Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En livsuppgift vi borde tillägna oss är att hänge oss åt tänkandet. Platon, Aristoteles, Hume, Kant m fl levde i en tid långt före oss och hade inte samma möjligheter som vi har idag att veta saker om vår omvärld. Vi har ett enormt försprång för att lösa en mängd filosofiska frågor för individens och samhällets bästa. Låt oss ta tillvara på den möjligheten: Hur vill vi att samhället ska se ut? Vilka tankar ska styra? Homines dum docent discunt. © Anders Ekman
5 kommentarer:
Jajamensan! I took the red pill...
Haha. Onekligen hade det varit frestande att ta pillret för egen del, Jonas. För nog vore det onekligen intressant att få veta alla rationella sanningar som finns att veta och vara lycklig.
Men svårigheten ligger ju här i frågan om vi därmed också skulle kunna försvara att tvinga andra människor att ta pillret, i synnerhet om det nu var objektivt sant att det skapade den maximala lyckan och den maximala rationaliteten?
Alltså: Är rationalitet och sanning någonting så eftersträvansvärt att vi kan anse oss ha rätten att förmå andra varelser att bli rationella och förstå den objektiva sanningen?
(I synnerhet om man efter att ha tagit pillret, verkligen insåg att det var det mest rationella att göra, och att det visade sig att det verkligen är rationellt att universalisera och maximera det goda)
* * *
Men ändå är det någonting som hindrar mig från att själv ta pillret. Så nej, Marcus. Jag hade inte alls varit så ivrig.
För nog är det någonting instinktivt fel med det. Till skillnad från Nozicks "drömmaskin" skulle emellertid pillret innebära att du faktiskt fortfarande är en människa och att du faktiskt lever ett verkligt liv.
Så skulle man därmed upphöra att vara "mänsklig"...? Jag tror inte att man kan säga det. I vart fall inte i teknisk mening. En rationell och lycklig människa torde väl också vara mänsklig?
Och vad är i så fall det äkta "mänskliga"? Och varför är det som är mänskligt (med alla dess brister, konflikter och krig) mer eftersträvansvärt än den totala sanningen, lyckan och den maximala rationaliteten?
* * *
Frågan har också en annan aspekt: Med vilken rätt säger vi att vårt samhälle är ett rationellt samhälle, och med vilken rätt låser vi in t ex schizofrena för att få dem friska, rationella och lyckliga?
Erich Fromm skriver: "Wheter or not the individual is healthy, is primarly not an individual matter, but depends on the structure of society." (Fromm, The sane society, s 72)
Marcus; ponera nu att de flesta hade gjort som Jonas Morian, eftersom det ju torde vara rationellt att uppnå rationalitet (?). Faktum var sådant att du och jag faktiskt var de enda på jorden som inte hade tagit pillret.
Hur hade vi då betraktats av samhället? Vilka institutioner hade vi inte fått besöka i rationalitetens och lyckans intresse?
Mvh
Anders
Jag inser att du nog menade ditt inlägg som ett rent filosofiskt tankeexperiment, men det råkar finnas en rad ganska intressanta substanser som har vissa av de effekter du beskriver. Det finns en rad harmlösa droger som ger människor tillgång till högre nivåer av njutning än vad som ens är möjligt under normala omständigheter, cannabis tenderar att göra människor synnerligen nyfikna och vetgiriga, många upplever att LSD öppnar nya världar av insikt och tankeklarhet osv. Situationen nu är emellertid att alla substanser som en någorlunda intelligent människa skulle kunna vara intresserad av att använda är förbjudna. I detta läge vore det intressant att diskutera att lätta på restriktionerna kring droger, just för att främja mänsklighetens generella mentala utveckling. Men om en socialist tänker tanken att det kanske finns droger som är bra för människor att använda, reagerar han inte med att vilja göra det möjilgt för människor att använda dem om de vill, utan börjar istället diskutera den fullkomligt vedervärdiga idén att tvinga människor att ta droger. Den kollektivistiska mentaliteten i ett nötskal: Det som inte är förbjudet är obligatoriskt.
Något som skulle göra stor nytta är legalförskrivning av cannabis, MDMA, psilocybin och LSD, t.ex. för psykologer som vill använda sådana substanser inom psykoterapi. På 60-talet, innan man förbjöd psykedeliska droger, producerades häpnadsväckande forskningsresultat med psilocybin och LSD på amerikanska universitet, man botade allt ifrån alkoholism till autism. Sådana substanser erbjuder otroliga möjligheter, men den panisk-fobiska attityden till droger gör att de inte tas till vara. Detta är en drogrelaterad diskussion som faktiskt är angelägen. Vidare vore det på sin plats att diskutera nutidens förföljelse av droganvändare, innan framtidens förföljelser av icke-droganvändare börjar planeras.
Men för att återknyta till det jag uppfattar som din egentliga fråga tror jag att en liknande utveckling kommer attt komma. Förr eller senare kommer människor att bryta igenom det mentala slaveriet och använda LSD och andra substanser för att transcendera den normala mänskliga psykologin. De som då inte hänger med kommer att framstå som små barn, eller som människor som fastnat i ett sorts larvstadium medan andra börjat utveckla sig själva till fjärilar...
"If we could sniff or swallow something that would, for five or six hours each day, abolish our solitude as individuals, atone us with our fellows in a glowing exaltation of affection and make life in all its aspects seem not only worth living, but divinely beautiful and significant, and if this heavenly, world-transfiguring drug were of such a kind that we could wake up next morning with a clear head and an undamaged constitution-then, it seems to me, all our problems (and not merely the one small problem of discovering a novel pleasure) would be wholly solved and earth would become paradise".
- Aldus Huxley
Philonous,
Självfallet är gåtan ett filosofiskt tankeexpriment mer än ett inlägg i den narkotikapolitiska debatten. Visst finns det piller som uppnår en del av dessa saker, men många har ju också bieffekter och ger ju inte grund för att säga att det är objektiva sanningar som upplevs när man är drogad.
Exemplet ger en del frågor kring vad som egentligen är lycka, rationalitet och mänskligt samt hur vi egentligen eftersträvar - och med vilken moralisk grund vi kan eftersträva - dessa saker.
Att jag skulle förespråka att allt som inte är förbjudet är obligatoriskt är inte sant. Att t ex bli kär ser jag inte som någonting förbjudet, ändå anser jag inte att det måste vara obligatoriskt att bli kär. Jag säger heller ingenting om att jag skulle anse det försvarbart att tvinga människor att ta pillret.
Jag vill ställa mig frågan: Om det verkligen är så att det ger den högsta graden av rationalitet, lycka och sanning, och såvida rationalitet, lycka och sanning är eftersträvansvärda ting, varför är då ett "individuellt val" viktigare än rationalitet, lycka och sanning?
Är det i så fall bara "det individuella valet" som är det rent "mänskliga"?
Det mänskliga kan ju därmed vara precis vad som helst så länge det är valbart, och allting kan bli eftersträvansvärt.
Om det är sant att det individuella valet är viktigare än lycka, rationalitet och sanning, torde det också innebära slutet för moral och objektivitet. Då kan det finnas fog att instämma i Kirkegaards och Sartres teorier.
Mvh
Anders
Att det fria valet är detsamma som lycka, rationalitet och sanning hoppas jag inte. Jag tror att det är någonting helt annat. Men nog är det ju ändå uppenbart att vi ibland både ljuger och handlar irrationellt, och alltför ofta handlar vi med för lite information på fötterna.
Det fria valet (om det existerar) kan säkerligen leda till något gott. Men likaså skulle ju en deterministisk ordning kunna leda till gott. Om vi t ex hade en alltigenom god Gud som determinerade oss att bara göra saker så att vi alltid var lyckliga. Då kan vi ju inte gärna säga att vi var olyckliga därför att vi inte fick välja olyckan själva. Eller blir inte det väldigt motsägelsefullt?
För vari ligger lyckan i ett felaktigt val, som ger mig sämre förutsättningar och får mig att må dåligt? Jag hade kanske rentav blivit lyckligare om mitt val hade varit determinerat?
Som jag ser det finns också en risk med ett resonemang om att det fria valet är detsamma som lycka, rationalitet och sanning.
Om vi accepterar den fria viljan, så skulle det innebära att vi måste betrakta alla människor som lyckliga, rationella och som bärare av den yttersta sanningen.
Jag har svårt att tro att det skulle kunna vara riktigt.
Mvh
Anders
Skicka en kommentar