En rockring och en vis flicka

Idag har jag varit ute på en kortare cykeltur. Stannade till vid en sandstrand och fick till min glädje höra ett samtal mellan två barn som badade.

Pojken: "Jag kan snurra den här rockringen så snabbt att du inte hinner se när den snurrar."
Flickan: "Nähä, det tror jag inte alls!"
Pojken: "Joho. Kolla då!"

Pojken står stilla med rockringen, som inte rör sig en tum.

Flickan: "Men den stod ju helt stilla - du kunde ju inte alls!"
Pojken: "Joho. Den gick så fort att du inte hann se att den rörde sig!"
Flickan: "Nä, det tror jag inte på."

De flesta skulle nog tycka att flickan på stranden förhöll sig ganska klokt i frågan. Detta utifrån vad hon kunde erfara om objektet, baserat på vad hon kände till om sådana objekt i allmänhet och tidigare erfarenheter av liknande objekt. Därtill kommer naturligtvis olika vetenskapliga förklaringar, som med all sannolikhet skulle stödja flickans inställning att objektet faktiskt inte alls rörde sig så snabbt att man inte skulle ha kunnat uppfatta det.

Så långt sandstranden.

Om någon skulle säga åt oss att "Det finns En Övernaturlig Varelse, som kanske bestämmer över hela universum, fast Han syns inte och ingen kan ge något bevis för att Han verkligen existerar eller ens har existerat, men vi måste följa Hans regler som några människor har skrivit ihop i en mycket auktoritativ källa.", så låter det onekligen som pojken med rockringen.

Inga erfarenhetsbelägg för att påståendet är sant. Inga rationella belägg för att påståendet är korrekt. Och inga fysiskaliska eller andra vetenskapliga stöd för att påståendet är sant.

Och tills jag fått bevis eller något skäl för att rockringen verkligen rör sig när den i själva verket står stilla för min syn, så gör jag detsamma som den vetenskapliga flickan och förhåller mig skeptisk till att pojken hade rätt i sitt påstående...

Agnosticism och sanningsrelativism

Stefan Einhorn har skrivit något som han kallar ett agnostiskt manifest, där han lyfter fram det aktiva tvivlet. Det har noterats (bl.a. här i en snygg jämförelse) att hans manifest huvudsakligen är identiskt med förbundet Humanisternas program för ett mänskligare och mer sekulärt samhälle.

Många medlemmar i Humanisterna, däribland jag själv, uppfattar sig själva som just agnostiker. Jag vill därför peka på en brist i Stefan Einhorns resonemang; nämligen definitionen Gud.

När jag kallar mig agnostiker så är det i förhållande till om någon uttalar "gud finns", eftersom det i denna stund inte finns en möjlighet för mig eller någon annan att förstå vad personen menar. Det är ett uttalande jämställt med "X finns", där X är en okänd faktor. Självklart kan den okända faktorn finnas, men den kan också inte finnas.

Däremot skulle jag naturligtvis kalla mig ateist i förhållande till nu kända religiösa auktoritativa källor. Det finns för mig - mot bakgrund av vetenskapliga landvinningar de senaste hundra åren - alltför goda skäl för att hävda att det inte är möjligt att födas av en kvinna utan föregående samlag eller assisterad befruktning, det är inte möjligt att väcka hjärndöda människor till liv, det är inte möjligt att förvandla vatten till vin (tyvärr...), en kaka och lite vin blir inte kropp och blod rent faktiskt m.m.

Så vad är nu alltså problemet? Jo, det är förstås att varken Einhorn eller någon annan som intar perspektivet "allt kan vara sant" har definierat vad de faktiskt tror på. Och då kan man lura vem som helst. Till och med en programledare på SVT, som när hon frågade Stefan Einhorn idag sa "Vad har du för förhållande till Vår Herre?" precis som om hon vidimerade att det verkligen fanns något sådant som "En Herre" i Himlen.

Och kulturellt sett så är det ingenting konstigt. Vi har ju matats med bilder av att det finns en "Herre" i himlen i flera hundra år. Våra förfäder har tvingats till kyrkbänkarna och husförhör. Vår lagstiftning har genomsyrats med religiösa tvångsbestämmelser.

Men Einhorns perspektiv "allt kan vara sant" är med all sannolikhet felaktigt. Redan Sokrates ifrågasatte mycket skickligt denna typ av sanningsrelativism, men alltjämt synes den alltså leva kvar.

En god utgångspunkt kan vara: Tro främst på sådant du har goda skäl att tro på, och vet med dig när du tror på något du inte har goda skäl för.

Det mänskliga projektet

De senaste dagarna har jag diskuterat tro och vetande en hel del. Jag har pratat med människor som vill att religiösa övertygelser ska prägla hela samhällslivet, och att de lagar som gudarna har bestämt ska genomsyra samhällets lagar. Huruvida gudarna existerar eller inte är ingenting som vi kommer få svar på. Det mest troliga förstås är att de inte gör det, precis på samma sätt som det mest troliga är att älvor eller Näcken inte finns. Nå, det spelar nog inte så stor roll om gudarna finns eller inte.

Men diskussionerna har fått mig att fundera över en sak.

Idag, med modern vetenskap och mängder av framsteg för det mänskliga projektet, så borde vi ju veta bättre. Vi borde förstå hur viktigt det är att människor får vara fria i tanken. Vi borde förstå hur viktigt det är att ha ett fritt forskningsklimat. Vi borde inse att gudarna inte är några objektivt bevisbara enheter, och att de därför inte kan ge oss några förmaningar.

För en del känns detta läskigt, främmande och otryggt.

Men borde vi inte bara kunna säga: "Jamen, det räcker nu gott att vi bara har varandra. Och det räcker gott med att vi kan på olika sätt bidra till att stärka det mänskliga projektet - genom kulturen, filosofin, vetenskapen, lyckan och kärleken."

På så sätt tror jag vi kan bli bättre människor, och på sikt få en bättre mänsklighet också. Visst, det är ett enormt jobb framför oss. På de flesta håll i världen är utbildning och kritiskt ifrågasättande fortfarande bristvaror.

Men man måste ju börja någonstans. Ett sätt är att gå ur Svenska Kyrkan (gamla kyrkbyggnader betalas ju via vanliga skatten) och därigenom i normalfallet spara ca 3-5 000 kr varje år. Ett annat sätt är att gå med i Förbundet humanisterna för att göra världen lite mer mänsklig. Och det mänskliga projektet lite mer kunskaps- och vetenskapsinriktat.

Trevlig midsommar!

/A

Brev till SD

Även om det kanske i mitt förra inlägg lät som att jag inte alls engagerat mig i valet, så stämmer det inte riktigt. Jag har skrivit brev till bl.a. Sverigedemokraterna (SD), och försökt få svar på frågan om SD verkar för att maximera lyckan. Av svaret jag först fick framgick bl.a. följande.

Vi är ett svenskt parti som i första hand värnar om svenskarnas intresse. Världen är idag uppdelad i suveräna stater med eget självbestämmande, och därför ser vi det som vår uppgift att skapa ett så tryggt och stabilt samhälle som möjligt inom våra gränser. Självklart ska man bevilja asyl, bistå med utlandshjälp och verka för demokrati, fred och marknadsekonomi i andra länder, men vårt primärsyfte är inrikespolitiska frågor.

I klartext: Vi vet inte riktigt vad vi vill göra i EU, men ställer upp ändå. Det primära är inte i första hand total lycka i världen, utan lyckan för gruppen "svenskarna".

Mina följdfrågor är naturligtvis 1) vad är svenskar? och 2) varför vill inte SD uppnå total lycka för andra än svenskar? Av det tålmodiga svaret jag fick framgår bl.a. följande.

SD anser att grunden för ett fungerande samhälle är ett stort mått av solidaritet människor emmellan. Detta förutsätter, anser vi, i sin tur att dessa människor känner gemenskap med varandra, vilket i nästa led försutsätter att de i hög grad kan identifiera sig med varandra kulturellt. Detta tror vi inte bara gäller för Sverige och svenskar, utan för samtliga av jordens folk. Hög grad av kulturell homogenitet leder till ett välfungerande samhälle. Det är ingen teori, utan ett reellt faktum. Detta välfungerande samhälle borgar naturligtvis för trygghet och välstånd, och kanske också för det du menar med "lycka".

Svenskars intressen är ju olika i olika frågor, men det kan till exempel handla om att bekämpa brottslighet, drogmissbruk eller att värna sveriges befolkning i händelse av krig eller naturkatastrof. Det som gör människor till svenskar, annat än i juridisk mening där det ju handlar om medborgarskap, är att de identifierar sig själva som svenskar.

I klartext: Människor måste bo i samma land och kalla sig samma sak för att solidaritet ska gälla. Ju mer kulturellt homogena människor är, desto mer välfungerande blir samhällena. "Svensk" får å andra sidan vem som helst i hela världen kalla sig oavsett vem personen är.

Jag undrade om jag skulle våga skriva ännu ett brev till SD:s partikansli, som nog redan här tyckte att jag ställde alltför jobbiga frågor. Men mina följdfrågor nu var ju uppenbara: 1) Vad är ett "välfungerande samhälle"? 2) Vilket stöd för ett samband finns mellan "kulturell homogenitet och välfungerande samhällen? samt 3) Om alla i hela världen kallar sig svenskar, och därmed är svenskar enligt SD:s definition, faller då inte hela idén med kulturell identifikation?

Jag ville ha svar. Så det fick bli ett brev till. En sverigedemokrat svarade:

Jag vet inte riktigt vad du är ute efter. Vi är mitt i en valspurt här och har lite halvtajt med tid, som du säkert förstår. Jag står fast vid min hållning vad gäller att en högre grad av gemenskap borgar för en högre grad av solidaritet, samt att detta är en grundförutsättning för varje sunt och framgångsrikt samhälle, i historien, idag och i framtiden. Du får naturligtvis ha en annan åsikt, vilket jag noterat att du har. Just nu intresserar den mig dock föga.

I klartext: Vi förstår inte frågorna som ställdes. Dessutom bryr vi oss föga, eftersom vi är handlingens personer - inte tänkandets.

Att ställa svåra frågor kan uppenbarligen vara känsligt. Som väljare bör man inte omedelbart förvänta sig att partikanslierna ska veta vad de har för politiska åsikter. Samtidigt kanske man hade kunnat förvänta sig ett mer genomtänkt svar av ett parti som har svenskhet som en av sina stora paroller.

Så i mitt näst sista brev så påpekar jag att de svar jag fått inte verkar vara stringenta eller logiska överhuvudtaget. Återigen får jag ett vänligt svar från SD-kansliets personal:

Att ett välfungerande samhälle är en bra grund för medborgarnas lycka torde inte vara särskilt långsökt. I samhället hänger det mesta ihop och vissa saker går inte att uppnå utan vissa andra och vice versa.

Det finns nog ingen politiker som inte vill maximera människornas lycka, det är ju därför man håller på med politik, för att skapa en bättre värld. Olika partier och ideologier har dock olika syn, på dels vad som är viktigast för människors lycka, dels hur man skall uppnå dessa saker. Det där med ideologier kommer ni säkert läsa om i högstadiet eller gymnasiet.

I klartext: Vi behöver inte källor för saker vi påstår. Det räcker med hitte-på-kunskaper. Vi vill maximera lyckan för människor, och tror att man uppnår det genom att alla kallar sig svenskar. Dessutom så tycker vi du är dum i huvudet som ställer svåra frågor till oss.

Jag drar följande konklusioner:

Det verkar av SD:s svar uppenbart att SD inte strävar efter att maximera den totala lyckan - eftersom de istället, enligt vad de skriver, anser det viktigare att "värna" "intressena" för "alla dem som kallar sig svenskar" i första hand. Dvs. SD borde rimligen istället ärligt stå för att de har en anti-utilitaristisk hållning, där målet är "värna svenskhet" (i enlighet med deras "ideologi"), inte att maximera lyckan totalt sett. Dvs, även om människor lever ett miserabelt liv så bör det moraliskt rätta enligt SD vara att värna svenskheten, inte att nödvändigtvis hjälpa dem till ett bättre liv.

Jag sände mina konklusioner till partikansliet, och det sista svaret jag fick var kanske det allra mest utilitaristiskt hållna svaret, där det framgick bl.a. följande.

Man måste välja sina slag och vårt mål är att skapa ett så tryggt och stabilt samhälle som möjligt inom Sveriges gränser. När detta är uppnått kan vi arbeta för större mål.

I detta kunde jag helt och hållet instämma. Att välja sina strider väl är en klok utilitaristisk hållning, och även inom handlingsutilitarismen ryms det långsiktiga tänkandet. Men likafullt stod jag nu med fler frågor än svar.

Svaret på huvudfrågan om människor i världen blir lyckligare av att fler blir sverigedemokrater får även fortsättningsvis alltså stå öppen.

Ett val på låtsas?

Det är val till EU-parlamentet imorgon. När man ser valaffischerna undrar man om det inte hade varit bättre av partierna att skänka kampanjpengarna till välgörande ändamål istället för till konsulter vars uppgift synes ha varit att slåss om vem som kan göra den flataste valaffischen: "Agera för Sveriges bästa" (nähä! Och jag som ville ha modiga kandidater som agerar för Sveriges sämsta!), "Ja till EU" (Har vi inte varit medlemmar ett tag nu...?), "En garant för freden" (Hmm. Vilken tur, eftersom svenska partier verkligen har varit på krigsstigen den senaste tiden...), "Jobben främst" (Men först en rejäl pension. Men allra främst en god hälsa och i första hand lyckliga timmar på jorden.).

Parodier av en valrörelse när den är som sämst.

Som väljare är det svårt att få någon bild av vad partierna egentligen vill göra nere i Bryssel och Strassbourg. Än mindre går det att se några större avgörande skillnader mellan partierna.

Jag ser (minst) två problem med det här valet:

1) Partierna talar om EU-parlamentet som om det var det viktigaste i världen. Man borde ärligt tala om att EU-parlamentet inte kan göra allting som ett nationellt parlament vanligen gör. Parlamentet är inte ens den viktigaste institutionen i EU för att producera ny lagstiftning, och sett utifrån så framstår EU-parlamentet närmast som en något större TV-soffa där man väljer in sin tyckare (och kanske bör det fortsättningsvis även vara så...).

2) Få väljare vet vad EU-parlamentet faktiskt gör. En komplicerad lagstiftningsprocess förenklar inte direkt saken. Inte heller partierna själva verkar ha så bra koll på detta, utan av valaffischerna och debatterna att döma talar de istället i floskelartade termer som om de inte ens själva förstod sitt uppdrag.

Kanske är det så att man får det valdeltagande man förtjänar, och för egen del får jag lite skolvalsvibbar av det här valet, som om det vore ett val på låtsas. Om fler har den känslan, torde det på sikt kunna bli ett demokratiskt bekymmer. Dvs. om allmänna val får karaktär av låtsasval där ingenting längre betyder någonting, så kan människor sluta rösta för att de inser att deras röster inte är värda mer än vad som står på valaffischerna eller kampanjballongerna. Och om uppfattningen att politik inte förändrar ett dugg blir allmänt spridd, så riskerar folks intresse för politik i allmänhet också falna. Det vore en demokratisk förlust.

Kanske är det bara därför jag går och röstar på söndag: För att kvarhålla någon slags respekt för demokratiska symboler och handlingar. Inte för att jag tror att mitt liv kommer att påverkas på något avgörande sätt.

Och det är illavarslande nog.

Statistiska övergrepp

En fråga av filosofisk natur uppkom när jag läste domedagsrubriker om att Sverige skulle vara det land i EU som har flest våldtäkter (inte ens flest anmälda, utan i Sverige ska vi tydligen vara ett extremt våldtäktsbenäget folk?).

När samma studie speglas i DN (nåväl, inte i rubriken, men väl i artkeln) så får man dock upp ögonen för att någonting inte stämmer ifall man skulle vilja dra slutsatsen att män i Sverige begår fler våldtäkter än andra män.

Professor Kelly, som gjort studien, säger: ”Det finns inte bara en förklaring till det höga talet. Här har ni en bättre anmälningsupptagning än på andra håll, våldtäktsbegreppet har utvidgats och det finns en större vilja hos svenska kvinnor att anmäla våldtäkter även inom relationer. För att klarlägga om det rör sig om en högre verklig förekomst krävs mer forskning, säger professor Kelly.”

Ursäkta? Vad sa just professor Kelly egentligen?

Jo. Om det är en verklig förekomst kan studien öht inte svara på. För detta krävs mer forskning. Detta alltså från personen som lett studien.

Man kan förstås fråga sig hur tidningar oreserverat väljer att hävda att forskning visar någonting som den inte alls visar. Av artikeln får man mer upp ögonen för hur sanning kan tänjas för att passa en kulturell föreställning eller spela på fördomar eller rädslor. På så sätt säljer tidningarna fler upplagor. Ännu ett exempel på hur medias logik styrs av pengar: Vinsten sätts främst, sanningen kommer i andra hand och den journalistiska integriteten kommer i... ja, i teorin kanske.

Men den intressanta filosofiska frågan här tyckte jag dock var själva idén att jämföra olika koncept med varandra för att sedan hävda att det är ett och samma koncept, vilket ju är precis vad man har gjort i studien. Och för mig verkar inte det vara särskilt bra forskning (även om jag inser att det är svårt att göra en dylik studie på ett bra sätt, då felkällorna är alltför många).

För man bör betänka att begreppet "våldtäkt" ser väldigt olika ut i olika länder. Även i Sverige har begreppet sett annorlunda ut - förr var det t.ex. inte möjligt att begå en våldtäkt mot sin hustru för att ta ett exempel. Konceptet kan också variera beroende på tvång och våld som krävs (ska t.ex. aktivt motstånd krävas eller går det bra med enbart frånvaron av samtycke?).

Min tanke kring detta är att man inte kan dra några säkra slutsatser av en studie som undersöker helt olika begrepp, och som ändå antyds vara ett och samma begrepp. Och på detta sätt blir det ändå tydligt hur retorik - sanning - statistik - fördomar - rädsla - pengar - begreppsdefinitioner kopplas ihop filosofiskt: Ögonblicket har skapats av alla våra tidigare historiska handlingar och tankar.

Kanske är det så att vi får de nyheter vi förtjänar.

Om rätt och Pirate Bay-domen

Det har på sina håll hävdats att domen mot Pirate Bay var felaktig och att de inblandade inte borde ha dömts för brott överhuvudtaget. Andra har menat att domen är politisk och att domstolen viker sig för nöjesindustrin. På Aftonbladet har en stor majoritet svarat att det "inte var rätt" att fälla de åtalade.

Min fråga är: Vad är då rätt?

Rätt kan förstås såväl som en fråga om det moraliskt rätta att göra, men också ange det rätta i en viss rättsordning där vissa handlingsregler konstituerar vad som är "rätt".

Och detta med lag och moral sammanfaller inte alltid. Ibland gör människor saker som de vet är olagliga, men som de anser är moraliskt rätta. Ibland kan förstås folk också göra olagliga saker som de vet också är moraliskt klandervärda. Andra tycker att vissa saker är moraliskt felaktiga, men de är likafullt lagliga till dessa människors stora förtret.

Om människor som svarat på Aftonbladets fråga nu menar att domstolar ska strunta i vad lagen säger, och domarna istället gå på sin egen politiska eller religiösa övertygelse om vad som är rätt och bra, så är det antagligen en mycket farlig väg att gå ifall det kan tillämpas vid vilka frågeställningar som helst.

Och ärligt talat skulle jag nog själv anse att det var tryggare med en tjänsteman som avslog en begäran jag hade på grund av att det stod i en viss lag att jag inte hade rätt till det jag begärde än att tjänstemannen bara tittade på min ansökan och sa: "Nä, jag känner inte för att ge dig det här bara. Det skulle vara mot min personliga övertygelse idag."

Så mot vilken bakgrund ska "rätt" förstås när en domstol tar ställning till vad som gäller? Som domare (såväl lagfaren domare som nämndeman) måste man avlägga ed innan uppdraget, och domareden inleds enligt följande.

"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar;"

I alla domar "rätt" göra. Rimligen avses härmed den lagliga rätten. Det vill säga, den som har beslutats i demokratisk ordning av regering och riksdag.

"Efter bästa förstånd" bör rimligen förstås som att göra sitt bästa för att alltså sträva efter att göra precis vad lagen anger. Detta kan göras genom att t.ex. tolka lagarna som finns eller hänvisa till praxis från högre rätt eller juridisk litteratur.

Och så länge man gör detta torde rätt skipas, och även om en dom förvisso också innebär att den politiska folkviljan förverkligas i ett enskilt fall, så är inte nödvändigtvis domen i sig därmed politisk. Det är ju närmast en mer teknisk uppgift - med som mest enbart begränsade politiska möjligheter - att passa in de olika reglerna i en viss given situation (att se om de s.k. rekvisiten är uppfyllda).

Om sedan domstolen ansåg att rekvisiten i lagen har uppfyllts så skulle det ha varit en rättskandal ifall domstolen valde att fria personerna TROTS att den, efter sin förmåga och kunskap om lag och praxis, insett att de ska fällas.

Att domen i det aktuella målet är välmotiverad och välskriven torde knappast råda tvivel om. Man får anta att domstolen efter bästa förmåga försökt skipa rätt.

Den moraliska frågeställningen är därmed snarare: Gjorde domstolen rätt som efter sitt bästa förstånde sökte följa lagen i det aktuella fallet?

Min slutsats är att det åtminstone torde krävas ganska mycket för att svara nej på en sådan fråga. Det moraliskt korrekta torde vara att en domstol gör en ansträngning om att följa lagen, motsatsen verkar helt enkelt alltför orimlig och bisarr i en rättsstat.

På samma sätt kommer sedan Hovrättens ledamöter att självständigt efter sitt bästa förstånd söka döma rätt, oaktat det blir till de tilltalades fördel eller nackdel.

/Anders