Moral är en kombination av altruism (glädjemoral) och förnuft (pliktmoral). Moralen kan ibland handla om att utgå från pliktkänslan, men måste ha sin grund i en godhjärtad känsla eller avsikt för att kunna kallas moral. Moral ålägger oss att handla "som om" vi älskade (den rationella moralen, "plikten" att älska). Om känslan saknas kan förnuftet överta kärlekens altruistiska avsikt och förverkliga den. Avsikten fortsätter att vara god även om den inte längre närs av kärlek. För att handla väl mot andra krävs därför inte att vi älskar dem, utan det räcker med kunskap och vilja.
Moralen står inte i motsats till självbevarelsen. Den rationella moralen ålägger oss inte att glömma bort våra egna önskningar och behov, men den kräver att vi tar hänsyn till andras och lyssnar till deras åsikter och behov. Den rationella moralen föreslår ett dygdmönster; generositet gentemot oss själva och andra.
Varje moral som inte vill ha ett mål utan bara vara en enkel handling är helt meningslös eftersom målet är ett oumbärligt villkor för att den ska vara effektiv. Moral saknar mening ifall vi inte kan relatera den till andra människor. Egoismen är därför per definition en icke-moralisk diskurs.
Moral i sig kan inte vara sann. Efter att ha förstått detta, krävs också en moraletik grundad i förnuftet och en strävan efter ett gott samhälle.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hej,
Ja, du inspirerade mig får jag nog säga.
Självfallet förstod jag att invändningen skulle komma, faktum är att jag eftersträvade kritiken.
Först och främst är det viktigt att ha i åtanke att jag ser en moralisk samhällelig diskurs utifrån vilka handlingar som "bör utföras", det vill säga att moral i själva verket en fråga: Hur skall jag (du, vi, samhället) handla för att göra det goda?
Endast en uppoffrande kärleksmoral, altruismen, är inte tillräcklig. I många fall är den rentav dumdristig. Emellertid ger heller inte den renodlade egoismen några svar på frågan hur man gör gott i en situation. Svaret "Gagna dig själv" löser inga som helst moraliska problem, och ställer inga som helst krav på att ta ställning till ett moraliskt dilemma. Om du aldrig har någon annan att ta hänsyn till, ja, då saknar också moral betydelse. Men nu har vi ju istället hela tiden människor att ta hänsyn till, och därmed uppstår moraliska problem. Det kan man välja att blunda för, eller välja att ta ställning till. Den rationella moralen närs av kärlek till människor, men ser samtidigt till den totala nyttan. Det gör den särskilt förtjänstfull som en moral för samhället totalt sett.
På din fråga om det innebär att individens liv får sitt syfte genom andra människor, och inte genom sin egen lycka, så är svaret i huvudsak nej. Men samtidigt är människan vid något tillfälle i livet beroende av social kontakt och kärlek. Om inte senare i livet så åtminstone den första tiden utanför mammas mage.
Om enbart egoismen skulle vara samhällsmoralen som skulle genomsyra all vår lagstiftning, vilken effekt skulle det få för ett barn om en mamma inte önskade amma sitt barn? Och om inte mamman bryr sig, och inte heller samhället, hur skulle då den lilla individen klara sig?
Jag tänker återkomma till din huvudfråga i senare inlägg. Frågan om vad moral är och vad som är ett moraliskt problem förtjänar särskild uppmärksamhet.
Ett moraliskt dilemma behöver inte grunda sig i en konflikt med andra människor. Men du måste alltid kunna relatera det moraliska problemet till andra människor, annars blir hela diskussionen om moral totalt meninglös. Då rör det sig bara om enskilda handlingar.
Tänk dig att du står intill stranden och ser en flicka som håller på att dö för att hon inte kan simma. Här har du ett moraliskt problem: Hur bör du handla i denna situation?
Som synes så ger inte egoismen något svar på handlande i den här frågan. "Tänk på dig själv" möjligen. Men det ger ingen som helst ledning för vare sig det ena eller andra handlingssättet. Svaret kan bli exakt vad som helst.
För den uppoffrande kärleksmoralen blir svaret motsatt - du bör rädda flickan eftersom det är ett kärleksfullt agerande gentemot flickan. Altruismen i sin mest extrema form skulle till och med påbjuda handlingssättet även om du t ex visste att du skulle förlora ditt eget liv, vilket inte skulle kunna sägas vara särskilt förnuftigt. Därför måste den uppoffrande kärleksmoralen kompletteras med ett utilitaristiskt och rationellt tänkande. Det utgör därför en god grund för en samhällsfilosofisk inriktning.
När du skriver att "En handling kan vara omoralisk även om den inte inkluderar mer än en enskild individ." så verkar det som att du tror att det finns något som är "moraliskt rätt" och "moraliskt fel", alldeles oavsett det fanns människor på jorden eller inte.
Den utgångspunkten delar inte jag. Om det bara fanns en människa på jorden med för honom i stort sett obegränsade resurser, vilka moraliska dilemman skulle han egentligen ställas inför?
Att det är fult att runka på allmän plats? Att man inte får röka inomhus? Att man inte får ta livet av sig?
Och vem skulle egentligen klandra honom för hans beslut? Han själv?
Till sist några ord om kärlek. Du skriver dels 1) att grunden för kärlek är någonting man "gör sig förtjänt av" och dels 2) att det inte behöver vara altruism att bry sig om sina nära och kära.
Vad avser det senare (2) så är det helt sant. Det kan vara så att människan handlar rent egoistiskt genom att ringa till farmor eller mormor (därför att man vet att man därigenom får några hundralappar extra på födelsedagen). Men sannolikt så kan du aldrig komma till en punkt där du alltid i alla situationer utgår från att du bara ska tänka på vad som gynnar dig själv.
Vad gäller fråga 1 så framstår det som underligt att säga att någon är "förtjänt av kärlek" eller "inte förtjänt av kärlek". Hur mäter man det? Går det ens att veta?
Ibland kan det väl ändå vara så att du bara har en känsla av att du faktiskt tycker om någon? Du har en känsla av gillande, utan att den gagnar dig särskilt mycket. Du bara tycker om någon utan någon särskild anledning mer än att människan är attraktiv och verkar snäll. Kanske kan du någon gång att bara krama om din mamma för att du faktiskt gillar henne, och inte för att hon ska gagna dina intressen för stunden eller för att du har läst att beröring förbättrar ditt immunförsvar och därigenom kan tänka dig att krama henne?
Altruism och egoism är två beståndsdelar av människan. Ibland är inte gränserna skarpa, och de behöver inte alltid vara det heller. Men det finns ingen människa som enbart är egoist eller enbart altruist i alla situationer. Vi har i regel aldrig enbart ett skäl för handlande, vi har flera.
Att göra sig "förtjänt av kärlek"
Jag vill bara göra ett kort tillägg i diskussionen om kärlek och jag vill återknyta till mitt exempel om mamman som vägrar att ge sitt barn mat.
När du skriver "Jag anser att grunden för kärlek är alltid att man uppvisar egenskaper som gör en själv förtjänt av kärlek, och att individen man älskar har egenskaper som gör denne värd ens egen kärlek." så ger du alltså mamman rätt att fullständigt strunta i att ge ungen mat?
Utifrån ett egoistiskt perspektiv (förenklat: "tänk på ditt eget liv, lev inte för andra") så skulle det ju vara helt orimligt att ställa upp lagar som gör det möjligt att ingripa mot en person för att hon inte vill uppoffra sig för en annan livsvarelse (barnet).
Ett nyfött barn är förvisso en individ, men det är ju ingenting som säger att ungen "förtjänar" mammans kärlek bara för att det har legat i hennes mage, eller? Det kan ju dessutom vara så att på lång sikt så kanske barnet mest kommer att kosta pengar och inte tillföra så mycket mer än besvär.
Risken för det finns ju alltid med ett barn, och därför kan mamman i exemplet med ett egoistiskt synsätt i så fall säga "det är rätt att låta barnet självdö eftersom jag tjänar på det". Skulle man utifrån ett egoistiskt synsätt verkligen kunna klandra henne för det?
Oavsett svaret på denna fråga så får du automatiskt en massa nya svåra frågor att ta ställning till. Var drar du gränsen för när någon är "värd" att älskas? Förtjänar ett handikappat barn att älskas? Håller därmed verkligen din teori om att kärlek "måste förtjänas"? Är den önskvärd på ett strukturellt plan, och vilka effekter skulle det få på lagstiftningen?
Och inte minst - kan egoismen som "moralisk diskurs" ge svar på frågan hur mamman bör handla ifall hon inte vill stå för kostnaderna att föda en annan individ, utan vill tänka på sig själv i första hand?
Du gör det kanske lite väl enkelt för dig nu. Hur vet du att flickan som håller på att drunkna har ett "potentiellt värde"? Om det potentiella värdet inte når upp till vad du ställer som krav för på att en person ska ha för värde för att förtjäna din omsorg då? Då är alltså det rätta handlingssättet att se på när flickan dör? (eller möjligen gå därifrån?).
Inte heller en teori om ett potentiellt värde kan ge dig ledning för hur du ska handla i en viss situation, det blir bara ett enda stort godtycke av det hela. Vad ska bestämma det potentiella värdet (med tanke på att du inte erkänner allas lika värde)?
Du skriver: "Och gällande barnet så betraktar jag det som ett avtal när man väljer att skaffa barn, och bör därmed vara straffbart att bryta mot det avtalet -- utöver detta så behöver jag knappast påpeka att jag kraftfullt fördömer dylikt handlande."
Här ställer du alltså upp principen att ett avtal mellan två (samlags)kontrahenter förpliktigar båda gentemot tredje man (barnet)? Denna grundprincip kan i och för sig ifrågasättas. För varför skulle egoismen som princip ge något som helst stöd för att avtal som jag slutit med en person ska ge effekter som jag måste hålla gentemot en tredje person? Ger din utgångspunkt egoismen, självnyttan, ens ett utrymme för en samhällelig princip om att "föräldrar måste vårda sina barn"?
Och du kan väl inte mena att mamman på grund av en egoistisk livshållning har ett senare ansvar gentemot barnet för att hon ingått ett avtal om födsel av barnet? (När slutar i så fall detta ansvar?)
Dessutom brister nog grundförutsättningen. Ett samlag behöver inte innebära ett avtal om att föda barn. En kvinna kan ju bestämma sig att föda barnet alldeles utan pappans medverkan. Och enbart genom att hon bestämmer sig för att föda så har hon väl inte ingått ett avtal med barnet om livslång vårdnad nödvändigtvis (från ett egoistiskt perspektiv återigen)?
En individ har naturligtvis rätt att utforma sin egen moral och leva efter den. Det jag är intresserad av är att använda mig av en moral som inte enbart kan tillämpas på ett individplan, utan en moral som kan tillämpas även på ett samhälleligt plan.
Visst kan man göra det enkelt för sig och säga "det här är min moral", men problemen kommer ju när du sedan ska tillämpa moralen i samhällslivet eller i relation till andra. Någon objektiv "sann" moral finns inte, men vi kan ha goda idéer om handlingssätt.
Det gläder mig att vi kan vara ense om att moralfrågor är ganska godtyckliga. Några hållfasta bevis för en evig och alltid gällande moral från ovan, naturen, förnuftet eller försynen existerar inte.
Det borde faktiskt gälla även i de "vissa situationer" som du skriver om: "Däremot så finns det vissa situationer då det finns strikta normer på hur man BÖR handla, exempelvis om en individ fått sina rättigheter kränkta -- då bör man ingripa."
Strikta normer enligt vem? Hur vet vi vilka rättigheter som i så fall ska räknas dit?
Jag tror nog man får säga att det inte finns någon situation där det finns ett givet svar på hur vi bör handla. Därför är moraliska spörsmål rätt snåriga.
Det finns mycket som "främjar mänskligt liv" och ett sådant ställningstagande kan vara ett stöd för en extrem altruistisk inställning såväl som en extrem egoistisk inställning. Det säger ingenting om vilken moral som bäst främjar mänskligt liv.
Du skriver: "Och som påpekat så ingår man ett avtal med en individ som inte ännu existerar -- pappan kan delta, men det är inte något krav."
Det låter aningen långsökt att säga att enbart mamman ingår avtalet med det framtida eventuella barnet. Om du menar att mamman har ingått ett avtal om skötsel och vårdnad med en ofödd individ, då blir ju också följden att du motsätter dig rätten till abort överhuvudtaget för övrigt.
Meningen efter skriver du: "Mamman ingår ett avtal med barnet när denne väljer att föda barnet, och pappan kan till detta välja att hjälpa eller inte -- bör göras klart innan barnet föds dock för att undvika missförstånd."
Det här är intressant. Menar du att det finns stöd för att säga att "ren egoism" förpliktigar mig att hålla ingågna avtal även om avtalet inte gagnar mig?
Där har du ett ganska stort filosofiskt bekymmer utifrån din utgångspunkt. Svaret borde väl vara nej? Varför skulle jag hålla avtal som är dåliga, kostsamma och som jag förlorar på om jag vore en riktig egoist och egoistiska ideal skulle styra hela vår samhällsordning (sålunda även avtalsrätten. Observera att principen "pacta sunt servanda", avtal skall hållas, är en romersk princip som inte alls alltid hållts eller hålls i alla rättsordningar).
Sedan kan man ju fråga sig när "barnet är gammalt nog att klara sig själv". När barnet är 11, 14, 16 eller 25? Vad innebär "att klara sig själv"? Även denna gräns är ju en gräns som är moraliskt betingad.
Hälsar
Anders
Några månader senare...
I dag är jag alls inte lika säker på att moral kan påbjuda någon slags plikt för oss att handla på ett visst sätt. Däremot tror jag att moralen har och kommer alltid att ha betydelse för handling.
Att fråga sig hur moral skulle se ut utan mänskliga känslor blir en närmast omöjlig uppgift. Det går helt enkelt inte att som ett känslomässigt djur göra.
En annan fråga man kan ställa sig är vad som egentligen är "rationellt" när man talar om moral: Är det rationellt att döda sig själv för att rädda mänskligheten, eller är det mer rationellt att rädda sin svärmor istället för resten av mänskligheten? För Hume verkar det inte spela någon roll när det gäller rationalitet i moral, men ändå finns det ju någonting djupt instinktivt inom oss som så gärna vill att där ska finnas någonting sådant som just rationalitet och säkerhet när det gäller moraliska handlingar. Ett krav på rationella moraliska handlingar kanske kan vara att teorin inte är självmotsägande och konsistent.
Huruvida moralen står i motsats till självbevarelsen är jag i dagsläget alls inte säker på.
När det gäller min syn om egoismen som en icke-moralisk diskurs, så är det möjligt att jag vid tillfället då jag skrev huvudinlägget kanske anlade en något kantianskt inspirerad, och möjligen något naiv, syn på moral.
Det kan ses som ett moraliskt synsätt, men är däremot ett självmotsägande synsätt och heller ingenting som jag rekommenderar som en god samhällsmoral. För som samhällsmoral kommer inte egoismen att fungera. Den kommer att behöva någonting annat i grunden, annars kommer den att falla samman.
Mvh
Anders
Skicka en kommentar