man. Å andra sidan så kan ju inte heller alla kvinnors upplevelser sägas vara likadana, så svårigheten borde i så fall finnas hos var och en.

Och även om man som man försöker kritisera feminismen utifrån en ”neutral rationell” utgångspunkt, så kan det bli problematiskt. Kanhända det ligger en poäng i att kritsera ”rationaliteten” som något specifikt manligt och ”icke-neutralt” som t.ex. feminister som Braidotti gör.

Tanken på ett neutralt förnuft ter sig ju också underligare ju mer man tänker på det. Men samtidigt – om man hävdar att något neutralt förnuft inte existerar, ger man då inte upp hela det västerländska filosofiska projektet om att nå sanningen om hur saker ”är”?

Och är det verkligen någonting som jämställdhetssträvandena skulle gagnas av? (om nu detta är målet?)

Fördomar gör oss öppna för det nya

Pratade idag om hur fördomar styr oss människor. I beslutsfattande verksamhet kan detta med fördomar vara en oerhört viktig aspekt att tänka igenom innan man tar ställning till ett ärende: Har jag fördomar? Vad vet jag egentligen om en persons erfarenheter? Vad vet jag om vad som är sant?

Och behöver fördomar vara någonting odelat negativt egentligen...?

Jag kom då främst att tänka på ett citat från Gadamer där han säger (i viss bemärkelse följande Heidegger) att: ”It is not so much our judgments as it is our prejudices that constitute our being.” (The Continental Philosophy Reader, s. 115.). Fördomar behöver alltså inte nödvändigtvis vara oberättigade, på så sätt att de omedelbart står i strid med sanningen. Gadamer menar alltså, i fenemenologiska anda, att fördomar konstituerar "den initiala direktheten av hela vår förmåga att erfara saker" och i grunden är någonting positivt.

Eller i vart fall: Fördomarna är grunden för vår öppenhet gentemot omvärlden, enkla villkor genom vilka vi erfar något.

Men han menar nu inte att vi är helt instängda med våra fördomar, utan snarare att vi gärna välkomnar någonting nytt när vi konfronteras med det. Det gamla, fördomarna, determinerar också med nödvändighet vår öppenhet inför det nya och skapar våra förväntningar.

Och det i sin tur handlar om den hermeneutiska metoden: Den hermeneutiska erfarenheten är inte någonting som är utanför oss, utan vi äger redan en uppsättning av fördomar – invanda föreställningar – som alltså gör oss öppna för det nya, det annorlunda och det sanna. Tolkaren av ett fenomen skapar mening genom att röra sig från helheten till delen och tillbaka till helheten. Den sanna förståelsen förutsätter enligt Gadamer hermeneutisk erfarenhet, och den kan inte identifera rationaliteten med vissa givna och oföränderliga regler för metoden. Verklig erfarenhet måste riskera något och också sätta självförståelsen och verklighetsförståelsen på spel, man måste intressera sig för det främmande för att kunna ta in och förstå verkligheten. Hermeneutiken blir alltså för Gadamer ett sätt att vara som människa: Vi föds in i en värld med språk, kultur och seder som inte är våra egna, men där vi ständigt tvingas förhålla oss till detta för att förstå och förklara vår omvärld – och vilka vi själva är.

I likhet med andra hermeneutiker menar Gadamer att tolkningen är en ständigt pågående process, där han framhåller vikten att gå tillbaka till "sakerna själva", texterna, och jämföra med tolkningsutkasten och förförståelsen.

Jag tycker överlag att det verkar vara ett intressant och på det hela taget ganska rimligt resonemang kring fördomar. Det mesta omkring oss består ju just av fördomar (eller kanske bättre uttryckt, "förförståelse"), det är ett sätt att uppfatta verkligheten, att uppfatta strukturer och skeenden i en värld som egentligen är ganska svårbegriplig om vi ska försöka fånga allt som sker. Men genom att vi blir medvetna om våra egna fördomar, och kan sätta in dem i en kontext, tvingas vi också förstå oss själva och våra egna begränsningar när vi konfronteras med fördomarna.

Kanske - bara kanske - kan det vara ett sätt att komma åt diskriminering och snusförnumstig självsäkerhet vid beslutsfattande.

Skäl för objektiva rättigheter?

God fortsättning på 2008!

Har haft en diskussion kring "objektiva rättigheter" på objektivisten Henrik Sundholms blogg. Eftersom han numera i denna diskussion raderar alla inlägg som försvarar en annan tanketradition än den objektivistiska, så tänkte jag dels kort gå igenom min ståndpunkt i frågan, dels också ge mitt svar till Henrik Sundholm här eftersom han inte vill ha kommentarer på sin egen blogg.

Hans huvudinlägg handlar om att han tycker illa om en person som hävdar att det inte finns några bevis för några objektiva, för alla människor, gällande rättigheter i alla situationer.

Min egen syn på problemet är att den som vill hävda att vi skulle ha sådana specifika “rättigheter”, antingen som något över våra huvuden eller något i våra huvuden, också ska bevisa att så är fallet. Det är alltså inte den som blott kräver skäl för att få veta vilka dessa rättigheter är och hur man kommer fram till dem som ska bevisa att rättigheterna inte finns.

Sundholm invände då i diskussionen: “Kanske blir du övertygad om att rätt till liv är nice, om jag skulle rikta en pistolsmynning mot ditt huvud? Kanske. Kanske inte.”

Detta är som jag ser det en allvarlig missuppfattning som objektivister tyvärr ganska ofta gör. Men om någon säger att det inte finns skäl att tro att det existerar objektiva rättigheter, så betyder inte det: "Ok, alla får göra som de vill - vi behöver ingen moral!". Tvärtom, en emotivist eller socialkonstruktivist kan ha mängder med moraliska omdömen om allting här i världen. Säkerligen många goda uppfattningar om världen likaså.

Frågan är alltså inte huruvida en viss person anser om det är "nice" eller inte att slippa dödas. Det bevisar ingenting. Frågan är om det finns en objektiv sanning i tid och rum som säger att det är absolut moraliskt förbjudet att döda. Och vilka skäl man har för att hävda det.

Sundholm tycks tro att emotivistens eller socialkonstruktivistens resonemang är detta: “Resonemanget är detta: det finns inga rättigheter och därför är det moraliskt att mörda om man kan.”

Av att det inte finns rättigheter, följer förstås inte logiskt att det är moraliskt rätt att döda.

Problemet är bara att ingen socialkonstruktivist eller emotivist för ett sådant resonemang. Sundholm attackerar en halmgubbe. Mitt svar, som sammanfaller med emotivisimens kritik, blir således: “Det finns hittills inga tillräckligt goda skäl för att tro på några objektivt för alla existerande rättigheter. Vi människor har hittills själva avgjort huruvida det ska kallas rätt eller fel att göra någonting i en viss situation.”

Emellertid verkar inte Sundholm särskilt intresserad av att göra sina polemiker rättvisa: "Varför försöka nyansera och rationalisera mordisk ondska? Varför försöka framställa sådant som något annat än vad det är - uselt?"

* * *

Så, till mitt inlägg som raderades av Sundholm för att det var alltför kontroversiellt och ansågs försvara mord (vem har sagt att filosofi skulle vara en lugn tillställning?):

Sundholm skriver: "Finns några rättigheter, så måste de vara objektiva och naturliga."

Jämför nu: "Finns Gud, så måste han vara objektiv och naturlig."

Det går att ställa upp på premisserna helt utan att vi därmed visar det fundamentala för frågeställningen, nämligen: Finns rättigheterna objektivt? Finns Gud objektivt sett?

Svaret på båda frågorna är naturligtvis att vi inte har tillräckliga skäl för att hävda att hypoteserna stämmer i något fall. I vart fall kan vi inte bevisa det inom logiken eller med vanliga vetenskapliga metoder.

Mvh
Anders

Om filosofins början och statens legitimitet

Filosofin tycks börja någonstans. För Locke så började filosofin med ett tabula rasa, för Descartes med res cogitans, det tänkande tinget, och för Aristoteles med fostran, dygden. Den som tycks ha varit närmast sanningen rent metodologiskt verkar dock vara Kirkegaard. Sanningen är subjektiv, det är ögonblicket, valet som räknas. Som vetenskapligt sanningskriterium verkar det inte vara en rimlig ståndpunkt, men som metodologisk utgångspunkt tror jag att det är rimligt.

För hade jag verkligen ställt mig frågan "med vilken rätt gör ni mig detta?" om mina föräldrar från dag 1 hade låst in mig under förvisso ordnade förhållanden där jag fick mat och kärlek, men saknade möjligheten att gå ut i friheten? Om jag inte kände till någonting annat just nu, varför skulle jag fråga mig med vilken rätt? Och vad säger ens att jag skulle känna till frågor om rätt och legitimitet? Och finns någonting som säger att jag i det ögonblicket hellre skulle välja friheten framför kärleken från mina föräldrar? Om jag tror att världen utanför är farlig, och jag hellre stannar inomhus, vem skulle kunna klandra mig? I just det ögonblicket så upplever jag det exakt så.

Och är det inte ofta så att vi sällan som barn frågar oss vilken auktoritet våra föräldrar har? Föräldrar utövar makt över sina barn ständigt. De kan använda makten på ett sätt som gynnar barnet, och de kan använda sin makt på ett sätt som skadar barnet.

Jag misstänker att frågan om legitimitet för regler måste vara en icke-fråga. Svaret är att det finns ingen legitimitet för något system. Ingen regel har legitimitet. Sålunda har inte heller demokratiska regler legitimitet. Men att demokratin saknar legitimitet innebär förstås inte att något annat system med en eller flera regler för människor skulle vara legitima, inte ens anarkin är ett legitimt system. Det innebär heller inte att det finns illegitima regelsystem. Frågan om legitimitet synes mest bara vara en fråga om makt. Augustinus visar det förträffligt när han beskriver staten som ett rövarband. Och vad skulle skilja egentligen?

Legitimitet saknas alltså. Den kan helt tänkas bort. Det vi betraktar i ögonblicket just nu är maktrelationer. Det låter onekligen som en slags nihilism jag beskriver. Men vad man inte får glömma är att makten kan användas för att skada såväl som för att gynna vissa intressen eller ändamål, och det finns ingenting som säger att jag kan använda makten för att sträva efter att gynna just dessa intressen vilka de än må vara.

Trots att det ena inte är mer legitimt än det andra, så har då vår ögonblicksbild betydelse för hur makten används och vilket intresse som realiseras. Har vi alkoholproblem och staten omhändertar oss för att vi ska bli fria från alkoholproblemen, så handlar staten i intresset att jag ska bli fri från alkoholproblem. Mitt eget intresse kanske är att fortsätta supa. Statens agerande har ingen legitimitet, utan är enbart ett sätt att utöva makt mot mig, så kommer jag att uppfatta det i min ögonblicksbild av verkligheten. Omvänt kan vi tänka oss att statens intresse är att vi ska supa så mycket som möjligt. Mitt eget intresse är att hålla mig nykter. Staten tvingar mig att dricka alkohol, och även då kommer jag att i min ögonblicksbild just då att betrakta det som att staten utövar makt mot mig.

Om legitimitet saknas för alla tänkbara system, så handlar det enbart om strävan efter makt. Men observera dock att legitimitet i så fall saknas även för ett system där de starkaste har makten. Även övermänniskan skulle sakna legitimitet. Makten är, och ett varande kräver ingen legitimitet för sin existens.

Men med vanan lär vi oss förstå samband. Moral betyder för övrigt just "vana", något som inte tillräckligt har uppmärksammats idag. En god moral handlar bara om vad vi egentligen har lärt oss, vad vi är vana vid. Vi är vana vid demokrati, och därför verkar det vara god moral att förespråka. Vi är vana vid yttrandefrihet, därför verkar det vara god moral att förespråka. Vi är vana vid att kvinnor gifter sig med män. Kort sagt, vår ögonblicksbild måste tolkas mot bakgrund av vad vi är vana vid.

Vanan blir emellertid inte sann därför att den delas av många. Makten reproducerar våra vanor, den normaliserar vanorna och kallar dem god moral eller rätt. Därför blir makten viktig, den är moralskapande inte bara nu utan även för framtiden. Den sätter ramarna för hur systemet ska förstås just nu i ögonblicksbilden.

Makten kan användas för att skada såväl som för att gynna vissa intressen eller ändamål. Kan strävan efter makt vara rationell? Ja, om det är rationellt att vilja gynna vissa intressen.

Vi kan nu dela statens vanor. Men vad händer om staten förespråkar en vana som jag inte delar? T ex att människor ska dödas. Det betyder egentligen ingenting annat än att mitt intresse är ett annat. Om jag vågar har jag all möjlighet att söka uppnå detta intresse istället. Antagligen kommer det inte fungera eftersom makten har djupa rötter i mänskligt tänkande. Men valet är fullständigt mitt.

Staten är vår nuvarande ögonblicksbild. Inget säger dock att den är sann.

Rädsla för Den Andre

Ibland så slår det mig hur rädd jag blir för människor som kan väldigt mycket. Jag får sådan oerhörd respekt att jag knappt vågar ta till mig vad de säger eller skriver, för jag tror ändå inte att jag skulle förstå. Och skulle jag tro att jag har förstått någonting, så är jag nästan helt säker på att jag måste ha feltolkat det.

Ändå så vill jag kunna precis det just de människorna kan. Jag vill förstå dem. Inte bara det, jag vill komma längre än deras skrift och tal, utveckla vad de sagt och bringa klarhet i saken. Och när jag läser deras böcker eller alster, så gör jag det med sådan respekt att jag knappt vågar öppna sidorna. Jag skulle ändå vara för liten för att förstå.

Fast så slår det mig någonstans att så snart jag läst färdigt, betraktat dem jag ser upp till, att de i många fall också har brister. Man inser att de är mänskliga, ofärdiga och sårbara. Och man inser att det är helt godtagbart att vara det, eller snarare, det finns inget annan möjlighet än att det är så.

Och när allt kommer omkring, så är det ganska vackert.

Mvh
Anders