Den fria viljan är individens redskap för att uppnå behov eller önskningar genom handling eller underlåtenhet att handla, där människan är en självständig grund för att handla eller underlåta att handla. En fri vilja i absolut mening finns endast i en värld där man inte kan relatera till andra människor och där tillgången till resurser är maximal. Den fria viljan i absolut mening är sålunda en omöjlighet.
Den fria viljan kan emellertid påverkas av andra människor, av vår bakgrund och andra sociala och ekonomiska faktorer. I förhållande till andra människor blir alltså vår fria vilja möjlig i en relativ form:
"Hägerström förnekar att människan har en fri vilja i meningen att hon som person kan vara självständig grund för att handla. Enligt Hägerström är människans handlingar alltid bestämd av förutvarande orsaker. Men han medger att människan har valfrihet att bestämma om man skall åka bil eller stifta en lag. Denna valfrihet är i sin tur bestämd av föregående orsaker av mentalt och sociologisk karaktär. Bilförarens förmåga att åka i sin bil är också begränsad av trafiklagen och dess föreskrifter om påföljder. Lagstiftarens förmåga att stifta lag är begränsad av regeringsformen å ena sidan och samhällets bästa å andra sidan." Bjarup, Jes, Rättsteori och rättsordning, 2 u, s 182.
Hägerström har naturligtvis rätt i en mening; vem som helst har inte möjligheten att göra valet "stifta en lag" eller "åka bil". Sociologiskt sett skulle det te sig märkligt om människor helt plötsligt började göra sina egna lagar, beskatta sina grannar, införa tortyr som ett medel för att hålla borta kriminaliteten från grannskapet o s v. Handlingarna hade säkerligen inte accepterats av människor i allmänhet. Likaså är din vilja "att åka bil" begränsad av tillgången på bilar. Bor du på en söderhavsö utan kontakt med omvärlden kommer din fria vilja att "åka bil" därmed att vara begränsad.
Däremot är det inte en särskilt övertygande tanke att människans handlingar alltid är bestämda av förutvarande orsaker. Tvärtom kan det vara en farlig deterministisk tanke för en samhällsordning. För övrigt kan man fundera över hur Hägerström egentligen tänkt sig bevisa ett sådant påstående. När jag nu skriver ett inlägg rörande den fria viljan, gör jag då det på grund av förutvarande orsaker eller hade jag gjort det ändå för att jag tycker det är roligt och intressant? Och nog hade jag väl kunnat låta bli att skriva inlägget även om de "förutvarande orsakerna" i mitt liv hade ägt rum?
Det är sålunda rimligt att säga att jag har valt att skriva detta av en "fri vilja", då jag självständigt utgör grunden för handlandet. Det är däremot naturligtvis orimligt att säga att detta inlägg har bestämts av förutvarande orsaker i den meningen att min egen insats för att skriva inlägget inte skulle ha någon betydelse i sammanhanget. Det är heller inte vad Hägerström menar. Dock skulle jag utan svenskaundervisningen i skolan, utan att kunna relatera språket till andra människor, utan min språkliga uppfostran som barn, utan alla de gånger jag utövat språket i skriftlig och verbal form och utan filosofisk bildning naturligtvis aldrig ha kunnat skriva det här inlägget. Jag hade då varit så begränsad att det här inlägget hade varit lika omöjligt för mig som att bestämma mig för att stifta en lag om att mina grannar ska betala en "grannavgift" till mig.
Detta leder mig till slutsatsen. Endast i ett begränsat rum, beaktat relationen till andra människor och beaktat tidigare erfarenheter har människan en fri vilja för att uppnå ett visst behov eller önskan genom handling eller underlåtenhet att handla. Den fria viljan är med andra ord alltid relativ, och kan inte förstås utan hänsyn till den människa som nyttjar den fria viljan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Vad -du- tycker är roligt avgörs av miljön du växte upp i och din DNA. En människa kan aldrig påverka sina känslor, det är något du föddes med och som du följer.
Eftersom du kan välja att följa dem så kan man egentligen göra ett val av fri vilja, som fortfarande påverkas av yttre faktorer.
Så det beror på var man drar gränsen för mitt "jag", var gränsen går för den fria viljan. Med andra ord -definition av fri vilja-. Jag kan säga att inget du gör är fri vilja eftersom du inte bestämde över vad du skulle ha för personlighet, personligheten som alltid påverkar din vilja.
Men om man väljer att dra gränsen för den fria viljan från ens aktuella värderingar och egna känslor som är grunden till ens handlingar så existerar fri vilja, men alltid i begränsad form beroende på vad man gör och hur auktoritär samt intelligent man är
eftersom människor är beroende av varandra och samverkar med varandra.
Dvs att ens handling att införa egna lagar kommer med högst sannolikhet hindras.
Tack för kommentaren. Jag är inne på ungefär samma spår som du. Världen är begränsad, och vår vilja kan bara i bästa fall vara mer eller mindre "fri". Viljan står ju hela tiden under tryck från ramen - dvs. världen, det som faktiskt "är".
Ett problem är dock att om man aldrig kan påverka sina känslor och ens val påverkas av yttre faktorer, så kan emellertid ifrågasättas vad som egentligen menas med en "fri" vilja. Att jag har en vilja är uppenbart - oavsett den är fri eller beror på yttre omständigheter. Men vad är det som gör denna vilja "fri" i så fall? Och i synnerhet om allting omkring oss är begränsat?
Men jösses! Fri vilja handlar inte om att kunna välja fritt ur sina önskedrömmar eller fantasier.
Fri vilja handlar om att i en flervalsituation kunna välja ett alternativ framför andra.
Att det finns ramar som styr valmöjligheterna förhindrar inte att det finns vilja eller att den är fri. Det gör däremot tvång!
Signaturen "Mcvicar" skriver: ”Fri vilja handlar om att i en flervalsituation kunna välja ett alternativ framför andra.”
Ja, det hade onekligen. Min vilja är fri om jag ”väljer A framför B i en situation där valet står mellan A och B”, menar du.
Problemet med en sådan uppfattning är att den bara är en skenbar lösning. För även om jag är determinerad att välja A, så har jag ju ändå valt A i förhållande till B eftersom jag inte har kunnat välja på annat sätt. Dvs, jag har valt A i en situation där jag kunde välja både A och B, men valet har varit determinerat att jag skulle välja A. Valet har funnits där, men valet var - under förutsättning att determinismen är korrekt - inte fritt.
Din uppfattning synes också, som jag bedömer det, svårförenlig med vad du själv säger om tvång. För om du å ena sidan hävdar att din vilja är fri så snart du har möjlighet att välja ett alternativ framför ett annat (vilket annat alternativ som helst?), så kan du rimligen inte mena att tvång existerar i så många fall överhuvudtaget. Med din definition så är ju din vilja helt ”fri” ifall någon riktar en pistol mot ditt huvud, eftersom du har en flervalssituation där du har möjligheten att välja ett alternativ framför ett annat (lyda, förhandla eller dö på en massa olika sätt t.ex.). Och det verkar väl inte rimligt?
Så för att riktigt förstå din invändning bör du nog fundera närmare över vad du menar med ”determinism”. Jag tror också att det kan vara en bra idé att du försöker för dig själv förklara vad du menar med begreppet ”tvång” så att det går ihop med dina tankar om vad som utgör en fri vilja.
Mvh
Anders
Jag håller med om att problemet kan ligga i hur vi definerar "fri vilja"och "jag" .För (som kommentaren i början) alla känslor och yttre påverkningar är sådan jag inte kan påverka.
samtidigt som trots att indeterministerna motiverar med att vissa saker ändå är slumpmässiga, partiklars svängning i rymden osv,kan man väl ändå inte säga att vi ska ha fri vilja för det? För det är inte heller saker jag kan påverka...Så om man motiverar på det sättet skulle man kunna säga att såvida vi inte kan finna något i hjärnan som är "unikt" som inte är materia, (nästan övernaturligt) som kan betecknas som "fri vilja" så har vi ingen fri vilja.
Jag tycker att alla som komenterat kommer med relevanta argument. Det är trots allt en fråga som vi ännu inte har något allmänt accepterat svar på, som vi sitter och diskuterar.
personligen har jag en , av många ansedd, "konstig" syn på en fria viljan.
Jag vill nämligen hävda att trots att jag helhjärtat tror på determinismen så tror jag ändå på en viss definition av fri vilja.
Som jag ser det så måste vi för att kunna motbevisa den fria viljan också motbevisa, eller kanske snarare bevisa, vad medvetandet är.
För även om den fria viljan är en "illusion" så kan inte medvetandet vara en illusion, för vem har då den illusionen? Vad jag försöker säga är att även om jag tycker att determinismen är det mest logiska som finns så har man fortfarande känslan av att man begått ett val av fri vilja. Visst, man kan förståss hävda att min känsla av fri vilja var förbestämd och att det gäller hela personligheten och allt man tänker. Men vad är i sådana fall "medvetandet"?
Är vi bara ett djur som precis som rävar eller antiloper agerar som vi gör på ren instinkt bara för att överleva, så kan jag inte med mitt liv förstå vad vi ska med medvetandet till.
Samtidigt tror jag redan nu att min teori kommer att bli överbevisad, eftersom det är ganska ologiskt att vi skulle vara något mer en bara materia och därför agera efter materians lagar samt efter determinismen.
Men en intressant tankeställare är det trots allt.
fria viljan - den fria viljan säger ju att man styrs inte av ngt. man är ju uppbyggt av dna:t som säger hur du är vem du är.
Fria viljan är ju något som styrs varken av hjärnan eller dna:t det är den viljan du vill göra utan att vara medveten eller?
människan är kodad med dnat den talar ju om vad du är för en människa kommer den då att tala om att du kmr bli rik eller fattig för att du har dessa egenskaperna?
även om dna:t säger själv att du kommer och är bla bla, stämmer det att du är och kommer när den fria viljan finns eller existerar i vår vardagsliv??
Så här fem år efter det att jag skrev mitt första inlägg, måste jag nog också påpeka att jag idag har en helt och hållet deterministisk syn på problemet med den fria viljan. Jag instämmer alltså inte alls med mitt tidigare jag av 2005.
Vi kan helt enkelt inte handla på något annat sätt än vad vi faktiskt gör, givet att samtliga omständigheter är exakt desamma som när valet gjordes (dvs. även tanken att jag vill ta X när jag tar X måste finnas i ett exempel där jag faktiskt tar Y. Något som blir fullkomligt obegripligt.).
I likhet med Jonatan ovan så är dock "känslan av fri vilja" något jag brottas med. Kanske är det just denna diffusa känsla som hela vårt samhällssystem någonstans måste bygga på för att upprätthålla moral och sedligt uppförande?
Dessutom kan ju samhället fortfarande skydda sig mot obehagliga frågor, eftersom vi inte vet huruvida vi har en fri vilja eller inte. Då kan fortfarande lagstiftning motiveras som om vi hade det. Kanske för att det låter bättre, kanske av ren pragmatism inför livets stora frågor.
"känslan av fri vilja" något jag brottas med. Kanske är det just denna diffusa känsla som hela vårt samhällssystem någonstans måste bygga på för att upprätthålla moral och sedligt uppförande?
Kan det vara så att denna diffusa känsla innehåller mer kunskap än vetenskapen kan mäta??
Mvh Stefan
Jag har svårt att se att vetenskapen kan mäta en känsla, i någon annan mening än att undersöka vilka delar i hjärnan som reagerar under vissa förutsättningar. Möjligen kan psykologin och sociologin undersöka de upplevda känslorna.
Vad menar du med att en känsla innehåller "mer kunskap" än vad "vetenskapen kan mäta"? Hur definierar du då kunskap?
Platon beskriver kunskap som delmängd av sant och trott.
Allt är lika rätt.
Kunskap är det samma som tro eller tillfälligt vetande.
En syn från en utgångspunkt.
Om man inte vet vad som ger energin sin massa eller
vad medvetande är kan man inte kalla kunskap något annat.
Att vi kan studera ämnens reaktioner och funktioner kan inte vara annat
en observation och dokumentation av ett skeende.
Den informationen kan ju kallas kunskap och är ju användbar för vårt dagliga liv.
Men vi vet ju fortfarande inte vad dessa ämnen eller partiklar egentligen är.
Det samma borde gälla ”känslan”
Jag förstår termer som sannolikhet, falsifikation och jag förstår att min
utgångspunkt inte delas av majoriteten.
Det är ju trots all sin egen insikt om livet som räknas för att uppnå inre lycka.
Den fria viljan är för mig vägen mellan valet av en av två motsatser.
Vad som är rätt borde vara det som inte skapar kaos och lidande.
Fanns inte valet fanns inte upplevelsen av sitt medvetande.
Bägge valen är trots att ett är bättre lika rätt, om utveckling skall ske behövs även fel val.
Med vänlig hälsning Stefan
Nej. Platon var inte någon kunskapsrelativist. Kunskap var för honom "sann, berättigad tro", vilket ju inte är samma sak som enbart en tro. Den måste vara sann och berättigad också för att vara kunskap i någon mening, enligt Platon.
Sedan kan man naturligtvis välja att tro på det som gör en lycklig, alldeles oavsett vilka motsägelser eller logiska kullerbyttor det må innehålla. Rent moraliskt torde det rentav vara eftersträvansvärt, sanningen gör oss inte automatiskt lyckligare.
Martin,
Kanske kunde de överleva för att frågan inte egentligen har någon praktisk betydelse. Val kan ju göras helt utan fri vilja. Och valen kan bli desamma oavsett vi har en fri vilja eller ej.
Om vi är underkastade determinism så kanske vi väljer A framför B ("A ger mer näring än B och vi vill ha mer näring") därför att vår historia och bakgrund leder oss fram till det. Men även i fallet med fri vilja, utan hänsyn till vår tidigare historia, skulle vi välja A framför B (under antagandet att vi är rationella i betydelsen att vi tar en större mängd av önskat värde än en mindre mängd). Så det kanske överhuvudtaget inte har några praktiska implikationer vad som är sant.
Däremot kanske den fria viljan vara någon slags efterkonstruktion för att försvara våra moraliska system och framför allt idén om att vi har ett personligt ansvar?
För egen del ser jag inte varför man behöver plocka bort det personliga ansvaret bara för att världen är deterministisk och du inte kan handla på annat sätt än du gör. (Förutom att det låter aningen grymt i förstone).
Skicka en kommentar