Människans lika värde

Det har hänt att principen "människors lika värde" ifrågasätts emellanåt. Detta med all rätt, även om jag i samma andetag vill mena att principen likafullt är rimlig.

I en mening har kritikerna rätt. Människor har inte ett lika värde i praktisk betydelse för den enskilde individen. Jag värderar min familj och mina vänner högre än vad jag värderar en helt okänd person. Även när det mänskliga psyket kategoriserar andra så värderar vi också. Utan att tänka så hinner vi inbördes värdera begrepp som "Arbetslös", "Förmögen", "Kriminell", "Bostadsrättsordförande", "Familjefar". Detta trots att alla exempel skulle kunna förenas i en och samma människa. Människan är en mångfacetterad varelse.

Jag erkänner sålunda att vi gör värderingar, men ändå menar jag att det är rimligt att hålla fast vid principen om alla människors lika värde. Hur kan det komma sig?

Den enkla anledningen är att principen om människors lika värde inte är en individuell princip, utan skall ses i ljuset av hur staten behandlar människor. Förvisso gäller redan ett allmänt krav på saklighet och objektivitet i förvaltningen, men för att effektivt kunna tillämpa detta krävs en metod för att nå fram till objektivitetskravet. Principen om människors lika värde blir därmed indirekt ett stöd för att behandla människor sakligt. För om människor inte ansågs ha ett lika värde (utifrån statens sida sett) så skulle det heller inte anses särskilt märkligt att den som ansågs mindre värd också skulle få en sämre behandling. Tvärtom kan argumenteras för att en sådan ordning i högsta grad hade varit "saklig", och därmed aningen godtycklig, eftersom den bygger på en indelning av en tjänstemans eller myndighets egen värdering av en individ.

Principen om människors lika värde är alltså ett redskap för att staten i sin verksamhet verkligen skall iaktta kravet på saklighet och opartiskhet. Principen bör snarare ses som en arbetsmetod, men är väl värd att försvara.