Huruvida Gud finns eller inte finns vet jag inte. Det finns dock i vart fall inte tillräckliga bevis för att Gud finns, men ej heller bevis som visar på motsatsen. Ateismen är därför ett allvarligt misstag och en anti-intellektualistisk strömning eftersom den förnekar någonting som vi inte kan ha kunskap om (Att tro på Gud är möjligen sann tro, men ej berättigad utifrån vetenskapliga metoder). Men en hållning som innebär att Gud inte existerar är en lika ovetenskaplig hållning eftersom vi inte heller kan ha kunskap om det utifrån vetenskapliga metoder.
Immanuel Kants filosofi utgör en bra utgångspunkt att ta ställning för agnosticismen. Vi kan inte med våra sinnen veta om det finns en verklighet bortom tid och rum, vi är tämligen begränsade. Det är fullt möjligt att det finns en gud, men vi kan ju inte veta det. Dessutom, är det någon som har definierat vad de menar med "gud"? Går det ens att veta vad gud är? Det går att ana ett lexikaliskt problem, som inte löses av vare sig religionen eller ateismen, gudsförnekandet. Då kan man ju fundera på om gudstro är förenlig med agnosticism. Ja, varför inte? En tro behöver ju nödvändigtvis inte ha med visshet att göra. Man kan tro att Christer Pettersson mördade Olof Palme, även om det inte är bevisat bortom rimligt tvivel att han gjorde det. För egen del tror jag inte på någon form av gud som är definierad enligt de stora religionerna. Och det är en fråga om att jag lägger beviskravet högt för den kunskap jag anser mig behöva, och utifrån mitt eget medvetande, för att säga att någonting är "sant". Inte beroende på att jag anser att det inte finns en gud, för därom vet jag inte tillräckligt i dagsläget.
14 kommentarer:
För det första, bör inte kristendomen eller någon av de andra religionerna, vara ett lika allvarligt misstag och anti-intellektuella som ateismen, sedan de hävdar Guds existens och vår avsaknad på kunskap?
För det andra, enligt Kant kan vi vill inte veta något om det betraktade eller erfarna, i sig självt utan vi har en tolkning av det baserat på våra erfarenheter? För övrigt håller jag med om att agnosticism kan kombineras med en tro, antingen på Guds existens eller inte (båda satserna "Jag tror inte Gud finns" eller "Jag tror Gud finns" är lika möjliga). Jag skulle vilja själv definiera mig som en agnostiker som tror inte att Gud finns.
Tony Kenttä
Hej Tony,
Du har naturligtvis rätt i att även religiösa övertygelser i allra högsta grad kan bygga på anti-intellektualism i meningen "komplicerat missförstånd, behagligt filosoferande" (Westholm, Carl-Johan, Antiintellektualismen i Sverige, Ratio 1979, s 9). Genom uppmaningar som manar till handling eller underlåtenhet för att "Gud säger så" och som med nödvändighet skall leda till "frälsning" eller liknande har ju i högsta grad anti-intellektuella kännetecken.
I sammanhanget kan ju nämnas att katolska kyrkan inte förrän i början av 1980-talet gav Gallileo en ursäkt... så sambandet kyrka och vetenskap har väl inte alltid varit det bästa.
Men genom att bestämt förneka någonting som man för tillfället inte har kunskap om (t ex ateism) så anser i vart fall jag att man begår samma misstag och har en påfallande misstro gentemot det vi inte vet. Forskning och vetenskap handlar om att lära oss mera. Med tanke på hur litet vi vet som människor så måste vi, tills vi vet annat, vara öppna för förklaringar och söka förstå mer om vår omvärld.
Kant har förstås rätt i att vi gör en tolkning av alla skeenden eller tinget i sig utifrån våra sinnen och erfarenheter. Det ser vi dagligen i politiskt liv, t ex i debatten om feminismen, där vissa med väldigt självsäker attityd menar att alla situationer där kvinnor missgynnas kan härledas till ett strukturellt förtryck, medan andra med lika stor säkerhet menar att det inte existerar något strukturellt förtryck. Här blir den egna tolkningen mycket betydelsefull kan jag tänka mig.
Jo, det är för övrigt rimligare att säga att man är agnostiker och INTE tror på Gud, med tanke på att påståendet är ovederläggbart men, utifrån den vetskap vi hittills har, det med högre sannolikhet är ett falskt påstående att säga att Gud finns än att hävda motsatsen (beroende på hur begreppet definieras förstås).
Här menar jag alltså att påståendet att Gud finns inte är empiriskt vederläggbart. Det går inte att motbevisa. Därmed är det förstås inte sant att Gud finns. Men denna empiriska ovederläggbarhet kan förenas med falskhet. Låt oss titta på satsen: "Det finns en Gud"
"Det finns" = Orden avser en obegränsad plats i tid och rum.
"en Gud" = Definitionen oklar, något icke-mänskligt som styr mänskligt liv på något sätt (?).
Någon metod för att vederlägga satsen finns inte. Trots detta är vi i vår fulla rätt att tro att detta ovederläggbara påstående faktiskt är falskt. Vi kan inte helt och hållet bevisa det, men allt vi vet om mänskligt liv hittills talar emot att det är sant. Jag känner inte en enda människa, förutom en och annan psykpatient, som omvittnat att han styrts av Gud eller icke-mänskligt "liv".
Trots att vi alltså inte helt kan klarlägga påståendets falskhet är antagandet att Gud inte finns förnuftigare än det ovederläggbara påståendet att Gud finns. (Se Popper, Karl, a.a., Metafysik och kritiserbarhet, s 226 ff som tar upp exemplet "Det finns en latinsk formel som om den uttalas på rätt sätt kan bota alla sjukdomar", vilket är ett ovederläggbart men med all sannolikhet falskt påstående).
Anders Ekman
Hej Göran,
Tack för kommentaren. En monoteistisk uppfattning om gud som "det högsta goda för en enskild" ser jag inte som problematisk i det här sammanhanget. Även en agnostiker skulle förstås kunna säga sig ha en gud, beroende på hur begreppet definieras.
Förvisso kan det vara korrekt att säga att alla kan ha kunskap om "Gud", utifrån en egen begreppsbestämning. För att svara på frågan när det gäller de stora religionerna finns ju en del grundböcker till ledning för att förstå deras gud, emellertid är skrifterna så pass motsägelsefulla och mystiska att det är svårt att lägga dem till grund för att säga att Gud är bevisad bortom allt rimligt tvivel.
Att Gud "finns" i en kulturell kontext och att religion också har bidragit till att hålla samman samhällen är förstås ingenting jag förnekar. Annars hade ju t ex den här diskussionen aldrig uppstått.
En begreppsbestämning som bara gäller i ett enskilt fall kan förstås vara till stor nytta för en enskild individs moraliska utveckling, men även med en sådan utgångspunkt blir tolkningssvårigheterna i själva begreppet mycket svåra att redogöra för.
Gud är en viktig symbol för många människor, även i ett sekulariserat samhälle som Sverige. Men eftersom Gud bara är ett metafysiskt begrepp som vi inte kan ha kunskap om på ett generellt plan, så måste man starkt ifrågasätta begreppet Gud varje gång någon yttrar sig om Gud: Hur vet personen att Gud har sagt någonting? Varför skall man handla på ett visst sätt om Gud har sagt att man ska handla på det viset? Och framförallt - vad är Gud för personen som talar om Gud?
Så länge personen inte kan bevisa sina påståenden på ett hållbart metodiskt sätt, så bör heller inte samhällets principer utgå från påståendena även om de förstås kan vara till nytta för den enskilde. Sedan kan naturligtvis även en högst religiös uppfattning om världen sammanfalla med ett filosoferande som bygger på vetenskapliga grunder och har en moralisk värdegrund som skulle kunna stå sig som en allmän princip även utan att gud var en utgångspunkt.
Om ateismen är en antiintellekuel strömning beror väl på hur man ser på det. Jag brukar säga att jag är agnostiker. Dvs jag är ovetande om Gud existerar eller inte.
Många som benämner sig ateister menar nog inget mer med det än att de inte tror på gud till skillnad från teisten som säger sig tro på Gud.
Schematisk kan man beskriva hur begreppen som regel används:
Teist - Tror på Gud.
Ateist - Tror ej på Gud.
Agnostiker - Vet inte om Gud existerar eller inte existerar.
Märk väl att ingen säger sig veta att Gud existerar. Potentiellt så kan således alla sägas inta den agnostiska ståndpunkten i någon mening. Antiintellektuella är först de som menar sig ha säker vetskap om guds existens eller icke-existens.
Det kan vara en korrekt beskrivning av hur människor ibland tolkar begreppen. Ateist brukar ju dock vara synonymt med "gudsförnekare". Men som alltid så kan ord tolkas på olika sätt.
Jag förstår fortfarade man kan vara en av oss agnostiker och endå tro på en gud? I samma stund som du tror på gud har du väll lämnat oss och gått över till teisterna.
Jag vet inte OM någon gud, men jag vet inte heller om jag jag måste bevisa honnom för att jag skulle tro på honnom. Många religösa säger bara att de "känner" guds närvaro. Den dagen jag gör det så kanske det är tillräcklit för mig också....eller missförstår jag dig?
Glad sommar!
J.
vcmsxs,
tack för din kommentar.
Ja, egentligen beror ju hela diskussionen på hur vi definierar ord som ateism, agnosticism och teism. Eller kanske snarare, hur begreppet gud definieras.
För om vi talar om en "tro" i rationell mening (tro är väl ändå ett försanthållande, även om tron inte är sann?) så måste vi ju i så fall beskriva vad vi faktiskt tror på. Annars kan vi ju tro på exakt vad som helst. Och det låter ju inte tillfredsställande.
Du tar upp en mycket viktig aspekt på "religiös tro", nämligen känslan. Kanske är det så att man helt och hållet borde byta ut begreppet "tro" i religiösa sammanhang till "jag har en känsla av Gud".
För att bevisa någonting sådant går ju inte. Precis som jag inte kan bevisa att jag för tillfället är kär och glad.
Problemet är väl att människor fyller "tro" med så mycket att ingen till slut vet vad man ska tro om tron.
Trevlig sommar!
Mvh
Anders
Jag tror att man behöver ha ett krossat hjärta för att Gud ska tränga sig in i det. Det hade jag, jag var väl någon slags antognostiker när min styvpappa dog i en hjärnblödning dagen efter jag handlat med honom på stan. Det är en förfärlig känsla att inte ha något att luta sig mot då, jag fick en fruktansvärd dödsångest, för jag innan dyrkade en avgud, mig själv. Men så kom Gud in i mitt liv, jag fick tag i en Bibel och läste i den dag och natt, och allt jag gör nu är att tacka Jesus för det eviga livet och hans oändliga kärlek till... mig.
Förresten, det där med att vetenskap och religion motsäger varandra stämmer inte. Det finns det hundratals bevis på, men jag kan nämna några.
Dels Big Bang. Forskarna är övertygade på att det skett en sådan. Och det är det starkaste beviset för Guds existens. För om tid och rum skapades då, vid Big Bang, kan ingenting funnits innan. Tiden kan inte vara oändlig, eftersom "oändlig" inte är ett sabstrakt subjekt. Det är mattematiskt omöjligt att säga t ex vad blir oändligt minus oändligt, eller oändligt plus hundra.
Alltså, om tid och rum skapades vid Big Bang måste Gud skapat den. För om ingenting funnits innan, kan ingenting heller skapas-av sig självt. Det måste funnits en tidlös, hel varelse som skapat alltihopa, Gud alltså.
Och så bör tilläggas att den materiella världen av atomer skapades vid Big Bang, men färger, dofter, naturlagarna och musik då? Det finns ju också. Alltså var Big Bang bara en del i Guds skapelseprocess.
Och så moralen. Om det inte finns någon Gud är mänskligheten bara en biprodukt av lite rymdavfall kallat Jorden som ändå kommer dö ut förr eller senare. Varför har vi då moral? Varför tycker vi att barnporr och misshandel är vedervärdigt?
Och om Gud inte finns, hur kunde då Jesus uppstå? Hittade lärjungarna bara på att han uppstått? Varför då? Varför gick de inte ut och förklarade Jesus som en profet? Varför sa de att alla kunde få evigt liv om de trodde på Jesus om de själva inte trodde på det? Varför gick Jesus mor och bröder med i den kristna sekten?
Och vad är det som är så hemskt med Guds existens? Det betyder bara att vi kan slappna av, tacka Honom för livet och se fram emot Himmelen som han lovat oss.
Ateism, och vetenskapen som hyllar den, är Djävulens verk tror jag. För Gud kan inte finna som inte Djävulen finns, det är helt klart.
Förresten, vetenskapen stöddes av den kristna kyrkan för att den skulle bevisa att världen var logisk, eftersom en logisk skapare ligger bakom. Och det är den ju! Alla naturlagar som tyngdkraft till exempel. Och de är ju klara bevis på att Gud finns. För de kan ju inte ha kommit dit av sig själva.
Hej Anonym,
Tack för kommentaren. Ur vetenskapligt perspektiv finns det en del att anmärka mot resonemanget.
Du skriver: "Alltså, om tid och rum skapades vid Big Bang måste Gud skapat den."
Big Bang är en hypotes, och utgör varken något stöd för en religiös eller en ateistisk uppfattning. Bara därför att saker är som de är, så betyder inte det att man kan dra slutsatsen att Gud existerar (eller inte existerar).
Du fortsätter: "Och så moralen. Om det inte finns någon Gud är mänskligheten bara en biprodukt av lite rymdavfall kallat Jorden som ändå kommer dö ut förr eller senare."
Av slutsatsen att det finns en gud följer inte logiskt att det också därmed finns en moral (även om t ex muslimer och kristna har en mängd moraluppfattningar de vill att andra ska ha). Om moral överhuvudtaget existerar, så kan den lika gärna vara skapad av människan, och för den skull upplevas av människan.
Du frågar: "Och vad är det som är så hemskt med Guds existens?"
Det "hemska" i det hela är att människor bygger moralföreställningar på ett system som inte har några rationella skäl för sig. Hypotesen gud är, om inte falsk, åtminstone svåråtkomlig. Därmed är det också märkligt att bygga moraluppfattningar på ett metafysiskt väsen man inte har någon större vetskap om.
"Ateism, och vetenskapen som hyllar den, är Djävulens verk tror jag."
Jag tror du har fel.
Du avslutar: "Förresten, vetenskapen stöddes av den kristna kyrkan för att den skulle bevisa att världen var logisk, eftersom en logisk skapare ligger bakom."
Jag vet inte om det uttalandet stämmer, men oaktat det, så finns idag inget vetenskapligt stöd för att en gud som ingriper i människors liv verkligen existerar.
Mvh
Anders
"Alla naturlagar som tyngdkraft till exempel. Och de är ju klara bevis på att Gud finns. För de kan ju inte ha kommit dit av sig själva." varför säger alla detta alltid, precis som att säga varför ser man inte luften.
Och hur har GUD skapas, varför kan inte allt bara vara lika existerande som GUD. en tydlig förklaring att GUD är påhittad är att man ALLTID kallar GUD för HAN, HONOM osv. Vet inte GUD om att GUD inte har något kön.
Hej, Jag tror att ni behöver lägga ner liten bråkdel av era liv på denna här filmen och sedan tänka på hur ni vill ha det!!
Detta är en seriös hemsida. Open up your eyes!
Klicka på mitt namn!
eller ta länken nedan..
http://www.zeitgeistmovie.com/
Signaturen "Alltid undrat?" hänvisar till en sida där uttalanden likt detta florerar: "Now, probably the most obvious of all the astrological symbolism around Jesus regards the 12 disciples. They are simply the 12 constellations of the Zodiac, which Jesus, being the Sun, travels about with."
Det torde innebära att seriositeten i sidhänvisningen torde vara av ytterst lågt värde. Det bör noteras att astrologi inte är någon erkänd vetenskap, och svårt att bygga en rationell argumentation kring.
Mvh
Anders
Hej !
Skriver denna, högst personliga kommentar, då jag tycker diskussionen är intressant.
Varde ljus , ett något annorlunda betraktelsesätt av skapelsen.
Och Gud sade: ”Varde ljus” ; och det vart ljus.
Detta uttryck, som inledningsvis möter oss i Bibeln, har för mig blivit något mycket symbolladdat.
I den mån det är möjligt ska jag kortfattat försöka förklara varför.
För mig personligen är bibeln en ”berättelse”, inom vår kultur, formad av tidigare generationers sökande efter svar på existentiella frågor. Dessa tänkande människor, hade visserligen inte tillgång till dagens vetenskap, men kan på goda grunder antas vara intellektuellt fullt jämbördiga dagens vetenskapsmän. Det dåtidens tänkare tyckte sig se och ana fick man därför försöka beskriva med hjälp av symbolik, som i dag kanske inte alltid är så lätt att tolka.
Denna symbolik kan då resultera i att bibelns budskap misstolkas och underskattas.
Bibeln kan med detta synsätt ses som ett arv från svunna tider, ett då liksom i dag lika aktuellt rättesnöre, för hur vi borde leva våra liv, och som både kräver respekt och eftertanke.
”Varde ljus”, varför inleds första moseboken så ?
Jag tror inte att det är en tillfällighet, en ”slump”, utan anar att det finns en betydligt större kunskap och insikt bakom detta val av uttryck, än flertalet av oss kanske inledningsvis anar.
Om man är intresserad av naturvetenskap, och är hjälpligt förtrogen med de hypoteser och teorier Maxwell, Lorentz och Einstein presenterat, finner man att Maxwells s k ekvationer, som beskriver
de elektromagnetiska fälten, bl a utgör en av hörnstenarna i Einsteins Speciella Relativitetsteori.
De elektromagnetiska fälten kan betraktas som två fält, av olika struktur, det elektriska och det magnetiska fältet. Vad dessa strukturer består av, saknar forskarvärlden fortfarande förklaring till.
Konsekvensen är att inom vetenskapen har t ex inte ens relativitetsteorin en solid grund att stå på.
Vi tror oss i dag veta att ljuset kan liknas vid en elektromagnetisk vågrörelse, en typ av spiralliknande växelverkan mellan elektriska och magnetiska fält. Uttrycket ”Varde ljus” vittnar om att ”någon” tidigt sannolikt insett och förstått att dessa fält, symboliserat av ljuset, utgör en viktig byggsten, troligen den viktigaste, i universums skapelse, därav dess framträdande plats i Bibeln.
Som exempel kan atomen beskrivas som ett inåtvänt elektromagnetiskt resonansfenomen, inom
vilket skalfaktorerna för fenomen som tid och avstånd varierar relativt ”våra” dimensioner.
Vårt medvetande har sin grund i atomens struktur. Vårt av atomen formade tredimensionella rum,
kan liknas vid ett av fälten och atomens struktur transformerat sidställt perspektiv av universum.
Kommunikationen atomer emellan sker via fälten. De elektromagnetiska fältens tillkomst, ”varde ljus”, kan m a o ses som basen för skapelsen inkl vår tillvaro och våra liv. Dessa fält innefattar förutsättningar som ger de egenskaper, som rymmer begrepp som vårt medvetande förnimmer som tid, avstånd, universum, våra liv inkl DNA, känslor, mm. De förnimmelser vårt medvetande registrerar, är alltså förmedlade via fältens och atomens strukturer, och dessa känner vi blott ytligt.
För människan är alltså verkligheten ”förnimmelser”, via våra sinnen och en medvetandefunktion,
med förankring i materia. Något annat än materia saknar vi sinnen för att detektera och uppleva.
Förnimmelser i vår sinnevärd är således alltid en direkt eller indirekt funktion intimt kopplat till närvaro av materia i vår tredimensionella värld. Svårigheten att då ha en bestämd uppfattning om universums egentliga karaktär och egenskaper borde då vara uppenbar.
Observera redan här att dimensioner är förnimmelser, som vårt medvetande genererar/skapar men vilkas existens, enligt min mening, är svåra att hävda, annat än som just förnimmelser.
Vårt tredimensionella medvetande, med grund i fälten, inkl atomens struktur, ger oss alltså förnimmelser såsom, rum, avstånd, tid, hastighet mm.
Basen för vår verklighetsuppfattning är därför vårt rum, med dess tre dimensioner, och tiden.
Här bör man vara observant på att dessa förnimmelser saknar hållbara definitioner i det universella perspektivet. Våra dimensioner är alltså inget som kan anses existerar i ett universellt perspektiv, utan består av just förnimmelser i vårt medvetande, skilda från universum, och genererade som funktion av fältens och atomens strukturer.
För att exemplifiera konsekvenserna av detta kan följande frågeställning tas.
Om tid är en obestämd förnimmelse i vårt medvetande, vars existens kräver materia, är det då förenligt med vårt förnuft att hävda att tid existerar utanför vårt medvetande och avsaknad av materia ?
Svaret på denna fråga är beroende av definitionen av tid. Har man inte ett säkert svar på frågeställningen, bör man noga tänka sig för innan man reservationslöst, som många förefaller göra, använder sig av matematik för att spekulera kring frågor som rör bl a aktuella frågeställningar.
Avsaknad av atomer, medför att våra dimensioner ej existerar i den skepnad som vårt medvetande annars normalt försöker få oss att tro ! Hur svårt bör det då inte vara att förstå vad skapelsen står för, om vi inte ens har förmågan att se universum ur alla dess perspektiv ?
En för mig fascinerande tanke är att livet i sig, är ”fältens” sofistikerade sätt att förnimma sin egen existens. Meningen med livet borde då vara att ”värna livet”, vilket ju är i överensstämmelse med bibelns huvudbudskap.
Det är lätt att falla i beundran och fascination inför universum, och dess många obesvarade frågor.
Om universum är så enkelt och vackert i sin principiella uppbyggnad och form, som jag anar,
och samtidigt kännetecknas av den enorma dynamik, och samtidigt både mäktiga och sofistikerade komplexitet, som t ex våra egna liv är en bekräftelse på, är det för mig omöjligt att, som vissa, tro att universum är resultatet av en tillfällig ”slump”.
Till dem som likväl tror på slumpen som en viktig ingrediens i skapelse skulle jag vilja ställa frågan,
Vilka egenskaper tillmäter ni denna ”slump” som förmått skapa universum i all dess skönhet ?
När frågan besvarats, är följdfrågan, kan dessa egenskaper verkligen benämnas ”slump” ?
Är det inte dessa egenskaper vi valt att benämna Gud ?
Är det inte dessa frågeställningar som genom århundraden lagt grunden till de större religionerna, inklusive vår egen kristna religion och bibel ?
Som novis inom området, tvivlar jag personligen på att vi som mänskliga individer, begränsade av atomens struktur och vårt medvetande, någonsin kommer att besitta förmåga och kapacitet att till fullo förstå detta, och vårt eget och universums ursprung.
För detta skulle krävas att vår hjärna inkl medvetande har en ”verkningsgrad” på 100 %, alltså förlustfri, och det är nog bara att ödmjukt konstatera att det förefaller högst osannolikt.
Eller som en präst uttryckte saken i en predikan jag lyssnade på, citat, ”Om du tror att du förstår Gud, har du inte förstått någonting”.
Fenomen som ej är att hänföra eller knyter an till materia, saknar hjärnan förmåga och erfarenhet av att placera in i den verklighet vi upplever. För att kunna beskriva hypoteser och egenskaper för denna typ av abstrakta fenomen, används därför s k modeller, för att vi ska kunna simulera en bild av det abstrakta. Redan här infinner sig fallgroparna, då modellerna oftast baseras på ”våra” dimensioner, som enbart har sitt ursprung i vårt medvetande, m a o atomens struktur.
Att då t ex, som vissa forskare hävda att universum har en viss ålder, och är av en viss storlek,
utan att definiera storheter som tid, kraft, mm, ter sig därför för mig som något vågat.
Det kan tyckas provocerande, men förmår man inte definiera basen och ursprunget d v s aktuella involverade strukturer, och fenomen, på ett sakligt och logiskt sätt, förefaller det, trots alla Nobelpris, saknas verklig vetenskaplig täckning för mycket av det som skrivs.
Detta gäller även evolutionsläran, som utan definierad grund, på intet sätt kan göra anspråk på att utgöra skapelsen. Evolutionsläran är enligt min personliga uppfattning endast en frisvävande delförklaring till en episod, ett ”fragment”, i det vi benämner skapelseprocessen.
Min personliga slutsats är att det är svårt att bevisa att Gud finns, det är upp till var människa
att ta ställning till, men att kategoriskt förneka att Gud finns, förefaller korkat, om uttrycket tillåts.
MVH / Hjalmar
Hjalmar! Varför just Gud som svar på detta mysterium. Det kan ju lika gärna vara ett annat fenomen som vi kan kalla för X. Förstår du hur jag tänker?
Skicka en kommentar