Idag fick jag ett mejl som kommenterade min blogg. Skribenten tyckte att jag borde ta upp mer komplicerade frågor.
Kanske är det så att man borde göra det rent normativt sett. Kanske ökar det lyckan i världen ifall man ägnar sig åt komplicerade frågor, kanske ens eget välbefinnande, kanske når man sanningen på ett mer detaljerat sätt genom att ägna livet åt komplicerade frågor.
Även om nu allt detta är helt sant, infinner sig förstås frågan: Vad är en komplicerad fråga? Och i förhållande till vad ska den prövas?
Komplicerade frågor kan vara sådant som t ex Wittgensteins språkfilosofi, universums tillblivelse, statens och demokratins legitimitet, vilken rätt staten har att straffa och så vidare. Men en komplicerad fråga kan också vara hur det kommunala utjämningssystemet egentligen fungerar och beräknas, reglerna för socialförsäkringsersättning, hur brottsligheten ska beräknas eller hur resurserna ska fördelas. Hur skall en komplicerad fråga skiljas från en enkel?
I en mening har naturligtvis skribenten fullständigt rätt. Vad kan en blogg bli annat än en miljondels skymt av mina erfarenheter, mina åsikter, min uppfostran, min roll i samhället, i det här systemet, i det här universumet? Även om man må läsa allt som står här på bloggen, så kommer man ändå inte kunna säga annat än att jag enbart skrapat på ytan.
Till och med när vi läst alla böcker på kungliga biblioteket, när vi berikat oss med all tillgänglig kunskap som historien har sparat åt oss, kommer vi fortfarande bara vara vilsna själar ivrigt sökande efter svar, men svaren kommer med säkerhet aldrig att bli så komplicerade att vi kan säga att vi förstått eller förklarat något komplicerat.
För vi kommer ändå bara att ha skrapat lite på ytan, vilsna i all vår enkelhet och bristfällighet.
Mvh
Anders
2007-06-29
2007-06-01
Ett biologiskt faktum?
På dagens DN Debatt så skriver ett antal borgerliga företrädare att eftersom "...äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion, så måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön - detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan."
Jag ställer mig två frågor med anledning av artikeln:
1. Syftar äktenskapet i grunden (enbart) till reproduktion?
2. Är det ett biologiskt faktum att en social institution som äktenskapet måste bestå av två personer av olika kön?
1. Att äktenskapet enligt lagstiftarens intentioner syftat till barnalstring torde stå bortom rimligt tvivel, i så motto har förstås artikelförfattarna rätt. Emellertid finns även andra syften bakom äktenskapet, som också torde spela roll för att människor ingår äktenskap. "Av kärlek", "av tradition", "för ekonomisk och social trygghet" kan också vara fullt tänkbara skäl för att ingå äktenskap.
Visserligen är det alltså så att äktenskapet inte enbart syftar till barnalstring. Redan där faller alltså artikelförfattarnas argumentation. Men även om reproduktion vore så att det var det enda skälet för att ingå äktenskap, så måste man ju fråga sig om ett inkluderande äktenskap, där t ex även homosexuella par får ingå äktenskap, omedelbart innebär att att äktenskapet inte längre syftar till barnalstring. Man kan alltså ställa den omvända frågan: Innebär en rätt för homosexuella att ingå äktenskap att äktenskapet generellt sett inte längre uppmuntrar eller syftar till barnalstring?
Frågan kan besvaras med ja ifall artikelförfattarna kan påvisa att homosexuella gör så att heterosexuella par inte längre föder barn, eller att äktenskap mellan två lesbiska kvinnor gör att de vägrar att låta sig insemineras.
2. Frågan om det är ett biologiskt faktum att en social institution som äktenskapet måste bestå av två personer av olika kön, gör att man först och främst måste påminna sig om Humes lag; ur en ren uppsättning faktapremisser, kan inte en värderande slutsats följa (Man kan inte härleda "bör" från "är" i populärvarianten). Dvs, bara för att det är många män i företagsledande ställning, betyder inte det att vi måste hävda "män bör vara i företagsledande ställning" och sedan mena att det är ett faktum.
För övrigt undrar man ju vad personerna egentligen har för kunskaper i biologi när de hävdar att det är ett faktum att en social institution just måste bestå av två personer och av olika kön. Menar de på fullaste allvar att det inte är möjligt att föda barn i ett harem? Eller vad består det biologiska faktumet egentligen i?
* * *
Sedan kan man förstås fundera över varför artikelförfattarna tycker att det är så extremt hotfullt att homosexuella par får ett papper där det står att de är gifta.
Äktenskapet är en social institution. Och det ligga i sociala institutioners natur att de kan skapas, förändras och förändras igen.
ANDERS EKMAN
Jag ställer mig två frågor med anledning av artikeln:
1. Syftar äktenskapet i grunden (enbart) till reproduktion?
2. Är det ett biologiskt faktum att en social institution som äktenskapet måste bestå av två personer av olika kön?
1. Att äktenskapet enligt lagstiftarens intentioner syftat till barnalstring torde stå bortom rimligt tvivel, i så motto har förstås artikelförfattarna rätt. Emellertid finns även andra syften bakom äktenskapet, som också torde spela roll för att människor ingår äktenskap. "Av kärlek", "av tradition", "för ekonomisk och social trygghet" kan också vara fullt tänkbara skäl för att ingå äktenskap.
Visserligen är det alltså så att äktenskapet inte enbart syftar till barnalstring. Redan där faller alltså artikelförfattarnas argumentation. Men även om reproduktion vore så att det var det enda skälet för att ingå äktenskap, så måste man ju fråga sig om ett inkluderande äktenskap, där t ex även homosexuella par får ingå äktenskap, omedelbart innebär att att äktenskapet inte längre syftar till barnalstring. Man kan alltså ställa den omvända frågan: Innebär en rätt för homosexuella att ingå äktenskap att äktenskapet generellt sett inte längre uppmuntrar eller syftar till barnalstring?
Frågan kan besvaras med ja ifall artikelförfattarna kan påvisa att homosexuella gör så att heterosexuella par inte längre föder barn, eller att äktenskap mellan två lesbiska kvinnor gör att de vägrar att låta sig insemineras.
2. Frågan om det är ett biologiskt faktum att en social institution som äktenskapet måste bestå av två personer av olika kön, gör att man först och främst måste påminna sig om Humes lag; ur en ren uppsättning faktapremisser, kan inte en värderande slutsats följa (Man kan inte härleda "bör" från "är" i populärvarianten). Dvs, bara för att det är många män i företagsledande ställning, betyder inte det att vi måste hävda "män bör vara i företagsledande ställning" och sedan mena att det är ett faktum.
För övrigt undrar man ju vad personerna egentligen har för kunskaper i biologi när de hävdar att det är ett faktum att en social institution just måste bestå av två personer och av olika kön. Menar de på fullaste allvar att det inte är möjligt att föda barn i ett harem? Eller vad består det biologiska faktumet egentligen i?
* * *
Sedan kan man förstås fundera över varför artikelförfattarna tycker att det är så extremt hotfullt att homosexuella par får ett papper där det står att de är gifta.
Äktenskapet är en social institution. Och det ligga i sociala institutioners natur att de kan skapas, förändras och förändras igen.
ANDERS EKMAN
2007-05-26
Vadsomhelsttro bör grundlagsskyddas
Upprörda kristna röster har reagerat på Christer Sturmark med fleras artikel i Expressen för en tid sedan. Artikelförfattarnas tankar går ut på att ifrågasätta varför vi har religionsfrihet som en absolut rättighet, och vad religionsfriheten egentligen tillför utöver andra rättigheter i grundlag och lag.
Frågan är berättigad. Däremot kan man fundera över om artikelförfattarnas angreppssätt var det bästa. Jag gissar att de allra flesta egentligen inte har så stor koll på vad religionsfriheten innebär rent juridiskt. Därmed blir artikelförfattarna lätta måltavlor för religiösa - de kan hävda att någon vill kväsa de religiösas möjligheter att utöva sin religion eller ha sin tro. Detta har nog aldrig varit tanken från humanisternas sida.
Jag vill därför föreslå att istället för att ta bort religionsfrihetslagen, så bör man omformulera den så att även andra märkliga uppfattningar åtnjuter grundlagsskydd (dessa har ju annars bara skydd av lag, genom Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna). Dvs, idag kan jag bilda en egen religion, där man tror att omärkbara strålningsjoner är gudar och att vi lever i en stor karamellpåse. Vi samlas i karamellpåsen och tillber de osynliga strålningsjonerna. Denna minst sagt märkliga tanke skulle åtnjuta grundlagsskydd. Rättigheten är dessutom absolut.
Om jag däremot tror att morotssaft förvandlar människor till daggmaskar, att jorden är större än universum, att allt som är också är dess motsats, att tomtefar styr min hjärna, att hjärtat sitter i tunntarmen eller att 3+4= 697, men glömmer bort att kalla mina idéer för "religion", då åtnjuter de alltså inte grundlagsskydd. Däremot skyddas förstås sådana tankar av Europakonventionen. Att man sedan, om man inte har en stor portion humor samtidigt, antagligen är en återkommande patient i psykvården är en annan sak.
Så - istället för att slopa den absoluta religionsfriheten, gör alla märkliga och vetenskapsstridiga idéer grundlagsskyddade. Ungefär så här: "Vadsomhelsttro-frihet. Var och en har rätt att ensam eller tillsammans med andra tro felaktiga, vansinninga, motsägelsefulla, icke-vetenskapliga, icke-belagda påståenden samt i övrigt utöva vilka bisarra procedurer som helst baserat på dessa påståenden."
Hand i hand med religiösa företrädare, kan kampen föras - ateist, troende, agnostiker - sida vid sida: Ge oss en absolut grundlagsrättighet att få tro på felaktiga och bisarra saker! Stoppa förtrycket av vadsomhelsttron - att grundlagsskyddat få tro på märkliga saker endast om det heter "religion" är så 1500-tal.
Anders Ekman, jur. kand.
Frågan är berättigad. Däremot kan man fundera över om artikelförfattarnas angreppssätt var det bästa. Jag gissar att de allra flesta egentligen inte har så stor koll på vad religionsfriheten innebär rent juridiskt. Därmed blir artikelförfattarna lätta måltavlor för religiösa - de kan hävda att någon vill kväsa de religiösas möjligheter att utöva sin religion eller ha sin tro. Detta har nog aldrig varit tanken från humanisternas sida.
Jag vill därför föreslå att istället för att ta bort religionsfrihetslagen, så bör man omformulera den så att även andra märkliga uppfattningar åtnjuter grundlagsskydd (dessa har ju annars bara skydd av lag, genom Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna). Dvs, idag kan jag bilda en egen religion, där man tror att omärkbara strålningsjoner är gudar och att vi lever i en stor karamellpåse. Vi samlas i karamellpåsen och tillber de osynliga strålningsjonerna. Denna minst sagt märkliga tanke skulle åtnjuta grundlagsskydd. Rättigheten är dessutom absolut.
Om jag däremot tror att morotssaft förvandlar människor till daggmaskar, att jorden är större än universum, att allt som är också är dess motsats, att tomtefar styr min hjärna, att hjärtat sitter i tunntarmen eller att 3+4= 697, men glömmer bort att kalla mina idéer för "religion", då åtnjuter de alltså inte grundlagsskydd. Däremot skyddas förstås sådana tankar av Europakonventionen. Att man sedan, om man inte har en stor portion humor samtidigt, antagligen är en återkommande patient i psykvården är en annan sak.
Så - istället för att slopa den absoluta religionsfriheten, gör alla märkliga och vetenskapsstridiga idéer grundlagsskyddade. Ungefär så här: "Vadsomhelsttro-frihet. Var och en har rätt att ensam eller tillsammans med andra tro felaktiga, vansinninga, motsägelsefulla, icke-vetenskapliga, icke-belagda påståenden samt i övrigt utöva vilka bisarra procedurer som helst baserat på dessa påståenden."
Hand i hand med religiösa företrädare, kan kampen föras - ateist, troende, agnostiker - sida vid sida: Ge oss en absolut grundlagsrättighet att få tro på felaktiga och bisarra saker! Stoppa förtrycket av vadsomhelsttron - att grundlagsskyddat få tro på märkliga saker endast om det heter "religion" är så 1500-tal.
Anders Ekman, jur. kand.
2007-05-22
Rojas – när politikern låtsas vara vetenskapsman
I Dagens Nyheter idag skriver Mauricio Rojas att läroböcker om svensk historia är ”politiskt vinklade, ovetenskapliga och osakliga.”. Rojas har skrivit en rapport som han kallar för ”(S)kolan: Om politisk snedvridning i grundskolans läroböcker” där han säger sig ha kartlagt hur historieböckerna är ”blåkopior av socialdemokraternas egna hyllningstexter om svensk historia” samt med ett perspektiv som ”i vissa fall är som taget från vänsterpartiets internationella program.”.
Det är inte utan att man blir oerhört intresserad av hur han egentligen har gått tillväga när han drar sina mycket långtgående slutsatser. Efter genomläsning av hans rapport konstaterar jag att hans kritik om ovetenskaplighet till stor del kan riktas mot honom själv. Rojas har inte vinnlagt sig om någon saklig och objektiv historieskrivning, än mindre har han försökt använda sig av vetenskapliga metoder för att nå fram till sina på förhand givna resultat.
”Korrekta historiemetoder”
Rojas metod går ut på att han
1) undersöker 3 st. historieböcker för grundskolan (7-9) samt
2) väljer ut ett fåtal textavsnitt som han tycker beskriver socialdemokrati eller välfärdsreformer i positiva ordalag.
3) utifrån punkt 2 så dömer han ut två av de tre böckerna som osakliga.
Rojas beskriver öppet att han inte vet i vilken omfattning böckerna används: ”Det har inte gått att få en exakt bild av hur frekventa dessa olika läroböcker är och inte heller av deras respektive upplagor eller försäljningssiffror.”. Det hedrar honom. Om urvalet är träffande för vad de flesta elever har läst eller kommer att läsa vet vi alltså inte något om.
Nu frågar vi oss vad en korrekt historiemetod är. Rojas tycks hävda att det finns en, och endast en, vetenskaplig berättelse om hur historia produceras. Rojas menar att kärnan ”i den vetenskapliga berättelsen om Sveriges industrialisering” osynliggörs, eftersom industrins bidrag till det moderna Sverige inte tas upp i en rubrik med namnet ”Det moderna Sveriges framväxt”.
Precis som om det fanns en för alla vetenskaplig samstämmig bild av hur Sverige moderniserats. Men existerar det en ”vetenskaplig historieskrivning” i förhållande till ”andra historieskrivningar”? Var finner man en sådan? Det låter som en historisk graal, där den sanna och rätta kunskapen bara flödar mot en utan att man behöver göra någonting...
Enklare: Rojas har fel. Det existerar bara skilda historieskrivningar, och vi måste ständigt undersöka källorna för att förstå den historiska kontexten. För övrigt så syftar inte nödvändigtvis ”Det moderna Sveriges födelse” direkt på marknadsliberala lösningar och industrialisering. Det är knappast felaktigt att beskriva välfärdssamhällets utveckling som en del i det moderna Sveriges födelse. Kanske inte ens att beskriva det som en av de allra viktigaste inslagen. Det beror ju också lite på vad man lägger in i ordet ”modernt”.
När Rojas skriver att hans historiebeskrivning "osynliggörs" därför att den inte nämns i sammanhang där han vill att den ska nämnas, så måste man fråga sig vad "osynliggörande" egentligen betyder rent vetenskapligt. Det är mycket jag i så fall osynliggjort genom att jag i detta inlägg inte har skrivit om t ex samernas situation, om arbetsskadade, om kioskägare, om kapitalismens utveckling eller betamax betydelse för god filmkvalité. Genom att inte nämna allt som möjligen kan nämnas, så har man alltid lyckats osynliggöra någonting. Men gör det automatiskt min text vetenskapligt oduglig?
I en av läroböckerna kan man också enligt Rojas läsa hemskheter såsom:
”Det hade blivit lag på att det skulle finnas minst en skola med godkänd lärare i varje församling. Ändå gick inte mer än ungefär 60 procent av alla barn i skolan. Resten var tvungna att arbeta för att försörja sina familjer. Många fick alltså aldrig chansen att gå i skolan, därför dröjde det länge innan hela befolkningen kunde läsa och skriva.”
Man kunde nu tänka sig att Rojas vill invända att det inte alls förhöll sig så, utan att han istället menar att alla barn kunde gå i skolan och att man hade en fullt utvecklad skola för alla barn redan i mitten på 1850-talet. Nä, istället väljer Rojas att säga: ”Här sägs inte ett ord om skiftesrörelsen och Sveriges avgörande agrara omvandling, inte heller om det marknadsekonomiska systemskiftet, hemmamarknadens expansion eller den tidiga industrialiseringens framväxt vid 1800-talets mitt.”.
Vi förstår att det alltså är så att en beskrivning endast kan vara objektiv och saklig så länge den beskriver ”det marknadsekonomiska systemskiftet”. Kan man bli mer tendensiös och politisk? Vad Rojas verkar mena att historiska texter endast är vetenskapliga när de beskriver ett marknadsliberalt perspektiv på tillvaron, även om det knappast är ens den rimligaste historiska förklaringen till varför Sverige fick ATP, arbetslöshetsstöd eller bosättningslån.
Detta gör att man starkt måste tvivla på hans syften med Timbro-rapporten. I kraft av sin akademiska titel vill han påskina att hans syften varit strikt vetenskapliga. Men samtidigt har han misshandlat vetenskapliga och historiska metoder på ett närmast kriminellt sätt, och därmed satt sin trovärdighet på spel. Inte sin politiska trovärdighet kanske, men definitivt sin trovärdighet som akademiker.
Att dra slutsatser på dåligt material
För att nå fram till korrekta slutsatser krävs att vi baserar vårt material på korrekta premisser eller väl beprövade metoder. Rojas gör inte detta.
”Med detta kan vi lämna granskningen av Bonniers lärobok i historia. Att denna bok knappast uppfyller de krav på allsidighet, saklighet och vetenskaplig förankring som bör ställas på allt skolarbete är påfallande.”. ”Med detta” avser Rojas två citat ur boken som han har valt ut. Övriga sidor i läroboken har han inte brytt sig om att redovisa. ”Välja och vraka” tycks vara hans metod. Och det är lätt att finna exempel på det mesta i så fall.
Det är ungefär som att använda Bibeln för olika utfall i sitt liv. Man kan använda den som ett sätt att säga att man ska hämnas sina fiender, eller som ett sätt att rättfärdiga att man inte ska hämnas sina fiender. Det beror bara på var och hur man läser.
Rojas menar också att Libers historiebok är osaklig därför att den har en beskrivning av arbetarnas villkor i slutet på 1800-talet som usla. Det tycks också osakligt att hävda att arbetarna organiserade sig i såväl fackföreningar som i ett politiskt parti.
Rojas tycks mena att eftersom reallönerna ökade under 1800-talet så är det felaktigt att beskriva sådant som att yrkesskador var vanliga eller att arbetarna bodde trångt. Emellertid kan man fråga sig huruvida det faktum att reallönerna ökade utesluter att arbetarna i slutet av 1800-talet faktiskt hade dåliga villkor och att yrkesskador var vanliga?
Det är förstås nonsens att man skulle kunna dra slutsatser om vilka villkor arbetarna hade utifrån endast uppgiften om vilken reallöneutveckling det var i landet. Med samma retoriska knep kan vi säga att alla människor i Sverige har fått det bättre eftersom BNP har ökat de senaste åren. Det är, ur vetenskaplig synpunkt, exakt lika dumt för att avgöra arbetarnas villkor vid tidpunkten.
Vad är sakligt och vetenskapligt?
Natur och Kulturs SOL 3000 Levande historia 7-9 tycker Rojas är bra därför att ”Beskrivningen av arbets- och levnadsvillkoren under industrialiseringsperioden är nyanserad och hemfaller inte åt den typ av eländesbeskrivning som vi har sett exempel på.”. Den är nyanserad enligt hans sätt att se det. Men har böckerna velat beskriva samma sak?
En slutsats vi kan dra är att historia handlar om vilka frågor man ställer. Vill jag veta hur arbetarnas villkor såg ut? Vill jag veta hur de beskrivs i samtidslitteratur? Ja, det bör ju kunna gå att ta reda på, kanske genom att förhöra sig med äldre människor om hur villkoren var, kanske genom att läsa arkiv. Vill jag veta hur reallöneutvecklingen såg ut? Ja, då kanske det är bättre att gå till SCB och bara be dem ta fram siffrorna.
Men är det mer ”vetenskapligt” att endast beskriva reallöneutvecklingen och förneka att arbetarna hade dåliga villkor (om detta är sant vill säga)? Jag har svårt att se hur någon skulle kunna hävda det. Det verkar tvärtom både dumdristigt och ovetenskapligt att förhålla sig så till frågeställningen. Rojas verkar ha missat denna grundläggande kunskap i historieforskning. Det är frågorna som är väsentliga i den historiska metoden.
”Merparten av de läroböcker som här har granskats kan tyvärr inte sägas vara förenliga med [uppdraget att vara sakliga och opartiska].”. Det är alltså 2 böcker av 3 undersökta som Rojas grundar detta på. Vi erinrar oss vilken metod Rojas använt sig av: Att rycka loss enskilda citat och hävda att de är osakliga därför att de 1) inte beskriver marknadsliberalismens förtjänster och utveckling samt 2) inte beskriver reallöneutvecklingen.
Vi noterar att Rojas inte har redogjort för citat som kan tala i någon annan riktning, och att läroböckerna kanske inte avser att beskriva just det som Rojas anser vara viktigt att beskriva.
Rojas vill ha privata läroboksförlag och privata skolor. Då infinner sig genast frågan: Vem ska stå för historieskrivningen? Är det Rojas som ska granska den? Är det endast marknadsliberala texter som ska betraktas som ”nyanserade”, ”sakliga” och ”objektiva”?
Eller går historien att uppfatta, tolka och beskriva på olika sätt, utan att för den skull vara falsk?
När politikern låtsas vara vetenskapsman
Rojas har med den här rapporten antagligen totalt uttömt sin trovärdighet som forskare och akademiker. Hans beställare, Timbro, är ett förlag som är helt uppbyggt av näringslivet med endast borgerliga medarbetare. Hans huvudsakliga referens i DN-artikeln är en rapport framtagen av personer från Captus, som är ”en frihetlig tankesmedja som arbetar med opinionsbildning för allmänborgerliga idéer, såsom sänkta skatter, en starkare rättsstat, fria marknader och privat drift av skola och sjukvård.”. Det kan förstås vara så att personer där kan förhålla sig objektiva till sådant de undersöker, men man kan också misstänka att en sådan tankesmedja även har en politisk agenda. I fallet Rojas är det tämligen uppenbart att han gör ett politiskt präglat urval av de källor han avser undersöka, och att det är svårt att tro att han står helt fri från sin uppdragsgivare Timbro.
Jag gissar att Rojas sannolikt inte har skrivit den här rapporten i syfte att kasta något slags sanningsenligt ljus av frågeställningarna och historiebeskrivningar, utan att den är skriven helt i politiskt syfte där de politiska slutsatserna redan var bestämda på förhand.
Så illa kan det gå när politiker ska låtsas vara vetenskapsman.
(Se även inlägg från Alexandra, Thomas Hartman och Magnus Ljungkvist i samma ämne)
Det är inte utan att man blir oerhört intresserad av hur han egentligen har gått tillväga när han drar sina mycket långtgående slutsatser. Efter genomläsning av hans rapport konstaterar jag att hans kritik om ovetenskaplighet till stor del kan riktas mot honom själv. Rojas har inte vinnlagt sig om någon saklig och objektiv historieskrivning, än mindre har han försökt använda sig av vetenskapliga metoder för att nå fram till sina på förhand givna resultat.
”Korrekta historiemetoder”
Rojas metod går ut på att han
1) undersöker 3 st. historieböcker för grundskolan (7-9) samt
2) väljer ut ett fåtal textavsnitt som han tycker beskriver socialdemokrati eller välfärdsreformer i positiva ordalag.
3) utifrån punkt 2 så dömer han ut två av de tre böckerna som osakliga.
Rojas beskriver öppet att han inte vet i vilken omfattning böckerna används: ”Det har inte gått att få en exakt bild av hur frekventa dessa olika läroböcker är och inte heller av deras respektive upplagor eller försäljningssiffror.”. Det hedrar honom. Om urvalet är träffande för vad de flesta elever har läst eller kommer att läsa vet vi alltså inte något om.
Nu frågar vi oss vad en korrekt historiemetod är. Rojas tycks hävda att det finns en, och endast en, vetenskaplig berättelse om hur historia produceras. Rojas menar att kärnan ”i den vetenskapliga berättelsen om Sveriges industrialisering” osynliggörs, eftersom industrins bidrag till det moderna Sverige inte tas upp i en rubrik med namnet ”Det moderna Sveriges framväxt”.
Precis som om det fanns en för alla vetenskaplig samstämmig bild av hur Sverige moderniserats. Men existerar det en ”vetenskaplig historieskrivning” i förhållande till ”andra historieskrivningar”? Var finner man en sådan? Det låter som en historisk graal, där den sanna och rätta kunskapen bara flödar mot en utan att man behöver göra någonting...
Enklare: Rojas har fel. Det existerar bara skilda historieskrivningar, och vi måste ständigt undersöka källorna för att förstå den historiska kontexten. För övrigt så syftar inte nödvändigtvis ”Det moderna Sveriges födelse” direkt på marknadsliberala lösningar och industrialisering. Det är knappast felaktigt att beskriva välfärdssamhällets utveckling som en del i det moderna Sveriges födelse. Kanske inte ens att beskriva det som en av de allra viktigaste inslagen. Det beror ju också lite på vad man lägger in i ordet ”modernt”.
När Rojas skriver att hans historiebeskrivning "osynliggörs" därför att den inte nämns i sammanhang där han vill att den ska nämnas, så måste man fråga sig vad "osynliggörande" egentligen betyder rent vetenskapligt. Det är mycket jag i så fall osynliggjort genom att jag i detta inlägg inte har skrivit om t ex samernas situation, om arbetsskadade, om kioskägare, om kapitalismens utveckling eller betamax betydelse för god filmkvalité. Genom att inte nämna allt som möjligen kan nämnas, så har man alltid lyckats osynliggöra någonting. Men gör det automatiskt min text vetenskapligt oduglig?
I en av läroböckerna kan man också enligt Rojas läsa hemskheter såsom:
”Det hade blivit lag på att det skulle finnas minst en skola med godkänd lärare i varje församling. Ändå gick inte mer än ungefär 60 procent av alla barn i skolan. Resten var tvungna att arbeta för att försörja sina familjer. Många fick alltså aldrig chansen att gå i skolan, därför dröjde det länge innan hela befolkningen kunde läsa och skriva.”
Man kunde nu tänka sig att Rojas vill invända att det inte alls förhöll sig så, utan att han istället menar att alla barn kunde gå i skolan och att man hade en fullt utvecklad skola för alla barn redan i mitten på 1850-talet. Nä, istället väljer Rojas att säga: ”Här sägs inte ett ord om skiftesrörelsen och Sveriges avgörande agrara omvandling, inte heller om det marknadsekonomiska systemskiftet, hemmamarknadens expansion eller den tidiga industrialiseringens framväxt vid 1800-talets mitt.”.
Vi förstår att det alltså är så att en beskrivning endast kan vara objektiv och saklig så länge den beskriver ”det marknadsekonomiska systemskiftet”. Kan man bli mer tendensiös och politisk? Vad Rojas verkar mena att historiska texter endast är vetenskapliga när de beskriver ett marknadsliberalt perspektiv på tillvaron, även om det knappast är ens den rimligaste historiska förklaringen till varför Sverige fick ATP, arbetslöshetsstöd eller bosättningslån.
Detta gör att man starkt måste tvivla på hans syften med Timbro-rapporten. I kraft av sin akademiska titel vill han påskina att hans syften varit strikt vetenskapliga. Men samtidigt har han misshandlat vetenskapliga och historiska metoder på ett närmast kriminellt sätt, och därmed satt sin trovärdighet på spel. Inte sin politiska trovärdighet kanske, men definitivt sin trovärdighet som akademiker.
Att dra slutsatser på dåligt material
För att nå fram till korrekta slutsatser krävs att vi baserar vårt material på korrekta premisser eller väl beprövade metoder. Rojas gör inte detta.
”Med detta kan vi lämna granskningen av Bonniers lärobok i historia. Att denna bok knappast uppfyller de krav på allsidighet, saklighet och vetenskaplig förankring som bör ställas på allt skolarbete är påfallande.”. ”Med detta” avser Rojas två citat ur boken som han har valt ut. Övriga sidor i läroboken har han inte brytt sig om att redovisa. ”Välja och vraka” tycks vara hans metod. Och det är lätt att finna exempel på det mesta i så fall.
Det är ungefär som att använda Bibeln för olika utfall i sitt liv. Man kan använda den som ett sätt att säga att man ska hämnas sina fiender, eller som ett sätt att rättfärdiga att man inte ska hämnas sina fiender. Det beror bara på var och hur man läser.
Rojas menar också att Libers historiebok är osaklig därför att den har en beskrivning av arbetarnas villkor i slutet på 1800-talet som usla. Det tycks också osakligt att hävda att arbetarna organiserade sig i såväl fackföreningar som i ett politiskt parti.
Rojas tycks mena att eftersom reallönerna ökade under 1800-talet så är det felaktigt att beskriva sådant som att yrkesskador var vanliga eller att arbetarna bodde trångt. Emellertid kan man fråga sig huruvida det faktum att reallönerna ökade utesluter att arbetarna i slutet av 1800-talet faktiskt hade dåliga villkor och att yrkesskador var vanliga?
Det är förstås nonsens att man skulle kunna dra slutsatser om vilka villkor arbetarna hade utifrån endast uppgiften om vilken reallöneutveckling det var i landet. Med samma retoriska knep kan vi säga att alla människor i Sverige har fått det bättre eftersom BNP har ökat de senaste åren. Det är, ur vetenskaplig synpunkt, exakt lika dumt för att avgöra arbetarnas villkor vid tidpunkten.
Vad är sakligt och vetenskapligt?
Natur och Kulturs SOL 3000 Levande historia 7-9 tycker Rojas är bra därför att ”Beskrivningen av arbets- och levnadsvillkoren under industrialiseringsperioden är nyanserad och hemfaller inte åt den typ av eländesbeskrivning som vi har sett exempel på.”. Den är nyanserad enligt hans sätt att se det. Men har böckerna velat beskriva samma sak?
En slutsats vi kan dra är att historia handlar om vilka frågor man ställer. Vill jag veta hur arbetarnas villkor såg ut? Vill jag veta hur de beskrivs i samtidslitteratur? Ja, det bör ju kunna gå att ta reda på, kanske genom att förhöra sig med äldre människor om hur villkoren var, kanske genom att läsa arkiv. Vill jag veta hur reallöneutvecklingen såg ut? Ja, då kanske det är bättre att gå till SCB och bara be dem ta fram siffrorna.
Men är det mer ”vetenskapligt” att endast beskriva reallöneutvecklingen och förneka att arbetarna hade dåliga villkor (om detta är sant vill säga)? Jag har svårt att se hur någon skulle kunna hävda det. Det verkar tvärtom både dumdristigt och ovetenskapligt att förhålla sig så till frågeställningen. Rojas verkar ha missat denna grundläggande kunskap i historieforskning. Det är frågorna som är väsentliga i den historiska metoden.
”Merparten av de läroböcker som här har granskats kan tyvärr inte sägas vara förenliga med [uppdraget att vara sakliga och opartiska].”. Det är alltså 2 böcker av 3 undersökta som Rojas grundar detta på. Vi erinrar oss vilken metod Rojas använt sig av: Att rycka loss enskilda citat och hävda att de är osakliga därför att de 1) inte beskriver marknadsliberalismens förtjänster och utveckling samt 2) inte beskriver reallöneutvecklingen.
Vi noterar att Rojas inte har redogjort för citat som kan tala i någon annan riktning, och att läroböckerna kanske inte avser att beskriva just det som Rojas anser vara viktigt att beskriva.
Rojas vill ha privata läroboksförlag och privata skolor. Då infinner sig genast frågan: Vem ska stå för historieskrivningen? Är det Rojas som ska granska den? Är det endast marknadsliberala texter som ska betraktas som ”nyanserade”, ”sakliga” och ”objektiva”?
Eller går historien att uppfatta, tolka och beskriva på olika sätt, utan att för den skull vara falsk?
När politikern låtsas vara vetenskapsman
Rojas har med den här rapporten antagligen totalt uttömt sin trovärdighet som forskare och akademiker. Hans beställare, Timbro, är ett förlag som är helt uppbyggt av näringslivet med endast borgerliga medarbetare. Hans huvudsakliga referens i DN-artikeln är en rapport framtagen av personer från Captus, som är ”en frihetlig tankesmedja som arbetar med opinionsbildning för allmänborgerliga idéer, såsom sänkta skatter, en starkare rättsstat, fria marknader och privat drift av skola och sjukvård.”. Det kan förstås vara så att personer där kan förhålla sig objektiva till sådant de undersöker, men man kan också misstänka att en sådan tankesmedja även har en politisk agenda. I fallet Rojas är det tämligen uppenbart att han gör ett politiskt präglat urval av de källor han avser undersöka, och att det är svårt att tro att han står helt fri från sin uppdragsgivare Timbro.
Jag gissar att Rojas sannolikt inte har skrivit den här rapporten i syfte att kasta något slags sanningsenligt ljus av frågeställningarna och historiebeskrivningar, utan att den är skriven helt i politiskt syfte där de politiska slutsatserna redan var bestämda på förhand.
Så illa kan det gå när politiker ska låtsas vara vetenskapsman.
(Se även inlägg från Alexandra, Thomas Hartman och Magnus Ljungkvist i samma ämne)
2007-05-21
Svar på brev om tro, sanning och vetenskaplighet
Så kom svaret från Maria Hallman på mitt brev om tro, sanning och vetenskaplighet... Det är skrivet på ett vackert julpapper, med julpynt och ljus. Brevet är daterat den 18/5 2007.
"Till Anders Ekman
Jag brukar aldrig svara på varken brev el. email angående min bok, tyvärr räcker inte tiden till, men jag är imponerad av ditt långa och ingående "resurce" av boken och vill tacka dig för ditt intresse. Jag har en känsla av att Herren söker dig, Anders. Ta emot Hans frälsning och bli rädda för evigheten.
Gud välsigne Dig,
Maria Hallman
PS Ursäkta julpappret, hade inget annat..."
* * *
Som svar betraktat så är det kanske inte så mycket för världen, men det förgyllde min dag i alla fall.
Mvh
Anders
"Till Anders Ekman
Jag brukar aldrig svara på varken brev el. email angående min bok, tyvärr räcker inte tiden till, men jag är imponerad av ditt långa och ingående "resurce" av boken och vill tacka dig för ditt intresse. Jag har en känsla av att Herren söker dig, Anders. Ta emot Hans frälsning och bli rädda för evigheten.
Gud välsigne Dig,
Maria Hallman
PS Ursäkta julpappret, hade inget annat..."
* * *
Som svar betraktat så är det kanske inte så mycket för världen, men det förgyllde min dag i alla fall.
Mvh
Anders
2007-04-12
Två seminarier om auktoriteter och tro
I veckan som gått har jag deltagit i två seminarier, och jag tänkte göra ett gemensamt inlägg för båda seminarierna. Det ena handlade om äktenskapets framtid och form, där bland annat juristen Anders Agell och biskopen Caroline Krook deltog. Det andra seminariet handlade om manipulativa rörelser och vad samhället egentligen kan göra för att hjälpa människor som vill eller har gått ur en manipulativ rörelse. Båda seminarierna utmynnar i tankar kring auktoritet och kring tro, samt vilken vikt ämbetsmän i staten bör tillmäta olika trosuppfattningar.
På seminariet kring äktenskapets framtid och form så yttrade sig Anders Agell vid ett flertal tillfällen att han "som jurist" hade en viss uppfattning i olika spörsmål. Professor Agell är sannolikt landets främste jurist när det gäller familjerättslig lagstiftning, och få har den familjerättsliga bredd som han har när det gäller de juridiska sakfrågorna.
Det är naturligtvis både rimligt och riktigt att en jurist qua jurist har uppfattningar om saker och ting, inte minst när det gäller viktiga juridiska frågor. Det riktigt intressanta i sammanhanget var dock att Agells slutsatser emellertid inte alls visade sig vara särskilt "juridiska", utan kunde ha yppats av i stort sett vem som helst. Agell menade att han inte var kristen, men att det "finns allmänna etiska principer vi måste utgå ifrån" samt att det skett en "allmän avmoralisering" i samhället (vilket kanske är rätt om man utgår från en kristen etik, men knappast om man erkänner även andra moraliska hållningar som moraliska hållningar i sig).
Han förklarade dock aldrig vilka dessa etiska principer i så fall skulle vara, så jag utgår från att det är hans egna etiska principer. Han menade att det förelåg en stor risk för att ett könsneutralt äktenskapsbegrepp skulle leda till en lägre giftermålsfrekvens samt till att "mindre lämpliga attityder såsom t ex queersexualitet" fick fotfäste. Under sådana omständigheter, menade professorn, att risken var stor för att vi också måste öppna upp för incest och polygami. Ett könsneutralt äktenskap var därför en dålig modell för framtiden. Dessutom var frågorna "enbart intressanta för några unga kvinnliga akademiker".
Jag tror att frågorna intresserar fler. Men viktigare. Hur juridiskt kunniga somliga än må vara, så synes juridiken ändå bottna någonstans i "så här tycker jag". En auktoritet må vara bra på att förklara hur reglerna ser ut och kanske också varför de ser ut så. Men det gör honom inte till en auktoritet i fråga om hur moraliskt sett reglerna bör se ut. Det är en filosofiskt politisk fråga, som man inte behöver vara professor i civilrätt för att avgöra.
Även det andra seminariet utmynnar i en tanke om auktoritet och tro. Men kanske ur ett lite mer oroväckande perspektiv. Nyandligheten vinner terräng i Sverige, och olika suspekta företag med bedrägliga metoder gör vinning på människors svagheter. Hundratals barn växer upp med föräldrar som är medlemmar i manipulativa rörelser med auktoritära ledare som tjänar miljonbelopp. Vilken möjlighet har samhället att ge stöd och råd till människor som vill lämna eller har lämnat en manipulativ rörelse? Hur hjälper samhället de barn som har föräldrar som t ex tillhör suspekta religiösa samfund eller pseudovetenskapliga grupperingar och företag med manipulativa metoder?
Den f d statliga utredaren gav ett dystert besked: Vi gör ingenting. Vi har inte kunskap att hjälpa, vi saknar resurser och vi lämnar barnen i sticket.
Ambivalensen från samhällets sida tycks vara stor i frågorna. Politiken ska inte blanda sig i religionen, brukar det heta. Och religionsfriheten, att enskilt eller gemensamt samlas för att utöva sin tro, är viktig. Jag instämmer. Människor måste få tro på konstiga saker. Det är en mänsklig rättighet att få tro på underliga saker. Att det verkar korkat att göra det är en annan sak.
Men om vi ser att det är hämmande för barns utveckling att tvingas till en manipulativ rörelse av sina föräldrar, ska vi då bara blunda för detta från samhällets sida? Borde inte det vara en grund för omedelbart omhändertagande enligt socialtjänstlagen?
Det diskuterades vidare om det bör införas ett särskilt brott mot otillbörlig manipulation. Denna fråga var intressant. Utredaren menade att man inte behöver rikta in sig på själva trosföreställningen genom att göra detta, utan man kan istället rikta in sig på metoderna för att värva och kvarhålla en person i en viss rörelse.
Samtidigt inses svårigheterna med detta. För får ett barn som växer upp med föräldrar som tvingar barnet till dagliga böner ifrågasätta bönens kraft? Är ett barn som tvingas till en religiös friskola utsatt för manipulation bara för att skolan och barnen runt omkring också matar eleven med samma dogmer och föreställningar? Vad innebär det att kvarhålla någon på ett manipulativt sätt?
Jag konstaterar att vi tror för mycket på auktoriteter, och ofta i alltför låg grad lyssnar vi till vårt eget förnuft och vetenskapliga angreppssätt.
Mvh
Anders
P.S. Idag var jag på en föreläsning om parapsykologi. Det ser dystert ut för förespråkarna av psi-fenomen (se Folkvett 3/2003 samt svar från S-O Hansson). D.S.
På seminariet kring äktenskapets framtid och form så yttrade sig Anders Agell vid ett flertal tillfällen att han "som jurist" hade en viss uppfattning i olika spörsmål. Professor Agell är sannolikt landets främste jurist när det gäller familjerättslig lagstiftning, och få har den familjerättsliga bredd som han har när det gäller de juridiska sakfrågorna.
Det är naturligtvis både rimligt och riktigt att en jurist qua jurist har uppfattningar om saker och ting, inte minst när det gäller viktiga juridiska frågor. Det riktigt intressanta i sammanhanget var dock att Agells slutsatser emellertid inte alls visade sig vara särskilt "juridiska", utan kunde ha yppats av i stort sett vem som helst. Agell menade att han inte var kristen, men att det "finns allmänna etiska principer vi måste utgå ifrån" samt att det skett en "allmän avmoralisering" i samhället (vilket kanske är rätt om man utgår från en kristen etik, men knappast om man erkänner även andra moraliska hållningar som moraliska hållningar i sig).
Han förklarade dock aldrig vilka dessa etiska principer i så fall skulle vara, så jag utgår från att det är hans egna etiska principer. Han menade att det förelåg en stor risk för att ett könsneutralt äktenskapsbegrepp skulle leda till en lägre giftermålsfrekvens samt till att "mindre lämpliga attityder såsom t ex queersexualitet" fick fotfäste. Under sådana omständigheter, menade professorn, att risken var stor för att vi också måste öppna upp för incest och polygami. Ett könsneutralt äktenskap var därför en dålig modell för framtiden. Dessutom var frågorna "enbart intressanta för några unga kvinnliga akademiker".
Jag tror att frågorna intresserar fler. Men viktigare. Hur juridiskt kunniga somliga än må vara, så synes juridiken ändå bottna någonstans i "så här tycker jag". En auktoritet må vara bra på att förklara hur reglerna ser ut och kanske också varför de ser ut så. Men det gör honom inte till en auktoritet i fråga om hur moraliskt sett reglerna bör se ut. Det är en filosofiskt politisk fråga, som man inte behöver vara professor i civilrätt för att avgöra.
Även det andra seminariet utmynnar i en tanke om auktoritet och tro. Men kanske ur ett lite mer oroväckande perspektiv. Nyandligheten vinner terräng i Sverige, och olika suspekta företag med bedrägliga metoder gör vinning på människors svagheter. Hundratals barn växer upp med föräldrar som är medlemmar i manipulativa rörelser med auktoritära ledare som tjänar miljonbelopp. Vilken möjlighet har samhället att ge stöd och råd till människor som vill lämna eller har lämnat en manipulativ rörelse? Hur hjälper samhället de barn som har föräldrar som t ex tillhör suspekta religiösa samfund eller pseudovetenskapliga grupperingar och företag med manipulativa metoder?
Den f d statliga utredaren gav ett dystert besked: Vi gör ingenting. Vi har inte kunskap att hjälpa, vi saknar resurser och vi lämnar barnen i sticket.
Ambivalensen från samhällets sida tycks vara stor i frågorna. Politiken ska inte blanda sig i religionen, brukar det heta. Och religionsfriheten, att enskilt eller gemensamt samlas för att utöva sin tro, är viktig. Jag instämmer. Människor måste få tro på konstiga saker. Det är en mänsklig rättighet att få tro på underliga saker. Att det verkar korkat att göra det är en annan sak.
Men om vi ser att det är hämmande för barns utveckling att tvingas till en manipulativ rörelse av sina föräldrar, ska vi då bara blunda för detta från samhällets sida? Borde inte det vara en grund för omedelbart omhändertagande enligt socialtjänstlagen?
Det diskuterades vidare om det bör införas ett särskilt brott mot otillbörlig manipulation. Denna fråga var intressant. Utredaren menade att man inte behöver rikta in sig på själva trosföreställningen genom att göra detta, utan man kan istället rikta in sig på metoderna för att värva och kvarhålla en person i en viss rörelse.
Samtidigt inses svårigheterna med detta. För får ett barn som växer upp med föräldrar som tvingar barnet till dagliga böner ifrågasätta bönens kraft? Är ett barn som tvingas till en religiös friskola utsatt för manipulation bara för att skolan och barnen runt omkring också matar eleven med samma dogmer och föreställningar? Vad innebär det att kvarhålla någon på ett manipulativt sätt?
Jag konstaterar att vi tror för mycket på auktoriteter, och ofta i alltför låg grad lyssnar vi till vårt eget förnuft och vetenskapliga angreppssätt.
Mvh
Anders
P.S. Idag var jag på en föreläsning om parapsykologi. Det ser dystert ut för förespråkarna av psi-fenomen (se Folkvett 3/2003 samt svar från S-O Hansson). D.S.
2007-03-29
Brev om tro, sanning och vetenskaplighet
Idag har jag skickat ett öppet brev till pastorn, tillika författaren, Maria Hallman för att inleda en dialog kring tro, sanning och vetenskaplighet.
Mvh
Anders
* * *
Bästa Maria Hallman!
Jag har noga läst din bok ”Homosexualitet är synd” (2005) och önskar ge några korta kommentarer.
Av din underrubrik – en rak sanning i en snedvriden värld – så förstår jag att du också är intresserad av sanningen, d.v.s. överensstämmelse med fakta. Jag antar att du också vill söka sanningen genom att söka ha berättigade skäl för att tro på den, och alltid gör ditt bästa för att din tro ska vara sammanhängande och bäst förklara det som du tror på i förhållande till alternativen.
Emellertid är det några saker i din bok som något skymmer dessa dina avsikter, och jag tror därför att vi bör uppehålla oss något en stund kring detta med sanning. Du skriver att en del präster och pastorer har ”…fått lära sig ifrågasätta allt. Det kan vara rätt i sig, det som är ’äkta vara’ tål att bli ifrågasatt.” och lite senare i sammanhanget skriver du också: ”Deras uppgift är att vara apologeter (trons försvarare) och representanter för Guds rike på Jorden. Din och min åsikt är ointressant och har ingen betydelse när det ställs gentemot vad Gud har sagt.”
Jag vill inte vara alltför framfusig nu, men om det som är äkta vara tål att bli ifrågasatt, så är det väl rimligen också så att tron på en gud i sig kan ifrågasättas? Om vi nu kan ifrågasätta det, vilket du tycks instämma i, så torde det vara rimligt att fråga sig vilka stöd vi har för att hävda att det existerar en allsmäktig och allvetande gud som beskrivs i t ex bibeln, koranen eller något annan religiös urkund.
Frågan: ”Varför tro på gud eller gudar?” både kan och bör ställas även av apologeter. För varför skulle någon vilja försvara en tro som är uppenbart falsk och som inte överensstämmer med de bästa förklaringarna av observationer som vi har gjort? Att försvara en tro är både rimligt och riktigt så länge man har en god grund för tron. Men om man helt saknar dessa skäl, är det då fortfarande rimligt att hålla fast vid en sådan tro? Där måste väl vårt gemensamma svar bli nej? Sedan kan man förstås som en gammal kyrkofader hävda att man tror emedan det är orimligt, vilket kan tyckas vara ett ganska ärligt förhållningssätt till gudstron. Naturligtvis betalar man då emellertid ett högt pris för sin världsbild. För att hävda att man bör tro det orimliga gör naturligtvis att man heller inte omdelbart kan hålla fast vid andra vardagsförnuftiga trosföreställningar, såsom t ex ”Människor existerar” eller ”1+1=2”.
Om din och min åsikt är ointressant när den ställs gentemot vad gud har sagt, måste man för övrigt också fråga sig varför din bok skrivs. Uppenbarligen har du velat säga någonting när du skrev boken, och att dina egna åsikter skulle vara betydelselösa synes innebära att du skrivit en betydelselös bok. Det verkar hårt mot dig själv, i synnerhet med tanke på att det skulle ha inneburit att du i så fall skulle ha ägnat hela åtta år åt att skriva en betydelselös bok. Du bör dock inte vara alltför säker på att dina åsikter är ointressanta och betydelselösa. Eftersom åtminstone jag har bemödat mig att ge några kommentarer på din bok, så tycks din bok åtminstone vara intressant för mig.
Nå, låt oss nu lämna själva grundfrågan om sanning och vilka skäl man har för att tro en stund och istället närmare undersöka några argument du för fram i din bok.
1. Du skriver på sidan 124: ”Generellt har den lesbiska kvinnan mycket ilska i sig. Självklart inte alla, men många är besvikna och missbelåtna på män.”
Det är nog helt riktigt att det existerar lesbiska kvinnor som kan bli aggressiva. Om jag inte är helt fel ute så tror jag emellertid att man med viss säkerhet kan säga att det även existerar en del heterosexuella män som också kan bli aggressiva. Säkerligen finns också en och annan heterosexuell kvinna som är besviken på män.
Jag är knappast man att ifrågasätta riktigheten i ditt påstående, men med tanke på att du uttalar dig med sådan säkerhet, så antar jag att du stödjer dig på någon slags studie av lesbiska kvinnors aggressivitet. Kanske har du åtminstone lesbiska i din bekantskapskrets som du uppfattar som aggressiva (om de fått del av dina åsikter så synes dock deras aggressivitet inte helt oförklarlig i vart fall). Det var bara egentligen en fråga som slog mig: Hur går man egentligen tillväga för att mäta lesbiska kvinnors aggressivitet i förhållande till andra människor?
2. På sidan 71 skriver du: ”För ca 6000 år sedan när Gud skapade människan tog Gud mannens revben och byggde en kvinna. Gud skapade mannen med blotta sitt Ord.”
Hur enkel hade inte reproduktionen av idag varit om någon bara kunde finna den exakta formeln för hur man skapar människor (hokus pokus, från latinets "hoc est corpus", tycks inte ha gett de önskade resultaten). Det mer traditionella sättet tycks kräva en hel del sena nätter och en hel del arbete, inte minst för den manliga delen av befolkningen. Detta merarbete kunde naturligtvis undvikas om vi bara kunde uttala de rätta orden för att skapa en människa. På så sätt skulle världen också möjligen bli en mindre syndig plats, eftersom sexuell reproduktion hade varit helt onödig.
Du daterar de första människorna som Gud skapade till för ca 6000 år sedan. De äldsta fynden av vad som verkar höra till släktet ”homo” (ja, de kallas ju faktiskt så) synes vara åtminstone ett par miljoner år gamla. Med sedvanliga vetenskapliga metoder har man tillika funnit att de äldsta fossila fynden av anatomiskt moderna människor är ungefär 100 000 år gamla (se t ex Stringer, C. & McKie, R, African exodus, New York, 1997). Nå. Låt oss leka med tanken att en kristen gud skapade ett par människor för ca 6000 år sedan.
Men vem skapade i så fall människorna som kom före dem? Vem skapade Cro-Magnon-människorna, som kom till Europa för ungefär 40 000 år sedan och vem eller vilka skapade människorna som befolkade den amerikanska kontinenten för blott 15-20 000 år sedan (se Cavalli-Sforza, L.L. et al, The Great Human Diasporas: The History of Diversity and Evolution, Reading, 1996)?
Dessutom kan man ju undra om det inte är så att ditt uttalande i själva verket är ett försök till att sakligt ifrågasätta kol-14-metoden eller andra vetenskapliga mätmetoder. Om ditt uttalande i själva verket är ett sådant ifrågasättande, så bör detta utvecklas. Det kommer att ha en viss betydelse för frågor som t ex om vi lever med dödliga doser av radioaktivitet på jorden samt om solen alls existerar. Detaljfrågor kan tyckas, men de kan ändå vara värda att ta på allvar. Skall vi sedan tro det orimliga, så behöver vi förvisso inte anta att solen existerar. En sådan teori verkar dock ha ett tämligen lågt, för att inte säga obefintligt, förklaringsvärde.
3. På sidan 68 skriver du: ”De som levt ett aktivt homosexuellt leverne har i många fall gemensamma nämnare, förnedrande sexupplevelse som barn, masturbation och senare i livet självmordstankar. Masturbation ger ångest!”
Återigen uppkommer en fråga om sanning och metod för att finna den, vi har nu att ta ställning till huruvida det ger ”ångest” att onanera eller ej. Som ärlig förkämpe för god vetenskap har du förstås ansträngt dig för att ta reda på sanningen om människors sexuella beteende och psykisk hälsa. Förvisso kan det säkerligen vara så att en och annan ängslig ungdom som onanerar för första gången kan känna skuld och skam. I övrigt tycks det dock vara så att företeelsen verkar tämligen normal, och några skrämmande rapporter på att masturbationsångest skulle vara särskilt utbredd i Sverige tycks inte kunna uppvisas.
I en biologibok från år 1966 kan man läsa: ”Förr ansåg man, att onani kunde skada hälsan. Nu vet man, att så inte är fallet” (Linnman, Nils, Wennerberg, Birger, Grundskolans biologi, Bergvalls förlag, Stockholm 1966, sid. 151). Naturligtvis kan de ha fel, och det i själva verket är så att ditt påstående om att onani ger upphov till ångestattacker som är korrekt. Dock borde man efter år 1966 åtminstone ha hört någon läkare eller psykolog varna för hälsofarorna med onani, inte minst med tanke på att det varnas för så mycket annat.
Senare undersökningar (t ex Forsberg, M., Ungdomar och sexualitet, Stockholm, Folkhälsoinstitutet, 2000:15, s. 39) verkar också ge stöd för att företeelsen är vanlig. Ja, Forsberg går till och med så långt att han hävdar att företeelsen är normal. I undersökningen visar det sig nämligen att nära 90 procent av killarna onanerar och strax över 60 procent av flickorna. Visserligen har Forsberg inte sökt efter någon särskilt ”ångestfaktor”, men även om en sådan skulle ha funnits så uppkommer förstås svårigheter med att mena att den i så fall skulle bero på just onani.
Trots ihärdigt letande, så har jag inte hittat något som tycks stödja ditt uttalande om att masturbation skulle ge ångest generellt sett. Jag hoppas därför att du kan hjälpa mig med att hitta åtminstone en vetenskaplig artikel i Sexual Archive eller annan referens med forskning kring människors sexuella beteende på denna punkt. Det vore sannerligen en stor seger för sanningen om vi fann resultat som pekade på att så är fallet.
4. På sidan 69 skriver du: ”Masturbation kan leda till äktenskapsbrott, otukt, orenhet och lösaktighet och homosexualitet.”
Egyptens plågor med gräshoppor och annat otäckt tycks bara vara en västanfläkt i jämförelse med onani. Men, återigen, om du är intresserad av att säga sanningen, vilket jag fortfarande tror att du är, så måste du ju presentera de goda skäl som visar att det finns ett orsakssamband mellan onani å ena sidan och t ex homosexualitet å andra sidan.
Uppfattningen att onani var syndfullt var vanligt förekommande i Europa under 1000- och 1100-talen, och kanske kan detta vara räddningen för ditt resonemang. Å andra sidan fanns också t ex uppfattningar innebärande att samlag med en menstruerande kvinna kunde ge upphov till spetälska (Olaison, Otukt är världens lön: Om kön och sexualitet i den kristna traditionen, i Lennerhed, Lena, red., Från Sapfo till Cyborg, idéer om kön och sexualitet i historien, 2006, s 50). Att en uppfattning var vanligt förekommande på 1000-talet synes inte omedelbart kunna tas till intäkt för att uppfattningen är korrekt även idag.
För övrigt känner jag faktiskt inte till ett enda fall där en heterosexuell person onanerat och sedan upptäckt att han eller hon har blivit homosexuell. Med tanke på Forsbergs undersökning ovan, så borde det innebära en rätt stor risk för att ungefär 90 procent av alla svenska killar riskerar att bli homosexuella samt att ungefär 60 procent av flickorna riskerar att bli aggressiva lesbiska. Jag förutsätter att du redan tagit krafttag för att upprätta en handlingsplan mot en sådan utveckling.
5. På sidan 76 skriver du: ”Noa dyker upp från intet, han är 500 år när han kliver in i offentligheten.”
Det är citat som det ovanstående som gör att jag kan vara helt ärlig när jag säger att din bok har skänkt mig ett stort nöje. Jag tror dock att det är en underdrift att säga att Noa dyker upp ”från intet” ifall han har levt i 500 år innan han kliver in i offentligheten. Han har ju trots allt haft ungefär ca 480 år på sig att lansera sig själv som båtbyggare.
Dessutom undrar jag vilken betydelse det egentligen har att Noa är 500 år gammal när han uppkommer ur intet. Vad har han gjort där i 500 år? Ja, vad ger det egentligen för slags erfarenheter att sitta i intets utkanter och betrakta ingenting?
Om jag skulle bygga en ark och hade att välja mellan en tjugofemårig byggsnickare och en femhundraårig man som tillbringat sin vuxna tid i intet så hade valet, med viss tvekan, fallit på den unge mannen. Men om intet ger erfarenheter som t ex alltet eller verkligheten inte kan ge, så kanske åldermannen hade varit att föredra.
6. På sidan 57 skriver du: ”Homosexualitet är onaturlig otukt. Man skulle kunna säga att den homosexuella synden är en dubbel synd.”
Man får förmoda att du inte förespråkar någon ”naturlig otukt” i kontrast till den onaturliga otukten. Läst i sitt sammanhang så verkar det närmast som att du anser att homosexualitet är onaturligt. Så, vad är egentligen naturligt frågar man sig. Rimligen något som kan förklaras med hänvisning till naturlagarna. Det är naturligt att det existerar människor och att vi gör saker, t ex går till affären och handlar, reser till Skövde eller har intimt umgänge med varandra. Allt sådant är sådant som människor faktiskt kan göra. Och faktiskt gör.
Att göra något onaturligt innebär därmed att göra något som strider mot naturlagarna. Om vi istället för att åka tåg till Skövde tog oss dit genom tankekraft, så skulle det vara onaturligt. Likaså hade det varit onaturligt om en kvinna födde ett barn genom näsborren. Eller för den delen, om hon avlade barn genom jungfrufödsel.
Vad som är – låt vara onaturlig eller naturlig – otukt, tycks för övrigt vara en moralisk ståndpunkt, som varierar från tid till annan. Homosexuella handlingar tycks alltså vara helt naturliga, även om de inte är vanligt förekommande i förhållande till heterosexuella handlingar i världen. Däremot tycks homosexuella handlingar vara en normalvariation i mänskligt sexuellt beteende, ungefär som oralsex idag också kan sägas vara en normalvariation i sexuellt beteende. Mig veterligen finns beskrivningar av homosexuella handlingar eller homosexuell åtrå sedan lång tid tillbaka, du noterar själv att detta finns väl belagt i antik litteratur (att Platon själv skulle ha använt sig av begreppet ”homosexualitet”, ett ord som inte började användas förrän i mitten på 1800-talet, är för övrigt något jag tror att du bör betänka i ditt val av referenser och översättningar).
7. På sidan 110 skriver du: ”Att nagga i kanten på religionsfrihetslagen, yttrandefriheten och åsiktsfriheten är att gå tillbaka 100 år i tiden.”
Det gläder mig att du vill upprätthålla vår svenska yttrande- och tryckfrihet. Tillika tycker jag också att ditt ställningstagande mot att gå tillbaka i tiden synes gott och väl. Utveckling är onekligen ofta att föredra framför en dogmatisk konservatism. Att bara sträva bakåt, för bakåtsträvandets skull, kan vi ju inte gärna göra.
Som jag förstår dig tycks du mena att just hets mot homosexuella skulle innebära att nagga i kanten på yttrandefriheten. Kanske bör det dock tilläggas att det sedan 1948 har varit olagligt att hetsa mot kristna i Sverige. Visserligen kan man ju nu hävda att förbud mot hot- och hetspropaganda bara är bra ifall den skyddar kristna, muslimer och andra med diverse religiösa trosföreställningar, men frågan är om man i så fall är en sådan ivrig värnare av yttrandefriheten som man gärna vill vara?
Vill man försvara yttrande- och tryckfriheten kan det vara klokt att göra det utifrån en konsekvent hållning. Ett alternativ till din nästa upplaga kan vara att helt förkasta att grupper såsom t ex ”kristna”, ”muslimer” eller ”homosexuella” ska skyddas från hot och hets som sprids till allmänheten. Ett annat sätt är att mena att kriminaliseringen av hets mot folkgrupp är ett tämligen godtagbart krav på att även andra människors rättigheter och den grundläggande principen om alla människors lika värde ska respekteras vid utövandet av fri- och rättigheter såsom t ex yttrandefriheten. En sådan senare tolkning står väl i överensstämmelse med Europakonventionen. Det är nog en smaksak hur man väljer orden bara.
Sedan måste man väl ändå säga att yttrande- och tryckfriheten i Sverige ändå tycks vara tämligen tolerant med tanke på att även din bok – som trots en god vilja och ett genomgående humoristiskt anslag ändå objektivt sett innebär ett spridande av missaktning om andra – tycks gå alldeles utmärkt att distribuera, köpa och läsa i Sverige.
8. På sid 73 skriver du: ”Homosexualitet beror inte på fysisk konstitution eller ärftliga anlag, det är vetenskapligt bevisat.”
Det är bra att du anstränger dig för att vara vetenskaplig. Enligt vad jag har hört så räcker det inte med att säga att saker är vetenskapligt bevisade för att vara vetenskaplig. Det är möjligt att jag är felunderrättad, men vad jag har förstått handlar vetenskaplighet också om sådant som t ex att visa goda skäl för sin teori. Enligt en säker källa har jag hört att man bör ha en tillförlitlig källa till sina påståenden.
Kanhända är det så att du syftar på molekylärbiologen Dean Hamers studie i början av nittiotalet, där han påstod sig ha hittat en gen för manlig homosexualitet. Eftersom du också har en orubblig vilja att vara vetenskaplig, så antar jag att du förkastat hans studie på grund av att den inte kunnat återupprepas av andra forskare. Återupprepade resultat är ju, som vi båda vet, en viktig aspekt i den vetenskapliga metoden.
Emellertid hörde jag också om ett italienskt forskarteam som undersökt 98 homosexuella män och 100 heterosexuella, samt deras släktingar, totalt över 4 600 personer, där man funnit stöd för att homosexualitet är ärftligt på mödernet. Studien visar på en fullgod evolutionär förklaring hur manlig homosexualitet överlever trots att homosexuella inte kan få barn själva (Camperio-Ciani, Andrea, et al, Evidence for maternally inherited factors favouring male homosexuality and promoting female fecundity, Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences Volume 271, Number 1554, November 07, 2004, DOI: 10.1098/rspb.2004).
Att tro det ena eller andra utan att ha skäl för det, sådant är förstås ingenting som vi sanningssökare kan hänge oss åt. Det vore att svika vårt uppdrag att endast rakryggat yppa sanningen. Så hur gör vi nu för att bevisa att Camperio-Cianis forskning är felaktig och att endast sociala faktorer avgör huruvida människor och djur blir homosexuella eller ej?
Apropå djur och natur, så tycks det homosexuella beteendet frodas även i djurriket. Zoologen Petter Böckman hävdar te x i DN den 20 januari 2007: "Homosexualitet finns väl beskrivet hos exempelvis lejon, elefant - både afrikansk och indisk - zebra, gorilla, schimpans, giraff, amerikansk bison, myskoxe, varg, mård, delfin, gråval och späckhuggare.". Hur bör vi egentligen betrakta dessa djurs obetänksamma beteende?
Att en företeelse är vanligt förekommande eller normal är förstås ingenting som säger att handlingen är ”moraliskt rätt”. Men å andra sidan, hur bevisar man överhuvudtaget att någonting är moraliskt rätt (i betydelsen ”sant”)? Eller snarare, hur gör just du för att visa att det existerar moraliska objektiva sanningar?
* * *
Detta var några korta kommentarer kring din bok. Mina anmärkningar ska inte ses som en kritik mot dig personligen eller mot att du hyser åsikter och trosföreställningar som inte sammanfaller med majoritetens. Att människor har olika åsikter om saker och ting är i grunden någonting väldigt positivt. Det speglar bara att vi har olika erfarenheter, kunskaper och olika sätt att hantera ny information på. Mina kommentarer skall snarare betraktas som ett trevande försök till en dialog om tro, sanning och vetenskaplighet.
Jag hoppas dock att mitt brev kan bidra till att visa på vikten av varför vi bör ifrågasätta våra egna trosföreställningar. Vilka skäl vi har för att tro något är ju en minst lika viktig fråga som vad vi tror och hur våra trosuppfattningar egentligen hänger ihop logiskt.
Med hopp om ett genomarbetat och sakligt svar!
Stockholm den 29 mars 2007
Med vänliga hälsningar
Anders Ekman
Mvh
Anders
* * *
Bästa Maria Hallman!
Jag har noga läst din bok ”Homosexualitet är synd” (2005) och önskar ge några korta kommentarer.
Av din underrubrik – en rak sanning i en snedvriden värld – så förstår jag att du också är intresserad av sanningen, d.v.s. överensstämmelse med fakta. Jag antar att du också vill söka sanningen genom att söka ha berättigade skäl för att tro på den, och alltid gör ditt bästa för att din tro ska vara sammanhängande och bäst förklara det som du tror på i förhållande till alternativen.
Emellertid är det några saker i din bok som något skymmer dessa dina avsikter, och jag tror därför att vi bör uppehålla oss något en stund kring detta med sanning. Du skriver att en del präster och pastorer har ”…fått lära sig ifrågasätta allt. Det kan vara rätt i sig, det som är ’äkta vara’ tål att bli ifrågasatt.” och lite senare i sammanhanget skriver du också: ”Deras uppgift är att vara apologeter (trons försvarare) och representanter för Guds rike på Jorden. Din och min åsikt är ointressant och har ingen betydelse när det ställs gentemot vad Gud har sagt.”
Jag vill inte vara alltför framfusig nu, men om det som är äkta vara tål att bli ifrågasatt, så är det väl rimligen också så att tron på en gud i sig kan ifrågasättas? Om vi nu kan ifrågasätta det, vilket du tycks instämma i, så torde det vara rimligt att fråga sig vilka stöd vi har för att hävda att det existerar en allsmäktig och allvetande gud som beskrivs i t ex bibeln, koranen eller något annan religiös urkund.
Frågan: ”Varför tro på gud eller gudar?” både kan och bör ställas även av apologeter. För varför skulle någon vilja försvara en tro som är uppenbart falsk och som inte överensstämmer med de bästa förklaringarna av observationer som vi har gjort? Att försvara en tro är både rimligt och riktigt så länge man har en god grund för tron. Men om man helt saknar dessa skäl, är det då fortfarande rimligt att hålla fast vid en sådan tro? Där måste väl vårt gemensamma svar bli nej? Sedan kan man förstås som en gammal kyrkofader hävda att man tror emedan det är orimligt, vilket kan tyckas vara ett ganska ärligt förhållningssätt till gudstron. Naturligtvis betalar man då emellertid ett högt pris för sin världsbild. För att hävda att man bör tro det orimliga gör naturligtvis att man heller inte omdelbart kan hålla fast vid andra vardagsförnuftiga trosföreställningar, såsom t ex ”Människor existerar” eller ”1+1=2”.
Om din och min åsikt är ointressant när den ställs gentemot vad gud har sagt, måste man för övrigt också fråga sig varför din bok skrivs. Uppenbarligen har du velat säga någonting när du skrev boken, och att dina egna åsikter skulle vara betydelselösa synes innebära att du skrivit en betydelselös bok. Det verkar hårt mot dig själv, i synnerhet med tanke på att det skulle ha inneburit att du i så fall skulle ha ägnat hela åtta år åt att skriva en betydelselös bok. Du bör dock inte vara alltför säker på att dina åsikter är ointressanta och betydelselösa. Eftersom åtminstone jag har bemödat mig att ge några kommentarer på din bok, så tycks din bok åtminstone vara intressant för mig.
Nå, låt oss nu lämna själva grundfrågan om sanning och vilka skäl man har för att tro en stund och istället närmare undersöka några argument du för fram i din bok.
1. Du skriver på sidan 124: ”Generellt har den lesbiska kvinnan mycket ilska i sig. Självklart inte alla, men många är besvikna och missbelåtna på män.”
Det är nog helt riktigt att det existerar lesbiska kvinnor som kan bli aggressiva. Om jag inte är helt fel ute så tror jag emellertid att man med viss säkerhet kan säga att det även existerar en del heterosexuella män som också kan bli aggressiva. Säkerligen finns också en och annan heterosexuell kvinna som är besviken på män.
Jag är knappast man att ifrågasätta riktigheten i ditt påstående, men med tanke på att du uttalar dig med sådan säkerhet, så antar jag att du stödjer dig på någon slags studie av lesbiska kvinnors aggressivitet. Kanske har du åtminstone lesbiska i din bekantskapskrets som du uppfattar som aggressiva (om de fått del av dina åsikter så synes dock deras aggressivitet inte helt oförklarlig i vart fall). Det var bara egentligen en fråga som slog mig: Hur går man egentligen tillväga för att mäta lesbiska kvinnors aggressivitet i förhållande till andra människor?
2. På sidan 71 skriver du: ”För ca 6000 år sedan när Gud skapade människan tog Gud mannens revben och byggde en kvinna. Gud skapade mannen med blotta sitt Ord.”
Hur enkel hade inte reproduktionen av idag varit om någon bara kunde finna den exakta formeln för hur man skapar människor (hokus pokus, från latinets "hoc est corpus", tycks inte ha gett de önskade resultaten). Det mer traditionella sättet tycks kräva en hel del sena nätter och en hel del arbete, inte minst för den manliga delen av befolkningen. Detta merarbete kunde naturligtvis undvikas om vi bara kunde uttala de rätta orden för att skapa en människa. På så sätt skulle världen också möjligen bli en mindre syndig plats, eftersom sexuell reproduktion hade varit helt onödig.
Du daterar de första människorna som Gud skapade till för ca 6000 år sedan. De äldsta fynden av vad som verkar höra till släktet ”homo” (ja, de kallas ju faktiskt så) synes vara åtminstone ett par miljoner år gamla. Med sedvanliga vetenskapliga metoder har man tillika funnit att de äldsta fossila fynden av anatomiskt moderna människor är ungefär 100 000 år gamla (se t ex Stringer, C. & McKie, R, African exodus, New York, 1997). Nå. Låt oss leka med tanken att en kristen gud skapade ett par människor för ca 6000 år sedan.
Men vem skapade i så fall människorna som kom före dem? Vem skapade Cro-Magnon-människorna, som kom till Europa för ungefär 40 000 år sedan och vem eller vilka skapade människorna som befolkade den amerikanska kontinenten för blott 15-20 000 år sedan (se Cavalli-Sforza, L.L. et al, The Great Human Diasporas: The History of Diversity and Evolution, Reading, 1996)?
Dessutom kan man ju undra om det inte är så att ditt uttalande i själva verket är ett försök till att sakligt ifrågasätta kol-14-metoden eller andra vetenskapliga mätmetoder. Om ditt uttalande i själva verket är ett sådant ifrågasättande, så bör detta utvecklas. Det kommer att ha en viss betydelse för frågor som t ex om vi lever med dödliga doser av radioaktivitet på jorden samt om solen alls existerar. Detaljfrågor kan tyckas, men de kan ändå vara värda att ta på allvar. Skall vi sedan tro det orimliga, så behöver vi förvisso inte anta att solen existerar. En sådan teori verkar dock ha ett tämligen lågt, för att inte säga obefintligt, förklaringsvärde.
3. På sidan 68 skriver du: ”De som levt ett aktivt homosexuellt leverne har i många fall gemensamma nämnare, förnedrande sexupplevelse som barn, masturbation och senare i livet självmordstankar. Masturbation ger ångest!”
Återigen uppkommer en fråga om sanning och metod för att finna den, vi har nu att ta ställning till huruvida det ger ”ångest” att onanera eller ej. Som ärlig förkämpe för god vetenskap har du förstås ansträngt dig för att ta reda på sanningen om människors sexuella beteende och psykisk hälsa. Förvisso kan det säkerligen vara så att en och annan ängslig ungdom som onanerar för första gången kan känna skuld och skam. I övrigt tycks det dock vara så att företeelsen verkar tämligen normal, och några skrämmande rapporter på att masturbationsångest skulle vara särskilt utbredd i Sverige tycks inte kunna uppvisas.
I en biologibok från år 1966 kan man läsa: ”Förr ansåg man, att onani kunde skada hälsan. Nu vet man, att så inte är fallet” (Linnman, Nils, Wennerberg, Birger, Grundskolans biologi, Bergvalls förlag, Stockholm 1966, sid. 151). Naturligtvis kan de ha fel, och det i själva verket är så att ditt påstående om att onani ger upphov till ångestattacker som är korrekt. Dock borde man efter år 1966 åtminstone ha hört någon läkare eller psykolog varna för hälsofarorna med onani, inte minst med tanke på att det varnas för så mycket annat.
Senare undersökningar (t ex Forsberg, M., Ungdomar och sexualitet, Stockholm, Folkhälsoinstitutet, 2000:15, s. 39) verkar också ge stöd för att företeelsen är vanlig. Ja, Forsberg går till och med så långt att han hävdar att företeelsen är normal. I undersökningen visar det sig nämligen att nära 90 procent av killarna onanerar och strax över 60 procent av flickorna. Visserligen har Forsberg inte sökt efter någon särskilt ”ångestfaktor”, men även om en sådan skulle ha funnits så uppkommer förstås svårigheter med att mena att den i så fall skulle bero på just onani.
Trots ihärdigt letande, så har jag inte hittat något som tycks stödja ditt uttalande om att masturbation skulle ge ångest generellt sett. Jag hoppas därför att du kan hjälpa mig med att hitta åtminstone en vetenskaplig artikel i Sexual Archive eller annan referens med forskning kring människors sexuella beteende på denna punkt. Det vore sannerligen en stor seger för sanningen om vi fann resultat som pekade på att så är fallet.
4. På sidan 69 skriver du: ”Masturbation kan leda till äktenskapsbrott, otukt, orenhet och lösaktighet och homosexualitet.”
Egyptens plågor med gräshoppor och annat otäckt tycks bara vara en västanfläkt i jämförelse med onani. Men, återigen, om du är intresserad av att säga sanningen, vilket jag fortfarande tror att du är, så måste du ju presentera de goda skäl som visar att det finns ett orsakssamband mellan onani å ena sidan och t ex homosexualitet å andra sidan.
Uppfattningen att onani var syndfullt var vanligt förekommande i Europa under 1000- och 1100-talen, och kanske kan detta vara räddningen för ditt resonemang. Å andra sidan fanns också t ex uppfattningar innebärande att samlag med en menstruerande kvinna kunde ge upphov till spetälska (Olaison, Otukt är världens lön: Om kön och sexualitet i den kristna traditionen, i Lennerhed, Lena, red., Från Sapfo till Cyborg, idéer om kön och sexualitet i historien, 2006, s 50). Att en uppfattning var vanligt förekommande på 1000-talet synes inte omedelbart kunna tas till intäkt för att uppfattningen är korrekt även idag.
För övrigt känner jag faktiskt inte till ett enda fall där en heterosexuell person onanerat och sedan upptäckt att han eller hon har blivit homosexuell. Med tanke på Forsbergs undersökning ovan, så borde det innebära en rätt stor risk för att ungefär 90 procent av alla svenska killar riskerar att bli homosexuella samt att ungefär 60 procent av flickorna riskerar att bli aggressiva lesbiska. Jag förutsätter att du redan tagit krafttag för att upprätta en handlingsplan mot en sådan utveckling.
5. På sidan 76 skriver du: ”Noa dyker upp från intet, han är 500 år när han kliver in i offentligheten.”
Det är citat som det ovanstående som gör att jag kan vara helt ärlig när jag säger att din bok har skänkt mig ett stort nöje. Jag tror dock att det är en underdrift att säga att Noa dyker upp ”från intet” ifall han har levt i 500 år innan han kliver in i offentligheten. Han har ju trots allt haft ungefär ca 480 år på sig att lansera sig själv som båtbyggare.
Dessutom undrar jag vilken betydelse det egentligen har att Noa är 500 år gammal när han uppkommer ur intet. Vad har han gjort där i 500 år? Ja, vad ger det egentligen för slags erfarenheter att sitta i intets utkanter och betrakta ingenting?
Om jag skulle bygga en ark och hade att välja mellan en tjugofemårig byggsnickare och en femhundraårig man som tillbringat sin vuxna tid i intet så hade valet, med viss tvekan, fallit på den unge mannen. Men om intet ger erfarenheter som t ex alltet eller verkligheten inte kan ge, så kanske åldermannen hade varit att föredra.
6. På sidan 57 skriver du: ”Homosexualitet är onaturlig otukt. Man skulle kunna säga att den homosexuella synden är en dubbel synd.”
Man får förmoda att du inte förespråkar någon ”naturlig otukt” i kontrast till den onaturliga otukten. Läst i sitt sammanhang så verkar det närmast som att du anser att homosexualitet är onaturligt. Så, vad är egentligen naturligt frågar man sig. Rimligen något som kan förklaras med hänvisning till naturlagarna. Det är naturligt att det existerar människor och att vi gör saker, t ex går till affären och handlar, reser till Skövde eller har intimt umgänge med varandra. Allt sådant är sådant som människor faktiskt kan göra. Och faktiskt gör.
Att göra något onaturligt innebär därmed att göra något som strider mot naturlagarna. Om vi istället för att åka tåg till Skövde tog oss dit genom tankekraft, så skulle det vara onaturligt. Likaså hade det varit onaturligt om en kvinna födde ett barn genom näsborren. Eller för den delen, om hon avlade barn genom jungfrufödsel.
Vad som är – låt vara onaturlig eller naturlig – otukt, tycks för övrigt vara en moralisk ståndpunkt, som varierar från tid till annan. Homosexuella handlingar tycks alltså vara helt naturliga, även om de inte är vanligt förekommande i förhållande till heterosexuella handlingar i världen. Däremot tycks homosexuella handlingar vara en normalvariation i mänskligt sexuellt beteende, ungefär som oralsex idag också kan sägas vara en normalvariation i sexuellt beteende. Mig veterligen finns beskrivningar av homosexuella handlingar eller homosexuell åtrå sedan lång tid tillbaka, du noterar själv att detta finns väl belagt i antik litteratur (att Platon själv skulle ha använt sig av begreppet ”homosexualitet”, ett ord som inte började användas förrän i mitten på 1800-talet, är för övrigt något jag tror att du bör betänka i ditt val av referenser och översättningar).
7. På sidan 110 skriver du: ”Att nagga i kanten på religionsfrihetslagen, yttrandefriheten och åsiktsfriheten är att gå tillbaka 100 år i tiden.”
Det gläder mig att du vill upprätthålla vår svenska yttrande- och tryckfrihet. Tillika tycker jag också att ditt ställningstagande mot att gå tillbaka i tiden synes gott och väl. Utveckling är onekligen ofta att föredra framför en dogmatisk konservatism. Att bara sträva bakåt, för bakåtsträvandets skull, kan vi ju inte gärna göra.
Som jag förstår dig tycks du mena att just hets mot homosexuella skulle innebära att nagga i kanten på yttrandefriheten. Kanske bör det dock tilläggas att det sedan 1948 har varit olagligt att hetsa mot kristna i Sverige. Visserligen kan man ju nu hävda att förbud mot hot- och hetspropaganda bara är bra ifall den skyddar kristna, muslimer och andra med diverse religiösa trosföreställningar, men frågan är om man i så fall är en sådan ivrig värnare av yttrandefriheten som man gärna vill vara?
Vill man försvara yttrande- och tryckfriheten kan det vara klokt att göra det utifrån en konsekvent hållning. Ett alternativ till din nästa upplaga kan vara att helt förkasta att grupper såsom t ex ”kristna”, ”muslimer” eller ”homosexuella” ska skyddas från hot och hets som sprids till allmänheten. Ett annat sätt är att mena att kriminaliseringen av hets mot folkgrupp är ett tämligen godtagbart krav på att även andra människors rättigheter och den grundläggande principen om alla människors lika värde ska respekteras vid utövandet av fri- och rättigheter såsom t ex yttrandefriheten. En sådan senare tolkning står väl i överensstämmelse med Europakonventionen. Det är nog en smaksak hur man väljer orden bara.
Sedan måste man väl ändå säga att yttrande- och tryckfriheten i Sverige ändå tycks vara tämligen tolerant med tanke på att även din bok – som trots en god vilja och ett genomgående humoristiskt anslag ändå objektivt sett innebär ett spridande av missaktning om andra – tycks gå alldeles utmärkt att distribuera, köpa och läsa i Sverige.
8. På sid 73 skriver du: ”Homosexualitet beror inte på fysisk konstitution eller ärftliga anlag, det är vetenskapligt bevisat.”
Det är bra att du anstränger dig för att vara vetenskaplig. Enligt vad jag har hört så räcker det inte med att säga att saker är vetenskapligt bevisade för att vara vetenskaplig. Det är möjligt att jag är felunderrättad, men vad jag har förstått handlar vetenskaplighet också om sådant som t ex att visa goda skäl för sin teori. Enligt en säker källa har jag hört att man bör ha en tillförlitlig källa till sina påståenden.
Kanhända är det så att du syftar på molekylärbiologen Dean Hamers studie i början av nittiotalet, där han påstod sig ha hittat en gen för manlig homosexualitet. Eftersom du också har en orubblig vilja att vara vetenskaplig, så antar jag att du förkastat hans studie på grund av att den inte kunnat återupprepas av andra forskare. Återupprepade resultat är ju, som vi båda vet, en viktig aspekt i den vetenskapliga metoden.
Emellertid hörde jag också om ett italienskt forskarteam som undersökt 98 homosexuella män och 100 heterosexuella, samt deras släktingar, totalt över 4 600 personer, där man funnit stöd för att homosexualitet är ärftligt på mödernet. Studien visar på en fullgod evolutionär förklaring hur manlig homosexualitet överlever trots att homosexuella inte kan få barn själva (Camperio-Ciani, Andrea, et al, Evidence for maternally inherited factors favouring male homosexuality and promoting female fecundity, Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences Volume 271, Number 1554, November 07, 2004, DOI: 10.1098/rspb.2004).
Att tro det ena eller andra utan att ha skäl för det, sådant är förstås ingenting som vi sanningssökare kan hänge oss åt. Det vore att svika vårt uppdrag att endast rakryggat yppa sanningen. Så hur gör vi nu för att bevisa att Camperio-Cianis forskning är felaktig och att endast sociala faktorer avgör huruvida människor och djur blir homosexuella eller ej?
Apropå djur och natur, så tycks det homosexuella beteendet frodas även i djurriket. Zoologen Petter Böckman hävdar te x i DN den 20 januari 2007: "Homosexualitet finns väl beskrivet hos exempelvis lejon, elefant - både afrikansk och indisk - zebra, gorilla, schimpans, giraff, amerikansk bison, myskoxe, varg, mård, delfin, gråval och späckhuggare.". Hur bör vi egentligen betrakta dessa djurs obetänksamma beteende?
Att en företeelse är vanligt förekommande eller normal är förstås ingenting som säger att handlingen är ”moraliskt rätt”. Men å andra sidan, hur bevisar man överhuvudtaget att någonting är moraliskt rätt (i betydelsen ”sant”)? Eller snarare, hur gör just du för att visa att det existerar moraliska objektiva sanningar?
* * *
Detta var några korta kommentarer kring din bok. Mina anmärkningar ska inte ses som en kritik mot dig personligen eller mot att du hyser åsikter och trosföreställningar som inte sammanfaller med majoritetens. Att människor har olika åsikter om saker och ting är i grunden någonting väldigt positivt. Det speglar bara att vi har olika erfarenheter, kunskaper och olika sätt att hantera ny information på. Mina kommentarer skall snarare betraktas som ett trevande försök till en dialog om tro, sanning och vetenskaplighet.
Jag hoppas dock att mitt brev kan bidra till att visa på vikten av varför vi bör ifrågasätta våra egna trosföreställningar. Vilka skäl vi har för att tro något är ju en minst lika viktig fråga som vad vi tror och hur våra trosuppfattningar egentligen hänger ihop logiskt.
Med hopp om ett genomarbetat och sakligt svar!
Stockholm den 29 mars 2007
Med vänliga hälsningar
Anders Ekman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
