Staten kan motiveras på många olika grunder, likväl som många grunder säkerligen kan anföras emot den. Att en stat kan vara en garant för att maximera nyttan, öka effektiviteten och lyckan totalt sett är det sannolikt få som ifrågasätter, även om storleken på staten kan variera i politiskt tänkande. Tanken på ett samhälle helt utan en stat är enbart en teoretisk tanke, utan någon särskild verklighetsförankring. Nu fogas ytterligare ett exempel till statens försvar: Döden.
Mitt i diskussionen kring tsunamins effekter som drabbade tusentals människor, så har döden kommit i fokus. Att människor dör väcker i regel känslor hos oss. Det är en fullt förståeligt och en naturlig psykologisk reaktion om vi förlorar någon vi älskar. Döden kan också få konsekvenser på andra sätt, som t ex att anhöriga eller andra önskar göra anspråk på den dödes tillgångar. En faktiskt död människa kommer heller inte att krävas på gamla skulder, kan inte ingå avtal, kan inte ansöka om bostadsbidrag, inte få läkarvård, inte ansöka om rättshjälp m.m. Det är många bekymmer som försvinner för en död människa, men en hel del priviliegier också.
En död människa kan förvisso i teorin efterspanas av polis och dömas av ett rättsväsende, men i vår rättsordning så har vi beslutat oss för att döden innebär att alla rättigheter och skyldigheter som en människa har försvinner. Alla civilrättsliga eller offentligrättsliga kopplingar till samhället och andra individer försvinner så snart det är så att du är död, enligt svensk lag definierad som att hjärnans samtliga funktioner har slutat att fungera.
Så vad vill jag säga med detta? Jo. Det har visat sig att efterlysta brottslingar i tsunamins spår försökt ringa till polisen och meddelat att de är ”försvunna”. Polisen känner enligt en uppgift till ett tiotal efterspanade kriminella som vistades på plats i katastrofområdet. Därför är man inte omedelbart villig att anta att personen är död. En sådan dödförklaring skulle innebära att den eftersökte som ägnat sig åt kriminell verksamhet skulle kunna börja ett nytt liv, utan någon inblandning från polis eller andra. När personen har upphört att existera så kommer heller ingen att söka personen. Även andra människor som av mer eller mindre tveksamma skäl önskade komma undan skulder eller liknande, skulle också kunna iscensätta ett försvinnande för att därigenom förklaras döda.
Något säger oss alltså att vi måste ha en slags ordning där vi bestämmer när en människa som har försvunnit är död. I Sverige regleras dödförklaringar i 25 kap 1 § Ärvdabalken, och i normalfallet räknas tiden tio år från det tillfälle då personen senast var vid liv. Kan det antas att personen har svävat i livsfara då han veterligen senast var i livet får ansökan göras inom tre år och är det ”utrett” att personen var i livsfara får en ansökan göras sedan ett år har förflutit.
Visst, arvet efter den döde skulle kunna fritt kunna tas av vem som helst eftersom vi skulle kunna anse att ingen längre ägde egendomen. Emellertid har nog få svårt att acceptera en sådan slumpmässig ordning, och dessutom önskar vi väl att även viljan från den tidigare individen ska räknas i så måtto att ett testamente borde respekteras, även om personen inte längre är i livet.
Få är nog beredda att anse att vem som helst av oss ska kunna bedöma om en person ”är att anse som död” eller inte. Vi vill ju veta med säkerhet. Är personen död? En stat grundad i demokratins principer ger möjlighet för individer att dö med värdighet. Den ger också förutsättningar för att vem som helst inte bara ska kunna dödförklara en människa på vilka grunder som helst. Statens nyttofunktion gör sig alltså gällande även i fråga om vår död.
För vad skulle egentligen alternativet vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar