Råkade läsa en artikel i Dagens Juridik av Annika Lagerqvist Veloz Roca, docent i offentlig rätt.
Hon är förvånad över att grundlagsutredningen inte presenterar någon förändring av religionsfrihetsbegreppet, och jag kan nog bara instämma med henne. Hon sätter ord på vad jag också tänker: "Vad som mot denna bakgrund och dessa intentioner borde stå i lagrummet är att alla skall tillförsäkras en absolut rätt att hysa valfri tro och att slippa diskriminering och ren förföljelse på grund härav."
Det är detta som är religionsfrihet - inte att man har rätt att göra precis vad som helst eller säga vad som helst för att kränka andra. Dvs, religionsfriheten har inte och ska inte vara någon absolut frihet i själva utövandet. Man får inte hedersmörda i religionsfrihetens namn. Man får inte kränka andra folkgrupper i religionsfrihetens namn. Man får inte störa frid och allmän ordning i religionsfrihetens namn.
Så har det i alla fall aldrig varit tänkt. Och det hade varit tacksamt om grundlagsutredningen hade presenterat en ändring av religionsfriheten som faktiskt överensstämmer med verkligheten.
Om inte annat för att undvika alla dessa otaliga missförstånd om vad religionsfriheten egentligen handlar om.
Mvh
Anders
2009-03-06
Att upphöra vara människa
Ska idag närvara på begravning, och man blir aldrig så påmind som på begravningar om att man inte kommer att leva för evigt. Det gäller att ta vara på tiden, filosofera, göra och se så mycket man kan, ha roligt och njuta så länge man lever. Efter döden, intet (eller ja, att chansa på motsatsen verkar det helt enkelt inte finnas några goda skäl för att göra. Oddsen är helt enkelt för dåliga om vi betraktar all tillgänglig vetenskap hittills).
Det kan ju ibland kännas lite stressigt att tänka på att man en gång ska upphöra, och att tiden i livet är så väldigt kort, ja, i alla fall sett ur ett kosmologiskt perspektiv. Ändå fortsätter vi att leva som om vi aldrig skulle dö. Going concern, vi ska alltid leva vidare. Döden berör oss inte förrän vi väl är där.
Å ena sidan: Ja, vi är obetydliga och ingenting vi gör verkar egentligen spela någon roll.
Å andra sidan: Vi kan skapa vår egen betydelse, och få precis allting i vårt universum att spela roll.
Vila i frid, mormor.
Det kan ju ibland kännas lite stressigt att tänka på att man en gång ska upphöra, och att tiden i livet är så väldigt kort, ja, i alla fall sett ur ett kosmologiskt perspektiv. Ändå fortsätter vi att leva som om vi aldrig skulle dö. Going concern, vi ska alltid leva vidare. Döden berör oss inte förrän vi väl är där.
Å ena sidan: Ja, vi är obetydliga och ingenting vi gör verkar egentligen spela någon roll.
Å andra sidan: Vi kan skapa vår egen betydelse, och få precis allting i vårt universum att spela roll.
Vila i frid, mormor.
2009-01-09
Ingen återhållsamhet - en unken ideologi
Den 29 december 2008 publicerades en artikel på newsmill av randianen Carl Svanberg. I artikeln hävdar han att Israel "inte bör ägna sig åt någon form av återhållsamhet". Detta i sig är ett ganska märkligt påstående, men grundar sig i att han anser att Israel har vad han kallar den "moraliska rätten" på sin sida.
Men ännu mer intressant blir hans syn på moraliskt ansvar/skuld: "De allra flesta palestinier i Gaza sympatiserar med de islamiska terrorister som ju startade detta krig mot Israel. De röstade ju till och med på dem. Därför har de rent moraliskt blod på sina händer. De har därför endast sig själva att skylla om de nu dör för "saken" (dvs deras önskan att utrota Israel). Detta är bara rättvisa."
Med detta (demokratiteoretiskt) populistiska synsätt så har vi som enskilda alltid moraliskt ansvar för vad andra gör. Om de allra flesta sympatiserar med en galen regim, så ska alltså även jag ha moraliskt ansvar för att alla andra har valt den galna regimen. Mitt ansvar ska rentav vara av den karaktären att någon annan stat ska ha rätt att mörda mig för att andra i min stat har valt den galna regimen. Det skulle bara vara "rättvist" om jag mördades, eftersom jag hade haft "rent moraliskt blod" på mina händer (undrar just hur sådant blod ser ut?). Denna teoretiska utgångspunkt är mycket långtgående, och jag undrar om hans utgångspunkt ens skulle vara riktigt ifall samtliga hade röstat på en "galen regim": Är det verkligen säkert att enskilda människors avsikter med deras rösthandling inte ska räknas? Varför måste Svanberg dra en sådan kollektivistisk slutsats?
Men enligt vilken rättviseteori är det då rättvist att mördas för att man bor i en stat där andra har röstat fram en galen regim? Enligt Nozicks syn på rättvisa? Nej, knappast. Enligt Nozick är livet okränkbart, oavsett det är israeliska eller palestinska liv vi talar om. Dessutom skulle sannolikt Nozick inte gått med på att vi som enskilda har några förpliktelser gentemot samhället på det sätt som verkar påskinas i artikeln. Inte heller är det fråga om klassisk distributiv rättvisa.
Frågan är då om det rör sig om den klassiska platonska rättviseidén: "Åt envar sitt" (eller "Jedem das Seine" som det stod på ingången till koncentrationslägret Buchenwald...). Onekligen verkar det ju så när man läser artikeln: Palestinier är moraliskt ansvariga för sådant som deras landsmän gör och säger, och därför ska heller ingen återhållsamhet visas mot denna grupp av människor. Mot en grupp människor som förtjänat att man inte ska visa återhållsamhet mot dem torde förstås allting kunna försvaras: Systematiska våldtäkter, mord, tortyr, fängelse utan rättegång m.m. De får klaga på sina landsmän istället, eftersom det är majoriteten som sett till att Israel har moralisk rätt att inte visa någon återhållsamhet mot enskilda civila palestinier.
Högerobjektivismen visar således våldets logik i sitt esse: Ingen återhållsamhet. Dogmer är viktigare än människoliv.
Artikelförfattaren gör dock en liten ansträngning för att inte verka helt omänsklig: "Israel bör därför avstå från att skada eller döda dem i den mån det är möjligt att göra det utan att det också sker på bekostnad av israeliska liv. Om man inte kan skona oskyldiga palestinier i Gaza utan att det sker på bekostnad av oskyldiga soldater eller civilas liv, då bör man inte avstå från att skada eller döda dem."
Men varför skulle Israel avstå från att göra det om Israel samtidigt inte ska visa "någon återhållsamhet"? Kanske gör han detta för att inte framstå som helt omänsklig, men det blir till priset av filosofisk förvirring. Det är som att hävda att ingen ska skonas, men samtidigt ska alla skonas. Om Israel moraliskt sett inte bör visa någon återhållsamhet mot palestinska civila, så kan man inte gärna med hedern i behåll samtidigt säga att Israel "bör" skona dem.
* * *
Dogmatiska läror riskerar alltid att skapa mer våld. Vad som krävs för fred är snarare en ideologi som bygger på att det är människor som är viktiga, inte principer. Det krävs mindre av ideologier som utgår från att allting är "antingen eller" (dvs. att det finns något sådant som enbart goda och enbart onda människor), och mer av ideologier som ser nyanser och utgår från verkligheten.
Då tror jag att möjligheterna till förståelse för olika människors utgångspunkter blir som bäst, och naturligtvis ska återhållsamhet mot människor visas, oavsett deras ursprung. Detta eftersom stater alltid bör respektera människovärdet; även i krig och konflikt bör vi visa humanitet så långt det är möjligt.
Men ännu mer intressant blir hans syn på moraliskt ansvar/skuld: "De allra flesta palestinier i Gaza sympatiserar med de islamiska terrorister som ju startade detta krig mot Israel. De röstade ju till och med på dem. Därför har de rent moraliskt blod på sina händer. De har därför endast sig själva att skylla om de nu dör för "saken" (dvs deras önskan att utrota Israel). Detta är bara rättvisa."
Med detta (demokratiteoretiskt) populistiska synsätt så har vi som enskilda alltid moraliskt ansvar för vad andra gör. Om de allra flesta sympatiserar med en galen regim, så ska alltså även jag ha moraliskt ansvar för att alla andra har valt den galna regimen. Mitt ansvar ska rentav vara av den karaktären att någon annan stat ska ha rätt att mörda mig för att andra i min stat har valt den galna regimen. Det skulle bara vara "rättvist" om jag mördades, eftersom jag hade haft "rent moraliskt blod" på mina händer (undrar just hur sådant blod ser ut?). Denna teoretiska utgångspunkt är mycket långtgående, och jag undrar om hans utgångspunkt ens skulle vara riktigt ifall samtliga hade röstat på en "galen regim": Är det verkligen säkert att enskilda människors avsikter med deras rösthandling inte ska räknas? Varför måste Svanberg dra en sådan kollektivistisk slutsats?
Men enligt vilken rättviseteori är det då rättvist att mördas för att man bor i en stat där andra har röstat fram en galen regim? Enligt Nozicks syn på rättvisa? Nej, knappast. Enligt Nozick är livet okränkbart, oavsett det är israeliska eller palestinska liv vi talar om. Dessutom skulle sannolikt Nozick inte gått med på att vi som enskilda har några förpliktelser gentemot samhället på det sätt som verkar påskinas i artikeln. Inte heller är det fråga om klassisk distributiv rättvisa.
Frågan är då om det rör sig om den klassiska platonska rättviseidén: "Åt envar sitt" (eller "Jedem das Seine" som det stod på ingången till koncentrationslägret Buchenwald...). Onekligen verkar det ju så när man läser artikeln: Palestinier är moraliskt ansvariga för sådant som deras landsmän gör och säger, och därför ska heller ingen återhållsamhet visas mot denna grupp av människor. Mot en grupp människor som förtjänat att man inte ska visa återhållsamhet mot dem torde förstås allting kunna försvaras: Systematiska våldtäkter, mord, tortyr, fängelse utan rättegång m.m. De får klaga på sina landsmän istället, eftersom det är majoriteten som sett till att Israel har moralisk rätt att inte visa någon återhållsamhet mot enskilda civila palestinier.
Högerobjektivismen visar således våldets logik i sitt esse: Ingen återhållsamhet. Dogmer är viktigare än människoliv.
Artikelförfattaren gör dock en liten ansträngning för att inte verka helt omänsklig: "Israel bör därför avstå från att skada eller döda dem i den mån det är möjligt att göra det utan att det också sker på bekostnad av israeliska liv. Om man inte kan skona oskyldiga palestinier i Gaza utan att det sker på bekostnad av oskyldiga soldater eller civilas liv, då bör man inte avstå från att skada eller döda dem."
Men varför skulle Israel avstå från att göra det om Israel samtidigt inte ska visa "någon återhållsamhet"? Kanske gör han detta för att inte framstå som helt omänsklig, men det blir till priset av filosofisk förvirring. Det är som att hävda att ingen ska skonas, men samtidigt ska alla skonas. Om Israel moraliskt sett inte bör visa någon återhållsamhet mot palestinska civila, så kan man inte gärna med hedern i behåll samtidigt säga att Israel "bör" skona dem.
* * *
Dogmatiska läror riskerar alltid att skapa mer våld. Vad som krävs för fred är snarare en ideologi som bygger på att det är människor som är viktiga, inte principer. Det krävs mindre av ideologier som utgår från att allting är "antingen eller" (dvs. att det finns något sådant som enbart goda och enbart onda människor), och mer av ideologier som ser nyanser och utgår från verkligheten.
Då tror jag att möjligheterna till förståelse för olika människors utgångspunkter blir som bäst, och naturligtvis ska återhållsamhet mot människor visas, oavsett deras ursprung. Detta eftersom stater alltid bör respektera människovärdet; även i krig och konflikt bör vi visa humanitet så långt det är möjligt.
2009-01-01
Hur betalas skatt i ett nyliberalt samhälle?
Först och främst vill jag tillönska alla trogna (och otrogna) läsare ett gott nytt år!
Jag vill i det här inlägget hävda att det nyliberala samhället, i sin minst naiva tappning, sannolikt kräver ett skatteuttag. Man bör nämligen observera att Nozick inte alls förnekade att funktioner såsom t.ex. försvar, domstolar eller polisväsende ska finnas i statlig regi även i nattväktarstaten.
Även en sådan sak som t.ex. lagstiftningsadministration bör ju rimligen finnas eftersom man i vart fall behöver lagar för att regler polisens, domstolarnas och försvarets verksamhet får man förmoda. Så egentligen borde den nyliberala parollen "skatt är stöld" rimligen revideras till "skatt är stöld, men inte sådan skatt som går till att betala sådant som vi anser är okej i staten.".
Nozicks utgångspunkt kanske verkar något mindre kontroversiell då, vilket kanske inte alltid passar revolterande timbrofjortisar som just skaffat sig en ideologisk kompass. Men för den nyliberal som vill vara korrekt, är det nog ett rimligt och nyanserat sätt att resonera. Att tänka sig en helt igenom privat rättsskipning, lagstiftning och försvarsverksamhet är inte vare sig teoretiskt eller praktiskt förnuftigt om man samtidigt anser att rättsväsendet ska upprätthålla rättssäkerheten (Under förutsättning att enbart vinstintresset styr. Det är mycket svårt att tänka sig en rättssäker ordning i ett system som helt bygger på vinstintresset alternativt egoistiska överväganden, men allt detta är ett annat inlägg.)
Nå, nu till inläggets huvudpoäng. Om vi nu tänker oss att det nyliberala nattväktarsamhället kräver någon slags skatt, hur ska den i så fall utformas? Vilka principer ska gälla för skatteuttaget? Ska skatten vara "rättvis"? Ska den vara "likformig" och "neutral"? Vilka värderingsgrunder ska gälla och vem ska bestämma dessa? Hur ska skattelagstiftning förhålla sig till bolagens redovisning?
En inte ovanlig paroll bland nyliberaler är att man vill ha en "platt skatt", dvs. att alla betalar exakt lika stor summa i procent. Den som tjänar 50 000 kr betalar 5 000 kr, och den som tjänar 500 000 kr betalar 50 000 kr i skatt. Det verkar onekligen "rättvist" vid första anblicken, men då frångår man skatteförmågeprincipen som bygger på att var och en bidrar efter sin förmåga. En platt skatt skulle också med all sannolikhet innebära en något försämrad välfärd. Inte heller den platta skatten kan emellertid undvika rättvisefrågorna i den libertarianska staten: Libertarianen bör fråga sig varför någon som ”förtjänar” att få mer av kakan ska behöva betala lika mycket som någon som inte bidrar alls, t.ex. ett litet barn eller en ekonomiskt utblottad person? Att de skatterättsliga principerna helt plötsligt nu skulle utgå från aktualitetsprincipen, men inte vid själva fördelningen av resurserna framstår som något märkligt.
Nå. Låt oss i tankeexperimentet utgå från att en platt skatt ska betalas. Då kommer frågan: Vem ska betala denna skatt? Vill man inte helt överge någon slags rättviseidé inom skatterätten, så bör svaret bli "alla skattesubjekt". I det ligger förstås att man måste ha någon slags lagstiftning om vilka som utgör sådana subjekt; fysiska personer, men också juridiska personer. Och särskilt i det senare fallet kan det ju bli problematiskt hur beskattningen ska ske egentligen.
Min poäng är att en nyliberal som hävdar att någon del av nattväktarstaten (polis, försvar, konstitutionellt upprätthållande, viss administration m.m.) ska betalas av skatt, måste fundera över vilka principer som ska gälla för beskattningen. Endast genom att säga att nattväktarstaten inte ska bygga på beskattning, utan på frivilliga allmosor till staten så kan nyliberalen slå sig fri från att diskutera beskattningsprinciper.
Ändå så låter det som om nyliberalen skulle kunna mena att precis all beskattning är fel; ja, att det rentav skulle vara någon slags objektivt begreppslig ”stöld”. Men hur hade den nyanserade nyliberalen tänkt sig att lösa det hela om det inte ska vara stöld?
Frågan är väsentlig. Finns det någon nyliberal grund för en effektiv källbeskattning? Är skatt på kapitalvinster okej för att finansiera statens miniminivå? Är bolagsskatter okej? Hur ska i så fall företagen redovisa sina skatter, dvs. vilket samband mellan bokföring och beskattning ska finnas? Hur ska nattväktarstaten förhålla sig till skatteundandragande till skatteparadis för att undkomma skatt, om än aldrig så minimal? Har staten rätt att ta ut skatt på fastigheter, eller när tar beskattningsrätten slut i den libertarianska staten? Och enligt vilka principer?
Mvh
Anders
Jag vill i det här inlägget hävda att det nyliberala samhället, i sin minst naiva tappning, sannolikt kräver ett skatteuttag. Man bör nämligen observera att Nozick inte alls förnekade att funktioner såsom t.ex. försvar, domstolar eller polisväsende ska finnas i statlig regi även i nattväktarstaten.
Även en sådan sak som t.ex. lagstiftningsadministration bör ju rimligen finnas eftersom man i vart fall behöver lagar för att regler polisens, domstolarnas och försvarets verksamhet får man förmoda. Så egentligen borde den nyliberala parollen "skatt är stöld" rimligen revideras till "skatt är stöld, men inte sådan skatt som går till att betala sådant som vi anser är okej i staten.".
Nozicks utgångspunkt kanske verkar något mindre kontroversiell då, vilket kanske inte alltid passar revolterande timbrofjortisar som just skaffat sig en ideologisk kompass. Men för den nyliberal som vill vara korrekt, är det nog ett rimligt och nyanserat sätt att resonera. Att tänka sig en helt igenom privat rättsskipning, lagstiftning och försvarsverksamhet är inte vare sig teoretiskt eller praktiskt förnuftigt om man samtidigt anser att rättsväsendet ska upprätthålla rättssäkerheten (Under förutsättning att enbart vinstintresset styr. Det är mycket svårt att tänka sig en rättssäker ordning i ett system som helt bygger på vinstintresset alternativt egoistiska överväganden, men allt detta är ett annat inlägg.)
Nå, nu till inläggets huvudpoäng. Om vi nu tänker oss att det nyliberala nattväktarsamhället kräver någon slags skatt, hur ska den i så fall utformas? Vilka principer ska gälla för skatteuttaget? Ska skatten vara "rättvis"? Ska den vara "likformig" och "neutral"? Vilka värderingsgrunder ska gälla och vem ska bestämma dessa? Hur ska skattelagstiftning förhålla sig till bolagens redovisning?
En inte ovanlig paroll bland nyliberaler är att man vill ha en "platt skatt", dvs. att alla betalar exakt lika stor summa i procent. Den som tjänar 50 000 kr betalar 5 000 kr, och den som tjänar 500 000 kr betalar 50 000 kr i skatt. Det verkar onekligen "rättvist" vid första anblicken, men då frångår man skatteförmågeprincipen som bygger på att var och en bidrar efter sin förmåga. En platt skatt skulle också med all sannolikhet innebära en något försämrad välfärd. Inte heller den platta skatten kan emellertid undvika rättvisefrågorna i den libertarianska staten: Libertarianen bör fråga sig varför någon som ”förtjänar” att få mer av kakan ska behöva betala lika mycket som någon som inte bidrar alls, t.ex. ett litet barn eller en ekonomiskt utblottad person? Att de skatterättsliga principerna helt plötsligt nu skulle utgå från aktualitetsprincipen, men inte vid själva fördelningen av resurserna framstår som något märkligt.
Nå. Låt oss i tankeexperimentet utgå från att en platt skatt ska betalas. Då kommer frågan: Vem ska betala denna skatt? Vill man inte helt överge någon slags rättviseidé inom skatterätten, så bör svaret bli "alla skattesubjekt". I det ligger förstås att man måste ha någon slags lagstiftning om vilka som utgör sådana subjekt; fysiska personer, men också juridiska personer. Och särskilt i det senare fallet kan det ju bli problematiskt hur beskattningen ska ske egentligen.
Min poäng är att en nyliberal som hävdar att någon del av nattväktarstaten (polis, försvar, konstitutionellt upprätthållande, viss administration m.m.) ska betalas av skatt, måste fundera över vilka principer som ska gälla för beskattningen. Endast genom att säga att nattväktarstaten inte ska bygga på beskattning, utan på frivilliga allmosor till staten så kan nyliberalen slå sig fri från att diskutera beskattningsprinciper.
Ändå så låter det som om nyliberalen skulle kunna mena att precis all beskattning är fel; ja, att det rentav skulle vara någon slags objektivt begreppslig ”stöld”. Men hur hade den nyanserade nyliberalen tänkt sig att lösa det hela om det inte ska vara stöld?
Frågan är väsentlig. Finns det någon nyliberal grund för en effektiv källbeskattning? Är skatt på kapitalvinster okej för att finansiera statens miniminivå? Är bolagsskatter okej? Hur ska i så fall företagen redovisa sina skatter, dvs. vilket samband mellan bokföring och beskattning ska finnas? Hur ska nattväktarstaten förhålla sig till skatteundandragande till skatteparadis för att undkomma skatt, om än aldrig så minimal? Har staten rätt att ta ut skatt på fastigheter, eller när tar beskattningsrätten slut i den libertarianska staten? Och enligt vilka principer?
Mvh
Anders
2008-12-31
Svar till C.S. om egoismen
Som svar på mitt inlägg "Egoismen - en dålig idé" så skrev en randian som kallar sig C.S. ett inlägg på sin egen blogg, som jag fann av en ren slump.
Trots att C.S. hade riktat sig till mig personligen på sin blogg, utan att meddela mig om kritiken, så ville jag ändå ge honom ett svar eftersom jag tycker att offentlig debatt är oerhört värdefull.
Mitt inlägg till C.S. skickades till hans blogg den 18 november 2008.
Inlägget har ännu, drygt en månad senare, inte lagts in av C.S. Däremot har han lagt in andra inlägg, vilket skulle kunna tolkas som att han inte är intresserad av att mina invändningar ska offentliggöras på hans blogg.
Jag väljer därför att publicera mitt inlägg till honom på min egen blogg istället, för att var och en ska kunna ta ställning till argumenten om egoismens hållbarhet. Jag har naturligtvis meddelat C.S. denna dag om att jag lagt ut detta inlägg, och också gett honom mina kontaktuppgifter om det skulle vara så att något missförstånd har uppstått.
/Anders
* * * * *
Hej C.S.,
Av en ren slump så ser jag ett inlägg som du skrivit där du riktar offentlig kritik mot mig. Jag ser gärna att du uppmärksammar mig på personlig kritik, i synnerhet med tanke på att det hade varit så lätt att bara kommentera på min blogg att du avsåg att kritisera mig. Du om någon borde veta att jag uppskattar kritik, fast jag vill gärna få en chans att bemöta den i så fall.
Väl här, så vill jag gärna ta tillfället i akt och i korthet bemöta det du skriver. En del håller jag helt med om, annat inte.
1. Egoism och altruism som psykologiska drivkrafter
Du verkar anse att varken egoism eller altruism finns som motivationskrafter för mänskligt handlande (Med dina ord: ”Psykologisk altruism är precis lika mycket nonsens som psykologisk egoism.”). Det är onekligen en ganska ovanlig åsikt. Det hade därför varit intressant med något vetenskapligt stöd för din nya och kontroversiella tes. Emellertid så ser jag inte att du definierar vare sig altruism eller egoism, varför du skulle behöva göra det innan vi kan ge oss in i en diskussion om vad det är. Annars synes det hela utmynna i en strid om påvens skägg.
Dessutom kan man fråga sig vad som alls utgör psykologiska motiv hos människan om det aldrig är vare sig egoistiska eller altruistiska skäl som ligger bakom ett visst skäl som man har. Jag kan nog tänka mig tusentals gånger där jag har haft antingen ett egoistiskt eller ett altruistiskt skäl för en viss handling jag gör, även om det synes vara ett inlärt beteende.
Du skriver: ”Att man vill göra någonting betyder inte nödvändigtvis att det är egoistiskt.” Men ingen har väl heller hävdat något annat? Frågan är huruvida egoistiska motiv kan vara psykologiska skäl för handling eller ej. Egoistiskt handlande och motiverat handlande är inte samma sak, säger du. Ingen lär dock säga emot dig. Men däremot blir det ju ytterst märkligt av dig att hävda att egoism inte kan motivera människor psykologiskt sett.
2. Objektivismen som vetskapen om det Sanna och Rätta
Av din text går det tyvärr inte att förstå vad du själv anser utgör ”egoism”. Det enda vi vet är att det enligt dig inte är en psykologisk process och inte heller sådant som att t.ex. knarka, äta sig mätt eller andliga upplevelser. Det leder sannolikt till att du måste sitta på den objektiva sanningen om vad som är ”den goda egoismen”. Man kan i så fall fråga sig varför just du på planeten Tellus är utrustad med att veta hur människor ska leva sina liv för att leva goda egoistiska (moraliskt goda) liv? Av ditt inlägg här, så framstår det som att det är att till varje pris överleva (inte nödvändigtvis att ha roligt eller leva lyckligt för stunden). Men varför i så fall anta att ett längre liv automatiskt är ett moraliskt bättre liv än ett kortare? Varför skulle det inte kunna vara mer ”egoistiskt” att leva kungligt så länge man lever, roa sig och må gott, men dö ung?
Du skriver också: ”Om psykologisk egoism vore sann, då skulle det förstås meningslöst att rekommendera någon moral överhuvudtaget, inklusive en egoistisk moral.”. Min fråga blir förstås: Hur följer det logiskt? Att vi handlar i vårt egenintresse psykologiskt sett, ger till synes ingenting som följd.
3. Om varför randianen vet bättre än andra
Du skriver om Ayn Rand: ”Och de som ser henne som det stora filosofiska geni hon var, de gick från likgiltighet inför hennes existens om vilket de visste inget, till en mycket genuin beundran.”. En dylik oreserverad beundran för någon kan anses positiv i vissa sammanhang, men i ett filosofiskt sammanhang riskerar det att framstå som något dogmatiskt. Jag tror att man bör undersöka argument, inte hänvisa till auktoritativa personer inom ens egen troslära när man bedömer arguments hållbarhet.
Du skriver om andra människors kunskap: ”Eftersom de allra flesta dessutom är ganska dåliga på att ägna sig åt introspektion, är det inte konstigt att många inte identifierar sina implicta eller explicita värderingar som uttryck för sin kunskap eller sina värderingar.”. Hur har du gått till väga för att genom ”introspektion” - på ett korrekt objektivt sätt - kunna tala om för alla hur verkligheten verkligen förhåller sig…?
Din argumentation påminner mig här lite om den religiöst insiktsfulles argumentaion: Hänvisningar till en genial och upphöjd läromästare, som har idéer som enbart kan tolkas korrekt av dem som vunnit insikter i den sanna läran genom ”introspektion”, och där alla som motsäger den rätta läran gör detta därför att de bara inte är tillräckligt insatta i sanningen om verkligheten som bäst beskrivs med Ayn Rands egna upphöjda ord.
4. Bättre fly än illa fäkta
Du skriver sedan om epistemologin följande: ”Resten av Ekmands artikel är bara uttryck för mycket dålig epistemologi. Det är inte värt ett svar.”
Det är inte första gången som jag av en randian hänvisa till uttryck av karaktären: ”X är inte värd ett svar, för han har inte förstått den sanna läran.” alternativt ”Många objektivister har i olika sammanhang gett alla sanna svaren åt sina meningsmotståndare, men de lyssnar inte.”.
Exakt vad som är fel brukar dock inte beskrivas. Inte heller får man veta när dessa ”otaliga debatter” där den objektivistiska sanningen bevisats skulle ha ägt rum. Inte heller sägs klart vilka argument det skulle vara fel på eller varför. Inte heller i detta inlägg sker något dylikt såvitt jag kan bedöma.
Jag tänker inte avkräva dig något svar – jag är nog inte ens värd det med objektivistiska mått mätt – men en förhoppning är väl att du i alla fall funderar på argumenten. Du kanske inte gillar dem, fine. Och att människor har olika sätt att tänka, det är nog något som du måste försöka lära dig leva med.
Mvh
Anders
Trots att C.S. hade riktat sig till mig personligen på sin blogg, utan att meddela mig om kritiken, så ville jag ändå ge honom ett svar eftersom jag tycker att offentlig debatt är oerhört värdefull.
Mitt inlägg till C.S. skickades till hans blogg den 18 november 2008.
Inlägget har ännu, drygt en månad senare, inte lagts in av C.S. Däremot har han lagt in andra inlägg, vilket skulle kunna tolkas som att han inte är intresserad av att mina invändningar ska offentliggöras på hans blogg.
Jag väljer därför att publicera mitt inlägg till honom på min egen blogg istället, för att var och en ska kunna ta ställning till argumenten om egoismens hållbarhet. Jag har naturligtvis meddelat C.S. denna dag om att jag lagt ut detta inlägg, och också gett honom mina kontaktuppgifter om det skulle vara så att något missförstånd har uppstått.
/Anders
* * * * *
Hej C.S.,
Av en ren slump så ser jag ett inlägg som du skrivit där du riktar offentlig kritik mot mig. Jag ser gärna att du uppmärksammar mig på personlig kritik, i synnerhet med tanke på att det hade varit så lätt att bara kommentera på min blogg att du avsåg att kritisera mig. Du om någon borde veta att jag uppskattar kritik, fast jag vill gärna få en chans att bemöta den i så fall.
Väl här, så vill jag gärna ta tillfället i akt och i korthet bemöta det du skriver. En del håller jag helt med om, annat inte.
1. Egoism och altruism som psykologiska drivkrafter
Du verkar anse att varken egoism eller altruism finns som motivationskrafter för mänskligt handlande (Med dina ord: ”Psykologisk altruism är precis lika mycket nonsens som psykologisk egoism.”). Det är onekligen en ganska ovanlig åsikt. Det hade därför varit intressant med något vetenskapligt stöd för din nya och kontroversiella tes. Emellertid så ser jag inte att du definierar vare sig altruism eller egoism, varför du skulle behöva göra det innan vi kan ge oss in i en diskussion om vad det är. Annars synes det hela utmynna i en strid om påvens skägg.
Dessutom kan man fråga sig vad som alls utgör psykologiska motiv hos människan om det aldrig är vare sig egoistiska eller altruistiska skäl som ligger bakom ett visst skäl som man har. Jag kan nog tänka mig tusentals gånger där jag har haft antingen ett egoistiskt eller ett altruistiskt skäl för en viss handling jag gör, även om det synes vara ett inlärt beteende.
Du skriver: ”Att man vill göra någonting betyder inte nödvändigtvis att det är egoistiskt.” Men ingen har väl heller hävdat något annat? Frågan är huruvida egoistiska motiv kan vara psykologiska skäl för handling eller ej. Egoistiskt handlande och motiverat handlande är inte samma sak, säger du. Ingen lär dock säga emot dig. Men däremot blir det ju ytterst märkligt av dig att hävda att egoism inte kan motivera människor psykologiskt sett.
2. Objektivismen som vetskapen om det Sanna och Rätta
Av din text går det tyvärr inte att förstå vad du själv anser utgör ”egoism”. Det enda vi vet är att det enligt dig inte är en psykologisk process och inte heller sådant som att t.ex. knarka, äta sig mätt eller andliga upplevelser. Det leder sannolikt till att du måste sitta på den objektiva sanningen om vad som är ”den goda egoismen”. Man kan i så fall fråga sig varför just du på planeten Tellus är utrustad med att veta hur människor ska leva sina liv för att leva goda egoistiska (moraliskt goda) liv? Av ditt inlägg här, så framstår det som att det är att till varje pris överleva (inte nödvändigtvis att ha roligt eller leva lyckligt för stunden). Men varför i så fall anta att ett längre liv automatiskt är ett moraliskt bättre liv än ett kortare? Varför skulle det inte kunna vara mer ”egoistiskt” att leva kungligt så länge man lever, roa sig och må gott, men dö ung?
Du skriver också: ”Om psykologisk egoism vore sann, då skulle det förstås meningslöst att rekommendera någon moral överhuvudtaget, inklusive en egoistisk moral.”. Min fråga blir förstås: Hur följer det logiskt? Att vi handlar i vårt egenintresse psykologiskt sett, ger till synes ingenting som följd.
3. Om varför randianen vet bättre än andra
Du skriver om Ayn Rand: ”Och de som ser henne som det stora filosofiska geni hon var, de gick från likgiltighet inför hennes existens om vilket de visste inget, till en mycket genuin beundran.”. En dylik oreserverad beundran för någon kan anses positiv i vissa sammanhang, men i ett filosofiskt sammanhang riskerar det att framstå som något dogmatiskt. Jag tror att man bör undersöka argument, inte hänvisa till auktoritativa personer inom ens egen troslära när man bedömer arguments hållbarhet.
Du skriver om andra människors kunskap: ”Eftersom de allra flesta dessutom är ganska dåliga på att ägna sig åt introspektion, är det inte konstigt att många inte identifierar sina implicta eller explicita värderingar som uttryck för sin kunskap eller sina värderingar.”. Hur har du gått till väga för att genom ”introspektion” - på ett korrekt objektivt sätt - kunna tala om för alla hur verkligheten verkligen förhåller sig…?
Din argumentation påminner mig här lite om den religiöst insiktsfulles argumentaion: Hänvisningar till en genial och upphöjd läromästare, som har idéer som enbart kan tolkas korrekt av dem som vunnit insikter i den sanna läran genom ”introspektion”, och där alla som motsäger den rätta läran gör detta därför att de bara inte är tillräckligt insatta i sanningen om verkligheten som bäst beskrivs med Ayn Rands egna upphöjda ord.
4. Bättre fly än illa fäkta
Du skriver sedan om epistemologin följande: ”Resten av Ekmands artikel är bara uttryck för mycket dålig epistemologi. Det är inte värt ett svar.”
Det är inte första gången som jag av en randian hänvisa till uttryck av karaktären: ”X är inte värd ett svar, för han har inte förstått den sanna läran.” alternativt ”Många objektivister har i olika sammanhang gett alla sanna svaren åt sina meningsmotståndare, men de lyssnar inte.”.
Exakt vad som är fel brukar dock inte beskrivas. Inte heller får man veta när dessa ”otaliga debatter” där den objektivistiska sanningen bevisats skulle ha ägt rum. Inte heller sägs klart vilka argument det skulle vara fel på eller varför. Inte heller i detta inlägg sker något dylikt såvitt jag kan bedöma.
Jag tänker inte avkräva dig något svar – jag är nog inte ens värd det med objektivistiska mått mätt – men en förhoppning är väl att du i alla fall funderar på argumenten. Du kanske inte gillar dem, fine. Och att människor har olika sätt att tänka, det är nog något som du måste försöka lära dig leva med.
Mvh
Anders
2008-12-17
IPRED - ytterligheternas debatt
Jag har ett tag följt debatten om IPRED, och också noga läst regeringens förslag till riksdagen angående genomförandet av IPRED i Sverige.
Det är framför allt en sak som slår mig. Att debatten är så extremt onyanserad: Det har utvecklats till en ytterligheternas diskussionsfält. I det ena lägret så finns regeringen, som på flera punkter vill gå ännu längre än direktivet för att ge utökade befogenheter för rättighetsinnehavarna och deras organisationer för att därigenom kunna få ut information om enskildas personuppgifter. Regeringen bedyrar att det inte kommer att röra sig om polisiära uppgifter som läggs över på enskilda genom förslaget, men å andra sidan finns det ju absolut inget hinder för att materialet som man får ut kan användas för att straffa enskilda. Dessutom är ju beviskravet tämligen lågt enligt förslaget. Det krävs enbart "sannolika skäl" för att en rättighetsinnehavare ska kunna begära ut en uppgift. Detta torde i stort sett alltid vara uppfyllt. Om det går att visa att ett intrång har skett från en viss adress (IP-nummer) så lär processen bli kortvarig.
Den borgerliga regeringens iver att gå längre än direktivet och inskränka den personliga integriteten ytterligare är svår att förstå.
Samtidigt finns det andra lägret, som vill stoppa genomförandet av IPRED helt och hållet. Denna grupp anser i stort sett att direktivet överhuvudtaget inte ska genomföras. Problemet med detta synsätt är dock att Sverige gått med i Europeiska Unionen 1994, och EG-lagstiftning gäller fullt ut såsom svensk rätt. Ja, EG-rätten har rentav företrädare framför svensk lagstiftning vid normkollision (Se t.ex. EG-domstolens mål nr 6/64 Costa mot ENEL och mål nr 11/70 Internationale Handelsgesellschaft, där EG-domstolen konstaterar att företräde gäller även vid konflikt med medlemsstaternas konstitutioner).
Om ett gemenskapsdirektiv inte genomförs, så kan skadestånd utkrävas (se t.ex. mål C-6, 9/90 Francovich och mål C-46, 48/93 Brasserie du Pecheur). Att överhuvudtaget inte genomföra direktivet framstår alltså inte som ett särskilt insiktsfullt eller seriöst förslag heller. Ur en populistisk synvinkel kanske det dock är bäst, bröd och skådespel har länge varit politikens huvudregel.
För egen del tror jag därför att en mellanväg är att föredra: Dvs. en god balans mellan å ena sidan rättighetsinnehavarnas intressen och att samtidigt lyfta fram frågan om personlig integritet och rättssäkerhet mer, frågor som nästan helt har försvunnit i regeringens proposition. Min åsikt är att direktivet ska genomföras, det är vi förbundna till genom att vi i en demokratisk folkomröstning och lag har accepterat EG-rättens företräde.
Men det finns heller ingen som helst anledning att gå längre än direktivet och tumma på rättssäkerheten, som regeringen gör i sitt förslag.
Det är framför allt en sak som slår mig. Att debatten är så extremt onyanserad: Det har utvecklats till en ytterligheternas diskussionsfält. I det ena lägret så finns regeringen, som på flera punkter vill gå ännu längre än direktivet för att ge utökade befogenheter för rättighetsinnehavarna och deras organisationer för att därigenom kunna få ut information om enskildas personuppgifter. Regeringen bedyrar att det inte kommer att röra sig om polisiära uppgifter som läggs över på enskilda genom förslaget, men å andra sidan finns det ju absolut inget hinder för att materialet som man får ut kan användas för att straffa enskilda. Dessutom är ju beviskravet tämligen lågt enligt förslaget. Det krävs enbart "sannolika skäl" för att en rättighetsinnehavare ska kunna begära ut en uppgift. Detta torde i stort sett alltid vara uppfyllt. Om det går att visa att ett intrång har skett från en viss adress (IP-nummer) så lär processen bli kortvarig.
Den borgerliga regeringens iver att gå längre än direktivet och inskränka den personliga integriteten ytterligare är svår att förstå.
Samtidigt finns det andra lägret, som vill stoppa genomförandet av IPRED helt och hållet. Denna grupp anser i stort sett att direktivet överhuvudtaget inte ska genomföras. Problemet med detta synsätt är dock att Sverige gått med i Europeiska Unionen 1994, och EG-lagstiftning gäller fullt ut såsom svensk rätt. Ja, EG-rätten har rentav företrädare framför svensk lagstiftning vid normkollision (Se t.ex. EG-domstolens mål nr 6/64 Costa mot ENEL och mål nr 11/70 Internationale Handelsgesellschaft, där EG-domstolen konstaterar att företräde gäller även vid konflikt med medlemsstaternas konstitutioner).
Om ett gemenskapsdirektiv inte genomförs, så kan skadestånd utkrävas (se t.ex. mål C-6, 9/90 Francovich och mål C-46, 48/93 Brasserie du Pecheur). Att överhuvudtaget inte genomföra direktivet framstår alltså inte som ett särskilt insiktsfullt eller seriöst förslag heller. Ur en populistisk synvinkel kanske det dock är bäst, bröd och skådespel har länge varit politikens huvudregel.
För egen del tror jag därför att en mellanväg är att föredra: Dvs. en god balans mellan å ena sidan rättighetsinnehavarnas intressen och att samtidigt lyfta fram frågan om personlig integritet och rättssäkerhet mer, frågor som nästan helt har försvunnit i regeringens proposition. Min åsikt är att direktivet ska genomföras, det är vi förbundna till genom att vi i en demokratisk folkomröstning och lag har accepterat EG-rättens företräde.
Men det finns heller ingen som helst anledning att gå längre än direktivet och tumma på rättssäkerheten, som regeringen gör i sitt förslag.
2008-12-01
Pragmatism trots allt
Väldigt ofta i politiska debatter och diskussioner så framstår det som att människor är väldigt oeniga om saker och ting. I synnerhet när det gäller diskussioner på Internet, där man inte ens behöver uppträda hyfsat mot varandra så kan debatterna bli väldigt heta.
Men det slog mig när jag träffade en vän i lördags att så är ju nästan aldrig fallet när man möter någon på tu man hand och får möjlighet att förklara vad man själv menar, och får möjlighet att lyssna på vad den andre har att säga. Ofta kan man förstås komma fram till att man tycker olika i diskussionen och att det är bra med det, men inte sällan så kan man sluta i någon slags konsensus trots att man utifrån sett inte verkar ha minsta gemensamt med varandra. Vännen är en hängiven randian (och religiös likaså).
Trots detta kunde vi alltså komma överens om väldigt många "grundvärden", även om vi försvarade dem från olika metodiska utgångspunkter. T.ex. rätten till liv, som både han och jag omfattar. Ja, rentav de flesta människor.
Och någonstans så tycker jag att det ofta verkar just så. Det finns nog ingen som tycker exakt likadant som en annan i varje given fråga, men ofta kan vi komma överens om ganska mycket även om vi från början verkar vara ganska principiella varelser.
Så kanske pragmatismen erbjuder det allra bästa principiella tänkandet; Små steg i taget, en lagomt fördomsfull inställning till alltför revolutionerande tankar och en sund försiktighet inför alltför ungdomliga tokerier (som dylika exempel: Anders E Borg om demokratin).
Även utifrån hur komplex verkligheten är, så erbjuder pragmatismen någonting ganska filosofiskt attraktivt. För egentligen är ju chansen väldigt väldigt liten för att någon enda människa sitter på sanningen om allting. Ja, den är rentav obefintlig. Och under osäkerhet verkar det ju då ganska sunt att plocka lite av det bästa från allting, vara öppen för att man kan ha fel och avfärda det som låter alltför dogmatiskt och korkat.
Dessvärre tror jag inte att det är ens den vanligaste metoden inom politiken.
Men det slog mig när jag träffade en vän i lördags att så är ju nästan aldrig fallet när man möter någon på tu man hand och får möjlighet att förklara vad man själv menar, och får möjlighet att lyssna på vad den andre har att säga. Ofta kan man förstås komma fram till att man tycker olika i diskussionen och att det är bra med det, men inte sällan så kan man sluta i någon slags konsensus trots att man utifrån sett inte verkar ha minsta gemensamt med varandra. Vännen är en hängiven randian (och religiös likaså).
Trots detta kunde vi alltså komma överens om väldigt många "grundvärden", även om vi försvarade dem från olika metodiska utgångspunkter. T.ex. rätten till liv, som både han och jag omfattar. Ja, rentav de flesta människor.
Och någonstans så tycker jag att det ofta verkar just så. Det finns nog ingen som tycker exakt likadant som en annan i varje given fråga, men ofta kan vi komma överens om ganska mycket även om vi från början verkar vara ganska principiella varelser.
Så kanske pragmatismen erbjuder det allra bästa principiella tänkandet; Små steg i taget, en lagomt fördomsfull inställning till alltför revolutionerande tankar och en sund försiktighet inför alltför ungdomliga tokerier (som dylika exempel: Anders E Borg om demokratin).
Även utifrån hur komplex verkligheten är, så erbjuder pragmatismen någonting ganska filosofiskt attraktivt. För egentligen är ju chansen väldigt väldigt liten för att någon enda människa sitter på sanningen om allting. Ja, den är rentav obefintlig. Och under osäkerhet verkar det ju då ganska sunt att plocka lite av det bästa från allting, vara öppen för att man kan ha fel och avfärda det som låter alltför dogmatiskt och korkat.
Dessvärre tror jag inte att det är ens den vanligaste metoden inom politiken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
